Etikett: Joel Edgerton

Publicerat

BOY ERASED

Är detta ett av dom bättre exemplen på hur mycket nytta en namnkunnig cast är för en film?

Nicole Kidman och Russell Crowe spelar mamma och pappa till Lucas Hedges, killen som är med i ALLT just nu, och vips är filmen självklart i hamn. Lägg därtill att Joel Edgerton regisserat samt skrivit manus baserad på Garrard C0nleys memoarer ”Boy Erased”. Klart filmvärlden stannar upp, klart dom tittar – och jag med såklart. Jag missar aldrig en film med Nicole Kidman. Aldrig.

Inte för att jag behöver bli påmind om hur världsfrånvänt och knepigt många religiösa beter sig men Boy Erased visar verkligen på en grej som är heeeeeelt sjukt idiotiskt. Konversionsterapi. Ett slags tolvstegsprogram för ungdomar som på något sätt är ”fel” sett till hur föräldrar och omgivningen i samfundet resonerar. Att vara homosexuell till exempel, det ses inte med blida ögon.

Ledaren för Love in action-konversationsterapigruppen (spelas av Joel Edgerton) står där med bibeln i hand och orerar om att alla kan bekämpa sina synder och lustar och bli ”normala”. Heterosexualitet = äktenskap, trygghet och kärlek. Homosexualitet = aids, våldtäkt och ett liv i ensamhet. Jadu, man kan spy för mindre. Men där sitter hur som helst den förundrade 19-årige Jared, han har liksom inget val. Bli utslängd hemifrån eller gå igenom denna terapi. Hans superreligiösa föräldrar ger honom inget val. Idiotjävlar.

I eftertexterna kan man läsa att över 700.000 amerikanska ungdomar har gått igenom liknande typ av ”omvändarterapi” och det är rent utsagt förjävligt. Vad är det för jävla människor, vad är det för föräldrar som inte kan älska sina barn precis som dom är? Vad fan är problemet. ”Du ska älska din nästa som dig själv” gäller tydligen bara när det passar en själv. Religion alltså. Vilket satans humbug.

 

Publicerat

RED SPARROW

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt ”why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar ”sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom  Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.

Publicerat

LIFE

Frilansfotografen Dennis Stock (Robert Pattinson) kämpar på med att fota röda-mattan-arrangemang i Los Angeles. Filmstjärnor på bild säljer och han behöver, precis som alla andra, pengar för att överleva. I New York bor hans ex-flickvän och sonen Rodney som han träffar alldeles för sällan. Han skyller på jobbet. På att han skickar henne pengar när han kan.

Det är 1955 och en skådespelande nykomling vid namn James Dean (Dane DeHaan) är precis på väg att slå igenom stort med Öster om Eden. Dennis blir vän med den lite udda James och får i uppdrag att fota honom för Life Magazine. James är 24 år och känner sig tveksam till en plats i rampljuset. Han kommer från en liten stad i Indiana och får inte riktigt ihop allt. Han är aktuell för Ung Rebell men vet inte om han fått rollen. Han är förälskad i Pier Angeli (Alessandra Mastronardi) men vågar inte gå all in i relationen. Han dricker för mycket, han drar till med vita lögner för att slippa måsten och han känns inte helt stabil, inte på nåt sätt egentligen. Det är något melankoliskt över honom, nåt som åtminstone jag tycker lyser igenom när man ser hans filmer vilka han för övrigt är MAGISKT BRA i. Har du inte sett Öster om Eden, Ung Rebell eller Jätten, gör det nu!

Regissören Anton Corbijn har lyckats göra en snygg, lugn och underhållande film om vänskapen mellan James och Dennis och det är fint att se hur alla dessa ikoniska bilder blev till. Robert Pattinson och Dane DeHaan är på pricken-bra i sina roller, det är bara att sätta sig ner och titta på en hantverksmässig felfri film.

Life finns att se på C More och där finns det MASSOR med andra bra filmer att se – också.  Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

IT COMES AT NIGHT

Återigen, trailers är ett jävla skit och nu har den tagit mig ända hit.

