Etikett: Joe Swanberg

Publicerat

LUCKA #21: HAPPY CHRISTMAS

Alltså, helt ärligt, går det att misslyckas med en film som har Anna Kendrick, Melanie Lynskey och Lena Dunham i huvudrollerna? Om man dessutom lägger till att filmen är skriven och regisserad av mumblecorekungen Joe Swanberg OCH att dennes ytterst charmige tvåårige son Jude är med i filmen och får improvisera i en hel del scener. Nej precis, det går inte att misslyckas.

Jenny (Kendrick) har precis separerat från sin pojkvän och behöver nånstans att bo. Hon får flytta in hos Kelly (Lynskey), hennes man Jeff (Joe Swanberg) och deras son Jude och det är ett samboskap som inte funkar alldeles smärtfritt.

Jennys bästa kompis Carson (Lena Dunham) försöker få henne på bättre humör genom att bjuda med henne på fester men av nån anledning urartar det alltid, Jenny blir för full, knullar med nån random dude på toaletten, röker på, gör bort sig och glömmer det hon lovat – något som gör Kelly mer och mer frustrerad. Hon är en ordentlig hemmamamma och klarar inte av en massa knas i hemmet.

Som vanligt när det vankas Joe Swanberg-filmer (exempelvis Drinking Buddies och Nights and Weekends) så är det inga stora yviga jättehändelser filmen kretsar kring, här är all fokus runt relationerna och hur man hanterar dessa. Oftast är det mer än tillräckligt intressant för en hel film tycker jag. Happy Christmas gav mig en mysig stund i TV-soffan men filmen är ändå så pass lättglömd att den inte kan få högre betyg än en stark trea. Inte så pjåkigt det heller, faktiskt.

Betyg på filmen:

Mängd julkänsla:

 

 

 

.

.

Publicerat

Fredagsfemman #242

5. Easy

Igår hade en ny Netflix-original-TV-serie premiär, en serie regisserad av Joe Swanberg och med Malin Åkerman, Jake Johnson, Orlando Bloom och Michael Chernus (knasbollen från Mistress America som även ska spela Tinkerer i nya Spider-Man filmen) i några av rollerna. Perfekt med åtta avsnitt, det klämmer man på en dag om man har en ledig sådan.

.

.

.

4. Brangelina is no more

Veckans snackis oavsett krig och svält  i världen är väl ändå skilsmässan mellan Angelina Jolie och Brad Pitt? Både CNN och Fix News rapporterade live från detta ”event” och det är inte utan att man längtar efter lite rediga översvämningar i Bangladesh (eller kanske snarare Chicago eller Detroit) för att amerikanerna ska få lite distans till denna stora katastrof. Frågan är dock hur mycket sanning det ligger i skvallret om Braddan och Marion Cotillard under inspelningen av filmen Allied? Ett tips. Håll koll på CNN.

.

.

.

3. Star Wars-bonanza

Fredag, lördag och söndag kl 21 är det Star Wars-bonanza på TV3 då dom visar filmerna 4,5 och 6 i serien. Med reklam. Såklart. Men äh, skit i det. Är du sugen på att krypa upp i soffan och nostalgichocka dig själv litegrann kanske det är värt det?

.

.

.

2. Hört talas om Popup-bio?

För några år sedan försökte jag få till en visning av Det stora blå på en biograf i Stockholm. Efter sjutusen mejl och lika många Moment 22-svar gav jag upp, det där med att få visa film offentligt i Sverige är inte det lättaste. Men nu finns det alltså nåt som heter Popup-bio som eventuellt är en enklare lösning. Vet du vad det är? Nej, inte jag heller, inte förrän nu. Det är Triart som dragit igång detta och allt som behövs nu är bara att välja bland deras befintliga filmlista, betala filmen samt ha tillgång till någon form av biograf. (mer info här).

.

.

.

1. James Spader

Han måste få en topplacering, någonstans någongång och varför inte just idag? Grattis James!

.

.

.

Publicerat

Skräckfilmsvecka: THE SACRAMENT

Det finns många bra anledningar till att ta med The Sacrament på skräckfilmsveckan men det finns en extra bra anledning till att publicera texten alldeles just nu. En film som börjar med Heartbeats med The Knife måste ju dyka upp på bloggen samma kväll som jag ser The Knife live på Annexet i Stockholm. Eller hur? Det sammanträffandet kan jag inte bara ignorera.

