Etikett: Joely Richardson

Publicerat

Röd lördag: RED LIGHTS

Finurliga övernaturligheter med Robert De Niro, Sigourney Weaver, Cillian Murphy och Elizabeth Olsen. Låter rätt okej va? Intressant rollista och den spanske regissören som gjorde Buried (med Ryan Reynolds) bakom spakarna. Rodrigo Cortés heter han. Allt känns fine så långt. Att filmen bara har sju år på nacken och att jag inte hört så mycket som en ekorre viska om den kanske borde få mig på andra tankar men nej, jag tror gott om filmen tills motsatsen är bevisad.

39 kronor kostar det att hyra denna film på Itunes. Jag får ha filmen i 48 timmar. Kan se den hur många gånger jag vill under två dygn. Lyxigt va? Nu visade det sig att det enda som var lyxigt med dessa 48 timmar var att då jag somnade hela tiden tog det mig två dygn att ta mig igenom filmen. Måste ju jobba lite mellan varven också. Fast, ärligt talat. Hur jag än vrider och vänder på den här filmen så ÄR. DEN. INTE. BRA.

Tom Buckley (Cillian Murphy) är assistent till psykologen Margaret Matheson (Sigourney Weaver) och tillsammans utreder dom paranormala händelser, försöker sätta hittipåfolk som luras med att dom är synska men i själva verket har en massa kameror och bakgrundsfolk som hjälpredor i svindleriet. Matheson har nånslags antagonist i den blinde klärvoajanten Simon Silver (Robert De Niro) som nu, oförklarligt och efter 30 år, är på tapeten igen.

Det här är en film som har ett manus av servettstorlek (precis som Buried) men utger sig för att vara nåt slags smart skrivet mastodontberättelse i åtta IT-tjocka delar (och då menar jag åtta IT/Det-böcker där både del 1 och del 2 är komprimerade). Slutresultatet blir att någonting som lovar tjockt levererar lövtunt och luckorna i manus är Marianergravsdjupa. Jag blir nästan förbannad för att det är så uselt genomfört alltihop. En film som Sharknado 3 utger sig inte för att vara Oscarsmaterial, alltså blir man varken besviken eller arg när det är kass, men Red Lights är den totala motsatsen. Lägg. Inte. Ner. Något. Varken. I. Kronor. Eller. Minuter. På. Den. Här. Smörjan. Tack för mig. Hej.

 

 

.

Nästa lördag kommer en annan film med rött i titeln. Förhoppningsvis en bättre sådan.

Publicerat

RED SPARROW

Ända sen det blev känt att den här filmen skulle göras kände jag ett instinktivt ”why??”. Ryska spioner känns knappast modernt, inte ens gestaltad av porslinsansiktet Jennifer Lawrence. Och brittiska och amerikanska skådespelare som pratar med rysk accent? Ännu mer whyyy. Att baka in belgaren Matthias Schoenaerts i soppan hjälper liksom inte hur lik en ung Putin han än är. Jag struntade alltså i att se Red Sparrow på bio av den enkla anledningen att den inte lockade mig alls.

I podden jag är en del av samarbetar vi med Fox Home Entertainment och dom skickade oss några ex av Red Sparrow att tävla ut och då kändes det schysst att prata om filmen. Och för att prata offentligt om en film krävs det – som alla tänkande människor vet – att man faktiskt sett filmen. Jag hyrde den på Itunes för 49 kronor och väntade in mörkrets inbrott. Ingen cell i min kropp kände egentligen för att se filmen men hey, vad gör man inte för….konsten? Lyssnarna? Läsarna?

Klockan närmade sig 01:20 när filmen var slut. Den är lång, 2:20 för att vara exakt och ändå kände jag mig inte trött. Jag hade inte pausat filmen under hela speltiden, inte tittat på mobilen, inte pratat med någon. Det enda av aktivt värde jag gjort var att fylla på kaffekoppen en gång och detta medans jag tittade på en på förhand – för mig – totalt ointressant film. Men tänk så fel man kan ha ibland. Och tänk så himla härligt det är – varje gång!

Dominika Egorova (Jennifer Lawrence) är balettdansös på Bolsjojteatern. Teatern betalar lägenheten hon bor i tillsammans med sin sjuka mamma. Dom betalar även en hemvårdare som hjälper mamman när Dominika har föreställningar. Att något ska hända Dominika som gör att hon är/blir oförmögen att dansa skulle som du förstår dra bort mattan under hennes fötter. Och mammans. Livet hänger på att hennes kropp fungerar och att hon har jobbet kvar.

