Etikett: Joaquin Phoenix

Publicerat

YOU WERE NEVER REALLY HERE

Det här var en alldeles för intressant idé för att inte realisera.

Jag har en trogen bloggläsare vid namn Helena som är i det närmaste besatt av Joaquin Phoenix, sådär som man kan bli ibland av en skådespelare, ja, i alla fall jag. Och Helena.

När jag såg att hans nyaste film You were never really here skulle visas på Stockholm Filmdagar tänkte jag att det vore extremt spännande att skriva en KOMBORECENSION av denna film med just Helena. Sagt och gjort. Jag droppade idén och Helena var på! Vi besökte filmdagarna, det tittades på film, dregglades en del över Joaquin och sen började tangenterna knappra febrilt.

Här kommer resultaten och jag låter min gästbloggare börja.

.

.

You were never really here – eller när Joaquin Phoenix blev min ledstjärna
av Helena B.

Visst, redan när jag såg Gladiator 2000 var det nåt extra med grabben som spela Commodus, filmen liksom dog lite när han dog. Fick påminna mej att man skulle heja på Maximus. Men det var 2010, liggandes sjuk och under längre tid i min soffa, som jag av en slump (youtube..man ska ”bara kolla nåt snabbt”) såg ett klipp med JP där han reser i Sydamerika till nån avlägsen stam och han var så ödmjuk och rolig. Jag började söka på honom och tydligen har denne fine kille slutat skådespela för han ska minsann sjunga rap…

Nåja. Så var det lyckligtvis inte. 2011 kom, efter ”mockumentären” I´m Still Here (där han alltså lurade en hel mediavärld och en hel del fler att han knarkat ned sig o börjat sjunga, dåligt dessutom) , The Master och allt var som det skulle igen. Vid det laget var jag svårt besatt. Jag läste varenda artikel någonsin skriven om honom, visste allt om hans bakgrund, syskon, hans stora flygrädsla, filmer, regissörer till filmerna, flickvänner, vänner, odödliga presskonferenser där han helt sonika knallar iväg…eller bestämmer sig för att inte säga ett ljud. Hans enorma medkänsla och engagemang för djur och att han därför är vegan. Och fortfarande ler jag stort när jag tänker på honom när han i Cannes mottar pris för bästa skådespelare för Y.W.N.R.H och har fel skor. För han inte trodde han skulle vinna. Och måste berätta om det för alla. Och sen glömmer sitt pris när han går. Och, hans skådespeleri, som är av guds nåde (vilket han skulle vara den förste att bestrida).

However, denna besatthet ledde mej till kraftigt förbättrad skriven engelska (det finns forum för galningar som mej), initierad kunskap om hela filmbranschen, allt från kameramän, regissörer till ljussättning. Jag lärde mej om veganism och satte in mig bättre i frågor om djurhållning. Ingen kunskap är någonsin bortkastad. Och på köpet blev jag frisk. Fick livsgnistan tillbaka. Och besattheten övergick till beundran över en skicklig skådespelare och ett bredare intresse för film och allt därtill relaterat.

Att be mig skriva en opartisk recension av en film med Joaquin är ..som.. att be Fiffi skriva neutralt om Stallone. Därför vill jag börja med Lynne Ramsay som står för både manus och regi. Redan i Vi måste tala om Kevin (2011) visar hon prov på intuitiv, säregen bildkonst genom sina tagningar där man bara ser delar av huvudpersonen under lång tid, innan vi får se ögon och hela personen. Det återkommer här, redan i öppningsscenen med Joe, dröjer det innan vi får se Joaquin helt och hållet. Till den nästan drömlika stämning som skapas mitt i brutaliteten, bidrar Jonny Greenwood från Radiohead (bl a The Master och nu aktuell med musik till Phantom Thread) intensiva hamrande (no pun intended) soundtrack. Scenerna mellan Joe och hans mamma stannar länge kvar, ömhet parat med irritation och sorg – så fint skildrat utan överspel och Judith Roberts spelar den lätt virriga modern med värdighet.

Men… det är ju omöjligt att nämna denna film, att ens föreställa sig den utan Joaquin Phoenix som Joe. För precis som han en gång gjorde med Commodus, skapar han en komplex karaktär kapabel till skoningslös grymhet och stor ömsinthet. Han har en förmåga att låta sårbarheten lysa igenom utan att bli geggigt övertydlig. Jag älskade filmen från första rutan, inte bara p g a Joaquin. Det är en film med många bottnar utan att ge enkla svar på svåra frågor eller ens vilja ge oss svaren. Jag tycker särskilt mycket om att den unga flickan i filmen, spelad av Ekaterina Samsonow, till slut räddar sig själv istället för ett traditonellt ”manräddarflickainöd–slut” och därmed även på sätt och vis läker något inom Joe. Filmen är med dagens mått inte särskilt lång och Lynne har sagt att det är för att hon ”Inte vill tråka ut er”. Lynne Ramsay, här är en som definitivt inte blev uttråkad. Ni som inte sett den, gör det.

ps: 2018 blir Joaquins år. Bara så ni vet. Grabben kommer förutom hitman, spela allt från Jesus himself till totalförlamad tecknare samt westernkille. Så nu vill jag se honom motta minst en Oscarstatyett.

So Joaquin – bring the hammer, wear the right shoes and never ever be merciful!

 

 

 

.

.

 

Slå mig hårt i ansiktet med ett dragspel, jag vill känna att jag lever
av Fiffi L.

Jag tänker börja min text med att citera min recensentkollega Samuel Mesterton som twittrade detta strax efter att ha sett dagens film: ”Började se mig om efter en hammare lik den Phoenix använder att slå mig själv i huvudet med. Tillbringar hellre två timmar i Stockholms tunnelbana i janauri än utsätter mig för Ramsays arthouse-kalkon igen.”

Jag läste Sams tweet och började skratta. Högt. Jag skrattade på det där slå-sig-på-knäna-sättet som aldrig händer om man är en frisk person. Vem fan slår sig egentligen på knäna när man skrattar?

