Etikett: John Hawkes

Publicerat

IDENTITY

Jag upphör aldrig att förvånas över på pappret duktiga yrkesmän som totalhavererar. Identity är regisserad av James Mangold, en namnkunnig herre med bra filmer som Cop Land, Stulna år och Walk the line på sitt samvete. Identity är inte en bra film. Identity är allt annat än en bra film. Identity är så dålig att den gör mig förbannad.

Jag blir normalt sett inte förbannad på filmer som är jättedåliga om dom har oerfarna människor bakom spakarna eller om filmen är gjord ”för att vara dålig”. Det finns ju såna också konstigt nog. Identity är dock inte en sådan film. Det finns liksom en story här, ett manus som jag tror skulle vara mer än okej vid genomläsning men nånstans på vägen har allt gått käpprätt åt helvete med produktionen.

För det första är fotot undermåligt. Det känns som att jag sitter och tittar på Sunset Beach eller nån annan skrattretande dålig TV-serie från slutet på 90-talet. Hela känslan i filmen andas ”billig”. För det andra finns det inte en skådespelare som överraskar och verkligen inte positivt.

Amanda Peet spelar prostituerad med samma trovärdighet som om jag skulle spela Sparven från Minsk. Dom där uppspärrade ögonen kan jag klara mig utan. Ray Liotta spelar Ray Liotta. Alltså, kan den där stackaren få någon annan roll att bita i någongång? Även Jake Busey spelar sig själv. Samma tröttsamma roll som alltid. Stor, tuff och arg.

John Hawkes begåvning underutnyttjas, Rebecca De Mornay spelar över å det grövsta, Alfred Molina säger ingenting och Pruitt Taylor Vince….vad fan ska man säga om honom? Han verkar ha anammat gängse skådisbeteende under filminspelningen: spärra upp ögonen så mycket du bara kan så ser du arg/elak/psykopatisk/(valfri egenskap) ut.

Sen är det John Cusack kvar. Hack-kycklingen John Cusack. Han som ligger i topp på min lista över skådespelare jag gärna undviker. Han är riktigt jävla urdålig här, ändå är han det bästa med filmen. Det säger väl en hel del om exakt HUR keckig filmen är!

I veckans avsnitt (nummer 3) av filmpodden Snacka om film pratar jag och Steffo om den här filmen. Eller mest jag, jag fick nämligen i uppdrag att se den. Klicka här för att komma till hemsidan (annars finns podden där poddar finns).

Publicerat

EVEREST

Den isländske regissören Baltasar Kormákur intresserar mig på nåt underligt sätt. Jag har sett nästan alla filmer han regisserat och trots att alla filmer (utom en) hamnat på en stabil trea i betyg så har han ”nåt” jag gillar. Han är helt enkelt…duktig.

Nu när han även har Everest på sitt CV måste jag säga att han höjt sig ännu ett snäpp. Det finns nämligen ingenting filmtekniskt att klaga på med filmen, inte heller när det gäller personregi. Det känns helt enkelt som att anledningarna till att Everest aldrig riktigt lyfter inte beror på regissören, mer på brister i manus, min egen syn på bergsbestigare samt – tyvärr – Kiera Knightley.

På filmaffischen står det att Everest är ”based on the incredibly true story” men filmen är tydligen inte mer baserad på boken Into thin air – skriven av Jon Krakauer (i filmen spelad av Michael Kelly) –  än att författarens namn ”glömts bort” på IMDb. Där står endast manusförfattarnas namn, det yppas inte att manus är baserad på den där ”otroligt sanna storyn” som är Krakauers bok.

I filmens förtexter står det dessutom att 25% av alla som försöker bestiga Mount Everests topp inte kommer ner levande och det är ett rent faktafel. Procenttalet gäller K2, inte Mount Everest.

Nåja. Fakta eller inte fakta, det är klart att Everest bjussar på ett hisnande svindlande äventyr bland syrgastuber, glaciärer, laviner och den där obönhörliga viljan att med alla till buds stående medel vara en av dom få i världen som har tagit sig ända upp på toppen. Och det är den där viljan som gäckar mig. Jag förstår den inte. Jag förstod den inte när jag såg dokumentären The Summit förra året och jag förstår den inte i den här hollywoodrullen heller. Fan, det är iskallt och farligt, åk hem med er!