Nate Nash (Joel Edgerton) är CIA-agent som samarbetar med en rysk mullvad i Moskva. När mullvaden riskerar att bli upptäckt ser Nash till att allt fokus hamnar på honom och han blir hemskickad till USA (nääää, det var inte USA, det var Budapest) samtidigt som den ryska underrättelsetjänsten tänker göra allt som står i sin makt för att leta upp namnet på mullvaden. Så perfekt att en ung kvinna vid namn Dominika är satt på State School 4, skolan som specialutbildar ”sparrows” och att samma Dominika är brorsdotter till Vanya Egorov (Matthias Schoenaerts) som är en av höjdarna inom  Foreign Intelligence Service of the Russian Federation, SVR. Dominikas uppgift blir alltså att nästa sig in i Nate Nashs liv så pass mycket att han avslöjar mullvadens identitet.

Jag har förstått att Red Sparrow har fått en del kritik för det grafiska våldet och det upprepande fokuset på kroppar och sexuella handlingar och ja, jag kan förstå att det svider i ögonen om man är väldigt pryd eller om man är extremt kräsmagad men personligen tycker jag det mesta ändå har med filmen att göra, att det för handlingen framåt. Att Jennifer Lawrences kropp exponeras beror (väl?) på att hon spelar en intelligent prostituerad i någon form? Att vissa delar av undervisningsmetoderna på Sparrow-skolan är rent vidriga får man ju hoppas är ren fiktion men å andra sidan, vad vet man?

Det visade sig att jag tyckte väldigt mycket om den här filmen, alltså väldigt mycket. Lika otippat som det är, lika glad är jag. Det visar sig också att en skådespelare som jag inte direkt klassar högt i min bok gör en insats som är rent överjävla bra! Jennifer Lawrence har i mina ögon aldrig varit bättre än här. Hon är hundra procent trovärdig i sin roll, hon ÄR Dominika, hon är inte Jennifer.

Filmen är otroligt smart castad över lag, i allt från Ciarán Hinds och Jeremy Irons som ryssar till Schoenaerts vars likhet med en ung Putin är både överhängande OCH perfekt till Charlotte Rampling som stenhård lärarinna på spionutbildningen till Joely Richardson som Dominikas sjuka mamma och Joel Edgerton som en likeable Nate Nash. Hunger games-regissören Francis Lawrence har helt enkelt fått till ett spionäventyr som passade åtminstone mig som handen i handsken och jag kan lova att jag, trots speltiden, kommer se den här filmen fler gånger framöver.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: EVENT HORIZON (1997)

Nu tycker jag det är dags för en rymdskräckis här i temat och det här är inte vilken rymdskräckis som helst. Event Horizon är en rymdskräckis som helt gått mig förbi, som så många filmer gjorde just 1997 – av naturliga orsaker. Som att jag blev mamma för första gången. Till exempel.

Nackdelen med att se en såhär pass ”gammal” effektbaserad film för första gången är att om inte effekterna håller måttet känns filmen lätt B. Och den här känns B. Hur bra skådespelarna än sköter sig så blir filmen inte alls lika maffig som jag antar att den hade varit om jag sett den på bio, låt oss säga, 1997.

Filmen utspelar sig 2047 och handlar om räddningsfarkosten Lewis and Clark (och dess mannar) som snappar upp en signal från Event Horizon, en farkost som försvann spårlöst under sin jungfrufärd.

Kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning som består av löjtnant Starck (Joely Richardson), Smith (Sean Pertwee), Peters (Kathleen Quinlan), Justin (Jack Noseworthy – bra namn!), Cooper (Richard T. Jones), D.J. (Jason Isaacs) och Dr. William Weir (Sam Neill) som befinner sig i rymden trots att han lider av klaustrofobi (??).

Event Horizon försvann vid ankomsten till Neptunus och besättningen på Lewis and Clark börjar anta att nån form av massaker ägt rum och plötsligt drabbas en efter en av svåra hallucinationer. Otäcka bilder på nära och kära som i deras fantasier befinner sig på rymdfärjan och på ett eller annat sätt är skadade. Vad är det som tagit sig ombord på farkosten och vad är det som händer deras psyken?

