Hösten 1993 var jag på bio och bevittnade något som bäst kan beskrivas som en filmisk hälsenskapning.
Det var som att köpa och lägga in en strukturerad antihalkmatta på badkarsgolvet och ändå halka men inte bara halka till sådär så det knycker till i ryggen utan halka ordentligt, sådär så jag ramlar framlänges och ser mina framtänder fastna på den emaljerade badkarskanten.
Jag hade precis läst klart John Grishams bok Firman, jag älskade den och nu kom filmen. Jag var alldeles flåsig, nästan lte handsvettig när jag satt där på premiären och skulle få se Tom Cruise förvandlas till nyutexaminerade advokaten Mitch McDeere som får pengar och alla presenter i världen när han handplockas till en advokatbyrå i Memphis. Med honom flyttar frun Abby (Jeanne Tripplehorn) och allt känns liksom för bra för att vara sant, vilket det också är – såklart. Det är ju ändå en thriller och med tanke på hur bitvis andlöst spännande boken var så trodde jag nog att lite hederlig hjärtklappning skulle ingå i biljettpriset.
Men vad händer? Filmen börjar och med den en aggressiv stressjazz som ligger som en myggbettskliande ljudmatta filmen igenom. Fan vad jag hatar stressjazz! Till råga på allt är musiken alldeles för hög i förhållande till dialogen, hjärnan får härdsmälta, jag får koncentrationssvårigheter av en magnitud jag inte sett sedan Magnus rödglytt blev utkastad från klassrummet i ettan av den hårdhänta men rättvisa fröken Britt. Jag blev fan aggressiv. Hur kan Sydney Pollack få förstöra den här välskrivna boken, hur kan det tillåtas? Är det bara folk med hörselnedsättning som suttit i testpubliken eller hur kommer det sig att musiken släpptes igenom på denna volym? Och Jeanne Tripplehorn, jiiisus, hon är inte lik ”min” Abby på en fläck. Jag känner mig fruktansvärt besviken och går från biografen med sloköron och skrapande fötter. Filmen får en solklar etta i min bok och jag har konsekvent vägrat se om den sen dess.
Ända tills nu.
Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia kom på den briljanta (?) idén att vi båda skulle skriva samtidigt om den här filmen och i samma veva springer jag på filmen för fem spänn på VHS. En femma kan det vara värt, tänker jag, frågan är bara om det är värt all denna fritid att se den igen. Det går att göra mycket kul på 2,5 timme, det går att lyssna på mycket bra musik, sånt som inte ger mig nervösa ryckningar i all hud ovanför axlarna och det går att se om en film jag inte redan innan känner att jag vill typ pizzakräkas på.
Nåja. Jag har otaliga gånger visat prov på en närmast filmisk-masochistisk läggning när det gäller att ge pissfilmer en chans så varför inte denna? Kanske har tidens tand självläkt den där inflammerade kariesgropen som Firman var vid förra tittningen, kanske har jag växt upp och fått en mer mogen musiksmak, jag kanske till och med njuter av nervös jazz? Jag tjonkar in filmen i videobandspelaren, kryper upp i soffan (eller kryper man ner?) och tar ett djupt andetag.
154 minuter senare.
Jag kan säga att vad gäller musiken så har tiden stått still. Vad gäller Jeanne Tripplehorn så var hon inte alls lika pjåkig som jag mindes henne, däremot fick jag bra vibbar av Gene Hackman och hans insats mindes jag knappt alls från förr. Det som slår mig mest och bäst är ändå vilken jättebra skådespelare Tom Cruise är och var. Det är lätt att glömma det när det klättras och hoppas och springs men han är riktigt jäkla duktig på sitt jobb. Sen var det det här med filmen som sådan. Helheten. Var det rättvist att ge den en simpel etta? Både ja och nej.
Filmen vinner på att jag glömt en del av historien och att jag inte har boken i lika färskt minne. Däremot tycker jag fortfarande att den är på tok för lång och alldeles för ospännande även om jag inte jämför den med förlagan. Filmen håller helt enkelt inte. Jag kan erkänna att den där helvetsmusiken fortfarande är det som retar mig mest och att det är svårt att vara objektiv med helkroppsklåda men den här gången provade jag att dra ner volymen så mycket jag kunde utan att missa själva pratljuden men det går ju inte. Pratljuden är alldeles för låga, det blir bara musiken kvar.
Firman anno 2012 är inte en genomusel film i mina ögon men den är fortfarande dålig. Den är nästan så dålig att den där femkronan känns som ett rån.
Överdriven, elak, korrekt eller Krösus Sork – det är frågan? Svaren på detta är ja, ja, ja och ja.
Jag misstänker att Sofia tycker bra mycket bättre om filmen än jag gör. Klicka här så får du se.
1993:
2012:
Ibland försöker jag smyga in lite tänkvärd film i mina barns liv. Det är mycket Ally McBeal:ande, Vänner-maraton, orcher och superhjältar när dom får välja fritt – vilket dom får – men ibland sätter jag ner foten och uppmanar till gemensamt filmmys medelst ”riktig” film.