Detta tweet slog mig i vilket fall i huvudet som vore det en Stanley Fatmax Antivibe-hammare. Så. På. Pricken. Jag satt nämligen i biosalongen och försökte klura ut sånt som jag hellre hade gjort än att lida mig igenom detta gudsförgätna dravel. En vinterkräksjuka till exempel. Ensam hemma. Liggandes i sängen. Utan vare sig hink eller toapapper till hands. Med fötter som blivit utsatta för Misery-Kathy Bates kärlek. Så pass långt kom jag i mina tankar. Jag hade i alla fall känt mig mer levande då än jag gjorde i sällskap av denna trötta, psykiskt sjuka, traumatiserade, aggressiva stackars missanpassade skithål till människa som är Joe (Phoenix).

Ännu en gång gör Lynne Ramsay en film om en trasig manlig person och hans komplicerade relation till sin mamma (Judith Roberts). Det var bara det att i Vi måste prata om Kevin så kom rollfigurerna ända in i mig och spelade på mina känslor och nerver som om jag vore nån slags jätteharpa. Mamma-son-relationen spelar dock andrafiol i den här filmen och egentligen tycker jag det är synd för den är intressant men filmen fokuserar mer på Joe som praktiker. Han slåss nämligen. Han saknar spärrar och han spöar folk. Slår ihjäl dom med hammare. Dödar folk för pengar helt skrupelfritt. En seriemördare skulle man kunna säga. Dödar kvinnor som inte gjort honom ett skit. Idiotjävel.

Hur FAAAAN ska man kunna känna nåt annat än LEDA när man tvingas titta på detta avskrap till människa? Man får inte ens se morden på grafiskt snygga sätt utan här zoomas det in nåt vattnigt och utav skräck uppspärrat flicköga, en kort flash på en container, man ska liksom förstååååååååå vad som händer utan att få se något. Lägg därtill svinjobbig svårmodig plinketiplonkmusik i kombination med Jonny Greenwoods sköna elektroniska toner och jag får fan allergiska reaktioner av allt det bajsnödiga.

Ja, jag skrev det där ordet igen. Bajsnödig. Det ordet som stör så många. Det som får en del att tro att jag njuter av att håna och sparka på det pretentiösa, att jag saknar förmåga att analysera, att jag är okulturell, lågintelligent och spelar banjo.

Nej. NEJ. Det är SÅ fel. Jag spelar inte banjo. Jag är bara obeskrivligt trött på svårmodiga konstfilmer, jag har noll procent tålamod för gnisslande stråkar och jag må överanvända ord med prefixet bajs MEN när kulturtanten i mig vill slå mig hårt i ansiktet med dragspel för att hålla mig vaken då ÄR det nåt med filmen som skaver.

En arthouse-kalkon. Precis Sam, så är det. En arthouse-kalkon med en fenomenal Joaquin Phoenix i skägg och hoodie i huvudrollen. Han är en klass-skådespelare, Joaquin. Det är omöjligt för mig att inte tycka om honom. Som skådespelare alltså. Inte som Joe. Och inte filmen som helhet.

Filmen:

Joaquin:

 

Jojjenito såg också filmen på Stockholm Filmdagar och här är hans recension av densamma.

Publicerat

WALK THE LINE

Det finns tre parametrar som gör Walk the line till en otroligt bra biopic.

Ett. Filmens manus är baserad på en bok av Johnny Cash, alltså mannen vars liv filmen (och boken) handlar om. Han borde alltså rimligtvis ha rätt bra koll på sitt eget liv, på vad som är relevant att berätta. Det känns även som om manusförfattarna Gill Dennis och James Mangold haft bomullsvantar på sig när dom sakta vänt blad och dom har ansträngt sig för att göra Mr Cash rättvisa utan att för den skull mesa ut och sätta en gloria på hans huvud. Inte en helt vanlig kombo i biopicsammanhang.

Två. Reese Witherspoon som June Carter. Närvaron, rösten, utstrålningen, kroppsspråket, allt precis ALLT stämmer med henne i den här rollen. Och tycker man att hon funkar i rollen kan man lika gärna skrika TRE nu. Joaquin Phoenix är nämligen magnifik i huvudrollen. Inte porträttlik MEN lik i känslan och personlighet, vilket är något som ofta glöms bort tycker jag, speciellt när skådespelare sminkas till oigenkännlighet för att likna en specifik känd person på pricken. Det gjordes inte med Joaquin, han levererar på max ändå.

Jag såg Walk the line när det var alldeles sprojlans ny, sådär på bio, bland en massa folk. Februari 2006, jag minns det som det var igår (och nej det är inte bara nåt jag säger, jag minns. Ibland önskar jag att jag inte gjorde det för det är en sån himla onödig rain-man-kunskap att minnas när och VAR man sett en specifik biofilm men jaooo…..sån är jag). Dom senaste elva åren har jag sett filmen fem-sex gånger och jag slås av det varenda gång: jag tröttnar inte. Jag tycker den är lika underbar varenda gång. Musiken, kärlekshistorien, sorgen, livet.

Att det bara var Reese Eitherspoon som vann en Oscar för sin prestation kändes rätt orättvist ÄVEN om hon förtjänade den OCH det var härligt att hon sågs som Kvinnlig huvudroll och inte en biroll bakom Joaquin. Han var dock nominerad, tillsammans med Bästa klippning, ljudmix och kostym.

Publicerat

HOTEL RWANDA

Jag har börjat titta på den här filmen tre, fyra gånger, minst. Varje gång har jag stängt av och valt en annan film istället. Kanske någon lättsammare, någon som kräver mindre av mig, någon som inte har Don Cheadle i huvudrollen. Don Cheadle är inte bra. Hade Denzel haft huvudrollen i Hotel Rwanda hade jag sett den redan 2004, så simpel i sinnet är jag.

Det finns en podcast som heter Thomas & Tomas filmpodcast, antagligen för att dom som har den heter Thomas och Tomas och dom pratar om film. Jag lyssnar på podden varje vecka och oftast pratar dom om ganska nya filmer men den här veckan hette avsnittet ”Hotel Rwanda – Det otäcka avsnittet” och större delen av diskussionstiden gick till denna film som alltså har tolv år på nacken. Efter 82 avsnitt var det som att det blev en helt annan aura kring inspelningen. Killarna pratade lite saktare, lite mer eftertänksamt och det blev allvarligt på ett sätt det sällan behöver bli kring ”vanliga” filmer.

