Etikett: John Hurt

Publicerat

JACKIE

Jackie Kennedy, henne känner man väl till? Frisyren, kläderna, den svala späda uppenbarelsen som var en trendsetter för kvinnor världen över. Gift med JFK, hon satt med i bilen när han blev skjuten, mamma till två barn. Hon borde ha varit en rätt spännande kvinna med en fascinerande livshistoria väl värd att berätta på film.

MEN DÅ KANSKE MAN SKULLE HA GJORT NÅT MER AV VÄRDE ÄN ATT NÖJA SIG MED ATT TYPECASTA NATALIE PORTMAN SOM JACKIE? NÅT MER?? KANSKE?? KANSKE BEMÖDAT SIG OM ATT FAKTISKT BERÄTTA NÅT OM MÄNNISKAN BAKOM YTAN? VEM HON ÄR? VAR HON KOM IFRÅN? NÄHÄ, INTE DET? INTE ENS SKRAPA…LITE?

Kan det vara så att Jackie Kennedy var en sån ytlig och själlös människa som hon framstår i filmen? Kan det vara så att den där ångestdrypande musiken komponerad av Mica Levi som låg som en nervös och alldeles för hög ljudmatta över hela filmen (precis på samma sätt som hennes musik gjorde i Under the skin) gjorde mig freakin GALEN I HUVUDET och att jag därför inte kunde ta till mig filmen? Ja. Jag tror det. Och oavsett vad det berodde på så finns det ingenting i filmen som berörde mig.

Det jag kan ge filmen som ett plus är att den är snygg. Otroligt snygg. Men vem är förvånad? Vem gör en film om Jackie Kennedy utan att se till att ytan är perfekt? Nä, precis, ingen. Det är bara det att yta är fullkomligt ointressant. Tänk om man hade fått se hur Jackie var en vanlig eftermiddag. Vad hon gillade att göra. Hur hon hängde med sina barn och hur hon mådde när hon tvingats begrava två andra barn. Jag hade velat se ett liv liksom, för jag är rätt säker på att det finns en ”vanlig vardagssida” hos alla människor men just Jackies hade uppenbarligen ingenting på vita duken att göra. Nämen gud nej, hon kan ju inte framställas som MÄNSKLIG. Hur skulle DET se ut?

Natalie Portman är naturligtvis perfekt i rollen som Jackie och självklart är hon Oscarsnominerad för sin roll. Något annat var naturligtvis inte att vänta.

(en extreeeeemt svag tvåa, det är så nära en etta att det nästan är larvigt)

Jag pratar om Jackie i avsnitt 74 av Snacka om film och jag såg den på Stockholm Filmdagar samtidigt som några av mina filmbloggarkompisar. Här är deras tankar om filmen:
Sofia
Christian
Jimmy
och Simon

Publicerat

Veckans Cruz: KAPTEN CORELLIS MANDOLIN

Jag var så jäkla besviken på den här filmen när den kom. Kanske var min hjärna inställd på nåt enbart mysromantiskt bland terracottakrukor, olivträd och grekisk fårostsallad och sen handlade den om….krig. Samtidigt kan man tycka att det är orättvist att anklaga filmen för att jag själv är orutinerad och icke påläst meeeeeeeen  vadååååå, måste man alltid vara det när man sätter sig i en biosalong? Jag tycker nog inte det.

Nu fick jag i alla fall chansen att inför detta tema se om filmen och det var riktigt trevligt. Dels visste jag nu vad filmen handlar om och dels fick jag återuppleva Nicolas Cage i sin glans dagar innan han började träna för VM i överspel. Här är han jättebra trots att han ska prata engelska med italiensk brytning och på ett trovärdigt sätt kunna leda nån form av manskör bestående av enbart soldater.

Den lilla grekiska ön Kefalonia blir ockuperad av både tyskar och italienare under andra världskriget. Den unga grekiska kvinnan Pelagia (Penelope Cruz) är förlovad med Mandras (Christian Bale), en trevlig men ganska omogen ung man som ryckt in i armén och krigar långtbortistan nånstans. Han är borta så länge att Pelagia tror att han är död, vad ska hon tro när hon aldrig får så mycket som ett livstecken från honom trots alla brev hon skriver?