Ti West är en regissör jag försöker hålla ögonen på efter att ha bajsat ner mig av både The Innkeepers och The house of the devil. Med dessa båda filmer lyckades han få till en stämning som man nästan kunde ta på, en annorlunda typ av spänning i filmer som på pappret är helt ”vanliga” spök-skräckis-thrillers. Vad gäller The Sacrament lyckas han med nåt liknande trots att filmen inte är en skräckfilm i egentlig mening, det är snarare en verklighetstrogen (ja, tyvärr) historia som blir väldigt otäck just för att människan i sig kan vara så jävla sjuk. Det är alltså inga spöken eller monster här, det är en isolerad sekt i centrum.

Filmen är uppbyggd som en dokumentär, ett litet TV-team följer med en man som ska hälsa på en syster han inte sett på länge, en syster som flyttat till denna välbevakade sekt nånstans ute i ingenstans som leds av en äldre man som kallas Father (Gene Jones). Denna Father har sedvanliga gubbkläder, stora pilotsolglasögon, en läbbig aura och en sladdrig gubbtunga som visas ofta i bild trots att han har den inuti munnen. Mycket mysko och mycket äckligt.

Det sägs inte öppet på något sätt men tydligen är manuset baserat på Jonestownmassakern som skedde 1978. Har man det i bakhuvudet blir filmen läskig för att den är sann, har man inte den vetskapen i bakhuvudet blir filmen läskig för att den mycket väl skulle kunna vara sann. Ti West har hur som helst återigen lyckats få till en film som får mig fast från ruta ett.

Det enda som får mig att tappa fokus är Joe Swanberg som spelar TV-teamets kamerakille. Kan någon på ett hyggligt sätt säga till honom att han kanske inte borde stå framför kameran? Att hans utstrålning är kallare än en nedkyld slaktarbänk?

Filmitch har redan sett The Sacrament ( här är hans recension) så idag skriver han om en annan film: Liftaren. Och han har sett både originalet och remaken!

Publicerat

NIGHTS AND WEEKENDS

Mumblecore är en filmgenre som enligt Wikipedia utmärks genom användandet av amatörskådespelare, har en mycket låg budget och en naturalistisk dialog. Jag skulle vilja lägga till ett par punkter.

Mumblecore är en filmgenre som kräver överljudskänslig hörsel för att höra vad skådespelarna säger, det uppvisas nakenhet på ett sällan försnyggande vis, man får alltid se närbilder på födelsemärken och om Greta Gerwig är med kommer hon visa sig spritt språngande näck.

Jag vet att det finns många som rätt av avskyr denna genre, jag vet även ett par som tycker det motsatta. Själv tycker jag egentligen ingenting. Vissa mumblecorefilmer är bra, vissa är det inte, det är ungefär som vanligt med all typ av film.

Om Greta Gerwig är lite av en mumblecoredrottning så måste man säga att Joe Swanberg är mumblecorekung. Jävlar i min lilla låda vad han är produktiv den mannen! Sen 2005 har han regisserat femton långfilmer (varav sex stycken 2011!), fyra kortfilmer och två TV-serie-episoder samt skrivit manus till hela klabbet. En av hans filmer är Drinking buddies, en av mina favoriter från 2013.

2008 skrev han manus och regisserade Nights and weekends tillsammans med Greta Gerwig och man skulle kunna tro att det är en match made in heaven. På sätt och vis kanske det är det men på sätt och vis inte. Som manusförfattare och regissör inom sitt gebit är Joe Swanberg säkerligen genialisk men som skådespelare…noooohooooo.

Han har ett utseende som inte kan kallas fotogenisk, han har en utstrålning som påminner om en kudde man glömt på balkongen under ett spöregn och han skådespelar med en icke existerande lätthet. Motsatsen till Joe är Greta. Hon är ett yrväder, jättecharmig och bedårande trots morgonrufsigt småflottigt hår, noll smink och rätt fula kläder i varenda scen. Så hur bra manus dessa två än skrivit så blir filmen ganska svajig eftersom dom är i bild tillsammans i princip hela tiden.

Jag tror filmen hade vunnit mycket på en annan manlig skådespelare och kanske aningens mindre pinsamma sexscener.

Henke har också sett filmen, klicka här för att läsa vad han tycker. Tio spänn på att han skriver att Greta är härli.

Publicerat

YOU´RE NEXT

På förra filmspanarträffen satt jag och pratade med Erik, Har du inte sett den-poddens skräckfilmsfantast. Han berättade att han äntligen sett You´re next. Han sa även att filmen var ”helt okej”. Det tyckte jag var roligt.

”Helt okej” för en skräckfilm är ett rätt bra betyg även om han pratade om filmen i samma andetag som The Conjuring, Sinister och Insidious och tyckte denna var sämre.  Men det är klart den är sämre. Hur skulle den kunna bräcka Sinister?