Samtidigt i en soffa nära mig. Jag är förkyld på ett sätt jag väldigt sällan är. Jag håller på att snyta ut hjärnan ur kroppen, har ont överallt, hostar så det svider från stämbanden till naveln och jag känner att jag håller på att bli man-cold-Steffo mentalt och I don´t wanna go there. Så jag kommer på världens bästa grej. Jag behöver perspektiv på tillvaron. Jag behöver känna att jag har det jävligt bra även om (och när) jag mår piss. Så nu – NU – ska det bli av, nu ska jag äntligen se Hotel Rwanda!

Paul Rusesabagina (Don Cheadle) är hotelldirektör och hutuer. Hans fru Tatiana (Sophie Okonedo) är tutsier. Utseendemässigt är det ingen större skillnad på dom men för det kristdemokratiska regeringspartiet MRND och dom hutunationalistiska milisgrupperna är skillnaden lika stor som mellan arier och judar i nazityskland. Hutuerna gav sig fan på att tutsierna och det blev startskottet för ett folkmord världen sällan skådat. Nästan en miljon tutuer dödades under dom tre månaderna 1994 då utrensningen pågick.

Paul Rusesabagina lät över tusen tutsier husera på hotellet och räddade därmed deras liv, alltså bara bråkdelen färre människor än Oskar Schindler räddade under andra världskriget genom att anställa judar i sin fabrik. Heter anledningen till att så många fler känner till Oskar Schindler Steven Spielberg? Om han regisserat även Hotel Rwanda, hade fler känt till namnet Paul Rusesabagina då? Eller bryr vi oss helt enkelt väldigt mycket mindre om vad som händer i Afrika än i Tyskland?

Frågorna hopar sig i min snorfyllda hjärna. Jag kan inte riktigt tänka klart. Scenerna när Pauls fru bryter ihop har fastnat, när hon panikgråter sådär som vilken mamma som helst skulle göra inför det faktum att både man själv och barnen troligtvis kommer dödas. Musiken dröjer sig också kvar. När sluttexterna rullar och jag försöker greppa att det här faktiskt inte ”bara är på film” utan allra högsta grad verklighet får jag svindel.

Sen tänker jag på att vi stänger gränserna för folk som behöver hjälp. Sen tänker jag att om jag och mina barn hade behövt fly och ingen jävel hade sträckt ut en medmänsklig hand, hur hade det känts i magen? Sen tänker jag att INGEN som säger nej till att hjälpa flyktingar och ingen som tycker illa om människor på grund av annan hudfärg kan ha sett den här filmen. Dom kan inte ha sett Schindler´s list heller. Förintelsen, ägde den ens rum? Och sommaren 1994 hände väl viktigare grejer än ett folkmord i Rwanda? Sverige grävde ju guld i USA…

Tack för sparken i baken Thomas och Tomas!

Publicerat

IRRATIONAL MAN

Ibland är gammal inte bara äldst utan även sämst.

Woody Allen är lite av en favoritregissör för mig och jag brukar hävda att ingen nu levande regissör har lika hög lägstanivå som han. Det är en åsikt jag nu får äta upp likt en förlorande vadslagare som käkar upp sin gamla sko med lite trött Aromat som enda krydda.

Irrational man kanske heter Irrational man för att filmen handlar om en irrationell man och dito filosofiprofessor (Joaquin Phoenix) eller så heter den så för att titeln syftar till boken Irrational Man: A Study In Existential Philosophy som skrevs av William Barrett 1958 och som därmed introducerade existentialismen för den läskunniga engelskspråkiga publiken.

Woody har säkert en smart baktanke med titeln men MIN tanke är att det är Woody själv den handlar om. Med detta manus är han nämligen en levande tombola innehållande endast ljusrosa nitlotter med tryckta frågetecken.

Hoppsanhejsan, nu kör jag på i det sedan decennier invanda spåret med en manchesterkavajprydd intellektuell missförstådd medelålders man och ojsan, hihi, vi tjoffar in en ung vacker kvinnlig studerande också (Emma Stone) som inte har några andra kläder i garderoben än minishorts, oogh det blir spännande och framförallt skönt med en Viagra-fri inspelningsmånad och wohoooooo, nu känns det som att det pirrar i pungen, nu blir det kräääjsytajms, vi sätter en lösmage på Joaquin, en av Vänner-Rachels gamla gravidmagar som jag ropade in billigt på eBay en natt när Soon-Yi var bortrest och den borde göra Emma Stone ÄNNU mer sexuellt frustrerad och redo att kasta sig över honom…hmmm…nu har jag tio minuter färdig film klar, whattodo whattodo vad fan ska filmen HANDLA OM DÅÅÅÅ?

Det var nog så den kom till, nödlösningen, och maken till dito när det gäller manusskrivande har jag aldrig förut skådat. Aldrig. Nåt så jävla dumt! Lärar-Abe (Phoenix) och student-Jill (Stone) överhör nämligen ett samtal på en restaurang och det dom gör av den informationen är det filmen handlar om.

Jag har så otroligt svårt att skriva någonting positivt om den här filmen, den känns helt enkelt urvattnad in i minsta kameravinkel.

Jag såg Irrational Man på Malmö Filmdagar. Det gjorde Sofia, Henke och Jojje också. Klicka på deras namn för att komma till recensionerna.

Fjärde avsnittet av filmpodden Snacka om film bjussar på lite av ett Woody Allen-tema. Förutom att vi listar våra favorit-Woody-filmer pratar jag om Irrational man, det som nu finns att säga om denna busskrock till film.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: HÅR

Det här med hår på film, vilket roligt tema!

Man kan göra det lätt för sig och skriva om musikalen Hair. Man kan skriva om nåt stort och hårigt som Bigfoot i Harry and the Hendersons eller Sully i Monster´s Inc. Man kan skriva om hockeyfrillor, peruker eller dom mest populära filmerna från 1977 som innehöll kvinnligt könshår. Ett tag tänkte jag göra en variant på det sistnämda och skriva om manligt könshår jag minns men enbart Sven Wollter och Donald Sutherland på en lista känns rätt torftigt.