Men Mandras kommer tillbaka med otäckt tilltygade fötter och ett psyke som vittnar om att mycket krigiskt skit flutit under broarna. Han kommer tillbaka ungefär samtidigt som kapten Corelli (Nicolas Cage) och hans förband kommer till byn. Pelagia slits mellan sin lojalitet till Mandras och sin attraktion till den italienske soldaten och hur historien utvecklas kan ett dagisbarn gissa sig till.

Penelope Cruz känns så otroligt ung i filmen men hon är trots allt 27 år. Självklart tycker jag hon är bra, hon är en njutning att beskåda. Annars imponerar Christian Bale stort som Mandras. Han är smutsig och lite bakom och ser genuint glad ut när han är glad och riktigt sorgsen ut när han är det.

Filmen var betydligt mysigare nu än jag mindes den och även om den inte känns som en turistfilm för Greklands övärld (jämför med Mamma Mia) så blir jag väldigt sugen på att både bada, resa och frossa i tzatsiki – och fortsätta mitt Cruz-tema en vecka till – eller två.

Publicerat

SNOWPIERCER

Igår skrev jag om tre sciencefictionfilmer som slutar på ER och som är gjord av en intressant snubbe. Snowpiercer hade till en början en given plats på temat men efter att ha sett den kändes det orättvist att baka in den i inlägget, jag hade liksom mer att säga och tycka, det fick inte plats. Den förtjänade en egen bloggpost helt enkelt.

Jag känner inte till drösvis med sydkoreanska regissörer men i min värld är Bong Joon-ho den mest intressanta. Jag har sett hans Memories of murder och The Host och gillat båda och Snowpiercer kändes på pappret som en film jag skulle kunna tycka om.

Filmen utspelar sig 2031 på ett tåg och som den sciencefictiondystopi den är så har nånting gått jäkligt snett med jorden. Det har blivit en ny istid och mänskligheten är utplånad (vad jag förstår). Dom enda kvarlevande finns ombord på Snowpiercer, ett tåg som en man vid namn Wilford byggt och som åker i cirklar runt jorden. Legenden säger att denne Wilford lever och bor i den första vagnen och i den sista huserar patrasket/pöbeln. Ett klassamhälle på räls kan man säga.

Det kokar i leden hos människorna i den sista vagnen. Dom blir behandlade som skit, överlever endast med hjälp av proteinbars som ser ut som chokladkolarektanglar men som egentligen är något heeelt annat (ska inte spoila detta) och nån form av revolution är på gång. Curtis (Chris Evans) vill inte bli och vara ledaren men blir det ändå, ivrigt påhejad av sin kompis Edgar (Jamie Bell) och han beslutar sig för att ta sig framåt i tåget. Det blir en våldsam och blodig odyssé, en resa på många plan och jag kan erkänna att det var en resa jag njöt av att få vara med om.

Jag skrev i en recension härom veckan att jag tycker Chris Evans har utstrålning som en skiva Wasa Husman. I den här filmen är han mer en perfekt rostad rågkuse. Vilken förvandling! Tänk vad ett Argo-skägg kan göra, det är helt galet egentligen! Jag tar av mig hatten, bugar, bockar och säger wow. Jag trodde aldrig att Chris Evans skulle klara att agera på detta sätt. Jamie Bell, Octavia Spencer och John Hurt är också bra men Chris Evans lyser i jämförelse med dom alla.

Tilda Swinton har återigen fått en roll där hon är sminkad intill oigenkännlighet (den andra är The Grand Budapest Hotel) men här tycker jag inte det funkar alls. Hon blir mer av en comic relief i en privatteaterfars än en vettig karaktär i filmen och jag tycker scenerna med henne blir mer störande än nödvändiga.

