Etikett: Johan Hedenberg

Publicerat

TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

Publicerat

JOHAN FALK 19: LOCKDOWN

Slutet närmar sig obönhörligen. Snaran dras åt runt GSI, det finns en råtta i polishuset, Patrik (Mikael Tornving) ska få sin dom gällande prostatacancern och letterna fortsätter att hota Johan (Jakob Eklund) och hans familj.

Själv sitter jag i soffan med klump i halsen och saltsprängda tårar som vill ta sig ut. Denna del i filmserien är den absolut starkaste och den som berört mig allra mest ända in i hjärteroten. Jag känner mig nästan lite illamående. Vissa delar av vissa scener ligger väldigt nära min egen verklighet och sånt jag tvingats gå igenom själv. Oftast kan jag hantera sånt rätt bra men när det skildras så verklighetstroget som det gör i den här filmen då är det svårt att inte dras in i det. Och nej, det handlar inte om att sälja stulna diamanter, kom igen, jag är en snällis.

Manuset är fortfarande väldigt välskrivet men det känns som att det tajtats till ännu ett snäpp nu på sluttampen. Filmens enda svaga kort är Johan Hedenberg som Örjan. Lite tveksamt skådespeleri där kan man säga om man vill vara diplomatisk.

Efter att ha varit lite i bakgrunden ett tag kliver nu Johan fram igen och visar var skåpet ska stå, vem som är Falken! Och jag jublar. Och ryser. Och gråter lite. Fy faaaan va bra det är!

Publicerat

JOHAN FALK 13: ORGANIZATSIJA KARAYAN

Johans styvdotter Nina (Hanna Alsterlund) är uppväxt med honom och Helén (Marie Richardson). Pappan har länge varit frånvarande men hux flux har han nu dykt upp. Örjan (Johan Hedenberg) är hantverkare och försöker närma sig sin dotter genom att fixa en lägenhet till henne i ett nybyggt område, en lägenhet med förvånadsvärd låg hyra.

Det visar sig att Örjan är ekonomiskt inblandad i detta bygge men han har svårt att få fram pengar, något som den ryskspråkiga (?) huvudentreprenören inte direkt accepterar, än mindre respekterar. Örjan har dessutom något som är honom kärt som borde kunna få honom att trolla fram cashen lite snabbare: Nina.

Det jag tycker allra mest om med Johan Falk-filmerna är att det finns stakes, riktiga stakes. Det som händer i filmen spelar roll och när det spelar roll blir det spännande ända in i magen. Det går nämligen inte att svära på att vare sig slutet eller allting annat blir gott och det gör att sista kvarten av den här filmen är i det närmaste olidlig.

Det här är en lite ojämn film rent manusmässigt men lägstanivån imponerar, den är utan tvekan godkänd (med ett plus i kanten för slutet).

Manus: Viking Johansson, Anders Nilsson och Joakim Hansson.
Regi: Richard Holm

Publicerat

TINTINS ÄVENTYR: ENHÖRNINGENS HEMLIGHET

Jaha, då var jag där igen vid min fascination att ta på papper.

Tintin för mig är serieböckerna med röd rygg, tummade, vällästa, ibland så till den milda grad att sönderlästa blir ett bättre ord. Tintin för mig är händerna mot vältecknade skönt tjocka papper, bläddrande, känslan av att försvinna en stund i seriens förtrollade värld och gärna sittandes uppkrupen nånstans med höstväder utanför fönstret.

Tintin i andra hand är kassettband med Tomas Bolmes röst och att somna till ljudet av Castafiories juveler.

Idag klev Tintin på 3D-film in i mitt liv och jag skulle mer än gärna sparka ut honom igen och låtsas att han aldrig var där. Alltså, missförstå mig gärna rätt, det här är en film som är precis som George Michael sjunger, den är absolutely flawless. Det finns ingenting att gnälla över sett till tekniken för om jag trott att jag vetat vad animerad perfektion var innan det här så visste jag det inte. Men precis som när det gäller andra saker här i världen så kan perfektion slå över och bli nåt så banalt som tråkigt.

Detta det första av Tintins äventyr sett ur Steven Spielbergs ögon är nåt så underligt som ett sprakande fyrverkeri men bara med pastellfärger. Det är som att göra flamberade bananer men missa att tutta eld på spriten, som att betala 3000 spänn för en bröllops-make-up men bli sminkad med vattenlöslig mascara, som att sitta i en biosalong och se detta högteknologiska under av serietidningsadaption men ändå somna. Ja, jag gjorde det. Jag somnade. Fan vad jag sov och jag kan inte skylla på dom otroligt sköna fåtöljerna på SF i Sickla, nej, det var filmens förskyllan, inget annat.

När vi gick från bion säger min 12-årige son: ”Vad är det här 3D bra för egentligen? Jag hade mycket hellre sett den som en vanlig film för varför gör dom 3D-filmer utan 3D-effekter? Det är ju larvigt.”

Hela mitt modershjärta bultade av stolthet, jag har närt en liten kille med filmintelligens vid min barm! Han har så himla rätt. När inte ens en film som denna kan bjussa på pulshöjande 3D-effekter då vete fan om inte min tes stämmer att det enbart handlar om stålar. 130 kronor för en biobiljett, för att få låna ett par illa sittande glasögon och bli illamående för att även den där jävla texten är i 3D och rör på sig hela tiden, jag kan verkligen inte hitta en enda anledning till att det ska vara värt dom där extra pengarna. Denna film visas dessutom inte nånstans i 2D och således har vi som vill se den inget val och att inte ha några val är en situation jag inte gillar. Jag vill välja och jag vill kunna välja bort.

Jag hade sett fram emot den här filmen som en femåring på julafton och det blev inte alls som jag trodde, ändå är jag inte överdrivet besviken, jag är kanske bara lite mer sugen att ta på papper än jag trodde. Det jag lärde mig denna kväll är att när Tintin del 2 och 3 och 4 kommer på bio så tänker jag vänta tills den släpps på DVD sen köper jag den till ungarna medans jag själv sitter i soffan och bläddrar i mina serieböcker, nostalgisk och alldeles lycklig.