Så jag tänkte om. Jag tänkte att jag gör en lista på trevligare grejer. Sånt jag verkligen gillar. Jag tänker skriva om ansiktsbehåring i form av…

MINA TIO FILMISKA FAVORITMUSTASCHER!

.

.

10. BEN STILLERS HALVDANA LÅNGTRADARMUSCHE

I Dodgeball är Ben Stiller liten, kaxig, deffad, klädd i lila spandex och har en imponerande långtradarmustasch. Men om jag fick bestämma tycker jag den skulle vara tre-fyra centimeter längre, då hade den fått prefixen delikat.

.

.

.

9. CONNERYS ZED

Det finns ett gäng trevliga skådespelare som gett mustaschen ett ansikte. Charles Bronson och Burt Reynolds är två av dessa, Sean Connery en tredje. I Highlander (1986) fick Sean Connery till det nästan hundraprocentigt men hur fin den muschen än är så kan den inte mätas med ansiktsbehåringen i John Boormans film Zardoz från 1974. Sean Connerys rollfigur Zed är en riktig trendsetter.

.

.

.

8. JOHN TRAVOLTAS VÄLANSADE

Hur gör man enklast om en utseendemässigt snäll man som John Travolta till den elaka jäveln Ryder i The taking of Pelham 1-2-3? Jo! Man ser till att stramt ansa håret i fejset samtidigt som man får honom att bita ihop käkarna och jobba fram en kronisk axelspänningshuvudvärk. Och vet du vad? Det funkar!

.

.

.

7. TOM BERENGERS SKÖNA 80-TALARE

Lawrence Kasdans film The Big Chill (Människor emellan) är en riktigt mysig film och Tom Berenger har en av filmens huvudroller iklädd en mycket klädsam mustasch.

.

.

.

6. MARVELMUSCHEN

Min grundtes är att 99% av världens män ser bättre ut i mustasch än utan och superhjältar är inga undantag. Robert Downey Jr´s ansiktsbehåring gör att Iron Man inte bara ser ännu coolare ut, han skulle även kunna ta jobb som stand-in i Backstreet Boys om han nångång behöver stålar.

.

.

.

5. KONSTEN ATT GÖMMA EN BÄVERFARM PÅ ÖVERLÄPPEN

Varje år anordnas World Beard & Moustache Championships, en tävling som Sam Elliott borde kunna vinna vartenda år om han bara ställde upp. Mustaschen han visade upp i bröderna Coens The Big Lebowski (1998) skulle fungera som skyttevärn i vilket inbördeskrig som helst och kryper han runt på alla fyra i huset där han bor behöves inget annat städ-don, dammråttorna fastnar som vore dom gjorda av kardborre. Den här mustaschen är motsatsen till John Travoltas på plats 8. En snällare mustaschman än Sam Elliott går inte att se på film.

.

.

.

4. SLY I EXPENDABLES 2

Gulp alltså, vad fin han är!

.

.

.

3. THEODORE TWOMBLY

Joaquin Phoenix och hans mustasch är en match made in heaven när han gestaltar Theodore Twombly som i filmen Her tar det här med datorer och kärlek till en helt annan nivå. Han ser så himla gullig ut. Så snäll. Så harmonisk. Det är banne mig mustaschperfektion.

.

.

.

2. LESTER BANGS-MUSCHEN

Jag tycker om den här bilden. Jag tycker om Philip Seymour Hoffman. Jag tycker om filmen Almost famous och jag tycker om Lester Bangs och hans mustasch. Fan vad jag saknar Philip Seymour Hoffman.

.

.

.

1. TOM SELLECK. ALLTID. JÄMT. HELA TIDEN.

Det går inte att göra en sånhär lista utan att ha Tom Selleck på plats nummer ett. Han är den förste mannen med hår på överläppen som jag kärade ner mig i och han ÄR den mustaschprydde mannen personifierad oavsett om han är privatdetektiven Thomas Magnum, Patrick O´Malley i High road to China, Peter Mitchell i Tre män och en baby, Phil Blackwood i Hennes alibi, Monicas pojkvän i Vänner, Frank Reagan i Blue Bloods eller Jesse Stone.

Tom Selleck, you are The Master of the Musche Universe!

.

.

Hur har mina filmspanarvänner tagit sig an detta tema? Hur pass hårigt är det runtom i bloggosfären idag? Klicka på länkarna så märker du: Sofia, Henke, Jojje, Johan,  Steffo, Jimmy,  Cecilia och Voldo.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 108

5. Sista dagarna att tävla

Oscarstävlingen pågår fram till 23.00 på söndag, inte en sekund längre. Sen ska det excelfixas fram till galans början för JÖSSES vad många inskickade tävlingsbidrag jag ska hålla reda på. Men vad kul det är att så många engagerar sig. Och vilket roligt filmpaket jag kommer skicka till vinnaren. Hopp in här och tävla om du inte redan gjort det.

.

.

.

4. Baconchips, bara EN del av respektlösheten

Jag kunde väl aldrig tro att ett blogginlägg skrivet i raseri på två minuter skulle komma att få ett sådant genomslag. Baconchipsupproret har på dessa tio dagar över två tusen (!) klick och resulterat i att mängder av människor hört av sig, filmälskare, biografägare och folk som är less på att få filmupplevelser förstörda. I princip samtliga verkar liksom jag tycka att film ska SES på bio, inte ätas på bio, eller ja, alla utom Svenska Bio som enligt egen utsago ”älskar baconsnacks” och gärna säljer det på sina biografer. Men bortsett från baconchipsen så är beteendet hos väldigt många biobesökare långt under all kritik. Den respekt många kräver av andra är inne i en biosalong otäckt enkelriktad. Läs gärna mina vänner Johan och Henkes blogginlägg om ett biobesök som gick helt åt helvete. Det är så pass illa att hela glädjen med att gå på bio faktiskt kan försvinna och i bakhuvudet gnager tankarna på det som hänt på biografer i USA, skottlossningar, sånt vi inte tror kan hända här.  SF – ni får banne mig försöka göra nåt åt det här nu!

.

.

.

3. Wake me up!

Det har visserligen ingenting med film att göra men jag kan inte ploppa upp nånting bättre på veckans tredjeplats än kvällens stora begivenhet: Avicii på Tele2 Arena! Jag har längtat efter den här kvällen sen han spelade (okej, tröck på knappen) på Bråvalla. Det kommer bli en svettig kväll. Disco! Disco!

