Etikett: Joel Kinnaman

Publicerat

Fredagsfemman #133

5. Sista säsongen med The Killing

Ja. Sista. Nu är det finito på riktigt. Men vilken rackarns bra serie det har varit. Säsong 1 och 2 var båda alldeles utsökta (5/5) och sen dök det rejält med säsong 3 (2/5) för att sedan avslutas med säsong 4 (4/5). Joel Kinnaman och Mireille Enos är exemplariska vad gäller manlig-kvinnlig-partnercasting i polisserie, i min värld kan endast Scully och Mulder i Arkiv X konkurrera vad gäller personkemi. Ett bra betyg till Mireille och Joel alltså.

.

.

.

4. 80-talsbonanza

Eftersom jag är mitt upp i skrivandet, fixandet och trixandet med nya tisdagstemat blir det väldigt mycket 80-talsfilmtittande hemma nu. Jag tror att jag lätt skulle kunna fastna i att bara, resten av livet, titta på 80-talsfilm, tupera upp luggen, tugga Jenka, blanda egen Fanta Black-Orange, ta på mig mintgröna manchesterbyxor och dra Top Gun-quotes tills jag kräks på mig själv.

.

.

.

.

3. Jag älskar The Strain!!!!!

Men jag är livrädd hela tiden. En kanonkombo. Fy fan!

.

.

.

2. Stumfilm med Anna Järvinen

Imorgon och på söndag visas stumfilmen Den röda bokstaven (The scarlet letter) från 1926 på Cinemateket. Denna visning rätt upp och ner känns kanske inte som en pulshöjare men lägger man till att nyskriven filmmusik kommer att framföras på plats av Anna Järvinen blir det en hel annan sak. Det här känns som nåt jag inte vill missa. Klicka här för att läsa mer.

.

.

.

1. Malmööööö here we come!

Nästa vecka är det dags för årets höjdpunkt för en filmgalning som jag. Malmö Filmdagar drar igång och det blir film, film och åter film från tidig morgon till sen kväll OCH jag får hänga med mina härliga filmbloggarvänner flera dagar i sträck. Så jävla najs! <3

.

.

 

Publicerat

Svensk söndag: TJENARE KUNGEN

Det är nåt speciellt det där med ungdomar som lämnar hela sin trygghet för att bli hela, vuxna, sig själva. Inte sällan är tryggheten fastnitad i en liten stad där det finns noll möjlighet till självförverkligande. Jag undrar hur världen skulle se ut om ungdomar inte hade den där gå-och-dö-alla-jävlar-jag-klarar-ALLT-mentaliteten. Antagligen hade vi fortfarande sprungit runt i djurhudar.

Abra (Josefin Neldén) har grönt hår, uppseendeväckande klädstil och spelar i ett punkband. Det ses inte med blida ögon i byn, Abra blir mobbad och får håret avskuret av nån störd kille (i dubbel bemärkelse). Synthbandet Happy Gigolos kommer till stan blir Abra kompis med Millan (Cissi Wallin). Millan är KK med nån i bandet och får följa med i bussen bara därför. När Abras svennesyrra blir med barn med nån svennesnubbe som misshandlat Abra några år tidigare blir det liksom spiken i kistan, Abra bestämmer sig för att hänga med synthbussen till Göteborg och helt enkelt flytta dit och kanske inte bara drömma om det där punkbandet utan faktiskt starta ett. Själv.

Att se Tjenare Kungen är som att sitta på en skraltig långfärdsbuss tillbaka till min uppväxt men utan att känna det minsta ledsamhet, ångest eller ånger. Jag känner igen så mycket, jag känner igen mig själv så mycket. Kläderna, musiken, känslan av utanförskap och den där jävlaranammagenen som genomsyrade hela min kropp där på 80-talet.  Filmens soundtrack är som en snitslad bana genom min egen tonårstid – Alphaville, Roxy Music, Lustans Lakejer,  Blondie, Docent Död, Ultravox – så även om jag vore blind skulle jag uppskatta filmen.

Men nu är jag inte blind, I can seeeeee och jag ser så gärna! Tjenare Kungen är i mina ögon Ulf Malmros hittills bästa film. Det finns inte en svag minut i filmen, inte en enda svag scen. Cissi Wallin som Millan är jättebra men mig veterligen har hon inte gjort någon mer film efter denna. Hon har däremot pratat med ”detektiven allmänheten”  i Radio 1, synts en del i TV och twittrar hårt.