It comes at night har en trailer som är nåt grönjävligt missvisande jämfört med filmen i sin helhet. Trailern visar mörka läbbiga scener som får mig att hamna i en skräckfilm där det KAN vara monster som döljer sig i skogen, det KAN också vara något helt annat men oavsett vad det är så blir jag sugen på att se mer. Filmen däremot, filmen är jordnötter jämfört med trailern. Osaltade jordnötter.

Filmen hade biopremiär igår och det var en riktigt charmig visning jag var på. Fullsatt på en av Filmstaden Sergels minsta salonger med allt från tonårstjejer till pensionärer i publiken. Det tjejskreks redan till Annabelle 2-trailern som visades före filmen (jävligt bra trailer den med by the way) och alla kändes pepp på att se skräckfilm klockan 15 på dagen. Det var förväntningar i luften som man säger.

Till och från filmen igenom ser jag huvuden som nickar till. Jag hör små snarkningar, det kollas klockor och mobiler och ja, jag förstår varför. Filmen har nämligen – bitvis – ett tempo som får bilregisterdjuret i Zootropolis att kännas rask. Historien berättas otroligt sakta för att nån gång här och där tjonga till med en jump scare som får en att skaka till en smula men knappast bli rädd. Fan alltså, jag känner mig besviken faktiskt, jag hade ju trott så väldigt mycket mer om den här filmen.

Joel Edgerton går får klarhet till klarhet och han är mycket bra även här. Hans son Travis spelas av Kelvin Harrison Jr och det är en ung man vi lär få se i många filmer framöver. Väldigt närvarande och duktig. Carmen Ejogo spelar frun och även hon är bra. Riley Keough, Christopher Abbott och en liten pojke vid namn Griffin Robert Faulkner har resten av dom bärande rollerna och jag tycker om dom alla tre.

Att filmen inte är någon toppenrulle i mina ögon beror nog mest på kombinationen FÖR höga förväntningar och att den är mer ett psykologiskt drama än den regelrätta skräckfilm den säljs in som. Jag hade gärna sett lite monster om man säger så.

Det absolut bästa med filmen är dock ljudet. Vilket JÄVLA ljud alltså! Tänk att du står i en tunnel och slår på ett oljefat med nåt stort strumpförsett föremål och att man sen lägger en djup basgång på ljudet, så låter det genom hela filmen. Brummar liksom. Ashärligt. Med en budget på knappt 5 miljoner dollar har man ändå lyckats få ut väldigt mycket bra, det är bara inte tillräckligt för mig.

Filmen:

Ljudet:

Publicerat

KINKY BOOTS

Det finns många olika anledningar till varför man letar upp en viss film. Anledningen till varför jag precis sett Kinky Boots var första gången för mig.

En stundande Londonresa och rekande inför en av utekvällarna slutade med att vi hamnade på musikalutbudet och då det inte lockade jättemycket att se något som redan gått i femton år hamnade min blick på Kinky Boots. Den har rätt nyligen börjat gå och Cyndi Lauper har skrivit musiken. Klart jag blev nyfiken. Jag lovade därför mitt resesällskap att se filmen innan vi bokade biljetter bara för att ha lite koll på vad det var för nåt och nu är alltså filmen sedd.

Kinky Boots känns som urtypen av en brittisk arbetarfilm-with-a-twist, lite som Allt eller inget, fast kanske inte riktigt lika humoristisk. Här är det Charlie (Joel Edgerton) som hux flux ärver sin fars skofabrik och han är inte det minsta sugen på att ta över, han skulle ju flytta med tjejen till London, inte vara kvar i Northampton. För att göra en lång historia kort så stöter han på Lola (Chiwetel Ejiofor), en transa med egen show på en liten klubb. Efter föreställningen samtalar Charlie med Lola i logen och Lola gnäller över sina skor som bara går sönder, damskor som inte är gjorda för män. Charlie får en idé. Kanske kan lite mer kinky boots vara ett sätt att få snurr på affärerna nu när bruna lågskor inte längre gör det?