.

.

.

2. Det ofattbara att två av fem är i himmelen

Oscarsgalan 2006. Bästa manliga huvudroll. Joaquin Phoenix, David Strathairn, Terrence Howard, Heath Ledger och Philip Seymour Hoffman. Ta fram näsduken, klicka här, titta, förundras och förbanna den där jävla usla pissuppfinningen som kallas döden.

.

.

.

1. På söndag smäller det!

När man googlar på Fiffi blogs Oscar kommer hela nattchattandet från 2011, 2012 och 2013 upp. Det kommer även upp ett youtube-klipp som heter Fiffi tvättar Oscar vilket är något helt annat (jag vågar inte scrolla längre ner ifall det kommer Oscar tvättar fiffi). Men på söndag är det i alla fall dags för den fjärde helnattsbloggningen när Oscarsgalan ska livekommenteras av mig och alla som vill vara med. Kul ska det bli och spännande också, det var länge sedan så många bra och intressanta filmer och skådespelare var nominerade.

Publicerat

HER

Vi lever i en tid när den yttersta formen av lyx är att sitta ner mitt emot en annan människa, ha tid att umgås och föra ett samtal utan att en mobiltelefon eller två pockar på ständig uppmärksamhet. Lika enkelt som det låter när jag skriver det lika svårt är det att få vara med om i verkligheten.

Vi lever i en tid när det ältas om livspussel som inte går ihop, om fullproppade kalendrar, om att vi som bor i storstan måste boka in en middag med en kompis ett halvår i förväg för att vara säkert på att båda kan. Vi lever också i en tid när det samtidigt läggs ner ofantliga mängder tid på skärmrelaterade hobbys – mejlade, chattande, bloggande, internetdejtande, TV-och-dataspelande, twittrande och facebookande – tid som borde kunna gå att förvandla till relationstid-IRL om man vill.

Om man vill. Det är just det, vi kan ju välja. Vi kan välja att låta mobilen ligga ljudlös i fickan eller lägga den pipande och surrande på bordet bredvid besticken när vi träffar en vän. Vi kan för det mesta välja att skriva kram i ett mejl till en kompis eller ses och kramas i verkligheten. Vi kan välja mellan att våga satsa på en riktig relation och kanske få uppleva kärlek eller ha ett förhållande på låtsas i datorn med någon man aldrig träffat öga mot öga men också – kanske – slippa den värsta hjärtesorgen.

I en framtid kanske inte alltför väsenskild från vår går Theodore Twombly (Joaquin Phoenix) till jobbet som en alldeles vanlig man med bruna navelhöga byxor och mustasch. Lite stukad, lite ledsen, lite levandes i limbo efter en lång relation som gått i stöpet känner Theodore att det är lite lurigt att träffa nån ny. Han vet inte riktigt om han vill, om han är redo. Men när han köper ett nytt operativsystem till datorn händer det något. Kvinnan som pratar med honom från datorn kallar sig Samantha och ja, tänka sig, hon förstår honom! Trevlig sexig röst har hon också – och hon är snäll. Hon frågar hur han mår. Hon är klok, as-intelligent faktiskt och hon finns alltid till hands när han behöver henne. När han sover eller jobbar kan han stänga av öronsnäckan, ingen som tjatar, gnatar eller kräver nåt.

Det Theodore kanske inte räknat med är att Samantha, trots att hon inte har en kropp, har känslor. Deras relation blir liksom ”på riktigt” åt båda håll och Theodore har inga problem med att säga orden ”min flickvän är ett operativsystem”. Det är liksom inget konstigt i hans värld och faktiskt inte i min heller när jag ser på filmen. Den på pappret helvrickade historien känns faktiskt inte alls så knepig. Snarare känns hela kärlekshistorien som en våt dröm för en väldigt massa människor som av en eller annan anledning valt bort verkliga hudnära relationer.

Spike Jonze har gjort en lågmäld vacker romantisk film som det är så väldigt lätt att tycka om. Det är även väldigt väldigt lätt att tycka om Joaquin Phoenix och hans Theodore. Scarlett Johanssons röst är perfekt som Samantha och både Amy Adams, Olivia Wilde och Rooney Mara gör fina inhopp i sina tämligen små roller. Men att filmen är så utomordentligt perfekt kan Jonze tacka svenske filmfotografen Hoyte Van Hoytema för. Vilket geni han är bakom kameran!

Så oavsett om du stänger av mobilen när du går på dejt eller ger den full uppmärksamhet fast du har en ny bekantskap bredvid dig, oavsett om du umgås med vänner genom att följa deras statusuppdateringar på Facebook eller om ni ses över en fika på stan, oavsett om du vågar bli kär eller hellre är själv, oavsett vilket så har du ett val och det är bara du själv som vet hur du ska välja. Theodore Twombly valde också och jag tycker han valde bra till slut.

Flmr, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också skrivit om Her och vill du höra Har du inte sett den-grabbarna featuring Fripps filmrevyer-Henke prata om filmen kan du klicka här. Tommy filmar Niklas och Emilios Her-pod hittar du här.

Publicerat

I´M STILL HERE

En hemlis är inte längre en hemlis om det hemliga skrivs ut på Twitter, oavsett om tanken från början var att det skulle vara just…hemligt. På samma sätt tappar en dokumentär sin mening när det visar sig att grundhistorien är hittipå. För kan en dokumentär verkligen vara påhittad? Hur mycket får man förvanska sanningen för att få till en spännande story? I en spelfilm hur mycket som helst, i en dokumentär inte mycket alls. Tycker jag.

När man började se Joaquin Phoenix dyka upp i allehanda media i yvigt helskägg, solglasögon och yrandes om att han skulle sluta med skådespeleriet för att istället satsa på en karriär som rappare så satte man – såklart – kaffet i vrångstrupen. När det sen gick upp för mig och resten av världen att det var just den reaktionen som var meningen med Joaquins skägg och utspel då kände åtminstone jag mig aningens lurad. Va fan liksom. Nästa tanke var vilken grej. Så jävla smart. Alla gick ju på det!

