Filmintresserad man, ålder 45-plus (här nedan förkortad till F45+): Gillar du den här filmen? (håller upp fodralet till The Big Lebowski)
Jag: The Big Lebåvvsky?
F45+: Va sa du?
Jag: The Big Lebåvvsky?
F45+: Vad är det du säger? The Big Lebaaaouwski heter det ju.
Jag: Jag sa ju det. The Big Lebåvvsky.
F45+: Lebaaaaouwski.
Jag: Ge´rej nu.
F45+: Fast du kan ju inte uttala filmen fel, inte på det här sättet och inte den här filmen.
Jag: Och varför inte då då?
F45+: Det här är inte vilken film som helst.
Jag: Vilken film då?
F45+: The Big Lebaaaouwski.
Jag: The Big Lebåvvsky (*blink*) ?
F45+: Vad håller du på med?
Jag: Skämtar med dig, men det går uppenbarligen inte så bra.
F45+: Nej. Sluta med det. Man skämtar inte med The Big Lebaaaouwski.
Precis det här hände mig för ett par år sedan och det var DÅ jag förstod, det var DÅ jag blev upplyst i fallet The Big Lebowski.
Det finns nämligen tre saker som förväntas av någon som kallar sig filmnörd:
1. Att i alla lägen håna Colin Nutley
2. Att tycka att Citizen Kane är världens bästa film
3. Att skratta hejdlöst åt The Big Lebowski
Att mitt felaktiga uttal höll på att bli en fjärde punkt i den där listan var bara ett bevis för mig att punkt tre är rätt. The Big Lebowski ÄR en film som filmälskare världen över har upphaussat till nån slags måttstock över vad som är ”bra filmkomik” och här står jag med min filmnördighet och bonniga engelska och fattar inte grejen.
Jag tycker att dom flesta självklarheter tjänar på att ifrågasättas, jag tycker inte att det finns så många ”heliga kor” (och speciellt inte inom filmhistorien) men när jag nu roat mig med att ställa en liiiiten enkätfråga om just denna film till filmintresserade i min närhet har jag fått förvånadsvärt enahanda och inte speciellt utsvävande svar.
Frågan jag ställde löd: Är The Big Lebowski en rolig film? Samtliga tillfrågade svarade ja. Bara ja. Inte ja och en efterföljande förklaring, inte ja och en personlig reflektion, nej, bara ett ja som om detta svar var det mest självklara i världen, som om min fråga var ”Gillar du att andas?”.
Jag mejlade frågan till mig själv (bara för att det skulle kännas lite mer vetenskapligt ”på riktigt”), gav min åsikt och mejlade tillbaka mitt svar. Här är det:
Det är oktober 2011 och jag har sett The Big Lebowski tre gånger från början till slut. Bortsett från dessa tittningar har jag börjat se filmen nio gånger och endast klarat att hålla mig vaken dom första tio minutrarna och den sista kvarten. Hittills har jag INTE EN ENDA GÅNG fnissat, skrattat, vrålgarvat eller ens dragit på munnen och jag kan alltså inte med all vilja i världen tycka att det är en ”rolig film”. Tycker jag därmed att det är en dålig film? Nej. Inte alls. Jag har bara inte förstått att den ska vara rolig.
Den lockar inte mig till skratt, den får mig knappt att hålla mig vaken, det är inte en särskilt engagerande historia men det är en snygg film, Jeff Bridges är fenomenal i sin roll, John Goodman har snyggt skägg och Philip Seymour Hoffman har aldrig gjort så mycket med så lite. Jag hade gärna sett en spin-off med hans karaktär då han sett ur min synvinkel är en ganska läskig typ. Han är en sån som fått tandreglering i vuxen ålder eftersom han inte slutade med napp förrän sista terminen i High School, typ. Varför napp så länge? undrar jag då såklart och därför vill jag veta mer om honom, inte om The Dude, inte om någon som oavbrutet pratar om sig själv i tredje person.
Jag känner inget behov av att öppet håna Colin Nutley i alla lägen, jag vet inte om jag tycker Citizen Kane är bra då jag inte ens sett filmen (än) och nej, jag tycker inte The Big Lebowski är en rolig film – ändå ser jag mig själv som en ganska solklar filmnörd. Går det ihop? Ja, i min värld och det räcker gott för mig.