Josefin Neldén däremot, henne såg jag senast som Lena i Känn ingen sorg och jag tycker så mycket om henne. Att hon är väldigt lik Magdalena Graaf gör bara att hon ligger ännu mer på plus hos mig. Och Joel Kinnaman har gått från att vara Dickan i korvfabriken till RoboCop. Vilken resa!

”Skulle jag ta i en synth? Jävla moderatpiano!”

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: ROBOCOP då och nu

Jag var femton år när RoboCop kom in i mitt liv. En stor, no-mercy-robot-polis som manglade bus på Detroits gator i en väldigt mörk actionfilm regisserad av den store Paul Verhoeven.

Tjugosju år senare kom en remake och hur tusan tacklar man det? Mina minnen från toppenfilmen från 1987, stämmer dom? Skulle den vara en 5/5-film om jag såg den idag med aningens mer erfarna ögon? Att den var 5/5 DÅ är en självklarhet.

Det fanns bara en sak att göra för att få reda på hur filmen står sig idag – se om den!

Filmen drar igång med RoboCop-loggan i metalliskt silver och ett nyhetsinslag som visar ett stökigt Pretoria som den sydafrikanska polisen planerar stävja med hjälp av en atombomb. Polisen Alex Murphy (Peter Weller) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och vi förstår att kollegan Fredrikson dött i tjänst. Murphy blir tilldelad en ny partner, Anne Lewis (Nancy Allen) och han verkar inte särskilt negativ mot att få en kvinnlig kollega.

Tolv minuter in i filmen händer en grej som väldigt tydligt sätter stämningen på hela filmen. Den nya RoboCop-prototypen ska visas upp i ett fullsatt konferensrum och en olycka händer. Roboten gör inte som den är programmerad till och dödar en kostymnisse, väldigt brutalt skall tilläggas. Plussa på tolv minuter och nästa grej händer. Murphy blir skjuten och ja….han dör. Kolsvart är det. Jobbigt. Upplivningsförsöken misslyckas, han är ”legally dead” och RoboCop-uppfinningsmännen använder det som är kvar av honom för att skapa den ultimata RoboCopen, en som faktiskt kan tänka litegrann och inte enbart handla.

Musiken är jättebra precis som jag minns den. Bortsett från den där skakiga inklippta robotprototypen så känns inte effekterna såååå åldriga. RocoCop himself är supertuff precis som jag minns honom. Jag bryr mig om Alex Murphy. Hela filmen är så skönt ”köttig”, så stenhård, så manglande metalliskt härlig att jag faktiskt – på riktigt – tycker att den skulle hålla för att visas på bio 2014 precis som den är.

 

 

När det blev offentligt att Joel Kinnaman skulle ikläda sig rollen som denna generations Alex Murphy blev jag både glad och bekymrad. Glad för att jag gillar Joel i allt han hittills gjort och bekymrad för att han kändes så lite ”Peter Wellersk”, i alla fall så som jag mindes Peter Weller.

Nu när jag sett båda filmerna inom loppet av ett dygn kan jag säga att nån skådespelare mer lik Peter Weller än Joel Kinnaman går knappt att hitta. Dom har samma ganska ordinära utstrålning, samma frisyr, ansikts- och kroppsform och snälla ögon. Joel Kinnaman är helt enkelt jättebra som RoboCop.

Den här filmen kör igång precis på samma sätt som originalet – fast tvärtom. Ett nyhetsinslag med en småslemmig Samuel L Jackson som ankare i vågat hår visar klipp från ett stökigt Teheran där stora robotar försöker hålla ordning på gatorna. Sen tjongas RoboCop-loggan upp över hela duken i metalliskt silver precis som i originalet. Den lilla skillnaden att att bokstäverna på vissa ställen glänser lite i rött och blått.

Polisen Alex Murphy (Joel Kinnaman) går in på sin arbetsplats polisstationen, hälsar på kollegor och när han går in till polischefen, sätter sig vid hennes skrivbord så förstår vi att nånting gått på tok. En kollega har råkat illa ut och Alex skyller det på sig själv.

I den här nya versionen är den kvinnliga rollen inte tilldelad en poliskollega utan Murphys fru Clara (Abbie Cornish). Jag vet inte om jag tycker det är bättre eller sämre egentligen, det blir bara annorlunda. Sonen David hamnar också i fokus och det är klart att vi ska se Alex som en familjefar lika mycket som en god polis.