Joaquin Phoenix har kommit på grundidén tillsammans med filmens regissör Casey Affleck som även är Phoenix svåger och för mig känns detta som produkten av det som kanske kan kallas överkonsumtion av eggnog. En julmiddag som gick bananas helt enkelt. ”Faaaan Casey, va ska vi göööööra med våra liv, fan folk är dumma i huvvet, ska vi inte bara ta och lura hela byket, lura hela vääääärlden, skratta åt dom i mjugg?”.

Och det är väl DÄR skon klämmer för mig. Jag tittar på filmen och tänker på att dom ljuger. Ja, det var väl det. Alla scener i filmen som skulle klassas som kittlande, utlämnande, pinsamma, tragiska blir….ingenting. Det är ju bara på skoj. Fan vad jag retar mig känner jag, dumt kanske, eventuellt även onödigt, filmen är ändå sevärd på nåt vis och detta tack vare Joaquin Phoenix som såklart är svinbra på att spela sig själv. Lyckas man se filmen mer som ett experiment än nånting annat så kan en trean i betyg kännas snålt men jag tycker det räcker. Irritationsnivån i huvudet är nämligen rätt hög. En trea duger. Tjoffar upp betyget nu innan jag ångrar mig. Tjoff.

 

Publicerat

RESERVATION ROAD

Om det är svårt att tycka om en film som saknar älskvärda karaktärer så är det ingenting jämfört med motsatsen. I Reservation Road får vi lära känna en handfull människor där jag känner med och för alla, även the bad guy. Sånt är ovanligt men intressant som övning för när den onde inte är genuint ond hur löser filmmakarna det? Vem ska man då hålla på? Vem ska offras i slutet?

Dwight (Mark Ruffalo) är på en match med sin son, en son han älskar högt men sällan får träffa efter skilsmässan. Grace (Jennifer Connely) och Ethan (Joaquin Phoenix) åker bil med sina barn Emma (Elle Fanning) och Josh (Sean Curley). Josh har hittat eldflugor som han fångat i en glasburk och det blir diskussioner om detta i bilen. Det kanske vore bäst att släppa ut eldflugorna innan dom dör?

Matchen drar ut på tiden och Dwights något hysteriska ex-fru (Mira Sorvino) ringer och skriker och tjatar på att dom ska komma hem. Stressad till tänderna sätter sig Dwight och sonen sig i bilen och kör iväg hemåt. I en illa upplyst kurva på Reservation Road kör dom på något, något hårt. Något som Dwight förstår är en människa. Men Dwight stannar inte, han kör vidare, han har bråttom och vid vägkanten hittas en glasburk med eldflugor och en pappa försöker få liv i sin son.

Den här filmen har alla nödvändiga ingredienser för att bli en riktigt bra film. En känslosam historia och bra skådespelare men det räcker inte, inte när filmen bjuder på all världens mest otroliga sammanträffanden. Ska det bli små twister, är det meningen? Jag vet inte, jag vet bara att jag inte köper det.

Mark Ruffalo spelar med både känslorna och nerverna utanpå kroppen och jag tycker hans prestation är det bästa med filmen. Hjärtskärande i sina bästa stunder. Sen är det nyttigt att tänka att onda människor sällan är onda jämt. Ibland vill det sig illa, ibland gör vi alla val vi får sota för resten av livet. Vi är inte dåliga människor för det, inte så länge vi i alla fall försöker göra gott.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: Bästa manliga huvudroll

Bradley Cooper (Silver Linings Playbook/Du gör mig galen)

Den här nomineringen är lika otippad och lika kul som att  Melissa McCarthy blev nominerad för Bridesmaids i fjol.

Startfältet är sjukt starkt och det finns absolut ingenting som tyder på att Bradley Cooper kommer gå hem med en guldgubbe under armen men nånstans spelar det nog honom ingen roll. Han har visat att han förtjänar mer cred för sin talang än han hittills fått, en talang som många trott enbart är hans blå ögon och bländvita leende. Okej, han är skitsnygg även när han joggar iklädd soppåse men han är MER än det.

 

 

Daniel Day-Lewis (Lincoln)

Att jag kommer sucka högt om Daniel Day-Lewis vinner innebär inte att han inte förtjänar det, det innebär bara att det är gäspans förväntat.

Han är sjukligt porträttlik president Abraham Lincoln och tacksamt lågmäld i sin framtoning men likväl, han är Daniel Day-Lewis, mannen som bara kravlar fram när det osar storfilm och garanterad oscarsnominering.

 

 

 

Hugh Jackman (Les Miserables)

Här är en man som kämpat hårt för att ”komma i karaktär”. Han måste ha gått ner många många kilon för att passa in i scenerna som den utmärglade sjungande fången Jean Valjean.

Hallå! Detta är Wolverine! Kom igen, Wolverine!!

 

 

 

 

Joaquin Phoenix (The Master)

Joaquin Phoenix ser alltid ut som Joaquin Phoenix, ändå är han en filmisk kameleont. Här är han avmagrad, kutryggad, munnen ser ut att vara halvsidesbedövad och han är så bra, så bra, så BRAAAA!

 

 

Denzel Washington (Flight)

Det är ingen enkel roll att spela missbrukarpilot men Denzel Washington klarar det fint. Dock borde han inte ha en chans på vinst i det här sammanhanget. Dessutom tycker jag hans plats borde ha överlåtits till John Hawkes i The Sessions/Mitt längtande hjärta.

Min vinnare: Jag hoppas på Hugh Jackman men tror på Daniel Day-Lewis.

 
Vem tycker du ska vinna? Glöm inte att mejla in dina förslag i Oscarstävlingen. Du har ända fram till midnatt på söndag på dig att försöka tippa rätt.

Publicerat

THE MASTER

The Master är ingen lätt film att förstå sig på, det är lika bra att jag skriver det på en gång. Jag tänker inte ens låtsas att jag fattar.

En del såna här knas-kluriga filmer biter sig fast i mig och jag kan inte sluta tänka på historien men The Master fungerade annorlunda. På väg hem från biografen är mat det enda jag tänker på. Jag tycker nämligen att The Master är uppbyggd som en trerätters middag.