Det här är en film med mycket specialeffekter och trots att långt ifrån alla effekter är perfekta så är det ingenting som stör mig. Däremot hade jag gärna sett att filmen fått lite mer ”gravitypengar”, alltså en budget stor nog till att göra filmen rättvisa in i minsta detalj. Nu märks det att det saknats pengar till finliret, till det där sista som hade kunnat göra filmen till en milstolpe i denna genre men för helheten – och mig – spelar detta mindre roll.

Jag tycker att det är ett hån mot biobesökare och filmälskare att Snowpiercer inte visats på svenska biografer men å andra sidan, den kanske dyker upp? Den kanske blir överraskningsfilm på Stockholms Filmfestival i höst när alla filmälskare redan sett den? Hur som helst, det här är en film som tjänar på och förtjänar att ses på stor duk. Det är visuellt maffigt, kreativt, välspelat och med magnifik musik, jag tror helt enkelt att filmupplevelsen hade blivit gastkramande i biomörkret. Nu fick det bli gastkramande ändå fast i lightvariant hemma.

Filmitch, Movies-Noir och Fripps Filmrevyer har också sett och skrivit filmen (och är lite lagom mitt-emellan-svala), Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord tyckte bättre om den och här kan du höra TNE-podden när dom pratar om den, eller hyllar är kanske ett bättre ord?

[Och för den som vill, här finns filmen både som VOD, DVD och Blu-ray.]

Publicerat

ONLY LOVERS LEFT ALIVE

Min sista recension under filmfestivalen är även den sista filmen jag såg. Skinkorna bestämde sig för att klara av dom två sista timmarna på Park utan tjafs, det var inga köer att tala om trots i princip utsåld visning, jag hade rimliga förväntningar på filmen efter att ha sett tweets från vissa som vittnade om extremlåga betyg. Det var tredje kvällen i rad som jag gick på bio med Jojjenito-Johan och Fripps filmrevyer-Henke och jag hade en ”sista natten med gänget” känsla i magen. Efter denna visning var festivalen över för min del. Här på bloggen kommer dock ett inlägg till – sammanfattningen.

.

Jag har jättesvårt att se Tilda Swinton som en attraktiv kvinna. För mig är hon mer ett intressant väsen än någonting annat. Jag trodde jag hade svårt att se Tom Hiddleston som nånting annat än en elak Loki med ihopbitna käkar men närå, det gick finfint att se honom i svarta rockerskläder, kängor och solglasögon. Tillsammans är dom stencoola som Adam och Eve i Jim Jarmusch vampyr-indie-drama, en film som visade sig vara betydligt bättre än jag på förhand trott.

I Jim Jarmusch filmer går det inte undan direkt. Han använder sig oftast av ett tempo som en drogad vandrande pinne kan hålla jämna steg med och denna film är inget undantag. Men den mysiga musiken från till exempel Broken Flowers är här utbytt mot nåt Ravi Shankar-gnäll som jag näppeligen orkar lyssna på när jag befinner mig på semesterresa på varmare breddgrader, än mindre i två timmar i en biosalong. Jag verkar dock vara ensam musik-neggare i sällskapet, resten av mitt biosällskap verkade mycket nöjda.

Adam (Hiddleston) bor i ett kråkslott utanför Detroit, komponerar musik och lever ett mycket ensamt liv. Det enda sällskap han har är en trotjänarvän/assistent (som skrivit på sekretessavtal) om hjälper honom med diverse projekt. Eve (Swinton) bor i Tanger i Maracko (därav klinketiklonkmusiken kan jag tro). Eve får sitt livsuppehållande blod från Marlowe (John Hurt), nån form av vampyr-legend-farbror som faktiskt har åldrats även fysiskt. Adam köper sitt blod av en pengakåt labbkille på sjukhuset. Han smyger in där utklädd till Dr Faust med ett antikt stetoskop runt halsen.