Det som gör remaken till en helt okej film är Joel Kinnaman, Gary Oldman, Abbie Cornish och Michael Keaton. Utan dessa fyra skulle filmen kännas ännu mer B än den gör nu. Nu känns den ”lagom B men ändå med stil” på nåt vis. När man får se Alex efter RoboCop-förvandligen, hur lite som finns kvar av hans kropp och kameran fokuserar på paniken i hans ögon, fan, det är snyggt gjort både av effektmakarna och Joel själv.

Jag tyckte remaken var småunderhållande men aldrig riktigt engagerande. Den var välspelad men aldrig helgjuten. Men att tvivla på att Joel Kinnaman skulle fixa att agera lika bra som Peter Weller….. bahaaaaaaah, hur dum kunde jag va?

RoboCop (1987)

RoboCop (2014)

Vi var ett gäng filmspanare som såg nya RoboCop tillsammans i lördags, här är deras recensioner av den filmen. Jojjenito, Fripps filmrevyer, Movies-Noir och Except Fear.

Publicerat

Fredagsfemman # 105

5. Robo-Joel

Vad ska man säga, vad ska man tro, hur ska det bli? Det är inte utan att jag är lite orolig för Joel Kinnaman när han idag ikläder sig rollen som RoboCop, samma roll som Peter Weller gjorde 1987 i regi av Paul Verhoeven. Jag har så svårt att tro att Joel fixar att vara lika ball, kall och imponerande stentuff som Peter Weller men han får gärna överraska mig. Jättegärna faktiskt.

.

.

.

4. OS-kluvenheten

Vinter-OS är normalt sett tre veckors julafton för mig men i år kämpar jag med att svälja riktigt sura uppstötningar när jag tänker på Sotji. Ingen skugga ska falla över de tävlande men VAD ÄR DET FÖR JÄVLA RÖVHATTAR SOM BESTÄMT ATT OS PROMPT MÅSTE GÅ JUST DÄR???

.

.

.

3. Lovebombning kl 19 på bloggen, sju kvällar på raken

Såhär är det, vare sig man vill eller inte så är det Alla hjärtans dag om en vecka. Den dagen kan vara allt från supermysig till ångestframkallande till likgiltig till överraskande och precis allt där emellan. Själv tycker jag det är lite larvigt att allt ska fokuseras kring EN dag så i år tänkte jag göra något åt det. Sju kvällar på raken med start idag kommer jag därför att idka min variant av lovebombning. Sju filmer och sju intet ont anade bloggare kommer hamna i fokus den här veckan. Klockan 17 idag kommer ett introduktionsinlägg där jag förklarar det hela lite mer ingående och 19.00 kommer första inlägget.

.

.

.

2. PSH-limbot

Jag får inte in det i skallen. Det går inte. Vi kommer alltså aldrig mer att få se Philip Seymour Hoffman briljera i en ny film! Eller jo, det finns två filmer kvar som har premiär 2014: God´s pocket och Anton Corbijns A most wanted man. Den sista har sverigepremiär 14 september men sen är det över forever änd ever. Mitt mål är att fatta DÅ att jag aldrig kommer få se honom igen. Tills dess ska jag ha Along came Polly på repeat hemma. Sandy Lyle, vilken hjälte!

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är det dags för februari månads filmspanarträff. Jag har svårt att tro att filmen vi ska se imorgon kommer ge upphov till samma härliga diskussioner som förra månads film gjorde men vem vet? Man ska aldrig säga aldrig, så mycket har jag lärt mig. See you tomorrow, nerds!

Publicerat

Fredagsfemman # 84

5. The Grandmaster-varning

När Filmspanarna besökte Malmö Filmdagar gick alla utom jag och såg The Grandmaster. Flera var riktigt tok-pepp på filmen, det pratades om den duktige regissören, om den fina trailern, om förväntningar. Att sen se mina filmspanarvänner komma ut från salongen med bekymmersrynkor mellan ögonen, förbaskade, besvikna, förvirrade, svärande, ja det var en syn god nog att skriva en fredagsfemma om. Jag har aldrig varit med om en så unison sågning av en film som när jag lyssnade på samtalet kring The Grandmaster. Ingen verkar ha förstått historien. Vem var dotter, vem var mor, varför dog den, nej den är ju inte död. Utan att ha sett filmen bjussar jag härmed på en varning. Om inte ens erfarna filmtittarrävar som dessa fattar filmen kanske den inte är så bra. (Biopremiär idag med rosa överstrykningspenna)

 

 