Till förrätt fick jag en desillusionerad, sexfixerad, alkoholberoende och till synes avsmalnad (och sjuk?) Freddie Quell (Joaquin Phoenix) som ligger och torrjuckar mot en gigantisk kvinna gjord av sand. Det klinketiklonkas av nån snäll men freebejsande xylofonjazz i bakgrunden och jag får känslan av att musiken vill få mig i rätt stämning. Den vill få mig att förstå att det här är en intelligent film, en intellektuell film till och med.  Den utvalda drycken till Quell-toasten är nån häxblandning av allsköns flytande vätska som Giftinformationscentralen skulle vråla NOOOOOO bara dom visste att den ens existerade. Vad är det han dricker? Bensin? Lut? Aceton? En blandning av dessa tre?

Till huvudrätt serveras Lancaster Dodd (Philip Seymour Hoffman), en redig köttbit med stekgrad rare. En stor man, en ledare för Sekten, en mästare om man så vill. Han kan det här med retorik, han vet att ta plats – och att få den – och trots att den inte är speciellt god den där jättebiffen så vill jag ha mer. Såsen sköter frugan Peggy om (Amy Adams) och den läggs inte på tallrik utan i handfat.

Desserten The Master serveras kall och smaklös av regissören och manusförfattaren Paul Thomas Anderson. Han presenterar den som något mustigt, något matigt, något smart och gott men det smakar…ingenting. Jag går från den där två-och-en-halvtimmeslånga middagen med en smak av oblat i munnen. Inte det minsta irriterad men heller inte uppfylld av något. Hela upplevelsen kan inte ens beskrivas som knepig den bara…var.

Som i alla filmer av denne man osar det av oförlösta sexuella känslor och nedtryckta aggressioner och jämför jag med filmer som There will be blood, Boogie Nights och Punch Drunk Love så gör The Master inte mig besviken. Om jag däremot fotar den här middagen, plastar in den som om den skulle presenteras utanför en turistfälletaverna i Chania och sedan jämför med Magnolia, den filmiska motsvarigheten till Nobelmiddagen i bufféform, ja då vill jag måla mig blå i ansiktet, sträcka armarna mot luften och kanske inte skrika FREEEDOOOOM men väl VAAAD HÄÄÄÄÄÄNDE???

Att Joaquin Phoenix, Philips Seymour Hoffman och Amy Adams är nominerade för skådespelarpriser på Oscarsgalan är helt och hållet välförtjänt, precis som att filmen och regissören inte är det. Det är förvånande och imponerade vad dessa tre skådespelare har lyckats göra med dom givna ingredienserna, att Paul Thomas Anderson glömt kryddburkarna hemma är liksom hans problem.

Publicerat

Fredagsfemman # 52

5. Fifi Awards

För tredje året i rad kommer jag att liveblogga under hela Oscarsgalan. Jag kallar det ”Fiffi blogs Oscar”. Jag fick ett ryck och googlade detta och sprang på en ganska rolig grej: Fifi Awards. Det är ett pris som tydligen funnits i 40 år och har med dofter/parfymer att göra. Tänk vad man kan lära sig av detta intörnätt.

 

4. Community

Jag började innan jul och nu har jag ÄNTLIGEN tagit mig igenom hela första säsongen av dom vuxna knasbollarna som av olika anledning behöver återuppta sina studier. Jag har haft roliga och mysiga timmar framför TV:n. Tack för tipset!

 

3.The Master

Joaquin Phoenix, Philip Seymour Hoffman, Amy Adams OCH Lena Endre. Det här är en film jag sett fram emot – mycketmycketmycket – och IDAG har den premiär. Så fort jag får tre timmar över ska jag springa iväg och se den.

 

 

2. Kathryn Bigelow

Idag har Zero Dark Thirty premiär, en film som jag tycker ALLA skulle se. En så EXTREMT välgjord film ser jag sällan och regissören Kathryn Bigelow går verkligen från klarhet till klarhet. The Hurt Locker var en bra film, den här är fenomenal. Vad månne det bliva härnäst? Och varför använder jag ett språk som inte ens Rasken skulle ta i sin mun?

 

1. Mellofokus.

Nu börjar den där tiden på året då en viss del av min hjärna – och hjärta – ställer om fokus från filmtajm till melodifestival. Imorgon är den första delfinalen och sex lördagar framöver vet jag exakt vad jag ska göra. Förutom nästa lördag. Filmspanarna – Mello? Mello – Filmspanarna? Hur ska jag gööööööra? Svaret är solklart.

Publicerat

TWO LOVERS

När Joaquin Phoenix visar sig på film då slutar min objektiva del av hjärnan att fungera.

Joaquin Phoenix har det där dom förenklat kallas ”det” men som lika gärna kan beskrivas som närvaro, begåvning, utstrålning och sexappeal förpackat i en manlig men ganska ordinär kropp och om jag kunde göra lustiga ljud genom näsborrarna av ren glädje skulle jag göra det. Eller gå bananas med den gamla favoriten hockeytutan. Eller bygga ett sandslott av spackel på vardagsrumsgolvet med hjälp av en röd spade, en gul badanka och några hyperaktiva dagisbarn.

Det här har ju ingenting med filmen i sig att göra men det har med mitt sätt att se på film att göra. Jag ska försöka förklara.

Ibland blir jag bara så jävla glad! Filmen jag tittar på behöver inte vara speciellt bra, det kan vara en liten scen som berör mig ända in i hjärteroten, det kan vara filmmusik som sätter sig som rosa bomull doppad i champagne i hörselgångarna och det kan vara en skådespelare som briljerar mitt i ett manus som egentligen är ganska torftigt. Just nu handlar glädjen om det sistnämnda. Joaquin Phoenix har precis visat mig att han på egna axlar kan bära en film trots att han har namnkunniga birollskollegor som Gwyneth Paltrow, Isabella Rossellini och Elias Koteas vid sin sida. Dom blir skuggfigurer. Dom blir den där otäcka citronskivan man alltid får i colan på krogen. Dom blir den svampliga dillkvisten på skagentoasten. Dom blir det där som blir över på pappret när man suddat ut en matematisk uträkning i affekt. Dom blir som dom där tio blågula fotbollsspelarna som är på plan när Zlatan gör fjärde målet på cykelspark. Joaquin Phoenix är helt enkelt alldeles tillräcklig precis som han är.