Nej, jag lyckas aldrig riktigt få till någon känslomässig investering i filmen och närbilder på Kieras Knightley gråtande ansikte under filmens jobbigaste scener hjälpte inte direkt till. Det var dock fler än en som snyftade högt i den fullsatta biosalongen på ”rätt” ställe.

Om jag ska sammanfatta filmen så tycker jag den är sevärd, lite tänkvärd samt antagligen inte prisvärd i 3D.

Jag såg filmen tillsammans med Fripps filmrevyer-Henke och här är hans tankar om filmen.

 

Publicerat

KEANU-SOMMAR: HARDBALL

Conor O´Neill (Keanu Reeves) är en notorisk spelare. Han spelar mycket, gärna och högt. Conor O´Neill är även en van förlorare. Han förlorar ofta och allt.

Nu sitter han i skiten ordentligt. Han har lånat pengarna upp över öronen, lånehajar är honom i hasorna, vänner och bekanta är förbannade på att han aldrig betalar tillbaka och trots detta fortsätter han bete sig som att det är ”alla andras fel”. Han SKA ju betala tillbaka – när han kan. Vilket är typ aldrig. Vilket alla han lånat av vet. Så det är nu eller aldrig, nu MÅSTE han börja betala tillbaka.

Conor får ett erbjudande han inte kan tacka nej till, alltså, han har sån liten möjlighet att tacka nej att det knappast kan kallas erbjudande. Snarare ett….krav. Han kommer att få en check på 500 dollar varje måndag i tio veckor och som motprestation ska han träna ett litet gäng unga ghettokillar i baseball. Låter kanske som en promenad i parken men ja…det är det inte. Speciellt eftersom Conor har noll intresse av detta och kidsen är föga imponerade av Conor. Conor är ju en vuxen och vuxna sviker, speciellt manliga ditos.

Hardball är en typ av film man tror sig ha sett massor av gånger. Barnsliga vuxna som växer upp, trasiga barn som får en bra vuxen att ty sig till, vinst i en liga dom inte borde ha en chans i…och så vidare. Jovars, Hardball är precis en sån film – också. Men det Hardball är som många andra filmer i denna genre inte är är stavas mörk. Det är ingen jävla glidarfilm det här inte. Den är modig på många sätt. Just när man tror att det kommer vara en rosenröd räkmacka ända in till slutet så vänder filmen och blir något annat, något….mer.

Precis, Hardball är MER än man tror. Man får MER än man kanske vill ha (om man väljer att se en ”lättsam” film som denna) och Keanu Reeves visar känslor jag inte trodde han kunde frammana. MER där med alltså.

John Hawkes är med i en biroll liksom Diane Lane. Och ett gäng barnskådespelare som är grymma hela bunten. Bra film! Räcker det så?

Hardball finns på Netflix!

Publicerat

LIFE OF CRIME

Jennifer Aniston mol allena kan fortfarande sälja in en film.

Japp. Så är det. Jag bläddrade förbi en film jag inte kände till på Itunes till sen såg jag Jennifer Anistons ansikte och en gul telefonlur, hey ho, två sekunder senare hade jag hyrt filmen.

Sen såg jag filmen och hey ho två sekunder senare var den borta. Hårddisken mellan öronen var raderad.

Jag minns att det var härligt att se Tim Robbins igen och en film som utspelar sig 1978 är aldrig fel. Många kul kläder och glada färger överallt. Historien var aldrig speciellt engagerande, jag kan tänka mig att manuset i sin linda kändes betydligt mer intressant för dom avlönade skådespelarna än den filmiska slutprodukten blev.

Nåja. Jag har sett sämre filmer. Och väldigt VÄLDIGT många bättre.

Publicerat

MITT LÄNGTANDE HJÄRTA

Jag växte upp i ett gult hus väldigt nära en stor väg. Ett stenkast från vårt hus låg ett hem för gravt handikappade och svårt utvecklingsstörda.

Under vårarna och somrarna gick vårdare dagligen förbi vårt hus dragandes på sängar i vilka det låg människor som i min lilla värld var grönsaker. Jag stod vid staketet en knapp tvärhand hög och tittade med stora ögon på följet som gick förbi och förstod inte riktigt meningen med dessa promenader. Det rasslade om sängarna, personalen pratade sparsamt med varandra, jag såg en del dreggel från munnar som inte rörde sig  och jag förstod att dom skulle ”ta en sväng på stan”, men av vilken anledning? Vem kom på idén? Det fanns inte i min världsbild att det skulle kunna ha varit någon av dom sängliggande människorna.

