Etikett: Joe Pesci

Publicerat

LUCKA #16: ENSAM HEMMA

”Spyskalle”. Att se Ensam hemma och läsa den svenska textningen ger upphov till en del funderingar. Vad ÄR en spyskalle egentligen? Nån som har en aning? Är det ett ord någon levande människa någonsin uttalat? Jag är skeptisk.

Jag tvivlar på att det finns någon som inte känner till handlingen i Ensam hemma men för dig som bott i ett gryt i skogen och livnärt dig på harsyra och stenlav sedan 1990 kommer här en komprimerad förklaring: 8-årige Kevin (Macauley Culkin) har oavsiktligt blivit lämnad ensam hemma när resten av familjen åkt iväg på semester över jul. Han tvingas hantera situationen och ensamheten på allehanda finurliga vis och när det sen dyker upp ett par inbrottstjuvar som grädde på moset tvingas Kevin bli kreativ på fler sätt än ett.

Den är rätt charmig den här lilla filmen, den är faktiskt det. Urtypen av en familjefilm som levererar på precis lagom nivå för alla åldrar och i kombination med att den utspelar sig under juletid så känns det som en perfekt nödlösning efter en stel julmiddag.

Betyg på filmen:

Mängd julmyskänsla:

Publicerat

BACK TO THE 80´S: TJUREN FRÅN BRONX (1980)

.

.

.

I slutet av femtiotalet gillade man antingen Tommy Steele eller Elvis Presley. På 80-talet var man antingen hårdrockare eller synthare.

I början på 80-talet gjordes filmen Tjuren från Bronx om boxaren Jake LaMotta och givetvis jämfördes den med Rocky från 1976. Vilken boxningsfilm var egentligen bäst, den som skildrade en verklig boxare (denna) eller en påhittad (Rocky)? Vilken skådespelare var bäst, nykomlingen Sylvester Stallone som innan Rocky inte direkt gjort någon glad eller den riktiga skådespelaren Robert De Niro som gick upp en massa oscarsvinnarkilon för rollen som den paranoida boxaren LaMotta?

Vid vilken ringhörna jag står och tjoar med sy-kit, handduk och ammoniaktrasa behöver jag kanske inte skriva men vill du veta mina åsikter om Rocky kan du läsa här.

Mina åsikter om den här filmen kan däremot sammanfattas i tre för-ord: för lång, för seg, för mycket De Niro.

Trots att jag gillar sportfilmer över lag och boxningsfilmer av naturliga skäl har en speciell plats i mitt hjärta så funkar den här filmen inte alls på mig. Den funkar inte alls faktiskt. Jag vet att jag gillade den mer när jag såg den för en sisådär 25 år sedan men det känns preskriberat nu.

129 minuter svartvit based-on-a-true-story-klassiker med Martin Scorsese bakom spakarna. Jag kan hålla mig för garv men jag kan knappt hålla mig vaken.

Det här är andra filmen i temat Back to the 80´s.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 4

110 min. 114 min. 118 min. 127 min. Det har blivit fyra Dödligt vapen-filmer och varje film har varit aningens längre än sin föregångare. Frågan är till vilken nytta? Filmer funkar precis som livet i övrigt, det gäller att fylla åren med innehåll för att det ska vara nån idé med att bli äldre. Att bara sitta hemma på en stol och vänta på att bli gammal är ju ingen vits, inte heller att göra en lång film som bara har manus och mening nog att vara mycket kortare.

Alla fyra Dödligt vapen-filmerna hade tjänat på att kortas ner 15-20 minuter. Det är mycket dötid, mycket långdraget tjafs mellan Murtaugh och Riggs. Men jag minns även den där sommardagen 1998 när jag och min dotters pappa hade barnvakt och gick på premiären av Dödligt Vapen 4 i Borgholm, då kunde den gärna ha fått vara mycket längre. När jag ser filmen femton år senare – och betydligt mer utvilad – känner jag att den definitivt är lång nog. Alltså, definitivt.