4. Det tog 57 avsnitt men nu är jag fast

Jag har fastnat i nån slags jag-kan-inte-göra-ett-skit-utan-en-podkast-i-öronen vilket resulterar att dom poddar jag följer väldigt fort blir genomlyssnade och jag står där poddlös och vilsen, lite som Clint Eastwood när han står i regnet och väntar på Meryl Streep i Broarna i Madison County, en Meryl som dessutom aldrig kommer. Min lösning på detta I-landsproblem var att ge Filip och Fredriks pod ännu en chans, kanske en sista chans. Jag har försökt två gånger förut, lyssnat på flera avsnitt men det har inte gått, deras snacktempo har gjort mig hyperstressad. Så också denna gång. Skillnaden är att jag denna gång inte gav upp, jag hade liksom inget bättre att lyssna på. 57 genomlyssnade avsnitt senare fattar jag grejen. Strålande intelligent snack, dom är grymt snabba i skallen och har en allmänbildning som borde göra många svarta i ansiktet av avund. Och jag har över hundra avsnitt kvar i min backlog. Härliga tider!

 

 

3. Child 44

Alltså, en ny film med Tom Hardy känns alltid spännande. Och Noomi Rapace är också oftast bra, likaså Gary Oldman. Å Vincnt Cassel, Joel Kinnaman, Fares Fares och Paddy Considine. Sen är filmjäkeln regisserad av Daniel Espinosa, utspelar sig under stalintiden i Sovjet och handlar om barn som blivit mördade. Kan man vara annat än superpepp på den här filmen? Kan man det? Inte jag i alla fall.

 

 

2. Kom igen nu Gabriela!

Sveriges bidrag till Oscarsgalan är korad och i år blev det Gabriela Pichlers Äta sova dö. Jag skulle ljuga om jag sa att det var min personliga favorit (jag hade röstat på Call Girl) men det kommer inte hindra mig från att hålla alla tummar jag har att oscarsjuryn berörs av historien och tar filmen vidare till dom sista fem nominerade. Jag och väldigt många med mig skulle så gärna vilja se henne på röda mattan – och sen vinna hela klabbet!

 

 

1. Bond-bonanza

Jag har gjort något jag aldrig någonsin trodde jag skulle göra, jag har grottat ner mig i James Bond. Inspirerad av Fripps filmrevyer, Filmitch, Movies-Noir och Flmrs skrivande/listande av Bondfilmerna tänkte jag försöka ge mig på denna filmserie med mina jag-är-egentligen-inget-Bond-fan-ögon. Herregud, det kommer alltså bli Bond-bonanza på bloggen hela helgen (med start i eftermiddag). Pieeehwwww. Kan jag andas ut nu? Inte? Okej, jag väntar till på söndag kväll.

Publicerat

SNABBA CASH – LIVET DELUXE

Att återigen och en sista gång få se JW och Jorge på film, alltså, det går att ha sämre fredagkvällar. Många med mig måste ha tyckt detsamma för den stora salongen var fylld till bredden av förväntansfulla biobesökare.

Första filmen kom 2010, andra 2012. Jag har sett båda men gick och såg filmen med en kille som inte sett någon av föregångarna. Det kändes vanskligt men det visade sig vara lugnt. Det blev desto värre för mig.

Filmen börjar med en snabb ”förklaring” av karaktärerna, kanske för att friska upp minnet på såna som jag eller bjussa på nån form av bakgrund till dom som inte har nån aning om vilka alla är. Tanken är god, genomförandet hafsigt. Det är så mycket text att inte ens en snabbläsare som jag hinner med allt, kanske för att texten ibland är högerställd, ibland vänsterställd OCH att det används olika typsnitt OCH att det samtidigt visas bilder som man känner att man borde titta på – samtidigt. Rörigt värre alltså.

Men förtexterna visade sig bara vara början av nåt som i mina ögon är bland det rörigaste och sämst klippta jag någonsin sett på bio. För det första så är grundhistorien spretig. Flera olika historier ska vävas samman, det klipps in scener från föregående filmer, det hoppas i tid och flera gånger hänger jag inte med. Det blir luckor som kanske egentligen inte är ologiska men som på grund av illa klippning blir just det. Sen är det rent av klantigt att presentera den nya karaktären Martin (Martin Wallström) som just Martin i flera scener och sen hux flux referera till honom som Hägerström. Har man inte läst boken eller sett trailern vet man inte vem som åsyftas och frågetecknen duggar tätt i salongen.