Adam och Eve är flera hundra år gamla och dom verkar ha varit tillsammans sedan urminnes tider. 1868 gifte dom sig för tredje gången. Eve reser till Detroit för att hälsa på Adam och hon hinner bara vara där några dagar innan hennes lillasyster Ava (Mia Wasikowska) dyker upp. Hon är kanske bara trehundra år gammal men beter sig som en riktig gränslös tonåring. När hon har sönder Adams vinylskivor känner jag att jag blir arg. Jävla respektlöst beteende. Nånstans reagerade jag mer på det än när hon bitit en man till döds.

Jag tror inte jag ska skriva så mycket mer om handlingen, dels för att jag inte vill, dels för att jag inte tror att det är viktigt, dels för att det inte finns så mycket mer att tillägga. Only lovers left alive är nämligen en ganska knepig film på det sättet. Det går inte att handfast ”ta” på vad som är bra eller dåligt, jag tror att man antingen köper känslan i filmen eller så gör man det inte. Jag köpte den mittimellanmycket och jag har en svag aning om att mina filmbloggande vänner skulle vilja göra såhär med det ordet: mittimellanmycket.

Klicka in hos Jojjenito och Fripps filmrevyer och titta om jag har rätt.

Publicerat

SKELETON KEY

Jag var superpepp på skräckfilmsmys och blev tossig av glädje när jag kom på att jag hade Skeleton Key som låg och väntade.  Tyvärr funkar inte filmer som vin, det är inte säkert att dom blir bättre bara för att jag glömmer bort dom på nån hylla och får för mig att avnjuta dom vid maximalt perfekt tillfälle.

Skeleton Key känns mer som en flaska vinglögg som kommer fram lagom till midsommar. Det är ungefär samma fullträff att söka billig fylla i unken glögg en sommarkväll med vit klänning som det är att tro sig bli skrämd av Skeleton Key. Alla klyschor radas på varandra (läskig vind, gamla människor med grönstarrsögon fast dom inte har starr, en läskig tant, gungstolar, spöken i speglar, oväder, amerikanska södern med allt vad det innebär av folk utan tänder, banjospelande och vetskapen om närvarande alligatorer i bakhuvudet) och som krydda på moset är det en massa hoo-doo-wanna-woodoo-wanna-wooodo. Hokus pokus med vattniga blandningar som ska spridas ut med grace och finess. Det ser banne mig ut som om Kate Hudson inte kan hålla sig för garv ibland.

Men det kan jag.

Jag kan hålla mig från mycket just nu. Från att hoppa till, från att bli sugen på snus, från att kräkas, från att gråta, från att vilja äta barr från golvet med kniv och gaffel, från att vilja testa lindy-hop, ja det finns mycket jag inte blir sugen på just nu. Däremot är jag fortfarande sugen på en riktig jävla skräckis. Jag letar vidare.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HELLBOY

Guillermo del Toro är en riktigt fascinerande regissör tycker jag. Jag tror till och med att jag är lite småkär i honom. Få regissörer lyckas med konststycket att skapa fiktiva världar som är så intagande,  så indragande och så fascinerande – även om man inte tycker att den berättade historien i sig är superintressant.

Med Pans labyrint lyckades han få mig totalnitad och den behåller sitt grepp om en av platserna på min all-time-high-top-10-lista. Hellboy når inte alls till dom höjderna men det är en otroligt underhållande film som får ögonen att säga mums även om inte hjärtat gör det.

Hellboy som karaktär dök upp för första gången 1993 i San Diego Comic-Con Comics #2 utgiven av det relativt unga amerikanska serieförlaget Dark Horse Comics. ”Pappan” till Hellboy heter Mike Mignola och han började sin bana på DC Comics där han bland annat tecknade Batman. Dark Horse Comics är lite av en underdog i dessa sammanhang då dom skapar serieversioner av kända filmer (som Alien och Star Wars) men dom har även gett ut Frank Millers serier 300 och Sin City.