Det är inte första gången man ser en film som kretsar kring manliga fördomar kring personer som inte är som alla andra men tydligen kan detta tema inte nötas in nog ofta och mycket. Det som är mest spännande med Kinky Boots är dock casten där både Edgerton och Eijofor gör mycket bra ifrån sig, precis som Nick Frost som spelar en redigt inskränkt byhåling med sedvanlig ölkagge.

Att filmen är baserad på en sann historia gör den inte ett dugg sämre. Sevärd film, rätt mysig men frågan är hur den gör sig som musikal. Hmm. Den som lever får se.

Publicerat

LOVING

Richard och Mildred Loving älskade varandra. Dom älskade varandra så mycket att dom bestämde sig för att gifta sig i slutet på 50-talet trots att det var olagligt i Virginia vid den tiden.

Det olagliga var alltså att Richard var vit och Mildred brun. Ett giftemål mellan två människor av olika ras innebar fängelse, alternativt 25 års deportering från den egna staten. Vi pratar alltså 1958 nu, det är inte länge sedan, inte länge sedan alls. Tänk på det. Sånt som vi skakar på huvudet åt nu som ren galenskap hände alltså för bara knappt sextio år sedan.

Det enda Richard (Joel Edgerton) och Mildred (Ruth Negga) ville var att leva tillsammans med sina barn och sitt enkla liv i sann amerikansk konservativ anda. Dom gjorde inte en fluga förnär, var försynta, ja i det närmaste blyga och hade ingen tanke på vilken förändring dom skulle skapa med kärlek. Filmskaparen Jeff Nichols däremot, han tänkte. Han tänkte så mycket på den lilla familjen Loving att han skrev ett filmmanus och berättar här och nu historien om hur två personer kunde förändra världen utan att slå på stora trumman, utan att vända ut och in på sig själva, utan att sälja sin själ.

Loving är ett fint berättat drama, en lugn film som visserligen upprör mig till en början men som sen lägger sig som en filt på en sommarljummen gräsmatta och där ligger den kvar. Det känns som om Jeff Nichols har velat göra en snäll film denna gång, en film utan snabba svängar och utan effekter, en film som pågår inne i kroppen istället för framför ögonen. Han är bra på det, han är väldigt bra på att få rollfigurer att nå fram och ut.

Det finns några scener i filmen där jag tycker Mildred beter sig märkligt och jag vet inte om det är Mildred som faktiskt GÖR det eller om det är Ruth Negga som misslyckas gestalta hennes känslor. Hur som helst tycker jag Loving är en totaluppvisning av Joel Edgerton. Han har gjorts otroligt porträttlik verklighetens Richard Loving med sitt stubbade rödblonda hår och tandproteser och han underspelar på det mest fantastiska vis.

Jag vet inte om det beror på att filmen är baserad på en verklig historia men det är nåt med Loving som gör att den – för mig – inte riktigt når upp till Jeff Nichols övriga filmer i betyg. Samtidigt är det sjukt orättvist att jämföra med hans andra filmer även om jag inser att det är oundvikligt. Loving är en mycket sevärd film i all sin mänskliga enkelhet och även om sluttexterna får mig att kräkas lite i munnen så antar jag att dom har ett mervärde i denna typ av berättelse. Historien om den lilla familjen Loving måste trots allt berättas korrekt hela vägen och det har Jeff Nichols gjort. Att jag är en bitter cyniker är inte hans fel.

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: MIDNIGHT SPECIAL

Min mamma har den mest konstiga egenhet när det gäller kommentarer på min och sina barnbarns Instagram. Hon skriver ”Lycka”. Bara det. Lycka. Bilden kan föreställa nästan vad som helst men kommentaren är allt som oftast densamma. Lycka.

Troligtvis känner hon lycka när hon ser bilden och även om det är smått snurrigt att en bild på en frukostskål med fil och jordgubbar kan göra någon mer än den som äter euforisk så kan jag liksom inte dissa det helt. Lycka för henne kanske inte är lycka för mig eller dig men likväl, det är ett ord man inte bör klanka ner på i onödan.

Det första som slår mig när Jeff Nichols nya film Midnight Special drar igång är nämligen precis detta ord. Jag skulle vilja pausa filmen, lägga upp en bild föreställande Michael Shannon och en liten pojke med blå simglasögon på Instagram och kommentera bilden med ett enda ord. Lycka.

