JOHAN FALK 5: VAPENBRÖDER

En stor vapenaffär ledd av Seth Rydell (Jens Hultén) går åt pipsvängen när Seth får en fix idé mitt under överlämningen. Har han fått ett annat bättre bud? Inte kan det väl bero på kalla fötter? Eller känner han helt enkelt på sig att dom är övervakade av GSI?

Frank Wagner (Joel Kinnaman) blir mer och mer insyltad och själv sitter jag som på nålar, jag vill bara att det ska gå bra för honom samtidigt som jag känner ända in i benmärgen att det kan ju inte gå, det kan inte sluta väl. Han har sin tjej och sitt lilla barn och han sitter fast i ett skitjävla liv, ett skruvstäd av kriminalitet där han som polistjallare hela tiden måste ha ögon i nacken och ett otroligt stabilt psyke. Jag hade inte klarat en dag, inte en eftermiddag.

Scenerna mellan Frank och Seth är knivskarpa, varenda blick, blinkning, ryckning, ord är så på pricken exakt, det är som om luften står still runt dom. Lite filmmagi helt enkelt?

Vapenbröder är en ganska pratig film om man jämför med flera av dom andra. Stora händelser sker men dom sker inuti karaktärerna. Det känns som en mellanfilm, en film som behövs för att föra handlingen framåt i helheten, men som inte riktigt kan stå på egna ben. En något svag trea.

Manus: Fredrik T. Olsson
Regi: Anders Nilsson

Fredagsfemman #180

5. Ursäkta min dåliga franska…

….men FY FAN vad Allsång på Skansen suger den här sommaren! Det är knappt tittbart! Vad är det som händer?

.

.

.

4. Zombieexpertens sommarprat

Herman Geijer är zombieöverlevnadsexpert och vet exakt hur man ska göra om/när zombieapokalypsen kommer. I onsdags sommarpratade han, framröstad som lyssnarnas val. Ett bra val tycker jag. Och har du chansen att höra honom prata live någon gång, ta den. Han är verkligen en duktig berättare. Här kan du höra hans sommarprat.

.

.

.

3. Att stå och stampa

Den här sommaren är för mig mest bara jobb. En hel veckas semester har jag kostat på mig men den är sedan länge avklarad och nu nu blir det inget mer ledigt förrän Malmö Filmdagar knackar på dörren. Jag har tänkt på att det borde kännas som att jag står och stampar eller (som en del andra verkar tycka) att det är synd om mig men inget kunde vara mer fel. Däremot känner jag att andra säsongen av True Detective står och stampar just nu och att det är synd om oss alla om den inte tar fart snart. Första två avsnitten var rent magiska (tycker jag), men avsnitt tre och fyra har känts väldigt beiga. Vad är det som händer? Kom igen nu! Gasa!

.

.

.

2. Johan Falks grundare i Geekpodden

Eftersom jag den senaste tiden varit inne i nåt jag själv kallar ”den-supermysiga-Johan-Falk-bubblan” (eller som mina barn kallar det: ”skaffa-dig-ett-liiiiiiiv-mamma!!!”) men nu mest väntar på att nästa film ska få premiär så har jag roat mig med att lyssna på filmseriens skapare Anders Nilsson när han blir intervjuad i Geekpodden. Så ett riktigt supertips är att lyssna på podavsnittet om du är den minsta intresserad av hur man gör film i allmänhet, Johan Falk-världen i synnerhet eller bara vill lyssna på Anders Nilsson som är sådär riktigt skönt frispråkig.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Filmspanarna tar inte semester, vi kör på som vanligt med biobesök, middag och mys. Imorgon är det Sofia som väljer film och vi andra som håller andan.

.

.

.

JOHAN FALK 4: GSI – GRUPPEN FÖR SÄRSKILDA INSATSER

Johan Falk (Jakob Eklund) har bytt jobb. Nu har han avancerat till GSI, Gruppen för särskilda insatser, en del inom polismyndigheten som jobbar mot grovt kriminell verksamhet.