Som film är Hellboy…..lång. Väldigt lång. Mycket lång. Det känns som att det hade kunnat gå att göra två filmer enbart av detta manus och rumpan håller med. Trots allt det balla, allt det snygga, allt det överdådiga säger träsmaken till slut ifrån. 122 minuter är 122 fullsmockade minuter och som sagt, det känns. Vad gäller skådespelarna så har jag inga som helst invändningar. Jag tror Ron Perlman är född till att spela Hellboy. Jag tror det här är hans livsuppgift, hans arv till framtida generationer. Han ÄR Hellboy. Jag tror inte ens han behövde sminka sig om mornarna. Möjligtvis att hornen i pannan inte är hans men samtidigt, det vetefan, ingenting är omöjligt. Selma Blair som hans kärleksintresse Liz Sherman är precis perfekt. Hon är toppen i det mesta hon gör.

Vad är det då som gör att Hellboy inte når in i mitt filmhjärta? Kanske är det hopkoket av allt (lite demoner, lite skräck, lite slafsmonster, lite kärlek, lite humor, lite nazi, lite sorgligt,  lite hitan och ditan). Det blir som en thairestaurang som har plankstek och Sjötunga Walewska på menyn. Det blir krockar som inte behövs, ofta räcker det alldeles utmärkt med bara det ena och den här filmen är ett utmärkt exempel på det. Filmen är också väldigt mörk, inte alls så färgglad och lättillgänglig som många av serietidningsfilmerna är. Antingen gillar man det eller så gillar man det lite mindre och jag drar åt det sistnämnda i den frågan (Sin City lider av samma problem, den är VRÅLSNYGG men tråkig så klockorna stannar men det hör å andra sidan inte hit).

Det absolut bästa med Hellboy är Guillermo del Toros fantasi och kreativitet. Han äger! Att han är med och skriver manus och producerar den nya TV-serien The incredible Hulk som kommer 2014 gör att all min misstänksamhet glider av mig som vatten på ett inoljat lår. Vilken grej det kan bli. Wow-wow-wooooow liksom!

 

Här finns filmen.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: V FÖR VENDETTA

Alan Moore skrev och David Lloyd illustrerade V for Vendetta, en tecknad serie som publicerades 1982-1989. Jag har inte läst serien men nånting säger mig att historien fungerar betydligt bättre i pappersform än i filmformat för filmen är i långa stunder  fullkomligt obegriplig.

Nej, våld löser ingenting så slå mig inte nu, jag har inte läst serien säger jag ju. Det finns ingen anledning att ta fram tortyrredskap och glödande kol, jag kommer inte tycka bättre om filmen för det men jag har förstått att många som läst serien verkligen uppskattar filmen och kanske är det så, det ena krävs för att det andra ska funka och det är ju toppen, finfint, allt gott men för en icke invigd så…I´m sorry men nej.

Wachowski-bröderna har skrivit manus till filmen (snubbarna bakom Matrix alltså) och James McTeigue har regisserat (han var assisterande regissör på Matrix-filmerna) och här har gänget återanvänt det sämsta med Matrix: Hugo Weaving.

Hugo Weaving har inte gjort någon enda insats i filmhistorien som fått min puls att öka det minsta och i V för Vendetta bär han dessutom mask genom hela filmen. Just detta faktum stör mig nämnvärt men hans teatrala röst får mig att sitta och vänta på det väsande ”Miiiister AAAAAnnnnnderssson” som såklart aldrig kommer. Och varför betala en massa pengar för att anlita Hugo W om han ändå ska ha mask? Det är ju bara att lägga på hans röst som en voice-over, det låter ju ändå som om detta är gjort och då kunde dom ha gett en centrumalkis några avlönade arbetstimmar bakom den där Buttericksmasken som för övrigt ser ut som Svenne Hedlund som rökt på tok för mycket bris.

Vi hamnar i ett dystopiskt framtida England där Adam Sutler (John Hurt) är nån slags bitter, butter och elak diktator som infört utegångsförbud och sätter homosexuella i fängelse. Evey Hammond (Natalie Portman) glömmer av klockan en kväll och trotsar utegångsförbudet, hamnar i knipa och räddas  av en man med mask som heter V. V är en hård man vars mål är att hämnas på den diktatoriska staten som förstört hans liv och han vill att Evey hjälper honom (fast han visar det på rätt konstiga vis).

