Etikett: Joan Plowright

Publicerat

TEA WITH MUSSOLINI

Efter att ha tillbringat en lagom lång filmstund med dom fyra adlade brittiska skådespelerskorna i Nothing like a Dame har jag haft ett trevligt sug efter att se mer av dom – och gärna tillsammans. Hotel Marigold hade jag sett, uppföljaren också men hux flux mindes jag en film från 2004 som hette Lavendelflickorna. Där teamade Maggie Smith upp med Judi Dench och jag började leta febrilt, till ingen nytta alls. Filmen gick helt enkelt inte att få tag i på laglig väg.

Men skam den som ger sig, ibland får man helt enkelt hjälp på traven från nåt som i brist på bättre ord kan kallas ödet. Det dök nämligen upp en ÄNNU bättre film i sammanhanget! I Tea with Mussolini får man faktiskt se tre av fyra dames i samma film: Maggie Smith, Judi Dench OCH Joan Plowright. Klart jag tryckte på hyr på Itunes utan att tänka efter två gånger.

Filmen handlar om lille föräldralöse Luca som äter stekt ägg med ett leende som om det vore den lyxigaste av måltid. Han uppfostras och tas om hand av ett gäng brittiska och amerikanska överklassdamer i Florens före och under andra världskriget. Damerna kallas Scorpioni och det dom har gemensamt är kärleken till Italien och den italienska kulturen, ändå träffas dom varje eftermiddag för att dricka te.

Läget för dessa utländska kvinnor blir allt osäkrare och landets diktator Benito Mussolinis ande överskuggar det mesta. Fascisterna vandaliserar stället dom möts på för sina möten och Lady Hester (Maggie Smith) som är änka efter Storbrittaniens förre ambassadör i Italien har höga tankar om Mussolini och bjuder in sig själv till honom på te för att försöka få klarhet i saker och ting. Han garanterar att dom brittiska damerna kan känna sig helt säkra men….givetvis är det inte sant. Såklart ljög han, gubbjäveln.

Den här delvis självbiografiska filmen är regisserad av Franco Zeffirelli vars namn åtminstone jag mest känner igen som en del av förtexterna till miniserien Jesus från Nazareth från 1977. Han har blivit Oscarsnominerad för Bästa regi två gånger under sin karriär, 1968 för Romeo och Julia och 1983 för La traviata och även regisserat klassiker som Så tuktas en argbigga (1967), Endless love (med Brooke Shields, 1981) och Jane Eyre (1996).

Jag tycker dock inte att det här är Herr Zeffirellis film, det är damernas. Det är Joan Plowrights varma pliriga ögon, det är Chers närvaro, det är Judi Denchs bohemiska kulturtant och framförallt – FRAMFÖRALLT – Maggie Smith som fullkomligt briljerar i varenda scen hon är med i. Det blev en BAFTA-vinst för hennes insats och för mig är det totalt orimligt att det inte blev en Oscar också (nej hon var inte ens nominerad). Vilken underbart härlig bitsk kvinna hon är!!

Här får man höra Judi Dench säga meningar som ”Jag har värmt händerna framför Botticellis och Michelangelos eldar” och Maggie Smith brister ut i ”Titta, TITTA! Se vilken vidrig amerikansk skapelse de har gett till barnet. Knickerbocker glory! Otroligt. De gör till och med glass vulgärt!” och jag sitter och ler. Ja faktiskt, jag ler.

Filmen i sig är kanske inte min kopp te (häpp!) på pappret men den BLIR min kopp te. Det är mysigt mitt i allt elände. För hur mycket dessa kvinnor än ser sig acklimatiserade till det italienska samhället ser fascisterna dom som invandrande inkräktare och därmed lägre stående varelser. Ett politiskt klimat vars vindar blåser även här en sisådär 80 år senare. På så sätt är Tea with Mussolini betydligt mer aktuell än den borde vara.

Publicerat

NOTHING LIKE A DAME

Det var inte meningen att jag skulle se Nothing like a dame på Malmö Filmdagar men när filmen jag skulle se (Holiday) inte gick att visa fick jag byta salong på två röda. Det är bland det bästa med Malmö Filmdagar för övrigt, det där att man kan gå på en hoppsan-visning av en film man inte vet något om. Ibland blir det ett riktigt bottennapp men allt som oftast är det så jag hittat dom riktiga guldkornen under filmdagarna. Som här. Det här min dam och herre är nämligen en riktig PÄRLA till filmisk upplevelse.

Det här är en lågmäld dokumentär om fyra tanter som dricker diverse saker runt ett bord. Te, champagne, you name it, tanterna underhåller med sin blotta närvaro men när dom öppnar munnarna är dom maxade citatmaskiner som sprudlar av tajt vänskap, vishet, bitsk humor och charm.

Notting Hill-regissören Roger Michell håller i spakarna och framför kameran står en kvartett i adlade brittiska skådespelare med många många års erfarenhet av teater och film. Dame Maggie Smith, Dame Joan Plowright, Dame Eileen Atkins och Dame Judi Dench. Vilka kvinnor, herreminjävlar vad jag tycker om dom!

Att se Nothing like dame är som ett parfymerat plåster mot åldersnojjor och dödsångest. Att bli gammal, blind och halvdöd känns hux flux inte så jobbigt längre.

Jag såg filmen med Sofia på Malmö Filmdagar. Länk till hennes recension finns här.

Publicerat

DRÄNKTA I NUMMERORDNING

Peter Greenaway är en av dom ”stora”, ”kända” filmskaparna som fått procentuellt sett väldigt lite uppmärksamhet på min blogg. Jag har skrivit om kroppar-och-kalligrafi-filmen The Pillow Book (med en naken Ewan McGregor) men that´s it. Givetvis såg jag Kocken, tjuven, hans fru & hennes älskare när den kom i slutet på 80-talet men då var jag betydligt mer av en kulturtant än nu och omfamnade pretentiösa filmer på ett vis jag aldrig skulle orka med idag.

Peter Greenaway är således en filmskapare jag känner naturligt motstånd mot och vad gör jag då? Tvingar mig på honom såklart. Det ska ju inte bara vara kul och smidigt att ha en blogg, den ska kännas också, det ska kännas, svida, svettas och – ja, faktiskt – drickas Samarin för att klara av det. Det var nämligen EXAKT det jag gjorde tjugo minuter in i den här filmen, jag tog mig ett glas Samarin. Magsyran fullkomligt vällde upp genom magen för det här är INTE en film i min smak, det här är INTE ett filmskapande som är lätt att ta till sig och det här är INTE underhållning på något plan – inte för mig.

Det som lockade mig med Dränkta i nummerordning var två saker: själva storyn OCH det faktum att filmen är från världens bästa filmår 1988. Den handlar om en kvinna som dränker sin man när han inte längre håller måttet och att hennes två döttrar gör detsamma med sina pojkvänner vad det lider.

Det fokuseras på tidvatten, badkar, kackerlackor, nakna kroppar (både kvinnor och män, hey, det är Peter Greenaway vi snackar om här). Det är många människor i bild samtidigt som alla gör olika saker, dvs det är rörigt som fan och detta ihop med mustiga färger, Michael Nymans klassiska fioler, frustande män som slickar på lår och låter som grisar, det är mat, och skägg och mat och hår och mat på tallrik och mat som dekor och det är köttigt och mycket och GE MIG MER SAMARIIIIIIN FÖR HELVETE!!!!!

Min intention att ge mig på fler av Peter Greenaways filmer slutar här och nu. Två recensioner räcker bra. Tack för mig. Hej.