Patrik Agrell (Mikael Tornving) är hans nya chef, norrländsk, lugn och korrekt, egenskaper som kommer mer än väl till pass när ett tillslag i Gothia Tower går snett och en polis blir skjuten. Frank Wagner (Joel Kinnaman) misstänks direkt och han letar upp Johan Falk för han har nåt att berätta, något verkligen viktigt.

Joel Kinnaman är för Johan Falk-serien vad Edward Norton var för Primal Fear. Alla som har sett Primal Fear förstår precis vad jag menar. Alla andra förstår säkert också – nu – men när Falk-filmerna kom var Joel Kinnaman ett helt nytt ansikte och det enda jag kände var: han kommer bli nåt, han kommer bli nåt inihelvete STORT. Den där blicken som skär genom TV:n, det är sällan man ser det.

Jens Hultén som Seth Rydell är iskall, stenhård och fullkomligt trovärdig även om man har Bet365-reklamen i färskt minne. Jag undrar förresten om det inte är mer Seth än Jens som gör den reklamen. Det låter så när han pratar i alla fall.

Filmen Kodnamn Lisa kommer först tre år efter denna film men här är första gången vi får höra om detta. Det tänkte jag inte på – då – men nu. Tänk så bra det är att se om filmer ibland!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 3: DEN TREDJE VÅGEN

Efter det som hände i den förra filmen (Livvakterna) har Johan Falk (Jakob Eklund) sagt upp sig från polisen. Han vill bara leva ett lugnt och tryggt familjeliv utan att behöva se brottslighet i vitögat både på och efter arbetstid. Men…..det finns ju alltid ett men.

”Mennet” i det här fallet är Johans förre chef Sellberg (Lennart Hjulström) som har fått ett toppjobb inom Europol, EU:s polisorganisation. När Johan är på semester hälsar han på sin gamle vän och hamnar – såklart – mitt i skottgluggen.

Den tredje vågen ska symbolisera den våg av organiserad brottslighet som drar fram genom Europa och jag kan känna att jag skulle vilja sätta händerna för öronen och skrika LALALALALA för att slippa tänka att nånting av det här är verklighet, eller skulle kunna vara eller bli.

Med en budget på 50 miljoner kronor utklassar den här filmen dom föregående, i alla fall i cash. Att internetinformationen säger att filmteamet bara spenderade 37 av dessa miljoner är en annan femma. Jag tänkte i alla fall inte en enda gång att filmen hade kunnat bli ännu bättre med mer pengar.

Det den här filmen däremot har ökat på jämfört med dom första två filmerna är actionmomenten. Det här känns mer som en ren actionfilm än en thriller och/eller polisfilm. Jag tycker om filmen även om den känns aningens svagare nu än vid första (andra och tredje) gången jag såg den. Men en svag fyra är ändå en fyra.

JOHAN FALK 2: LIVVAKTERNA

Efter Noll tolerans trodde jag inte att uppföljaren skulle kunna bli så mycket bättre. Men det kunde den. Livvakterna är en mycket spännande och solid film som håller riktigt bra även vid en omtitt.

Johan Falks gamle vän Sven (Samuel Fröler) ska starta upp en verksamhet i Estland, ett konfektionsföretag. När den lokala maffian sätter käppar i hjulet för honom tar han kontakt med ett säkerhetsföretag vars representant heter Nikolaus Lehman (Christoph M. Ohrt) och vars metoder för att bibehålla lugn och arbetsro är ytterst moraliskt tveksamma. För att inte säga brottsliga. Sven vill inte vara med längre och reser hem i tron att han lämnat både Nikolaus och allt annat bakom sig, vilket han givetvis inte har. Riktigt så enkelt gick det inte.

Thrillertempot i Livvakterna är härligt, frustande, nånting helt annat än man vanligtvis ser i svenska filmer. Filmen är även spännande som ett helvete, speciellt när klockan tickar (du som sett filmen vet vad jag menar). Paniken! Oj oj!