Natalie Portman är precis som vanligt jättebra. Hon kan göra storverk av ingenting och jag tycker väldans mycket om henne. Det är ingen lätt roll hon har här, den pendlar mellan svår och apdum men hon fixar biffen, gör så gott hon kan och det räcker långt. Men resten, oooaaaaaa, resten. Jag orkar inte mer. Jag begriper inte filmen och den där masken är ful. När det gäller seriehjältar-på-film-genren så gör jag tummen upp för färgglatt och barnsligt och tummen ned för svårmod och gråskala. V för Vendetta får mig att göra väldigt mycket tummen ner, men bara ena tummen.

 

Publicerat

MELANCHOLIA

Vacker klassisk musik. Naturbilder filmade och fotograferade med perfekt konstnärlig precision. Kirsten Dunst är vacker som en ängel när det kommer vita ljussporer från hennes fingrar. Stängde jag av diskmaskinen på jobbet?

Jorden. Vår jord, vår vackra planet, så fint animerad att jag nästan blir rörd och när en annan lite mindre planet kraschar mitt i vår stora fina så ser det ut som röntgenbilderna av mitt öga. Glömde jag att köpa toapapper IGEN? Gjorde jag verkligen det?

En kvinna går på en golfgreen och fötterna åker liksom ner i gräset. Kirsten i bröllopsklänning. Fortfarande lika vacker och fortfarande denna Wagner i bakgrunden. Vad gör egentligen Steven Seagal i den där reklamfilmen för säkerhetsdörrar?

MELANCHOLIA. LARS VON TRIER. Skrivet med svartvita arga versaler. Filmen börjar på riktigt, åtta minuters intro är över och mina tankar vandrar både högt och lågt och jag funderar på det mesta utom filmen. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte fick Tree of life-vibbar av förspelet. Vackert och bajsnödigt är en ganska ovanlig dansk kombo men Lars von Trier lyckas återigen få min sugenhet efter en film förstörd efter bara några minuter. Han är duktig på det. Destroy and build up, det som tog åtta minuter att förgöra krävdes två timmar för att bygga upp.

Anledningen till att jag sitter uppkrupen alldeles ensam i soffan med ett lass oförskämt goda pannkakor med grädde och hjortronsylt och just den här filmen i DVD-spelaren stavas inte Alexander Skarsgård eller mediahype eller von Trier eller jag-gillar-Kirsten-Dunst-och-vill-se-allt-med-henne. Nixpix, det stavas Royale with cheese. Nu tänker jag inte på den franska hamburgaren utan på en filmblogg som med jämna (men senaste tiden tyvärr rätt ojämna) mellanrum får ur sig en recension som gör mig fruktansvärt nyfiken på att se filmen i fråga. Ända sedan jag läste hans recension av Melancholia har jag fattat att jag inte borde vara så jävla motvallskärring utan bara ge efter och se den, strunta i mina farhågor och helt enkelt bara låta von Trier filmnjuta mig full. Så jag öppnar mina sinnen för von Trier och min pannkakstårta, vad annat kan jag göra?

Justine (Kirsten Dunst) ska gifta sig med Michael (Alexander Skarsgård). Bröllopet hålls på en tjusig gård och det är Justines systers man (Kiefer Sutherland) som bekostar kalset. Systern Claire (Charlotte Gainsbourg) försöker mest få familjen att fungera. En skenande planet, Melancholia, är på väg mot jorden men vetenskapsmännen har beräknat att planeten inte ska krocka med Jorden men både Justine och Claire tror annorlunda. Justine hamnar i en depression och Claire toksurfar efter info om när/var/hur detta ska ske. Domedagen närmar sig obevekligt och hur vi reagerar på detta kan vi aldrig veta, inte förrän det är dags och dags är det i von Triers värld.