Den här filmen får mig nämligen att känna just det. Lycka över att det finns regissörer och manusförfattare som Jeff Nichols som i film efter film visar en extrem hög kvalité, ett mod och som bjuder oss filmtittare på helt unika filmiska stämningar men som ändå har hans namn som en vattenstämpel över alltihop. Lägg därtill David Wingos fullständigt f ö r t r o l l a n d e score, musik som ger mig ståpäls precis överallt och exakt hela tiden.

Michael Shannon kan vara en av dom mest elektriska skådespelarna som finns just nu och speciellt när han agerar i denna typ av filmer (ta 99 Homes till exempel). När han spelar pappa, en far med ett ok på sina axlar. Ögonen alltså, den där no-mercy-blicken, livsfarlig är han! Den lille pojken, själva huvudrollen, spelas av Jaeden Lieberher, killen som hade en stor roll mot Bill Murray i den ljuvliga filmen St. Vincent.

Att jag inte ger filmen ett högre betyg än jag gör beror på sista kvarten. Jag tror jag behöver en omtitt för att hamna ”rätt” där, eller så är betyget helt korrekt. Och du! Har du inte koll på Jeff Nichols – LYLLO DIG! Du har tre jättebra filmer till att beskåda: Shotgun stories, Take Shelter och Mud. Michael Shannon är med i alla dessa fyra filmerna OCH han är med i Jeff Nichols nästa film som kommer lite senare i år: Loving.

För att lyssna på filmmusiken som alltså är komponerad av David Wingo och anledningen till att han blivit ett tema här på bloggen (alltså för att han är så JÄVLA BRA PÅ SITT JOBB!) – klicka här!

.

I avsnitt 43 av Snacka om film pratar både jag och Steffo oss varma om den här filmen. OCH vi passar på att fundera på det här tokiga med att filmer som Midnight Special sällan går upp på bio.

Publicerat

BLACK MASS

Ännu en såndär film om män, tänker jag. En film med en massa män, män i alla huvudroller, män i alla biroller, män som heter John och Jack och James och Brian och Steve och Kevin och alla andra vanliga amerkanska mansnamn man kan tänka sig. Och alla är elaka, alla har sluga jävulska baktankar, alla går över lik för att rädda sina skinn och alla ser till att rätt människor blir till lik om och när det passar deras agenda.

Black Mass handlar om män som är insyltade med varandra. Lögner, hårda knogar och handeldvapen. Jeans, kostymer, solglasögon och gubb-bilar. Ihopbitna kindtänder, ögon som säger hej men menar hej då och så denna jävla iskalla ondska överallt.

Den irländsk-amerikanska höjdaren i den del av Bostonmaffian som kallades Winter Hill Gang heter James ”Whitey” Bulger (Johny Depp) och det är han som är själva navet i filmen. När historien om honom berättas passerar en mängd namnkunniga skådespelare revy, bland annat Benedict Cumberbatch som hans bror William ”Billy” Burger som var senator och allt. Jag ids inte rabbla resten av männen, varken skådisarna eller rollfigurerna för du hinner gå i pension innan du läst klart.

Det roliga är att jag tittar på filmen och tänker att den är tråkig men ändå sitter jag framåtlutad på kanten på fåtöljen så fort Johnny Depp är i bild – och han är i bild OFTA. Han lyser, han gör det och det är så himla kul att se för det var banne mig inte igår han var klockren och jättebra i en roll. Så filmen är inte tråkig egentligen, det blir bara enahanda med alla dessa jävla…..män….överallt. Det är liksom inga nyanser alls och det är både synd och föga förvånande och jag har rätt svårt att hålla isär alla namn ända fram till eftertexterna faktiskt.

Filmen är alltså based on a true story (med allt vad det innebär) och vill du läsa mer om Whitey Bulger är mitt tips att du klickar här. Mitt andra tips är att du ser filmen. Den är nämligen betydligt bättre än vad min text eventuellt skvallrar om. En mycket stabil trea får den från mig.