Samuel Fröler, Lia Boysen och Alexandra Rapaport gör fina inhopp och det känns som att Jakob Eklund satte ner foten ordentligt i den här filmen. Han ÄR Johan Falk och han ÄR badass när det behövs!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK 1: NOLL TOLERANS

Första gången jag såg Noll tolerans höll jag på att grädda i byxan. Spänning från första filmminuten var inget jag var van vid i svensk film, det kändes som den började på femmans växel på en motorväg och sedan bara gasade.

Filmens klara fördel, förutom att den utspelar sig i Göteborg och jag slipper sitta i soffan och grumpa om stockholmsåkningar som inte stämmer rent geografiskt, är att den är trovärdig. Johan Falk (Jakob Eklund) är en trovärdig polis, hans kollegor är trovärdiga, bovarna likaså. Jag köper hela storyn, rätt av, utan minsta bismak i munnen.

Nu när jag ser om filmen slår det mig hur otroligt bra den fortfarande är, sexton år senare. Bara det att en film som denna blir femfaldigt guldbaggenominerad säger faktiskt en hel del om hur väldans bra och egen den är. Bästa Film, Bästa Foto, Bästa Regi, Bästa Manliga Huvudroll (Jakob Eklund) samt Bästa Manliga Biroll (Peter Andersson). Hur Noll tolerans kunde bli snuvad på Bästa Film-baggen till Tsatsiki morsan och polisen är banne mig ett under – ÄVEN om den också är bra.

Ett rån mot en juvelbutik, en polis och hans fru som var på fel ställe vid rätt tillfälle (eller tvärtom), några oskyldigt döda och en man vid namn Leo Gaut (Peter Andersson) som mannen bakom det hela, en man som får stämpeln psykopat att kännas….lindrig.

Noll tolerans är en film som vinner på att ses i juletid, ungefär som Die Hard-filmerna. Det är en vinterstämning som är supermysig. Nu såg jag den i 35-gradig sommarhetta med neddragna persienner och ja, den funkade då med. En bra film funkar alltid och den här filmen är bra, den är närapå en fullpoängare!

Manus: Anders Nilsson och Joakim Hansson
Regi: Anders Nilsson

JOHAN FALK-FILMERNA

Den 24:e augusti släpps den allra sista filmen i Johan Falk-serien på Bluray och DVD, en film med den passande titeln Slutet.

Jag konstaterar detta med stort vemod då rollfigurerna i den här filmserien hängt med mig (och alla andra fans) ända sedan 1999 när första filmen, Noll tolerans, kom. Vi har lärt oss tycka om Johan (Jakob Eklund), hans fru Helén (Marie Richardsson), Frank Wagner (Joel Kinnaman), Seth Rydell (Jens Hultén), Sophie Nord (Meliz Karlge), Patrik Agrell (Mikael Tornving) och alla dom andra och det känns redan tomt att veta att det inte blir mer.

20 filmer har det blivit på dessa sexton år. 20 filmer som har en imponerande lägstanivå och som skulle få alla som tvivlar på svensk films kvalité att be om ursäkt OM DESSA BELACKARE BARA GAV FILMERNA EN CHANS.

Jag har nämligen märkt att det är lätt att dissa Johan Falk-filmerna rätt av som ”vilka svenska polisfilmer som helst” och jag tycker det är både synd och helt fel. Jag hävdar med bestämdhet att Johan Falk är en polisserie som håller hög internationell klass från början till slut och alla som hånskrattar åt mig nu skulle sätta skrattet i halsen om Jakob Eklund byttes ut mot Matt Damon och alla istället pratade engelska. Det skulle nämligen inte behövas en större förändring för att filmerna skulle funka i resten av världen.