Filmen är uppdelad i två delar där den första handlar om Justine och det flådiga bröllopet och det andra om Claire. Historien tickar på, sävligt och grävande, finstämt och enerverande och jag kämpar ibland både mot sömngruset i ögonen och viljan att snabbspola men jag gör det inte, jag tittar, jag står ut och till slut får jag valuta för tålamodet. Det är som att lära sitt barn simma eller cykla eller 7:ans multiplikationstabell. Jag tragglar och tragglar och det ser inte ut att finnas en ljusning men så kommer den som en otippad soluppgång mot ett nytvättat fönster och det bildas ett litet spektrum av färger och jag märker det ofattbara – jag kan se ut!

Melancholia är en extremt vacker film. Den är så vacker så vacker att varje scen skulle göra sig som en tavla. Jag gillar speciellt ljudet av ”bakgrundsåska” som gör att jag förstår att planeten hela tiden närmar sig även när jag inte ser den i bild. Melancholia är en komplex film eftersom den handlar om det allra största och i samma stund om det allra minsta. Den handlar om den lilla människans psyke gentemot den stora planeten massa, om den lilla människans förmåga att laga det närmast trasiga och den stora planetens omedvetna intention att förstöra precis allt.

Jag kan inte säga att jag förstår allt för det gör jag inte. Jag kan heller inte säga att jag blev särskilt engagerad eller känslomässigt involverad i någon av karaktärerna men jag vet hur det känns att ha dödsångest och att vara livrädd för sånt jag inte kan påverka. Således är den sista halvtimmen precis i min smak. Då vaknar jag, då klappar hjärtat, då vattnas ögonen och hade inte pannkakorna varit slut hade jag tröstätit ett par stycken.

Det här är en ojämn film med ett mycket starkare slut än början. Smart gjort av von Trier då det är slutet man minns, typ resten av livet i det här fallet.

Filmen som helhet:

Sista halvtimmen:

Publicerat

Tinker tailor soldier spy

Det är svårt att säga något negativt om perfektion men ibland har man inget val. Men jag börjar från början.

Tinker tailor soldier spy är en roman av John LeCarré, på svenska översatt till Mullvaden. Det är högt uppsatta MI6-män i sandfärgade tweedkavajer och bruna skinnväskor, det är internationell politik, spioneri och mitt upp i alltihop finns en mullvad.

Gary Oldman är George Smiley, den avskedade agenten som får i uppdrag att lösa mysteriet och hitta pusselbitarna som leder fram till denne mullvad. Tanken på detta är galet spännande, historien känns väldigt 70-tal (det utspelar sig 1973), jag får hurven under förtexterna för jag hoppas så himla mycket på detta, jag vill så mycket och ändå blev jag inte speciellt besviken trots att filmen inte riktigt höll hela vägen.

Tomas Alfredsson har med Tinker tailor soldier spy tagit ett bautakliv in i dom riktigt stora regissörernas vardagsrum och jag sitter i biomörkret och känner mig stolt över att vara svensk. Jag är stolt över Tomas, stolt över David Dencik som gör en av dom större rollerna (och han är GRYM!) och väldigt stolt över filmfotografen Hoyte van Hoytema som återigen briljerar med sitt hantverk. Det finns ingenting, absolut ingenting att klaga på gällande ytan, det rent filmiska och skådespelarna, allt är minutiöst  planerat in i minsta detalj och gillar man 70-tals thrillers det allra minsta så är det här två timmars gott-gott-i-gott-gott ögongodis. Men det är nåt med manuset som gör att det haltar. Det räcker liksom inte att säga att man kan rabbla Hallands floder om man sen inte kan det på läxförhöret. Jag saknar nåt.

Tinker tailor soldier spy är en historia så smart att jag sitter där och försöker hinna före Smiley med att luska ut ledtrådar och det går så långt att jag tror mig veta hur det ligger till och att jag har kommit på det ultimata slutet, men nej, det blev inte så. Det blev bara ett jaha från min överaktiva hjärna och DET retade mig.

En mening till på slutet, en twist (och gärna den som jag kommit på såklart) och filmen hade vuxit nåt kopiöst. Nu blev det bara en snygg yta men det är inte så bara förresten. Vilken jävla yta han fått till, Tomas Alfredsson!