Etikett: John Carpenter

Publicerat

Återtitten: ALLA HELGONS BLODIGA NATT

Att tiden går fort vet vi alla men att det var hela ÅTTA år sedan jag skrev om Alla helgons blodiga natt (Halloween) här på bloggen DET är fasiken obegripligt.

Förra gången gjorde jag en jämförelse mellan originalfilmen från 1978 och Rob Zombies busskrasch till remake som kom 2007 (här kan du läsa inlägget) men idag tänker jag helt och hållet koncentrera mig på originalet. Det är den jag är sugen på då jag känner att jag behöver en uppfräschning i minnet.

Den nya filmen som går på bio nu, den med titeln Halloween, är nämligen en direkt fortsättning på originalfilmen, fast 40 år senare då. Alla uppföljare räknas liksom inte, det är dessa två som är ”the real thing”. Recensionen på 2018-års Halloween kommer imorgon men fram tills dess…en återtitt alltså, en chans att ännu en gång få höra Jamie Lee Curtis skrika som att det inte fanns en morgondag.

Filmen börjar 1963 när Mike Myers är en liten grabb och dödar för första gången. Sen hoppar den femton år framåt i tiden till 1978, till när Mike ska flyttas från en institution till en annan och Myers-huset ska säljas av en viss Laurie Strodes pappa. Laurie är alltså Jamie Lee Curtis som här gjorde sin allra första långfilmsroll.

Det absolut bästa med den här filmen är musiken och stämningen. Jag som älskar 80-talsskräckisar känner att Alla helgons blodiga natt är startskottet för vad som komma skall och att John Carpenter satte standarden för hur en BRA film med skräckinslag ska göras. Han har nämligen inte bara regisserat filmen, han skrev dess manus (tillsammans med Debra Hill) OCH komponerade musiken.

Det sämsta med filmen (om man nu ska dra det så långt som att kalla det ”sämst”) är att den känns lite utdragen och seg, ja till och med upprepande i vissa scener. Michael Myers är mer av en stalker-smygare i den här filmen än den mördarmaskin han varit i uppföljarna. Det är inte många mord vi får se och dom som visas är allt annat än grafiska. Jag skulle därför kalla den här filmen mer en rysare än en ren och skär skräckfilm.

Dr Loomis (Donald Pleasence) är en rollfigur som kanske är den mest välskrivna av karaktärer. Han beter sig rätt random (för att vara en läkare….även om han dessutom är rädd) men jag tror liksom inte på den figuren. Jag litar inte på det han säger och jag tror inte på det han gör. Detsamma gäller faktiskt Laurie Strode som (speciellt i en scen) gör en grej som jag kan svära på att INGEN på jorden hade gjort. Hon *mild spoiler* pratar med barnen hon barnvaktar, hon sätter sig på huk och säger åt dom att lämna huset  samtidigt som hon har Michael i rummet bakom, visserligen (vad hon vet) medvetslös men ändå, INGEN hade satt sig i lugn och ro vid dörrposten och betett sig såhär. Andats ut liksom. Ingen hade gjort det. ALLA hade lämnat huset ögonaöj.

Jamie Lee Curtis (som fyller 60 den 22 november) har John Carpenter att tacka för mycket. Hennes karriär satte fart ordentligt efter den här filmen och hon blev nån slags skräckfilmsdrottning där i början på 80-talet. Dimman (The Fog, 1980, även den med manus, regi och musik från John Carpenter), Prom Night (1980), Terror Train (också från 1980 med den svenska titeln Mörka natt blodiga nyårsnatt), Lift med döden (Roadgames, 1981) och sedan med uppföljaren Alla helgons blodiga natt 2 (Halloween 2, 1981).

Hur som helst, såhär i Halloween-tider (på mer än ETT sätt) tycker jag det här är en film man ska sätta tänderna i – om man mot förmodan inte redan sett den. Den finns lättillgänglig på CMore nu (tillsammans med Halloween 2, 3, 4 och 5) eller i reabackar både här och där. Men för allra bästa upplevelse, se den på VHS om du får chansen. Det är så JAG minns den från min barndom och jag är säker på att det hade varit ett mervärde även nu att se den med lite knaster och kasst ljud från en tjock-TV.

När jag såg den för tusen år sen:

När jag såg den 2010:

När jag såg den 2018:

Imorgon kommer min recension av den bioaktuella nya Halloween-filmen.

Publicerat

Fredagsfemman #300! Skräckfilmsfredagsfemman! Bästa skräckfilmssoundtracken!

I mitt tycke är det nästan musiken som är det allra viktigaste i en skräckfilm. Det är i alla fall en stor del i att på pappret ordinära skräckisar kan höja sig till något utöver det vanliga och att bara några takter av den otäcka musiken kan få håret på armarna att ställa sig i givakt.

