Etikett: Joe Absolom

Publicerat

THORNE: OFFERLEK

Det här är den andra av Mark Billinghams böcker om Tom Thorpe som blivit film och mig veterligen är det den sista. Serien blev antagligen ingen ekonomisk hit och jag kan förstå varför.

Om man har en hel samling framgångsrika böcker att tillgå och om man har en hel drös brittiska duktiga skådespelare på lönelistan och ändå funkar det inte, ja, då är det skit bakom spakarna, helt klart.

Offerlek börjar bra. Den lille pojken Charlie ser sin mamma dödas men han lyckas gömma sig och överlever. Charlie blir omhändertagen men en man letar upp honom och försöker döda honom – igen. Polisen Thorpe jobbar hårt för att hitta mördaren, denna gång med hjälp av kollegan Sarah Chen (Sandra Oh).

Precis som i förra filmen används det väldigt mycket återblickar, helt i onödan, och man får i på tok för hög utsträckning höra vad karaktärerna tänker via voice over. Det blir övertydligt, det blir larvigt. Och David Morrisey fortsätter skrika med grötfylld röst, Sandra Oh pratar en brittiska som inte känns helt solid och både Eddie Marsan och Aidan Gillen är med alldeles för lite. Sista tjugo minuterna är dessutom en orgie i överspel och antiklimax, det är väldigt nära att betyget sänks till det lägsta möjliga.

Med en välbehövlig rap får jag helt enkelt säga tack till Tom Thorpe för dessa fyra timmars sällskap för nu är jag mer än mätt och belåten. Jag mår nästan lite illa.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: I SPIT ON YOUR GRAVE 2

2010 regisserade Steven R. Monroe en film som heter I spit on your grave. Den handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Steven R. Monroe måste ha tyckt att det var en lyckad film att regissera för i år kom I spit on your grave 2 som handlar om en ensam tjej som blir brutalt våldtagen och i princip ihjälslagen men som likt ett mirakel överlever och ger sig fan på att hämnas sina förövare.

Jag klickar in och läser min recension på I spit on your grave. Utan att någon hade märkt något konstigt skulle jag ha kunnat kopiera hela den texten rätt av och den hade stämt även på uppföljaren, med ETT litet undantag. I meningen ”Det är inga mutanter, inga monster, bara ”vanliga” killar som tycker sig ha rätt att våldta, förnedra, hota och misshandla en ensam tjej i en stuga i skogen” hade jag fått byta ut stuga i skogen mot källarförråd i Bulgarien. Filmerna är annars identiska både i grundhistoria, uppbyggnad, vändning och hämnd.

Jag tycker precis likadant nu som jag tyckte 2010: räcker det inte med denna typ av rape-and-revenge-filmer nu? Är det inte dags att utveckla hämndtemat? Göra det lite mer up-to-date, mer jämställt? En kille som blir gängvåldtagen och misshandlad av en handfull vardagliga kvinnor? En kvinna som blir våldtagen av kvinnor? En man som blir våldtagen av män? Kom igen! Måste det alltid vara precis samma premisser? Kan det inte vara en medelålders halvful kvinna som blir utsatt för vidrigheter och hämnas med en soloraid medelst diverse vapen och kreativa lösningar? Måste det vara en dock-lik tonåring i linne?

Det jag gillar med filmen är dock idén att tjejen – dockansikte eller ej – har cojones i buffelsize. Hon kämpar emot, vägrar ta skit utan strid och är allting förutom ett våp. Att många av slutscenerna är förenklade och fullständigt o-troliga gör inte så mycket, det är inte det som skaver. Mitt aber är att jag sett detta tusen gånger förut och att jag märker att jag knappt reagerar när det kleggas som värst. Jag vet inte om jag borde bli rädd för mig själv eller om det är en naturlig reaktion när man sett för mycket sånhär skit men jag antar att det är en kombo.

Filmitch har sett precis samma film som jag. Undrar om vi tycker lika? Klicka här får du se.