Leonard Kraditor (Phoenix) är mammas och pappas pojke. Han ställer upp för familjeföretaget så pass mycket att han går på dejt med dottern till den man som vill köpa deras företag. Mamma och pappa Kraditor tycker det är utmärkt och hejar på för glatta livet. Samtidigt får familjen en ny granne (Paltrow) som är vacker, känslomässigt bräcklig och tillsammans med en gift man. Leonard kan inte hålla sig borta från henne – heller – och brottas med sina känslor.

Historien är varken nyskapande eller särskilt intressant men med en rykande Phoenix i huvudrollen kan jag inte göra annat än att säga att filmen helt klart är sevärd – ändå. Han äger varenda scen. Och kanske mig litegrann. Jo, så är det nog, i alla fall i dessa nittio minuter.

Publicerat

WE OWN THE NIGHT

Vad gör man som kille om man har en pappa som är polischef? Kämpar man livet ur sig för att bli en bättre och mer lyckad polis själv eller gör man det motsatta: dras till mörkret, till ett alternativt sätt att leva, till droger och  kriminalitet?

Polischef Burt Grusinsky (Rober Duvall) har fått varit med om både och. Den ene sonen Joseph (Mark Wahlberg) har fru, tre barn och en karriär som går spikrakt uppåt inom polisväsendet. Den andre sonen Bobby (Joaquin Phoenix) har tagit mammans efternamn – Green – har en vacker flickvän (Eva Mendes), knarkar sådär lagomt så han fortfarande kan hålla sig snygg och driver nattklubbar under den ryska maffian. Utan att ta i så jag spricker kan jag säga att den där brödrarelationen kommer få sig några törnar innan filmen är slut.

Det finns en handfull skådespelare – eller kanske två – som jag är så imponerad av att jag känner att det saknas ord i min vokabulär. Jag skulle vilja hitta på nya superlativer och andra förklaringar till varför jag tycker som jag gör men ibland står det liksom still. Att se Joaquin Phoenix agera har den påverkan på mig. Jag blir stum. Häpen. Förförd. Jag tittar noga för att se nån nanosekund av icke-fokus, en blink, en del av ett rörelsemönster som känns överspelad, ett tonläge som ligger fel, nånting – nånting, God damn someting! – men nej, jag hittar inga fel hos Joaquin Phoenix. Han är helt enkelt i mina ögon en extremt duktig skådis.

We own the night är en helgjuten thriller. Det är inga direkta missar, jag tror på filmen just för att skådespelarna leverar. Jag får panikkänningar i bröstkorgen för jag har inga som helst problem att känslomässigt sätta mig in i historien och jag mår lite dåligt efteråt. Filmen är snyggt gjord och jag ska hålla ögonen öppna efter fler alster av regissören James Gray.

Det känns som att jag är sist ut i norra Europa med att se den här filmen men ohoy, bättre sent än aldrig!

Filmen går att streama gratis på Lovefilm om du är medlem där.

Publicerat

Fredagsfemman # 11

5. Voddler

Jag fick en förfrågan om att vara med i Voddlers bloggpanel och självklart sa jag ja. Sen tänkte jag att det kanske kunde bli pinsamt eftersom jag haft såna jäkla problem med att få tjänsten att fungera (och skrivit spaltmeter om detta). Men till min stora glädje har Voddler piffat till sig ordentligt då deras offline-tjänst är den perfekta lösningen för alla som liksom jag haft problem med buffrande och pixlande och andra störande moment pga svajig uppkoppling eller datorer med svaga grafikkort. Så nu är jag BARA glad! Det här kommer bli bra.

 

4. Patricia Clarkson

Titta så glad man kan bli av en fjärdeplats på Fredagsfemman! Patricia Clarkson skulle kunna prenumerera på en plats på min lista, SÅ bra tycker jag att hon är. Hon är en skådespelare av yppersta klass, en sån som kan lyfta minsta biroll och ge stjärnglans åt en riktig C-film men som aldrig riktigt får den cred hon förtjänar. Man skulle kunna säga att hon är den kvinnliga motsvarigheten till Stanley Tucci (förra veckans tvåa på denna lista). Så döm om min förvåning när jag sprang på en film med dessa två i HUVUDROLLERNA (recension kommer nästa vecka). Tills dess kan du ju alltid kolla in hennes makalösa CV . Jag kan lova att du har sett henne i mängder av filmer fast du kanske inte tänkt på vem hon är. Heja Patricia!

 

3. Instagram

Jag twittrar inte, jag facebookar inte, jag skriver och skickar inte vykort längre och jag har lagt bokskrivandet på is. Det enda jag gör är att filmblogga dygnets alla vakna fritidstimmar – tills nu. Jag vet inte om Instagram är min grej heller, jag är en riktig nybörjare och lägger inte upp sjutusen bilder om dagen men än så länge tycker jag det en kul grej. Jag heter fiffilino där och min sida är privat så vem som helst blir inte insläppt men är du instagramfrälst kan du kan ju alltid skicka en förfrågan (eller skriv ditt alias i kommentarsfältet eller i ett mejl så letar jag upp dig).

 

2. Lena Endre

I SVT-serien Coacherna är Lena Endre bra precis som alltid men nu är jag så nyfiken så jag kan avlida på Paul Thomas Anderson nya film The Master i vilken hon spelar mot Amy Adams, Laura Dern, Joaquin Phoenix och – håll i hatten – Philip Seymour Hoffman! Heja Lena!

 

1. Eld

På onsdag släpps Eld, uppföljaren till Cirkeln, som är Mats Strandbergs och bloggkollegan Sara Bergmark Elfgrens andra bok i trilogin om ungdomarna i Engelsfors. Jag har ännu inte bestämt mig för om den ska få ligga och gotta på sig till någon lat sommardag eller om jag ska hugga in i den direkt jag får den men jag vet nånstans att detta velande är fullkomligt onödigt för jag kommer inte kunna hålla mig. Cirkeln slukade jag i samma takt som en tallrik marängswiss och inget kan få mig att tro att Eld skulle vara mindre underhållande. Förstaplatsen är ohotad. Heja Sara!