På pappret låter Event Horizon som en riktig höjdarfilm tycker jag, en film som borde passa mig som handen i handsken. Och den är inte SÅ pjåkig, det är den inte, men den är heller inte någon film att minnas någon längre stund. 39 kr på Itunes är den kanske värd men mest för att jag nu kan bocka av den som sedd. Gillar man ryndskräckgenren tycker jag dock att man ska se den. Det hör till allmänbildningen.

Här kan du läsa om resten av filmerna jag skrivit om i detta tema.

 

Publicerat

MAGGIE

Jag tror att dom allra flesta föräldrar kan skriva under på en sak: samma sekund som man ser sitt lilla barn för första gången slås det på nån form av relä i kroppen som innebär att man blir rädd för typ allt. Rädd för att barnet ska dö, rädd för att man själv ska dö, rädd för att nånting ska hända barnet som man själv inte kan lösa.

Förutom denna grundrädsla tillkommer andra former av nojjor, till exempel den ibland smarta och ibland fullständigt onödiga förmågan att i alla lägen se fyra steg längre fram och fantisera fram fasor som sannolikt aldrig kommer hända. Det kan gälla liten-knodd-på-trehjuling-som-åker-på-trottoaren (tänk OM hen plötsligt styr ut i vägen, tänk OM det kommer en bil, tänk OM den som kör bilen sitter och twittrar) OCH det kan gälla hittipågrejer som vad gör jag när zombieapokalypsen bryter ut? Precis. Inte OM utan NÄR.

Den här inneboende rädslan jag har som förälder tror jag är den stora förklaringen till vilka ord som kommer skrivas i resten av min recension av Maggie. Jag har nämligen precis gråtit i över en timme. Alltså nu snackar vi inte några söta salta små rinnande tårar nedför kinderna, nej jag har BÖLAT. Snoret har runnit, jag har vridit mig som en daggmask av sorgsen ångest och varje uns av ”vattenfast” mascara (baaah!) sitter utspritt någon annanstans. På tröjärmen, på händerna, på den lilla näsduken jag lyckades gräva fram i panik. Jag har ont i huvudet. Jag känner mig fullständigt urvriden. Samtidigt jublar jag i bröstkorgen. Vilken SJUKT BRA film jag sett! Årets hittills – och med råge – bästa film!

Maggie ÄR en zombiefilm men om du gillar till exempel Dawn of the dead och tror att det är nåt i den stilen du ska få se lär du bli besviken. Maggie är en film som handlar om zombies – men zombies i det lilla. Baksidan av en zombieinvasion kanske man kan säga. Vad händer den lilla familjen när zombiesmittan utbrett sig och ett barn blir bitet och borde sitta i karantän? När barnet bara har några dagar kvar att leva och det finns ingen medicin, inget att göra? Hur reagerar man som förälder? Hur reagerar syskonen? Styvmamman? Kompisarna? Han som var en pojkvän i vardande innan denna skit kom emellan?

Maggie är en jättesnygg film, otroligt stämningsfull och lugn och den här filmen är för Arnold Schwarzenegger vad Joe var för Nicolas Cage. Arnold är nedtonad, trygg och skäggig och går runt i flanellskjorta utan att prata speciellt mycket. Han behöver inte prata, hans ögon och kroppsspråk säger allt man behöver veta. Abigail Breslin är dottern Maggie och hon är precis sådär ”vanlig tonåring” som rollen kräver för att jag ska tro på henne. Effekterna när hon sakta förvandlas är sparsmakade, utsökta, perfekta skulle jag vilja säga.

Utan att överdriva skulle jag säga att hela filmen är det – perfekt – och jag ger med glädje ut bloggens högsta betyg till denna fina lilla film!

Flmr-Steffo har också sett filmen och här är hans tankar om den.

[Som en liten parentes och ett lustigt sammanträffande, just precis idag för 18 år sedan fick jag uppleva den där nya rädslan för första gången. Jag blev mamma till världens sötaste tjej och idag blir samma söta tjej myndig! Jag kan inte säga att rädslorna blir varken färre eller lindrigare med åren men man lär sig hantera dom. Tills det kommer filmer som Maggie, då får jag panikångest och dammarna svämmar över. Vad skulle jag göra om hon blev zombie? VADFAAAAN SKULLE JAG GÖÖÖÖRA???]