Publicerat

FELONY

Joel Edgerton har aldrig riktigt imponerat på mig som skådespelare. När jag såg Exodus var det i princip tvärtom, det var skämskuddevarning. Jai Courtney är en av den moderna actionfilmens stora namn, något som i mina ögon är totalt obegripligt. Maken till aurafattig skådis har sällan skådats.

Tom Wilkinson får helt enkelt agera stenstod i den där tämligen svajiga skådistrion men det var egentligen inte på grund av någon av dessa skådespelare som jag valde att se Felony, det var på grund av The Gift.

The Gift är en thriller skriven och regisserad av Joel Edgerton. Okej, han spelar en av huvudrollerna också men han känns betydligt mer intressant bakom kameran än framför. Och det var så jag hittade Felony. Joel Edgerton har nämligen skrivit manus även till denna film!

Precis som The Gift är en välskriven liten stalkerthriller så är Felony en välskriven liten polisthriller. Edgerton spelar på dom små instrumenten när han knåpar manus och jag gillar det. Kanske kan man även tacka manuset för att Jai Courtney lyckas göra sin hittills enda fullt godkända skådespelarinsats till dags dato? Och Edgerton är faktiskt också bra, vilket han var i The Gift också.

Felony handlar om tre poliser, tre poliser med väldigt olika personligheter och en av dom kör över en liten pojke som svävar mellan liv och död. Lögner, sanningar, moral och etik får sig en gaffel i sidan här och det blir aldrig vare sig sliskigt eller skrivet på näsan. Bra jobbat!

Publicerat

THE GIFT

What goes around comes around. Karmakontot. Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Kärt barn har många namn.

Simon (Jason Bateman) och Robyn (Rebecca Hall) har precis flyttat in i ett nytt hus. När dom är på stan och köper inredningsprylar kommer en man fram och säger hej. Han känner igen Simon och presenterar sig som Gordo, en klasskamrat från förr i tiden. Simon minns honom knappt men ger Gordo sitt telefonnummer och säger sådär som man gör: ”det vore kul att ses”.

Gordo tar Simon på orden och letar upp paret i huset. Han har med sig en liten anspråkslös gåva också sådär som man gör. Han är väluppfostrad kan man tänka. Han vill vara snäll. Men nånting med Gordo är skumt som tusan.

Joel Edgerton har skrivit manus, regisserat och spelar själv ”Weirdo Gordo” och med dessa nya linser och hårfärg går det knappt att känna igen honom. Att se Jason Bateman spela en ”vanlig roll” utan komiskt strössel är kul. Han är en bra skådis. Rebecca Hall är också bra. Hon känns skönt ordinär i den här filmen.

Som thriller bjussar filmen inte på något nytt under solen men den är sevärd ändå på nåt vis. Lite ruggig, lite knepig och kanske lite för lite twistig men jag hade en trevlig stund i biomörkret.

Jag såg filmen på Malmö Filmdagar. Det gjorde även Sofia,  Henke och Jojje.

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

MÅNDAGAR MED MADS: KUNG ARTHUR

När jag såg den här filmen på bio höll jag på att självantända av aggressioner. Maken till dålig film, maken till undermåliga skådespelarprestationer, maken till USEL berättad historia om Kung Arthur, hans riddare kring runda bordet och den där Guinevere. Och nu tvingar jag mig själv att se om eländet enbart för att specialstudera Mads Mikkelsens sporadiska närvaro.

Jag är en idiot.

Jag försöker fokusera på nåt som är bra när jag ser filmen men det enda jag kan komma på är att det är kul att Magdalena Graaf döpt sina mellansöner till Lancelot och Tristan och att det är lite synd att minsta sonen Charlie inte fick heta Gawain, Galahad eller Bors.

Filmen är precis lika dålig nu som då och Mads nuna hjälper inte ett skit.

Undvik!

Filmen:

Mads:

 

Publicerat

DEN STORE GATSBY

Säger nån ”Old sport” en gång till så skriker jag!