Filmen kryllar av barnsjukdomar, sånt som helt enkelt inte får finnas i denna typ av film. Under en rån-scen (viss spoilervarning utärdas här!) ser Jorge till att två män ligger ner på golvet genom att trycka till dom i ryggen med ett vapen. Männen ligger då mitt i lokalen. I scenen efter står samma män längst bort i lokalen, lutade mot ett trappräcke av metall och det är väldigt oklart hur dom kom dit. Jorge skulle ju skjuta dom om dom rörde sig, inte fan reser man på sig självmant  i det läget – mitt under ett rån – och ställer sig en bit bort?

Det är väldigt många bitar jag inte får ihop, det är många gånger jag tänker ”meeeeh lägg aaaaav, försök lura nån annan”, det är helt enkelt en film som i mina ögon inte är ett värdigt avslut på denna trilogi. Den enda som gör filmen sevärd är Matias Varela. Han gör Jorge till en mänsklig snubbe, så väldigt lätt att tycka om att jag orkar bry mig ända till slutet. Den stencoola trumslagarmusiken som matas på i dom spännande scenerna hjälper till att få upp pulsen från komatos till vaken men det är banne mig inte mer än så. Inte ens mitt favvo-balkan-husband Andra Generationen som gjorde ett inhopp som Radovans inhyrda liveband gjorde mig genuint glad, vilket dom alltid lyckas med annars.

Sen är det det här med språket. Mycket av dialogen är på spanska. Detta är textat på svenska. Jag kan ingen spanska alls, ändå tyckte jag mig förstå betydligt mer av den spanska dialogen än jag gjorde med den svenska. Jag satt alltså i mitten på rad tre, det var väldigt hög volym och jag har i princip perfekt syn (med glasögon). Jag såg bra, jag hörde ljudet högt och tydligt och jag kunde läsa på läpparna, ändå gick det inte att höra mycket av det som sas – på svenska. Kom igen, texta hela filmen. Ge folk en chans att höra vad som sägs! Det är svårt nog att hänga med i filmen som det är, sluddrig artikulering är som lök på laxen.

Jag är helt enkelt besviken, jag är tom och jag är lite betuttad i Matias Varela. Det är själva essensen av detta inlägg OCH ungefär detsamma som jag hörde många muttra om på vägen ut från salongen. ”Den var ju inte alls sådär bra”, hörde jag en tjej säga och pekade på den upphaussade tidningsannonsen med mängder av plus, getingar och andra betygsgrunkor. Jag håller med. Den är inte alls sådär bra. Egentligen är den inte bra alls.

Publicerat

LOLA VERSUS

”Ibland är det bra att röra till livet för att se vad som händer. Du hittar tillbaka till det.”

Lola (Greta Gerwig) har en klok pappa. Å andra sidan, vad tusan ska en pappa säga när hans dotter hamnat i en livskris?

Lola planerade bröllop med sin Luke (Joel Kinnaman) när han en eftermiddag ger sig ut och cyklar och sen inte kommer tillbaka. Han fick kalla fötter och hela Lolas liv hamnar i gungning.

Lola Versus är en film för alla oss som någon gång varit kära, dejtat, träffat grodor, sökt bekräftelse, betett sig konstigt/egoistiskt, blivit lämnade, lämnat, haft en gränslös kompis, varit ledsna, varit glada, varit fulla, varit fulla och gjort nåt vi ångrar. Jag tror helt enkelt att väldigt många kan känna igen sig i någon del av den här filmen och dom som inte gör det kanske önskar att dom kände igen sig, i alla fall i scenerna mellan Gerwig och Kinnaman i början av filmen.

Jag gillar väldigt mycket med den här filmen. Jag gillar att den aldrig känns som en film, alla agerar helt naturligt. Jag gillar att jag får se Debra Winger på film igen. Jag gillar Greta Gerwig i huvudrollen trots att hon har perfekt hår hela tiden (sånt som är tillfixat så att det inte ska se perfekt ut men alla som har långt hår VET att det tar svinlång tid att få långt hår att se sådär perfekt operfekt ut). Jag gillar snubbarna hon dejtar för att det är nya ansikten som jag inte sett förut. Jag gillar musiken, stämningen, hela känslan i filmen OCH jag gillar att alla i filmen på nåt sätt ”gör fel”. Det är ingen Pretty Woman-historia där Lola blir räddad på slutet för hon fattar nånstans att räddningen enbart finns hos henne själv.

Okej, det är ingen stark fyra jag ger filmen men en fyra förtjänar den absolut. Den känns fräschare än mycket annat i den här genren. Jag tycker helt enkelt om den.

Publicerat

SNABBA CASH 2

Jag har en grej i halsen. Måste svälja. Vänta lite.

G-L-U-P-P. Huuuuck. Schluck.

Sådärja.

