THE BELKO EXPERIMENT

Ett gäng amerikaner tror att dom ska gå till jobbet som vilken vanlig dag men ACK så fel dom har. Detta gäng jobbar på Belko Industries i Bogotá i Colombia och en morgon som vilken som helst är det nya vakter utanför kontorskomplexet, vakter som skickar hem dom columbianska medarbetarna och kvar är alltså cirka åttio amerikaner, med olika rang och befattning, i en typ 20-våningars-kontors-hus där dom blir inlåsta på ALLA sätt som går och där en ytterst brutal röst förklarar i högtalarsystemet att dom måste döda två av sina kollegor inom en halvtimme annars kommer det sluta illa för många av dom.

Alla medarbetare har nämligen ett chip insatt i bakhuvudet, en tracer, en sändare, något som arbetsgivaren sålt in vid anställningstillfället som en säkerhetsgrej. Nu visar det sig att detta chip även är explosivt och fungerar som en bomb för den som kontrollerar ”knappen”.

Det här är en film som säljs in som en blandning av The Office och Battle Royale och det känns helt korrekt. Dock är det enda ”komiska” i filmen alla dessa dumjävlagrejer som folk hittar på i pressade situationer och jag kan inte göra annat än att skruva på mig i soffan och hoppas att jag aldrig behöver få reda på hur jag själv skulle agera i en situation som denna.

Underhållande för stunden, ingenting som biter sig kvar, lagom hjärndött och snyggt gjort för en trött fredagkväll. Såna filmer behövs också.

I avsnitt 103 av Snacka om film pratar både jag och Steffo om den här filmen och dess experiment.

 

HUSH

Nu ska vi se.

Home invasion-filmer. Är det läskigt?
Japp.

.
Home invasion-filmer där hemmet är långt ut i skogen utan grannar i absolut närhet, det då, är det läbbans?
Jomen!

.
Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster och tittar in?
Ja.

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster och tittar in och har en VIT MASK för ansiktet?
Va? Skojar du? Klart det är otäckt! Vita mask-mördare är det värsta som finns!

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och där mördaren hux flux står utanför ett fönster, tittar in och har en VIT MASK för ansiktet OCH där den kvinnliga huvudpersonen är heeeeelt ensam i huset?
Jaaaa. Men suck, ta i då! Kom med nåt ÄNNU värre!

.

Home invasion-filmer som utspelar sig i ett öde hus i skogen och  där mördaren hux flux står utanför ett fönster, tittar in, har en VIT MASK för ansiktet och där den kvinnliga huvudpersonen är heeeeelt ensam i huset OCH hon är dessutom DÖV!
LÄGG AV! Satan va creepy!

Ja, precis. Det är Hush. En tämligen creepy film faktiskt.

Och den finns på Netflix!

10 CLOVERFIELD LANE

Det är alltid extra intressant att gå iväg till bion för att se en film jag aktivt försökt undvika all form av information om. Jag vill i och för sig alltid veta så lite som möjligt om filmer jag ska se men jag tycker det är extra spännande att veta noll.

Den här gången visste jag så nära noll att förväntningarna var på exakt rätt nivå och därför kändes det inte askul när biografpersonalen kom in och hälsade oss tre i salongen välkomna och sen avslutade med:
”…det är en spännande thriller ni ska få se och det är en REJÄL twist på slutet!

Jag ville strypa kärringen! TYST MÄ´REJ ville jag skrika! VAR BARA TYST! Fan alltså! Vet man om att det blir en twist på slutet tänker i alla fall inte jag på nåt annat än att försöka genomskåda denna. Hela tiden. Filmen igenom. APA!!

Jag har ingen lust att vara en kärring själv så därför tänker jag inte skriva mer om filmen än att John Goodman är med och har kanske aldrig varit bättre, Mary Elizabeth Winstead är precis samma skådespalrtyp som Brie Larson och i den här filmen är det alldeles perfekt och John Gallagher Jr ser ut som Jason Sudeikis med sitt hipsterskägg.

Det är väldigt sevärt det här, alltså VÄLDIGT, men precis som med Room så är det min innersta önskan att du inte ser trailers eller läser om filmen innan du ser den (det finns nämligen en kort och riktigt bra trailer men också en längre och fullständigt värdelös spoilertrailer).

Försök undvika titta på alternativa posters också om du kan och HEJ SF, PLOCKA BORT SPOILERPOSTERN FRÅN HEMSIDAN FÖR HELVETE!!! Vad tänker ni med?? Räcker det inte med att personalen säger för mycket?

SHORT TERM 12

I mitten av nittiotalet sökte jag jobb som personlig assistent till en tjej aningens äldre än jag själv. Jag fick komma på intervju. Den första intervjun var hemma hos henne och skulle hållas av henne själv. Jag kom dit, vi hälsade på varandra i hallen och hon visade mig in i ett sovrum/kontor för att vänta på min tur. Jag gick in, hon stängde dörren och låste den från utsidan.

Jag var inlåst där i flera timmar och detta var innan mobiltelefonernas tid. Min kille skulle komma och hämta mig en halvtimme efter utsatt intervjutid men hade ingen aning om exakt adress utan stod på parkeringen utanför dom stora hyreshusen och visste inte var han skulle börja leta. Tiden gick, jag klättrade på väggarna och när jag ömsom gick runt i rummet ömsom tok-knackade på dörren och/eller fönstret svor jag för mig själv att ALDRIG söka ett liknande jobb igen. Det löftet har varit lätt att hålla.

Det har inte det minsta med varandra att göra men jag tror att det är på grund av detta trauma som jag känner att filmens huvudperson Grace (Brie Larson) är så himla cool och så himla stark. Hon jobbar som föreståndare för ett hem, ett boende för trasiga ungdomar och hon brinner verkligen för sitt jobb. Pojkvännen Mason (John Gallagher Jr) jobbar också där. På hemmet bor bland andra Marcus (Keith Stanfield), Luis (Kevin Hernandez, ja, killen från Get the gringo) och Jayden (Kaitlyn Dever), tre ungdomar kring vilka denna film kretsar samtidigt som vi får följa Brie och Masons inte alltför enkla vardagsliv tillsammans.

Jag tycker om den här filmen. Den är enkel i både uppbyggnad och utförande men det enkla kan också ibland vara det svåra. Det gäller ju ändå att upprätthålla nån form av intresse och engagemang hos mig som tittar, det räcker inte att det är en kamera som filmar ”vanligt fölk” för att jag ska titta (nej, Big Brother funkar inte på mig längre).

Short term 12 känns så rätt igenom sann. Ärlig liksom. Uppriktig. Varm. Jobbig men härlig samtidigt. Det är speciellt en scen som fastnat hos mig, det är hela scenen som innefattar ett baseballträ. Från den smygande början till det krasande slutet och allt där emellan.

Tänk om jag hade haft ett baseballträ den där inlåsta sommardagen. Eller inte.

Vad tyckte Henke om filmen?