Publicerat

THANKS FOR SHARING

Adam (Mark Ruffalo) är singel och sedan fem år nykter från sitt sexmissbruk men han kämpar dagligen, hela tiden, för att inte trilla dit igen. När han träffar den hypersportiga Phoebe (Gwyneth Paltrow) sätts hela hans liv på spel.  Mike (Tim Robbins) är gift med Katie (Joely Richardson) och går även han på möten för att hålla sitt sexmissbruk i schack. Att han fortfarande är gift är en gåta, även för honom själv.

Neil (Josh Gad) är en överviktig läkare som på grund av otaliga lagliga övertramp gällande sexuella trakasserier är tvingad att gå på möten för att få ordning på sitt missbruk. Tanken är bra, om han bara insåg att det han gjorde och gör är fel. Dede (Alecia Moore) är en av få kvinnor på träffarna. Hon kan inte umgås med män på andra sätt än sexuella och har nu förlorat precis allt sen hon låg med sin bästa väns man, en snubbe hon inte ens gillade.

Här har vi då människorna som vi får följa i detta tämligen lättsamma sexmissbrukardrama. Männen har största fokus men det är kvinnorollerna – och skådespelarna – som lyser. Gwyneth Paltrow är bra som kontrollfreak och Alecia Moore (Pink) tror jag vi kommer få se i många filmer framöver. Hon agerar som om hon aldrig gjort annat.

Filmen i sig är så mycket av en medeltrea som en film kan bli. Funktionell för ett par lediga timmar i soffan men inget jag funderar på efteråt. En vardagkvällsfilm kanske man kan säga såhär på en lördag.

Publicerat

THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

För några år sedan uppträdde jag tillsammans med tre vänner på en kompis 40-års fest. Vi gjorde en version av Habanera ur Carmen, nyskriven för en tung bas, bongotrumma och dubbel thaigroda.

Tidigare idag lyssnade jag på Rammsteins samlingsskiva Made in Germany i bilen. På skiva 2 finns en tokskön och supergalen remix av Rammlied signerad  Devin Townsend och det låter som att han skrivit om den till något för cirkusmanege, pruttkudde och banjo.

Det är det där med att göra covers, kopior och remakes på sånt som i original är i princip felfritt, det är en svår konst och det krävs att ambitionen ligger på en jag-ska-fan-visa-er-era-jävlar-det-här-ska-bli-BÄST-och-blir-det-inte-bäst-ska-det-i-alla-fall-bli-jäääävligt-personligt-nivå och det alldeles oavsett om det ska spelas opera-aria på sjukt konstiga instrument, om tunga tyska sånger ska nytolkas eller om en av världens mest lästa böcker som blev svensk film återigen ska bli film fast denna gång a la Hollywood och David Fincher.

Jag tror inte att jag sett en enda film av regissören David Fincher som jag tyckt varit dålig, om Benjamin Buttons otroliga liv kan ses som undantaget som bekräftar regeln. Han är duktig på tempon, på att få mig som tittar att invaggas i den fart (eller brist på) som han vill dela med sig av och han känns otroligt pedantisk i sitt filmande. Det där med slump verkar inte vara hans pryl, allt är minutiöst planerat och tillrättalagt. Kanske är det därför jag får känslan av att han synat denna films original in i minsta söm. Det är nämligen väldigt mycket som är extremt lika och samtidigt en hel del som är nytt. Främst är det vissa delar av historien som verkar ha analyserats med helt andra glasögon än vad regissören Niels Arden Oplev gjorde med Män som hatar kvinnor och till och med vad Stieg Larsson skrev i boken. Jag ska försöka bena ut vad jag menar.

Den första historien i trilogin handlar om en man som dödar kvinnor. En seriemördare, en knäppgök, en psykopat och Mikael Blomkvist är anlitad av den gamla affärsmannen Henrik Vanger för att luska reda på nya fakta i det 40-år gamla mordet på hans syskonbarn Harriet.