Det finns många skräckfilmer som har utomordentliga soundtrack och många musikaliska teman är nästan mer kända än filmerna dom är med i. Jag har dock dagen till ära försökt lista mina fem favoriter, skräckfilmsmusik som är något alldeles extra.

Idag får jag även sällskap med Fredagsfemman då både Johan och Sofia gör varsin lista. Klicka på deras namn för att komma till listorna.

 

 

5. Philip Glass – Candyman

 

 

4. Mike Oldfield – Exorcisten

 

 

3. John Carpenter – Halloween

 

 

2. Goblin – Suspiria

 

 

1. Disasterpiece – It follows

 

 

Publicerat

Stephen King-tisdag: CHRISTINE (1983)

Christine är en av dom bästa Stephen King-böckerna jag hittills läst. Okej, det var länge sedan jag läste den sist men jag minns den som otroligt bra, speciellt om man betänker hur lökig berättelsen är – egentligen.

En mordisk Plymouth Fury ´58 som lagar sig själv, kan framföras på vägar utan förare och som verkar vara smått galen, jag kan inte låta bli att tänka att Christine är en självklar inspirationskälla till Quentin Dupieux film Rubber. Döda ting som har känslor och som dödar utan att till synes själv kunna få en skråma, den finns en hel del såna ”typer” i filmvärlden, kolla bara på Terminator.

Men nu handlar dagens film om en bil, en 50-talare och filmen utspelar sig på 50-talet med allt vad det innebär av tidstypisk musik och övrig feeling. Mysigt. Trivsamt. Keith Gordon spelar Arnie Cunningham, huvudrollen, den unga nörden och ägaren till den röda mordiska bilen och föga förvånande blev det inte skådespelaryrket som betalar hans lön som vuxen. Han sadlade om en smula och försörjer sig numera mest som TV-serieregissör och har hoppat in och regisserat avsnitt i allt från The Killing, Dexter och amerikanska Bron (The Bridge) till Homeland, The Leftovers och Fargo.

Utan att riskera att bli spydig så är detta inte skådisarnas film, nej verkligen inte. Det här är Christines film. Köper man känslan i filmen och premisserna med bilen så funkar den. Tycker man hela historien är blaj, ja då är det klart filmen är en flopp.

För egen del tycker jag John Carpenter lyckats så bra man kan med grundförutsättningarna och även om filmen inte är den fullträff jag tyckte mig se 1994 så är det en fullt godkänd film, trivsam för stunden. Och ärligt talat, vad är det första man tänker om man en mörk kväll plötsligt ser en bils strålkastare riktas mot en?

 

 

.

Nästa tisdag dyker en annan King-film upp här på bloggen, en som innehåller betydligt färre bilar.

Publicerat

BACK TO THE 80´S: BIG TROUBLE IN LITTLE CHINA (1986)

GOSSE, det här är lökigt!!! Samtidigt, jösses vad jag blir nostalgisk! Bara förtexterna får mig att le. Det tidstypiska typsnittet, regissören John Carpenters namn, musiken. Musiken. MUSIKEN!

Tänk dig att du sover över hos någon gammal släkting eller kanske i ditt föräldrahem och sängen är sådär perfekt bäddad men med lite udda sänglinne, sånt som tvättats tusenmiljoner gånger och luktar fantastiskt hemtrevligt av sköljmedel och kanske en mangelvals av trä. Musiken i den här filmen är som ett sånt påslakan. Det andas trygghet och igenkänning och det luktar mysigt även om ytan inte är så estetiskt tilltalande längre.

Lastbilschaffisen med det überamerikanska namnet Jack Burton (Kurt Russell) hamnar mitt i nånslags övernaturlig smet i Chinatown tillsammans med en asiatisk sidekick (som jag i skrivande stund glömt namnet på) och en fager överspelande ung dam vid namn Gracie (Kim Cattrall).

I Indiana Jones kölvatten kom många liknande filmer som denna där äventyr, spänning, några halvkända ansikten och en hel del specialeffekter skulle kokas ihop på 90 minuter och i många fall blev det helt klart sevärda ”familjefilmer” av det hela. Så även av Big trouble in litte China. Då. Inte nu. Nu funkar den inte längre. Den kan omöjligt funka för någon som inte såg den som ung.

Temat heter Back to the 80´s och är tillbaka nästa tisdag med tre filmer från 1987.

Publicerat

Fiffis filmtajm jämför: THE THING då och nu

Om någon hade frågat mig för några dagar sedan vad The Thing handlar om så hade jag svarat: en hund.

Om denne någon hade velat ha en utförligare beskrivning så hade jag svarat: en jävligt läskig hund, kanske med en släng av rabies och sen ljudet av ett gallerstaket. Precis så mycket minns jag av den gamla The Thing. Jag tittade i min filmbok och såg att den fick en trea i betyg när jag såg den på video 1987 för första och – fram tills nu – enda gången.