I boken The Great Gatsby av F. Scott Fitzgerald säger Gatsby detta 94 gånger. I boken alltså, vi snackar skriftspråk nu. Att läsa ”old sport” är inte samma sak som att höra Leonardo DiCaprio säga det som slutkläm i varenda mening filmen igenom och redan efter en timme kände jag precis det jag skrev här ovan. Jag skriker,  jag gör fan det! Säger han det EN GÅNG TILL så vill jag tvångssöva mig själv fram till eftertexterna. Har jag nån eter i handväskan? Sömngrus? Gummiklubba? NÅNTING? Självklart var det dömt att misslyckas, det var bara att bita ihop och härda ut.

Den store Gatsby var alltså månadens filmspanarfilm. Ett givet val signerat The Velvet Café-Jessica som hade fullt veto denna gång. Jag kände mig alldeles lagom neutralt pepp på filmen, trailern lockade knappt alls men Baz Luhrman är en skojig regissör och kan få till riktiga flippar (Moulin Rouge, Strictly Ballroom) när det vill sig väl. Okej, han har gjort floppar med (Australia) men det fokuserade jag inte på nu. Nu var det denne Gatsby som gällde, med öppna objektiva ögon som flankerades av välanvända 3D-glajjor.

Nick Carraway (Tobey Maguire) sitter på hispan. Livet har gjort honom trasig, det är uppenbart. Nu är det Tobey Maguire jag ser, alltså är det inte lika uppenbart att känslorna han försöker förmedla når ut till samtliga tittare vilket gör att regissören Baz sejfar, han fipplar till en voice over – Tobey själv – som ska guida oss genom vad som händer. Not so good. Tobey Maguire har ingen bra berättarröst. Smått irriterande dålig faktiskt.

Han berättar i alla fall om en man vid namn Gatsby, en man som förändrat hans liv, en man som verkar vara något alldeles hyperspeciellt och som får denne Nick att skriva en bok till och med. The Great Gatsby, Jay Gatsby (DiCaprio), mannen, myten, legenden, rikisen, gentlemannen, drömmaren, klassklättraren och på sitt sätt den evige romantikern.

För fem år sedan förälskade sig Jay Gatsby i Daisy (Carey Mulligan) men livet ville annorlunda och Daisy gifte sig med den rike Tom Buchanan (Joel Edgerton) istället. Daisy och Tom får en dotter, dom bor i en stor herrgård, dom omger sig av lyx och flärd men Tom är en man som har ofantligt svårt att hålla snorren på plats i sina egna byxor. Daisy fattar otroheten, hon mår inge vidare och när Gatsby återigen kommer in i hennes liv har hon svårt att tacka nej till all den uppmärksamhet och kärlek han öser över henne.Varför skulle hon tacka nej? Varför skulle hon inte välja en man som sätter henne på pidestal, som köpt ett slott bara för att komma henne nära, som shoppar upp en blomsteraffär och stadens lager på macrons bara för att han – genom Nick – ska få bjuda henne på fika och impa ner henne i nakenbrygga?

Min ex-mans farmor sa ofta (på bred skånska): de rige di kan. Dom rika dom kan. Allt har ett pris men dom rika kan köpa vad dom vill, kan dom även köpa människor? Känslor? Äkta kärlek? Jay Gatsby försöker och han försöker stenhårt. Hela förmögenheten, allt han gör, har gjort, investerat, funderat och engagerat sig i har han gjort för att vinna tillbaka Daisys hjärta. Det skulle kunna kännas fint, det skulle kunna vara romantiskt så man dör, det skulle kunna kännas i varenda cell i hela kroppen när man sitter i salongen och bevittnar sån innerlig kärlek men nej, för mig blir det platt fall här. Leonardo DiCaprio försöker och försöker men Carey Mulligan är kall som en glaciärstalaktit. Hon pysslar med posering, inte skådespeleri och det förvånar mig. Jag gillar ju henne. Hon är en av dom bästa. Men när hon ler nån form av snett 20-talsleende som visar en halv centimeter av ena framtanden och ska låtsas vara proppfull av undertryckt passion så köper jag det inte. Det är bara yta utan innehåll.