Boken heter Män som hatar kvinnor, den svenska filmen har samma titel, men den amerikanska filmen har bytt fokus och sätter det spetsiga fingret rätt i mellangärdet på den tuffa kvinnan Lisbeth. HON är i fokus och vissa delar av henne är mer i fokus än andra. Titta bara på filmaffischskillnaderna:

 

 

 

 

 

 

 

 

Lisbeth Salander ÄR en ovanlig kvinnlig karaktär både i litteraturen och på film. Hon är kaxig och konstig men samtidigt kvinnlig trots bristen på dom sedvanliga ”måste-kvinnliga formerna” som alltid prånglas ut i media. Visst, vi får se mycket Salanderhud även i den svenska versionen men i den amerikanska är det bröstvårtor i närbild som om Lisbeth var den sista kvinnan i världshistorien som hade några. Att amerikaner är pryda är ingen modern uppfinning och jag förstår varför Rooney Maras nakna överkropp exponeras på reklambilder men sett till filmen tycker jag fokuseringen är både onödig och dum. Jag tror inte Stieg Larssons baktanke var att ge världen ÄNNU en kvinnlig skyltdocka, jag tror hans tanke var precis tvärtom.

Nu är det inte så enkelt att det är nakenheten i sig som retar mig i The Girl with the Dragon Tattoo, för det är det inte, det är TROSORNA. Salander skulle kunna vara spritt språngande naken filmen igenom om det var nudist hon var men nej, Salander är något så komplext som en bisexuell kvinna och hur visar man det enklast på film om man är fördomsfull amerikan? Jo, man gör en trosvärdering.

När Lisbeth blir uppraggad av en lesbisk tjej på krogen och får en het hemmamatch och tjejerna vaknar i sängen på morgonen vad har dom på sig? I verkligheten är jag hundra procent säker på att svaret skulle vara ingenting (vilket jag har för mig är svaret även i den svenska filmen), men i den här filmen har BÅDA tjejerna svarta bomullshipsters. Troligt? Nä, men det är väl klart att flator har rediga underbyxor på sig i alla lägen, är det inte så? När sen Lisbeth ”blir mer hetero” och visar intresse för Mikael då är det vita spetsunderkläder som gäller. Då ska bröstvårtorna tryckas ut genom den gräddvita spets-BH:n (i närbild) och flatstämpeln försvann som i ett nafs tyckte Fincher och Salander blir liksom lite mer tjejig, lite mer kvinnlig, lite mer okej.

Visst, det här kanske är en petitess i sammanhanget men det var nåt jag satt och funderade på där i biomörkret, precis som att jag satt och funderade på allt det där svenska, på det nationalistiskt häftiga i att se sitt land genom en utländsk regissörs ögon. Jag blev så otroligt glad över all perfekt scenografi, över att det var gamla adventsljusstakar i fönstren, billiga IKEA-muggar i gästhuset, löpsedeln utanför lanthandeln som vittnar om en snörik vinter och en svensk röst i mobilen som saknar täckning. Att alla skådespelare utom Daniel Craig och Christopher Plummer pratar engelska med svensk brytning finns det säkerligen en baktanke med men nånstans tycker jag det är onödigt.

Vad gäller skådespelarna så är det givetvis jättesvårt att INTE jämföra mot originalet. Noomi Rapace version av Lisbeth är stenhård, verkligen skittuff och hon har ögon som utstrålar kyla och ärr från ett tufft liv alldeles oavsett om hon sitter och hackar på kammaren eller om hon sitter i en fåtölj hos Fredrik Skavlan. Rooney Maras Lisbeth är mycket mänskligare och mjukare och jag hade gärna sett henne betydligt mer nedsvärtad.

Daniel Craig som Mikael Blomkvist är däremot jättebra. Där Mikael Nyqvist fastnade i ”jag spelar som vanligt, jag spelar Mikael Nyqvist” där är Daniel Craig inte alls Daniel Craig utan – Mikael Blomkvist. Han är precis sådär skönt manligt karg som han är i boken. Stellan Skarsgård fungerar också bra som Martin Vanger och holländaren Yorick van Wageningen som förmyndaren Bjurman är precis så apäcklig som han ska vara, det är så att det osar flensost genom bioduken. Sen gillar jag Nip/Tuck-Julia Joely Richardson som Anita Vanger, hon är en helt klart underskattad skådespelare (och dotter till Vanessa Redgrave för övrigt).

Summa sumarum, jag tycker det här är ett jättebra hantverk, en ganska hattig och småtrist historia och en helt okej film. För mig börjar den verkliga berättelsen i bok (och film) nummer två och jag hoppas verkligen att Fincher får göra sina versioner även av del två och tre även om jag inte tycker han lyckades göra denna remake vare sig BÄST eller jäääävligt personlig. Det saknas liksom en thaigroda eller två.