Nu har det alltså kommit en remake eller vad man nu ska kalla det, en ny The Thing är det i alla fall och min första tanke är: behövs det verkligen? Var inte originalet bra nog?

Trots mina halvneggiga tankar så blev jag glad när jag såg att The Thing skulle gå upp på svenska biografer men nu har SF tydligen gjort en helomvändning och dragit tillbaka den. Synd tycker jag. Nu fick jag tag i filmen på annat sätt och bestämmer mig för att insupa regissören Matthijs van Heijningen Jr´s version av The Thing i min egen soffa och därmed också fräscha upp mitt minne.

Filmen börjar med några norska män som åker gul bandvagn, en bandvagn som ser ut som en jävligt irriterad Wall:E. Vi är på Antarktis och något läskigt finns där nedfruset i glaciären. Jag suckar lite förnöjsamt, kliar mig i naveln och tänkte det där hemska vad vad det jag sa. Det här är inget nytt under solen, det här har jag sett förut, det kryllar av såna här filmer. Alien vs Predators, The Thaw, yada yada, gäsp eller vadå?

Nåja. Det där nedfrusna sågas ut ur isen och forslas till en väderstation i närheten. Där jobbar en tjej, Kate (Mary Elizabeth Winstead), en äldre vetenskapsman och vetabästare (Ulrich Thomsen), nån mer amerikan och sen resten norska fryntliga män med tovig skäggväxt och tveksamma frisyrer. Vetenskapsmannen har inte mycket till övers för unga vetgiriga kvinns och avsmaken är ömsesidig speciellt när han på eget bevåg bestämmer att det ska tas ett vävnadsprov på varelsen och Kate ifrågasätter beslutet. Det sköna är att det tar bara några minuter sen kan Kate göra en Fiffi och klia sig i naveln och säga vad vad det jag sa för isen smälter och varelsen smiter och oooooääääääkkkk nu jävlar börjar äventyret.

The Thing 2011 är en helt okej actionfilm med otroligt balla effekter. Jag blir lite rädd några gånger, det är småspännande ibland men framförallt är det ganska….äckligt. När filmen är slut har jag en mycket bättre eftersmak i munnen än jag någonsin kunnat tro och betygstrean känns både normalstark och rättvis.

När jag sett klart filmen slogs jag av en ofantlig längtan att se om originalet. Jag mindes inte ens att det var snö inblandat, fan, jag mindes ju i stort sett ingenting och så ska det inte vara, det känns inget bra. Så jag löste problemet, tog ner filmen som stått otittad på hyllan i flera år och började titta på den gamla The Thing i John Carpenters regi.

”Men….men…..där är ju hunden!” utbrister jag när filmen precis har börjat. ”De är ju samma jävla hund dessutom!”

Och ja, det är samma hund som i remaken. Det är så mycket som är lika att ju längre originalfilmen går ju mer imponerad blir jag över remaken. Den är så sjukt smart gjord och skriven att jag önskar att fler gör som jag och ser filmerna i ”fel” ordning. Remaken slutar nämligen där originalet börjar och på så sätt är det ju ingen remake i egentligen mening utan en prequel, eller?

Jag får känslan över att Eric Heisserer och John W. Campbell Jr, manusförfattarna till The Thing 2011 är genuina fans av originalfilmen och dom har verkligen kämpat och lyckats väl med att förena filmerna till en nästintill perfekt symbios. Till och med ljudbilden är lika (även om det inte är Ennio Morricone som gjort musiken i den nya filmen), känslan jag får av filmerna är densamma och Joel Edgerton ser faktiskt ut som en ung Kurt Russell, även om det kanske inte är meningen.

Jag ser alltså först en film från 2011 med allt vad nutida teknik och datorhjälpmedel heter och sen ser jag en film från 1982. Det skiljer nästan trettio år men ändå ingenting på nåt vis. Jag blir så glad så glad, ja nästan sprallig av dessa filmupplevelser, jag skulle kunna drista mig till lycklig när någon kopierar, gör om, fixar till, skriver nytt och gör det så jävla bra som med nya The Thing. Det är gjort med kärlek till filmkonsten och med något så ovanligt som en inte alldeles uppenbar bismak av att enbart tjäna pengar. Ju mer jag ser av originalet desto mer växer den nya versionen i mina ögon. Det är en härlig känsla.

The Thing från 1982 är en jättebra film. The Thing från 2011 når inte upp till originalets standard  men det är banne mig inte långt ifrån. Men ett tips i all välmening: har du inte originalet i färskt minne men vill se remaken, se den men gör som jag och se om originalet efteråt. Har du originalet i färskt minne och gillar den, räds inte den nya. Se den och försök kom ihåg scenografin från den gamla filmen och jag kan lova att du tänker WOW flera gånger.

The Thing från 1982

The Thing från 2011