När vi filmspanare pratade om filmen vid den efterföljande middagen diskuterades det att filmen var bitterljuv. För mig måste en relation både i verkligheten och på film vara rätt igenom äkta och sann för att den ska kunna sluta som bitterljuv. Bara en natt är en bitterljuv kärlekshistoria som fungerar på alla plan. Det sprakar om personerna, både jag och dom vill inget hellre än att dom ska få varandra på slutet men det går inte, det gör ju bara inte det. Gatsby och Daisy är i samma situation men jag kunde inte bry mig mindre.

Daisy är ingen kvinna jag tycker om, jag visas ingen anledning till varför jag skulle gilla henne. Hennes man Tom har inga positiva sidor alls och Gatsby – old sport – må vara en kreativ och härlig livsnjutare men när det kommer till kritan behandlar han Daisy som en ägodel på samma sätt som Tom.

Visuellt är filmen en beige variant av Moulin Rouge. Samma typ av utzoomningar och inzoomningar, Luhrman använder sig av modern musik i gamla miljöer, det är bitvis skönt färgglatt och hysteriskt men som sagt, det är peanuts jämfört med den galna färgsprakande bordellmiljön som fanns i Moulin Rouge. Jag älskar den filmen och hade helt enkelt väntat mig mer av Gatsby.

“I hope she’ll be a fool, that’s the best thing a girl can be in this world, a beautiful little fool”  säger Daisy och syftar drömmande på framtiden för sin egen dotter. Medvetet eller inte så syftar hon även på sig själv. Daisy är ett vackert våp som får det liv hon förtjänar. Frågan är om Gatsby får det, eller Nick?

Är allt och alla till salu? Går det att köpa äkta kärlek? Titta på filmen och bedöm själva.  Läs även mina filmbloggande vänners tankar om filmen. Jag tror åsikterna går isär rätt rejält den här gången. Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito, Fredrik on film, The Velvet Café, Har du inte sett den och Moving landscapes.

Publicerat

ZERO DARK THIRTY

Jag undrar om inte hela den här filmen är för Bin Laden-jakten vad första halvtimmen av Rädda Menige Ryan är för slaget vid Normandie. Jag har fan varit där! Jag har varit med! Helt fucking weird!

Filmer där slutet är givet och allmänt känt kan vara svåra att både göra och se på. Det kan vara knivigt att upprätthålla nerven, det som borde vara spännande kan lätt kännas blaskigt eftersom man då vet vem som dör strax före eftertexterna. Att Usama Bin Laden sköts i ett hus strax utanför Pakistans huvudstad i maj 2011 vet dom flesta av oss och dom som inte vet det och ser filmen kommer bli skönt överraskade. Om inte annat har jag spoilat hela grejen nu. F´låt.

Zero Dark Thirty är en film för alla som tror att enbart svartmuskiga män med skägg kan utföra onda handlingar. Den är en film för dom som tror att USA´s soldater är lammungar, att tortyr inte hör hemma i västerländskt tänkande och att kvinnor inte kan förändra världen. Det sista är verkligen sån jävla humbug att jag känner för att grumpa lite *gruuuumpppphhh* speciellt efter att ha sett Maya (Jessica Chastain) stå på sig med alla till buds stående medel (ibland enbart en röd tuschpenna men även pennor kan göra nytta). Regissören Kathryn Bigelow visar återigen att hon är ett ess när det kommer till actionfilmer i krigsmiljö för visst gillade jag The Hurt Locker men den är peanuts jämfört med den här.

Zero Dark Thirty höll mig i ett järngrepp från dom första minutrarna när inspelade telefonsamtal från 11 september 2001 var det enda som hördes mot en kolsvart bakgrund. Hjärnan fick arbeta, jag fick skapa mig egna bilder och ångestframkallande fantasier vilket ofta blir mycket värre än att se händelser i bild. 157 minuter senare andas jag och tiden bara sprang iväg. Det var tidig eftermiddag när jag gick in på biografen, det var kväll när jag kom ut och där emellan har jag varit på resande fot världen runt, jag har sprängts, skjutit, dödat, sörjt, äcklats, förvånats och faktiskt fnissat en hel del.