Jag har precis sett klart Snabba Cash 2 och jag känner mig skakad. Fan alltså, vi kan ju! Jag säger ”vi” här på samma sätt som jag tjoar ”VI VANN!” när något svenskt landslag vinner en nån i random sport. Vi-känslan gör sig sällan påmind när jag ser svensk film men nu har jag som en pilgrimsmussla i halsen som vägrar ge med sig. Jag är kanske inte enbart skakad, jag är även… rörd.

Snabba Cash 2 är baserad på en bok som inte finns. Där den första filmen är en solklar adaption av Jens Lapidus första bok med samma namn har den här filmens manus blivit till som en slags hybrid av böckerna Aldrig fucka upp och Livet deluxe. Maria Karlsson har med hjälp av Peter Birro gjort ett helt okej jobb med manuset även om jag nånstans tycker att historien stampar lite, den saknar något. Kanske är det en endaste liten solstråle jag eftersöker, kanske en strimma av något som kan stavas positivism eller framtidstro? Jag vet inte. Jag vet bara att Snabba Cash 2 är så kolsvart att jag knappt sett nåt svartare någonsin på svenska.

Måste pausa lite här nu. Ska bara fixa en grej.

*Tar fram hammare, spik och brädor*

Nuså. Nu har jag byggt en pidestal. Jag har målat den också, den är hollywoodrosa.  Jag byggde den inte sådär liten och vass som en del pidestaler kan vara, inte sådär snålt tilltagen i diametern så bara en liten blomkruka får plats, nejdå. Min pidestal är bred så att alla jag vill ställa där får plats och jättehög så att alla kan se vilka som står där och är….märkvärdiga. För märkvärdiga är precis vad dom är, märkvärdiga, unika och obeskrivligt begåvade.

”Om jag håller händerna såhär, liksom sätter ihop fingrarna så det blir som ett litet nät, då kan du sätta foten där Joel och sen tjongar jag upp dig på pidestalen. Matias, klättra upp på axlarna, jodå, jag orkar, ja, hahaha du med, upp med dig nu, du kanske kan ställa dig upp och sen hoppa liksom, då når du upp och när du är där uppe kan du ta tag i Fares händer och dra honom upp sista biten. Han har suttit på min rygg ett bra tag nu, börjar bli liiite tungt men jag klagar inte. Men drar du så hoppar jag samtidigt så borde han nå upp en bit? Är ni med? Ett….två…..TREEEEEE!”

På den där pidestalen som syns hela vägen till all världens inflytelserika filmbolag står Joel Kinnaman, Matias Varela och Fares Fares och nedanför står jag och ler. Fy fan vad jag ler. Dom här tre killarna kan vara det bästa Sverige har att erbjuda i skådespelarväg alldeles oavsett vilken roll dom spelar och i Snabba Cash 2 har dom fått nåt redigt att bita i, nåt som dom alla tre klarar av med den äran.

Jag ryser. Jag känner för att svära och den där musslan vill liksom inte sväljas ner. Musslan vill vara kvar, kanske som ett minne över vad jag just sett, kanske som en påminnelse om att skådespelarprestationer allena kan höja totalkänslan för en film precis som den kan sänka densamma om det vill sig illa. Men det vill sig inte illa här. Det vill sig bra. Riktigt jävla bra till och med.

Publicerat

Fredagsfemman # 41

5. Fredagsmysbulimi med kattkvinnan

Det är lätt att det blir lite för mycket gott i magen på fredagkvällarna. God mat bråkar med fint vin eller fulöl som i sin tur tjafsar med godsaker som glassbomber, chipspåsar och nötter som man inbillar sig är nyttigt fast det är typ tre nötter som är det och inte en hel jävla påse. Men ikväll finns det lite hjälp att få framför TV:n. Catwoman visas på TV6 kl 23.00. Precis i den tiden då man antingen somnar i soffan eller börjar må illa. Hjälp till självhjälp kallas det. En sån sjukt dålig film kommer garanterat att ge dig hulkningar. Ta vara på dom.

 

4. Johan Falk-filmerna

Sex nya filmer i Johan Falk-serien är på g. Några har redan kommit ut och självklart har jag sett dom. Jag gillar ju Johan Falk. Jag tycker det är välgjorda och trovärdiga filmer som även i sina sämsta stunder är bättre än vilken Wallanderfilmatisering som helst. Orkar inte ens dra Beck-parallellen. Det blir som att sparka in öppna dörrar.