När Mark O’Brien var sex år (1955) fick han polio och blev efter det förlamad från nacken och nedåt. Just det, kroppen blev förlamad, inte huvudet. Så liggandes i nåt som kallas järnlunga (en föregångare till respiratorn) lyckades han ta sig genom skolan och vidare studier på Berkeley för att sedan bli journalist, poet och författare. Den här filmen handlar om honom och om hans längtan efter att som 38-åring få uppleva sex med en kvinna för första gången och den är baserad på en essä han skrivit som heter ”On Seeing a Sex Surrogate”.

Marks kropp fungerade inte alls bortsett från en liten detalj i sammanhanget – hans penis. Å andra sidan var det inte en liten detalj heller vad jag förstår utan en väl fungerande och STOR sådan. Filmens Mark spelas av John Hawkes, en man som jag i film efter film fascineras av. Han tar inte stor plats i medier, han är ganska spenslig och anskrämlig rent utseendemässigt men han har något magiskt över sig när det kommer till skådespeleri. Han når ut, hans ögon lyser, alltså, jag blir stum av beundran. Helen Hunt är oscarsnominerad för sin roll som sexterapeuten Cheryl som ska hjälpa Mark att uppfylla sina fysiska drömmar och hon är bra, tillsammans ger dom mig inget mindre än ståpäls på armarna.

Dom invändningar jag har mot filmen är inte många. Jag tror jag kan räkna till EN. Som vanligt visas kvinnan naken i scen efter scen men inte så mycket som en glimt av Marks kön och nej, jag ser det inte som ett självändamål att se nakna män på film men just i den här filmen hade det funkat, det hade behövts. Filmen är modig, den är vågad och den är väldigt närgången på många plan och just därför blir det lite tokigt när en av dom viktigaste beståndsdelarna i filmen ska ”gömmas”. Mark gestaltas som lite av en Ken-docka, en Ken-docka han uppenbarligen inte är och inte vill vara. Men bortsett från detta så är filmen bara SÅ himla jättefin.

Hans längtande hjärta gör mig ledsen. Det sätter igång tankar i knoppen som visserligen är bra och antagligen välbehövliga men det är jobbigt. Tårarna rinner och jag tänker på hur utlämnande ett liv som Marks är. Hur lite kontroll han har över sitt eget liv, på vad han vill göra, på drömmar och hur han ska nå dit. Min stora fasa i livet är att bli beroende av andra för min överlevnad, jag får fan panik när jag tänker på det och där ligger Mark intryckt i en metallkonstruktion som håller honom vid liv och skriver kärleksdikter. Han är mer man än många män med fungerande ben och jag inser lite ledsamt att med den här svenska titeln så är det inte många macholassetyper som kommer hitta till biografen, se filmen och fatta grejen.

Jag ser mig själv där vid staketet. Jag viftar bort det nästanvita håret från ansiktet, känner lukten av en lastbil som dånar förbi och där, där på andra sidan gatan kommer dom skallrande sängarna. Där under den ljusgula landstingsfilten kanske han låg, han som var byhålans Mark O´Brien? Han som alldeles klar i knoppen, alldeles öppen i sinnet, alldeles vis i hjärtat ville bli nedrullad till centrum för att vidga sina vyer och uppleva livet, det liv som var hans.

Undrar vem som var den riktiga grönsaken. Jag eller han?

Henke på Fripps filmrevyer har också sett filmen, hoppa hit för att läsa hans recension och Movies-Noirs dito hittar du här.

Publicerat

LINCOLN

Det var en gång en liten film om en fyrfota krigshjälte, en film som var så fruktansvärt dålig att jag lyckades tappa all form av tro på min forna favoritregissör. Nu vill det så illa att det var en gång inte var speciellt länge sedan och jag har inte hunnit glömma den där heroiska pållen än. Den sura eftersmaken sitter liksom fortfarande kvar och det är inge vidare i nuläget.

