Hahaha. Jag gnällde förra veckan över att Jason åkte hela långa vägen till Manhattan och vad gör han nu då? Åker ÄNNU längre!
Det har inte varit mer än ett eller max två år mellan filmerna fram tills nummer åtta, nu är det fyra år mellan åttan och nian och det bevisar bara för mig hur rutten åttan var. Filmbolaget fick kanske kalla fötter, insåg att franschisen allena inte är en kassako, att det krävs liiiiite begåvning bakom spakarna för att biobesökarna och filmköparna ska vilja bjussa på sina skattade pengar. Så nu blir det nya tag, ännu en uppfräschning, ännu ett annat sätt att se på historien om Jason Vorhees.
Nu ska militärer ta död på Jason och dom lyckas. Dom spränger honom i småbitar men hjärtat, detta livskraftiga organ, liksom hoppar ut ur kroppen och landar en bit bort i skogen, något som Creighton Duke (Steven Williams) ser och han plockar med sig hjärtat till bårhuset. Jason blir obducerad av denne Creighton, han hittar hundratals kulor i den förkolnade kroppen och när han ser hjärtat händer något. Det börjar bulta och Creighton får för sig att alldeles oförhappandes ÄTA UPP DET! Sen drar det igång, det övernaturliga. Jason kommer till helvetet, ooh ja, det gör han, på sitt sätt.
Nu är det förtexter till musik med både trummor, cymbaler och nån slags fribejsande pianojazz. Mycket märkligt. Det märkliga är även att det är Harry Manfredini som komponerat musiken, samme Harry Manfredini som gjort musiken till alla Fredagen den 13:e-filmerna UTOM åttan. Det är helt klart nåt skumt med åttan.
Originaltitel: Jason Goes to Hell: The Final Friday
Produktionsår: 1993
Regissör: Adam Marcus
Jason: Kane Hodder
Bodycount: 20 döda
Mest minnesvärda scen: Tältscenen, rakningsscenen och den svarta tungan.
.