Riggs ska bli pappa, Murtaugh ska bli morfar och det är ett jävla tjat om det där med att skaffa barn utan att vara gift. Murtaugh är en mänsklig moralpredikan hela han vilket är ganska så tröttsamt att lyssna på speciellt efter att ha sett fyra filmer på kort tid. Såg man filmerna 1987 till 1998 är det kanske en annan sak.

Bortsett från att Riggs har kapat hockeyfrillan så är Dödligt vapen 4 väldigt lik dom övriga tre. Saxofonkillen är tillbaka och han tutar på med sedvanligt engagemang och att stoppa in skrik-göken Chris Rock och vig-nissen Jet Li hjälper liiite men inte tillräckligt mycket för att filmen ska kännas fräsch. Fast jag minns att jag tyckte det 1998. Jag tyckte bra mycket bättre om filmen då än nu. Jag hade lite annan syn på Mel Gibson då också men sett med objektiva ögon, när han sätter in charmoffensiven är det få som klår honom på vita duken. I alla fall DÅ.

Eftersmaken blir i alla fall okej, filmen letar sig upp till en svag trea och jag tror faktiskt inte att det här är det sista vi ser av radarparet Murtaugh och Riggs. Det skulle förvåna mig föga om det dyker upp en Dödligt Vapen 5. Men Mel Gibson dyker upp på bio redan 2014, i en film jag ser fram emot. Han spelar Conrad Stonebanks i Expendables 3. Hör jag lite jubel och visslingar?

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 3

Tre år har gått sedan Dödligt vapen 2 kom, tre år som känns som tre veckor. Både styrkan och svagheten hos Dödligt vapen-filmerna är att dom lider av ”Beck-syndromet”, känslan av att dom är filmade direkt efter varandra och att scenerna är instoppade via post-it-lappar där dom passar bäst. Tvåan fick inte många av dom bättre lapparna, trean desto fler. Trean har dessutom en kvinnlig karaktär, Lorna Cole (Rene Russo), som jag tycker lyfter filmen en stor smula från den där macho-man-smörjan som kletades ut i film nummer två.

Annars känner man igen sig både i Danny Glovers tveksamma agerande, Joe Pescis okejokejokej och Mel Gibsons galna ögon och välborstade lockiga frisyr. Som vilken TV-såpa som helst i långfilmsformat alltså.

Murtaugh (Glover) ska gå i pension om några dagar och försöker hålla sig borta från stridens hetta men han vet lika bra som oss andra att han har helt fel partner om det ska gå vägen. Riggs (Gibson) är en vandrande krutdunk och så långt ifrån en mysfarbror man kan tänka sig. Vad själva storyn handlar om är egentligen oväsentlig, även där är filmen väldigt lik vilken Beck-film som helst. Man struntar i vad som händer, man vill se karaktärer man känner igen som beter sig som dom alltid gjort och som vinner på slutet. Martin Riggs eller Gunvald Larsson, vem bryr sig?

Trean är mer mysig än spännande men också betydligt mindre dum än tvåan. Sen gillar jag asfaltsscenen av nån anledning. Den är episk (i brist på bättre ord), lika episk som toalettscenen från Dödligt vapen 2.

Publicerat

DÖDLIGT VAPEN 2

En vecka efter att jag och sonen sett första Dödligt vapen-filmen låg vi i varsitt hörn i soffan igen för att insupa tvåan. Jag mindes den som ganska-så-lika-bra-som-ettan, i alla fall om jag tänker tillbaka på filmen ap-snabbt och bara använder reptilhjärnan. Det jag hade glömt med filmen – eller aktivt förträngt – var den lilla mannen med en svinjobbiga ljusa rösten som säger ”okeyokeyokeyokeyokeyokeyokeyokey” hela filmen igenom. Jag menar såklart Joe Pesci och hans rollfigur Leo Getz.