Men varför denna introduktion kanske du undrar? Jo, såhär ligger det till. Veckorna som återstår innan sista filmen släpps ska jag nämligen göra en total djupdykning ner i Johan Falk-världen. Jag ska se om alla filmer jag redan sett (femton stycken) och jag ska se dom nya (fem). Det kommer alltså bli nån form av nedräkning från seriens början till slut och recensionerna kan dyka upp när som helst på dygnet och utspridda här och där för att täcka dessa veckor.

Mitt tips om du vill hänga med på tåget är att börja från början och se filmerna i rätt ordning. Det finns liksom en hel del röda trådar, trådar som varje vän av TV-serier verkligen borde uppskatta.

När recensionerna är publicerade blir titlarna nedan till klickbara länkar.

1. Noll tolerans (1999) 4/5
2. Livvakterna (2001) 4/5
3. Den tredje vågen (2003) 4-/5
4. GSI – Gruppen för särskilda insatser (2009) * 3/5
5. Vapenbröder (2009) * 3-/5
6. National Target (2009) * 4/5
7. Leo Gaut (2009) * 4+/5
8. Operation Näktergal (2009) * 3/5
9. De fredlösa (2009) * 3/5
10. Spelets regler (2012) * 4/5
11. De 107 patrioterna (2012) * 2/5
12. Alla råns moder (2012) * 3/5
13. Organizatsija Karayan (2012) * 3/5
14. Barninfiltratören (2012) * 4/5
15. Kodnamn Lisa (2012) * 4/5
16. Ur askan i elden (2015) 3/5
17. Tyst diplomati (2015) 1/5
18. Blodsdiamanter (2015) 5/5
19. Lockdown (2015) 5/5
20. Slutet (2015) 5/5

* = finns på Netflix

 

Fredagsfemman # 41

5. Fredagsmysbulimi med kattkvinnan

Det är lätt att det blir lite för mycket gott i magen på fredagkvällarna. God mat bråkar med fint vin eller fulöl som i sin tur tjafsar med godsaker som glassbomber, chipspåsar och nötter som man inbillar sig är nyttigt fast det är typ tre nötter som är det och inte en hel jävla påse. Men ikväll finns det lite hjälp att få framför TV:n. Catwoman visas på TV6 kl 23.00. Precis i den tiden då man antingen somnar i soffan eller börjar må illa. Hjälp till självhjälp kallas det. En sån sjukt dålig film kommer garanterat att ge dig hulkningar. Ta vara på dom.

 

4. Johan Falk-filmerna

Sex nya filmer i Johan Falk-serien är på g. Några har redan kommit ut och självklart har jag sett dom. Jag gillar ju Johan Falk. Jag tycker det är välgjorda och trovärdiga filmer som även i sina sämsta stunder är bättre än vilken Wallanderfilmatisering som helst. Orkar inte ens dra Beck-parallellen. Det blir som att sparka in öppna dörrar.


3. Tävla med födelsedagsbarnet!

Tidigare i veckan fyllde den här lilla bloggen hela tre år och drog igång en tävling. Vill du ha chans att vinna tre av mina superfavoritfilmer? Klicka här så kommer du till tävlingen.

 

 

 

2. Inte alls fel med Wrong.

Imorgon är det äntligen dags, imorgon ska jag få se Wrong. Filmaffischen med den uppånedvända SAAB:en. Filmen gjord av han som gjorde knasbollefilmen Rubber, den som handlade om ett bildäck som blir seriemördare. Det här är filmen jag ser/såg fram emot mest på hela Stockholms filmfestival. Även om jag blir besviken så är jag glad att jag får se den på stor duk.

 

1. Biomaratonmys

I onsdags var det dags för mitt filmfestivalmaraton, tre filmer på raken på en och samma biograf. Så otroligt mysigt! Det ultimata är att det är en längre paus mellan film två och tre så man hinner äta middag men det gick ju fint ändå. Att beta av filmer som om det vore en arbetsdag är höjden av lyx. Fan vad kul det är OCH mysigt! Tack Henke för sällskapet! I eftermiddag kommer recensioner av dom tre filmerna vi såg.