Jag kände ett sug efter att äntligen se You´re next jag med men sen kom jag på att Erik precis gett Passion 4,5/5 i betyg och fick lite brainfreeze. Sen kom jag på att jag gav Movie 43 5/5 och kanske borde hålla tyst. Att hylla en film som alla andra toksågar är inte det lättaste, jag vet, men Passion Erik….Passion.

Under min skräckfilmsvecka i höstas såg jag en film som heter The Strangers som handlade om ett par som får sitt hus invaderat av mordiska människor i mask. You´re next är väldigt lik den filmen, alltså v-ä-l-d-i-g-t lik. Samma typ av hus, samma känsla, samma ljussättning, liknande musik. I You´re next är det fler människor inblandade, det är enda skillnaden. Det är lite jumpscares, lite klaffsiga mord, lite skrik, lite spänning så ja, jag håller med Erik. You´re next ÄR en ”helt okej” film.

Publicerat

DRINKING BUDDIES

Det har blivit många festivalfilmer på biografen Park i år. Många timmars sittande i fruktansvärt osköna fåtöljer. Efter en tisdagkväll med två filmer efter varandra på stolar utan stoppning krampar mina skinkor bara jag tänker ordet ”Park”.

På den här visningen släpptes vi som väntande/köande in väldigt tidigt i salongen. Tänk så mycket enklare det blir för alla av en sån liten sak. Inget gruffande i leden, inga stressande volontärer som fipplar med scannern, alla hinner sätta sig i lugn och ro.

.

Bra filmer får en att tänka i nya banor och kanske till och med luska reda på svar på frågor man inte visste att man hade, eller hur? Redan för ett år sedan skrev jag ett inlägg om kvinnor som äter på film, om hur det hålls tvåhandsfattningar på stora thémuggar och tuggas men aldrig sväljs. I Drinking Buddies dricks det inte bara, det äts också en hel del och det äts på ett sätt som gjorde mig….förbryllad.

Filmens Kate (Olivia Wilde) äter ofta och gärna genom att ta maten med fingrarna och stoppa in den i munnen. Säxy kvinnor på film som äter med fingrarna gör det oftast på ett och samma sätt: dom tar maten mellan tummen och pekfingret, gapar och stoppar in matbiten – och fingrarna – så långt in i munnen att alltihop i praktiken når gommen. Sen tuggas det inte med tänderna, det är mer som att maten trycks ihop mellan gommen och tungan och – såklart – sväljer hon den inte, inte i bild i alla fall.

Jag satt och tänkte på det där på vägen hem. Gör man så – på riktigt? Om jag äter mat med fingrarna, hur funkar finmotoriken, hur gör jag? Det är klart jag var tvungen att testa. Så på väg hem från bion stannade jag på McDonalds, köpte en påse Chili Cheese-toppar, stoppade ner handen i påsen och försökte att vetenskapligt studera hur jag faktiskt gör. Matbiten mellan tummen och pekfingret, javisst. Gapar, ja det är ju en förutsättning. Var stoppar jag sedan maten? Mellan framtänderna såklart. Jag BITER den i lämplig storlek, jag TUGGAR med tänderna och jag SVÄLJER det jag planerat äta. Mission accomplished tack vare denna finfina lilla film.

Drinking Buddies handlar om just det som titeln säger, om krökande polare. Polare som är upptagna i relationer på varsitt håll men alldeles uppenbarligen tycker om varandras sällskap och en bira eller två eller tre per kväll. Och kanske en till lunch. Och ett par till väl hemma från krogen.  Kate (Wilde) är ihop med Chris (Ron Livingstone) och Luke (Jake Johnson) är ihop med Jill (Anna Kendrick).  Det är Kate och Luke som är polare, arbetskamrater, soulmates, partners in crime.

Den senaste månaden har jag fastnat i ett beroende som innebär att jag umgåtts (och umgås) med Olivia Wilde dagligen. Ibland flera timmar per dygn. Jag tittar på henne som läkaren Thirteen i TV-serien House och jag klipper säsongerna i rasande fart, det är så jäkla bra! Det tar därför en liiiten stund innan min hjärna ställer om och kan se Olivia Wildes Kate som en egen person och inte en salongsberusad småsvettig rapande version av Thirteen.

Jake Johnson är Nick i New Girl men det kan man inte tro här. Här är han yvigt skäggig med oborstat hår och väldigt snälla bruna ögon. Anna Kendrick är mysig som alltid och Ron Livingston precis lika bra här som i Parkland.

Hela filmen är som kärnan av dessa skådespelare: Snäll, mysig, bra och den skriver inga svar på näsan. Och den är rolig – också!

Jag såg filmen tillsammans med Henke. Klicka för att läsa hans recension.