3. Tävla med födelsedagsbarnet!

Tidigare i veckan fyllde den här lilla bloggen hela tre år och drog igång en tävling. Vill du ha chans att vinna tre av mina superfavoritfilmer? Klicka här så kommer du till tävlingen.

 

 

 

2. Inte alls fel med Wrong.

Imorgon är det äntligen dags, imorgon ska jag få se Wrong. Filmaffischen med den uppånedvända SAAB:en. Filmen gjord av han som gjorde knasbollefilmen Rubber, den som handlade om ett bildäck som blir seriemördare. Det här är filmen jag ser/såg fram emot mest på hela Stockholms filmfestival. Även om jag blir besviken så är jag glad att jag får se den på stor duk.

 

1. Biomaratonmys

I onsdags var det dags för mitt filmfestivalmaraton, tre filmer på raken på en och samma biograf. Så otroligt mysigt! Det ultimata är att det är en längre paus mellan film två och tre så man hinner äta middag men det gick ju fint ändå. Att beta av filmer som om det vore en arbetsdag är höjden av lyx. Fan vad kul det är OCH mysigt! Tack Henke för sällskapet! I eftermiddag kommer recensioner av dom tre filmerna vi såg.

Publicerat

THE DARKEST HOUR

Min snubbe: Jag vill inte det här.

Jag: Vadå?

Min snubbe: Jag blir ledsen av det här.

Jag: Av vad? Av filmen?

Min snubbe: Jag vill inte se Joel Kinnaman såhär. Det är inte bra, inte bra alls.

Jag: Whhääääääääj, kolla där, kolla! ÖVERSPEL, ÖÖÖÖVERSPEL!

Min snubbe: Ja, jag säger ju det. Han är inte bra, inte bra alls.

Jag: Nä, så är det. Jag vet inte riktigt vad som hänt. Ska vi stänga av?

Min snubbe: Jag kan blunda. Det är ganska sköna ljud. Låt det vara på.

Tjugo minuter senare.

Min snubbe: Jag blir på riktigt ledsen av det här.

Jag: Du tittar ju inte!

Min snubbe: Nejmen jag blir ledsen för tänk om Kinnaman blåst hela sin hollywoodkarriär nu. Han är ju så bra. Annars alltså.

Jag: Det har han inte.

Min snubbe: Vadå?

Jag: Blåst sin hollywoodkarriär.

Min snubbe: Hur vet du det?

Jag: Han fick ju huvudrollen i Robocop och det var efter den här.

Min snubbe: Han som ska göra Robocop har nog inte sett det här.

Jag: Det tror jag nog.

Min snubbe: Det är inte möjligt.

Jag: Ska jag sänka ljudet?

Min snubbe: Mmmmmm. Gör det. Det här är inte bra. Verkligen I-N-T-E bra.

Jag: Nej, det är det inte. Det är uselt.

Min snubbe: Uselt? Du är alldeles för snäll. Uselt? Hahahaha. Kan du inget bättre ord?

Jag: Jo. Många.

Min snubbe: Svordomar?

Jag: Jupp.

Min snubbe: Go all in! Det finns inget annat.

Så istället för att rabbla okvädningsord bjussar jag på den bästa svordomssången jag vet och ger filmen en ynka fiffilura i betyg. Och då ÄR jag snäll.

Publicerat

Fredagsfemman # 5

5. Snygglo-Sharon

Ibland händer det att jag tror att photoshoppade bilder i glassiga tidningar är direkt tagna ur verkligheten. Det händer lika ofta att jag slår mig själv i huvudet med en sten. Att skådisar ser likadana ut när dom går upp på mornarna som dom gör på galapremiärer är ju en helt världsfrånvänd tanke och jävligt korkat dessutom. Klart det inte är så. Sharon Stone må vara en av världens vackraste kvinnor men även hon trycker i sig transfetter och fuskpotatis när andan faller på. Det känns skönt på nåt vis. Och imorgon fyller hon 54. Grattis! 


4. Transa-Sean

Den här killen kan lysa upp ett murket utedass med sin blotta närvaro. I This must be the place (som har premiär idag) gör han det kanske mest knasiga karaktärsporträtt hittills i karriären. Ett udda litet fint drama och en udda liten fin Sean Penn. Men den stora frågan kvarstår: är hans karaktär Cheyenne transa? I biograffoajén efter visningen på Stockholms filmfestival debatterades detta rätt hårt och åsikterna gick isär. Är det ett bevis för eller emot att han är transa att han i filmen är gift med Frances McDormand?

