Hej Al,
Eller….jag kanske ska kalla dig Alfredo? Jag känner dig ju inte, du kanske inte vill att jag kallar dig Al? Fast jag tycker det KÄNNS som att jag känner dig, du har ju liksom varit med i hela mitt liv i roller som varit så stora och så balla att det inte har gått att göra annat än högakta dig.
Du är en sjujävlarns skådespelare, det har jag alltid tyckt. Eller alltid och alltid….den senaste tiden har det svidit rätt hårt att vara ditt fan. Vilka tokigt dåliga filmer du gjort. Och OJ vad du tar i från tårna hela tiden på äldre dar, du som alltid var så på pricken perfekt förut. Method acting och…vad heter överspel på engelska….hrmm….overplay (?) är inte samma sak – väl?
Strax före jul såg jag om Gudfadern och jag gjorde det både för att jag gillar att se dessa filmer just runt jul OCH för att jag behövde se dig i en riktigt bra roll igen. Det är Gudfadern som funkar när det känns så – och Frankie & Johnny. Du är grym där. Bandana och den där vakna blicken! Wow, Al, Alfredo, fan, den där blicken är nåt alldeles speciellt. Fast ärligt talat….det har varit en hel del fiskögon på dig dom senaste åren. Du har sett halvdöd ut i det mesta banne mig. Trött, glåmig, liksom less på jobbet.
Jag sprang över den här filmen av en ren slump. Jag visste ingenting, hade inga förväntningar annat än jävligt låga vad gäller dig – hahaha – men övriga rollistan gör mig glad bara vid åsynen. Annette Bening, otroligt stabil, alltid. Bobby Cannavale, en suverän birollsskådis som verkligen förtjänat Det Stora Genombrottet i typ tjugo år. Christopher Plummer, charmig gubbe. Jennifer Garner, fri från den där Ben-människan och (får jag för mig) därmed lycklig. Och sen DU. Old Al Pacino som Danny Collins, den stora ådrade artisten som lever gott på gamla meriter och hitten Baby Doll.
Tänk att Danny fick ett brev, ett handskrivet brev från John Lennon av alla människor på jorden! Och tänk vad handskrivna brev kan förändra livet på folk, alltså det ÄR verkligen så och filmens Danny är ju ett strålande bevis på det. Och DU spelar Danny! Och dina ögon LEVER igen! Du lyser, hela du! Jag har inte lett så mycket åt en film sen jag såg Bill Murray i St. Vincent.
Jag är så VARM i hela kroppen, jag mår så himla bra just nu. Vilken fantastisk jävla film du gjort! Allting stämmer, precis ALLT. Manuset, kemin mellan er skådespelare, myspyskänslan filmen igenom och musiken…alltså MUSIKEN! Jag kan inte hitta något enda litet att klaga på. Så är det. Du var som Rocky när han fick jättesmällen av Ivan Drago och alla trodde att den lille tjommen var helt uträknad. Men precis som Rocky knölade du dig upp precis innan domaren bröt matchen och du kom tillbaka. Du gjorde Danny Collins och – på riktigt – det var tjugo år sedan du var såhär bra.
Jag kan inte ge vare sig dig eller filmen något annat betyg än ett väldigt väldigt högt. Den står och gungar mot det allra högsta men klarar sig inte riiiiiktigt dit. Men det är en fullfräsarfilm. Satan i gatan vad mysig den är. Och nu ska jag se om den. Igen. För jag tycker om dig Alfredo.
Ha det fint och tack för allt!
//Fiffi
Både jag och Steffo pratar om denna film i det 25:e avsnittet av podcasten Snacka om film.
Vill du läsa mer om filmen kan både Movies-Noir och Flmr bjussa på positiva recensioner.