Det är ett smart drag att hålla alltför kända ansikten borta från filmen. Jessica Chastain är visserligen ett känt namn men hon är en skådespelande kameleont och kan se ut på många olika sätt i sina filmer trots att hon egentligen ser exakt likadan ut jämnt. Underligt det där. Nåja, Chastain är förutom några scener med Joel Edgerton dom enda skådisar som bör kännas igen – OM man inte råkar vara svensk. En av dom större rollerna har nämligen Fares Fares och jag får fortsätta min hissning av denne man som jag tycker bara blir bättre och bättre med åren. Han var bra i Snabba Cash II och han är bra här med. Väldigt mycket bra till och med!

I oktober förra året skrev jag om mina tankar angående kvinnor som äter – eller inte äter – på film. Jessica Chastain har med sin Maya gjort ett hästjobb i rätt riktning då hon nästan i Brad Pitt-tempo käkar sig genom filmen. Men självklart finns det ett men här. Maya stoppar nämligen mat i munnen, hon tuggar men hon sväljer inte och i scener när hon väl tuggar och sväljer får vi aldrig se vad det är hon äter på. Det kan tyckas som petitesser och ja, det är det nog, för hur som helst är det ett steg i rätt riktning mot att faktiskt kunna visa kvinnor på film som behöver föda för att överleva.

Om jag ska försöka förklara min magkänsla efter att ha sett filmen så känns det som att jag sett en RIKTIG film. Den är otroligt bra gjord, det är ett hantverk, det är väl spenderade fyrtio miljoner dollar och jag tror inte de finns någon som kommer sucka och vilja ha biljettpengarna tillbaka efter en helkväll på jakt efter Usama Bin Laden.

Jag känner mig snål för att jag inte drämmer till med en femma men tyvärr, det blir ingen fullpoängare även om det är nära. Det är en 4,8 på fiffilinoskalan och det är en film som definitivt kommer vara med när jag summerar mina favoriter från 2012.

Publicerat

WARRIOR

Här har vi familjen Conlon. Pappan Paddy (Nick Nolte), överkuckun, är fårad, arg, före detta boxare, har nyligen nyktrat till och hittat Gud. Tommy (Tom Hardy) är den yngste sonen och Brendan (Joel Edgerton) den äldste och Brendan är gift med Tess (Jennifer Morrison). Båda pojkarna är vältränade och orädda för att slåss. Brendan jobbar som lärare och tillsammans med frugan Tess har dom tre jobb men trots det har dom svårigheter att få ekonomin att gå ihop. Tommy vill mest bara få uppmärksamhet av sin fråvarande pappa.

Båda sönerna har alltså både fysiska förutsättningar, behov av pengar och en längtan efter upprättelse och halkar således in på kampsportbanan.  Fem miljoner dollar lockar som tusan och dörren till MMA-världen står vidöppen.

Vid första anblicken är det superlätt att jämföra Warrior med förra årets praktkalkon (och Oscar-för-Bästa-Film-nominerade) The Fighter men ingenting kunde vara mer fel. The Fighter hade ingenting som lockade mig trots boxningstemat och trots att MMA lockar mig än mindre så är Warrior en mycket mer sevärd film. Det är en känslig stämning filmen igenom. Nick Nolte är stenhård och nervvrak samtidigt (och Oscarnominerad för sin roll), både Tom Hardy och Joel Edgerton gör mer än dom behövt av sina karaktärer och Jennifer Morrison (från House) hoppas jag se mer av i spelfilmer framöver. Hon är duktig.

Visst är det en hel del fightingscener som får mig att gäspa en smula men det är svårt att göra ett drama om MMA utan att snubbarna klappar på varandra. Scenerna den sista kvarten är rejält starka och det är en hel liten armé salta tårar som knackar på insidan av ögonlocken och vill ut och det kom som en överraskning för mig. Jag skyller på att det var ett riktigt fint och bra slut, inte på det faktum att jag kan vara rent larvigt blödig när det kommer till sportfilmer.

Som helhet är det här en bra mycket bättre film än jag trott och när det känns på det sättet blir jag alltid glad. Lika glad som jag blir av ljuden i Linus på linjen.