 

3. Hubot-Marie

Marie Robertson är en av höjdpunkterna i SVT´s serie Äkta människor. Hon är alltid bra men här är hon bättre än vanligt. Det som slår mig nu är att hon är nästa generations Marie Richardson. Hon kommer få alla dom roller Richardson ”växt ur”. Det som är bra för till exempel  Jakob Eklund är att han inte verkar åldras på samma sätt och kommer fortsätta få samma roller och fortsätta spela mot Marie, fast nu den nya, hon som ju heter nästan samma sak som gamla men inte är hans fru.

 

 

2. Robo-Joel

Att Joel Kinnaman är klar för att axla Peter Wellers gamla roll som Robocop är så stort så jag blir kissnödig när jag tänker på det. Robocop är en av min barndoms största actionupplevelser och en historia som tål att berättas igen. José Padilha, mannen bakom Tropa de elite och Tropa de elite 2, ska regissera. Det HÄR ska bli kul att följa!

 

 

1. Tron-Danny

Inte en cell i min kropp tvivlar på en Danny-vinst i morgondagens Melodifestivalfinal (även om jag tror att Lisa Miskovsky skulle ha bättre chans i Europa). Jag älskar låten och jag äääälskar kläderna. Att Danny inte kan sjunga live bortser jag ifrån, det är ändå låten som tävlar, väl?

Publicerat

SAFE HOUSE

Det var första gången vi i Filmspanarna (IRL-grupp bestående av filmbloggare) skulle gå på bio tillsammans och det var inte helt lätt att enas om en film. Avalon, Sean Banan eller Safe House, Safe House, Avalon eller Sean Banan? Det stöttes, blöttes och mejlades en hel del innan valet föll på Daniel Espinosas hollywooddebut (detta är ett av dom få ord som skulle tjäna på särskrivning) Safe House.

Till en början var jag skeptisk. Ryan Reynolds är ingen storfavorit för mig, han ser ut som ett nyfiket marsvin i ansiktet och pendlar väldigt i sina skådespelarprestationer. Denzel Washington var en stor favorit men det var många år sedan nu, det var när Claes Åkesson ansågs vara ett fräscht fejs på TV. Typ. Det intressantaste med filmen är regissören, jag tyckte han gjorde ett toppenjobb med Snabba cash och det känns spännande att se vad han kan göra med väldigt mycket mer stålars i sedelklämman.

Det går inte många minuter av filmen innan jag förstår vad själva navet kommer att vara: actionscenerna. Det är närbilder på ansikten, det är grovkornigt, det är starka men matta färger, det klipps snabbt och frejdigt (sådär snabbt att det inte går att uppfatta vad man egentligen ser) och framför allt är det långa och många actionscener. Inget fel i det, i filmer som denna funkar det alldeles utmärkt. Mitt aber med filmen handlar om andra saker, manus till exempel. Det kan tyckas vara petitesser i sammanhanget men jag gillar filmer som inte ser ut som urgröpta schweizerostar i sin uppbyggnad.

Det är det här med att förstå sammanhanget. Det behöver inte vara nobelprisnivå på manuset, inte alls, men mina små grå får slita rätt bra redan i början för att få ihop grundstoryn och i denna typ av film känns det som en miss. Ju enklare desto bättre, alternativt supersmart och med twistar som inte ens en medlem i Mensa kan förutspå, båda varianterna funkar på mig men Safe house är inget av det. Safe house är en samling snygga actionscener uppträdda på en mycket tunn röd tråd.

Det som slår mig när jag ser filmen är att jag inte retar mig på Ryan Reynolds och jag tror att mycket av det är Espinosas förtjänst. Han lyckas smutsa ner Reynolds, göra hans Matt Weston både mänsklig, nervös och skitig och det gör mycket både för filmen och för min syn på kendockan Ryan.

Denzel är Denzel, han gör det han ska men det var länge sen jag såg även honom så…köttig. Hans rollfigur Tobin Frost är egentligen rätt intressant men han förenklas lite väl mycket tycker jag. Fares Fares har mycket screentime men pratar inte så mycket, med Joel Kinnaman är det precis tvärtom. Vera Farmiga är skitsnygg och stabil precis som alltid. Brendan Gleeson som Reynolds närmaste man på CIA gör precis det han ska även om jag tycker han doftar lite malmedel.

Safe house är en ganska hjärndöd men underhållande film och Daniel Espinosa behöver inte skämmas det allra minsta för sin första amerikanska film. Tro mig, det kommer bli fler.

 

 

 

Dom andra Filmspanarna skriver också om Safe house idag. Här är recensionerna från The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer och Deny everything.

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.