Det är alltså dags att svälja hårt igen för självklart har Steven Spielberg värkt ur sig ännu en film som – på pappret – känns totalt ointressant. Hey, det är ju oscarstider, då ploppar dom historiska, politiska, aslånga filmerna upp som champinjoner på en bit frigolit och vissa av dessa filmer lockar mig lika mycket som en rotfyllning utan bedövning. Men som i alla situationer har jag ett val. Jag kan antingen strunta i att se filmen eller köpa med mig en bitring och knalla iväg till biografen. Nu är inte jag någon som räds svåra val så jag har alltså sett Lincoln. Hela Lincoln. Hur gick det då med bitringen? Behövdes den? Svar: Ja – och nej.

Filmen tar sin börjar i ett gyttrigt inbördeskrig där Abraham Lincoln (Daniel Day-Lewis) lugnt och metodiskt ”intervjuar” soldaterna, svarta som vita. Direkt får jag känsla av att Lincoln är en snäll man och det utan att nåt av värde egentligen blir sagt. Filmen travar (häpp!) sedan på i ett pratigt, mörkt och långsamt tempo och den går ut på att skildra hur Lincoln fick igenom Emancipationsförklaringen, den som såsmåningom möjliggjorde det trettonde tillägget till USA:s konstitution och som i sin tur ledde till att slaveriet avskaffades.

Självklart är det här en viktig del i USA´s historia, Abraham Lincoln är givetvis en viktig man på många sätt och bara DÄR har Lincoln dragit om War Horse i existensberättigande. Att filmen är så tråkig att jag håller på att förtvina i min egen leda är en annan femma.

Daniel Day-Lewis porträtterar Lincoln på ett sätt jag inte kan annat än beundra men jag beundrar det endast utseendemässigt. Varken Lincoln som filmkaraktär eller Day-Lewis som skådespelare har förmågan att snudda mig med sina tentakler och jag sitter där och känner mig som en uttråkad isbit. Sally Field är oscarsnominerad för sin roll som Mary Todd Lincoln, frugan och The First Lady och hon är som alltid bra precis som Joseph Gordon-Levitt som spelar Robert Lincoln, en av parets fyra söner. Men det roligaste av allt är att se James Spader som Bilbo, advokat W.N Bilbo alltså.

Nåja. Inte fullt så dåligt som jag hade trott men ett sömnpiller från 2012 som endast Hobbit kan jämföra sig med.

Publicerat

Martha Marcy May Marlene

Jag tänker börja bakifrån.

Jag tror att den här filmen kommer att utmynna i två oscarsnomineringar. Jag tror banne mig det kan bli två statyetter till och med och vad gäller den ena säger jag ”Det här är bara början” och vad gäller den andra säger jag ”ÄNTLIGEN!”.

Elizabeth Olsen kommer att få en nominering för sin gestaltning av den unga sökande och trasiga kvinnan Martha för hon drar alldeles ensam in det stora tunga handsnidade ekskåpet och ställer det på plats.

John Hawkes kommer definitivt att få den andra för han är idog som en duracellkanin när det kommer till att spela slemgubbe på film. Sektledaren Patrick är inte bara slemmig, han är en manipulativ sektledare som håller sina hjärntvättade kvinnor på plats genom regelbundna våldtäkter och Hawkes gör det så jävla bra att det måste vara hans tur med lite strålkastarljus nu även om det svider att han ska behöva se ut och bete sig som en undernärd kåt vessla för att få pris.

Martha Marcy May Marlene är en lågmäld historia om en tjej som föddes som Martha men som i sekten och av ledaren kallas Marcy May. När och var hon heter Marlene vet jag faktiskt inte. Hon rymmer från sekten till systern Lucy (Sarah Paulson) och hennes man (Hugh Dancy) och via återblickar får vi reda på lite av det som hänt, inte allt men fragment.

Filmen tickar på i ett tempo som får ta sin tid, det är inte tal om snabba klipp eller ball musik, det vetetusan om det är nåt soundtrack att tala om alls, åtminstone var det ingen musik jag la märke till. Sektledaren sjunger och spelar en trudilutt på gitarren, det är det enda musikaliska jag minns.

Rent filmiskt är det här inget som sveper mig av stolen, jag tycker filmen är riktigt bra men långt ifrån något jag kommer minnas till döddagar. Däremot är det alltid en cool känsla att få vara med och bevittna filmhistoria vilket Elizabeth Olsen bjussar på här. Snart kan hon kan ta sina två äldre kända tvillingsystrar och svabba golvet med dom. Det här är bara början. Äntligen!

Filmbloggarna The Velvet Café, Fripps filmrevyer och Movies Noir har också skrivit om filmen.

Publicerat

CONTAGION

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.