Det är två år mellan Dödligt vapen och Dödligt vapen 2 men det känns som en fikarast på stående fot och en treminutersklippning hos herrfrisör då Mel Gibson blivit av med lite kalufs. Allt annat är precis likadant men mycket mycket sämre.

Eller är det sämre egentligen? Det kanske bara är den kritiska delen av hjärnan som är överkänslig för upprepningar? Jag vet inte. Jag vet bara att när filmen var slut gnällde jag över hur dålig den var.

”Var den dålig för att den var så sjukt lång?” sa sonen.

”Beror det på den jättejobbiga musiken?” sa sonen.

”Beror det på att han som spelade saxofon liksom bara trudiluttade helt random?” sa sonen.

”Beror det på den där lille mannen som sa samma sak hela tiden`?” sa sonen.

”Beror det på att den här filmen var mycket mer våldsam än ettan?” sa sonen.

”Beror det på att den här filmen inte borde kallas nåt som har med komedi att göra alls?” sa sonen.

”Martin Riggs rökte inomhus! Det känns som 1800-talet!” sa sonen.

Jag skulle kunna svara ja på allt och antagligen mer därtill. Tvåan är mindre charmig, mer överdriven, kallare, tråkigare och dummare än ettan. Hur sugna är vi på trean nu? Eeeeeeeeeeh, intesåmycketkanske.

 

 

Publicerat

MOVIE 43

HAHAHAHAHhaaahahHAHAHA! Va fan ÄÄÄÄÄR det här? Vad var det jag såg? Såg jag det jag tror? HihHAhahhahahahaa! Nåt så överjävla galet har jag aldrig sett förut, jag är heeeeelt slut, helt mentalt sönderskrattad.

Okej. Jag backar bandet lite, jag ska försöka bena ut det här. Movie 43 är en episodfilm. Bob Odenkirk, Elizabeth Banks, Steven Brill, Steve Carr, Rusty Cundieff, James Duffy, Griffin Dunne, Peter Farrelly, Patrik Forsberg, Will Graham, James Gunn, Brett Ratner och Jonathan van Tulleken har regisserat varsin liten del, varsin liten film-i-filmen där den ena filmen är sjukare/roligare/galnare än den andra. Stilmässigt påminner Movie 43 mest om Dum & Dummare, Den där Mary, Kingpin och alla dom andra Bröderna Farrelly-filmerna men lägg dom filmerna i en gryta och koka ihop dom med allt du kan komma på PLUS allt du INTE kan komma på så får du en försmak av den här filmen.

Jag är fullt medveten om att det här är en av dom mest sågade filmerna i modern tid om man läser recensioner – vilket jag gör ibland – och om man litar på recensioner – vilket jag sällan gör. Jag bildar helt enkelt min egen uppfattning om filmen och den är otroligt simpel:

1. Hyr filmen. Är du misstänksam kan du alltid göra diskrensning på den delen av hjärnan som innefattar god smak innan du trycker på play.

2. Se dig omkring. Tycker du det är pinsamt att se underbältet-kiss-å-bajs-å-och-nakenhumor ihop med svärmor/barnen/nån annan – se filmen själv.

3. Öppna ögonen, titta på filmen.

4. Skratta.

Enklare än så blir det inte. Roligare än såhär blir det inte heller. Jag har fan kramp. Det var banne mig läääänge sedan jag hade såhär kul. Och det var inte bara nyhetens behag. Jag har sett filmen två gånger och den höll även andra gången  – och imorgon blir det en tredje.

[Svensktips! Håll lite extra koll på reklamfilmen för Tampax (efter typ halva filmen). Den är regisserad av Patrik Forsberg och skriven av samme Forsberg samt Olle Sarri.]

[Tips #2. ”Under” detta inlägg kan du se namnen på en del av alla skådisar som är med i filmen. Det är en lika imponerande som annorlunda som häftig samling men det roligaste kanske är att inte veta, att bara låta sig bli överraskad i scen efter scen?]