Etikett: John Michael Higgins

Publicerat

PITCH PERFECT 3

För tredje och sista gången får vi träffa tjejerna i a cappella-gruppen Bellas. Är det inte för synd egentligen, dom är ju störtsköna! Kanske är det lite synd att ju mer hangarounds dessa tjejer får runt om i världen desto mindre tid läggs det på att få fram vettiga manus. Meeeeeeeehn, man kan inte få allt här i världen. Världsfred? Noll fattigdom? Utrota grejen med sommarkatter? Någon? Det finns viktigare grejer, I know och man vill ju ändå bara se tjejerna uppträda, eller hur?

Nu ska Bellas återförenas för att sjunga för soldater i armén eftersom nåns pappa är en höjdare inom det militära. Alltså, dom ska inte sjunga för att vinna en tävling sådär som det ”brukar vara”, utan för a good cause men vad gör det, dom ser coola ut i slow motion till ball musik även i den här filmen. Och unga snygga militärer i militärkläder som går i slow motion är också coola.

För att visa att dom här stencoola brudarna – som hela tiden sjunger om hur självständiga och oberoende av snubbar dom är – är skittända på militärerna redan vid första ögonkastet så biter dom sig i läpparna och får svårt att svälja. Någon fäller en tår, en vill duscha gemensamt med dom alla, en börjar helt klart drömma om ett omslag på Town & Country Weddings.  Rebel Wilson får – såklart – bära en röd keps med budskapet ”Make America Eat Again” på och dra tjockisskämt.

Filmens bästa scen kan vara ”samlingen” när alla verkar vara med i någon grupp och helt oförhappandes börjar sjunga. Det är charmigt. Alla skådisar är uppenbart duktiga på att sjunga, det är ju själva premissen och det är det man vill se. Och Avicii var med på ett hörn ihop med musik från Beyoncé, The Cranberries, Pink och Dr Dre.  Och att det BLEV en tävling där på militärförläggningen är liksom en annan femma, en femma som inte gjorde någon förvånad.

För att sammanfatta det hela måste jag ändå tacka hela den kvinnliga ensemblen för tre mysiga och underhållande filmer. Jag skulle gärna se en fyra om några år. Verkligen.

Publicerat

TRE OM EN: Regi Christopher Guest

Du har kanske sett den här mannen som skådespelare i filmer som Spinal Tap (Nigel Tufner), Bleka dödens minut (Count Tyrone Rugen), A few good men (Dr Stone) och Natt på museet 2 (Ivan den förskräcklige)?

Christopher Guest har himla många strängar på sin lyra men det var som manusförfattare och regissör han hittade fram till mig när jag såg A mighty wind första gången. Jag blev helt frälst i hans sätt att göra mockumentär av några folkmusikgrupper som var aktiva på 60-talet och som nu ska återförenas för en minneskonsert.

Han lyckas sådär på pricken fånga det unika, det vansinniga i människor och det blir humor på en nivå som verkligen funkar på mig. Med A mighty wind lyckades han så bra att den hamnade på första plats bland mina favoritfilmer från 2003 och en av dagens filmer, Best in show, hamnade på bronsplats på 2000-listan.

Guest använder sig av samma skådespelarensemble i många av filmerna: Jane Lynch, Eugene Levy, Catherine O´Hara, Parker Posey, Bob Balaban, John Michael Higgins, Fred Willard, Michael Hitchcock, Harry Shearer, Jennifer Coolidge och Larry Miller, namn som alla kanske inte känner igen men jag kan lova att ansiktena är desto mer bekanta.

Nu var det nästan tio år sedan han gjorde sin senaste långfilm (For your consideration) men till min stora glädje ser jag att han just nu filmar Mascots, en film som ska ha premiär redan nästa år.

Men nu kör vi! Tre filmer i regi av Christopher Guest!

 

WAITING FOR GUFFMAN (1996)

Corky St Clair (Christopher Guest) är en milt begåvad teaterregissör med ett visst mått av storhetsvansinne och kanske inte världens bästa självbild. När den lilla hålan Blaine i Missouri fyller 150 år blir han tillfrågad om att sätta upp en föreställning med lokala förmågor som musikalartister och han nappar. Tandläkaren, paret i resebyrån, tjejen i glasskassan på Dairy Queen, alla vill vara med och Corky ger sig i kast med castingen. Men det är många delar som ska falla på plats för att ett sådant här gigantiskt firande ska gå i lås, som till exempel var bajamajorna ska stå med tanke på den åldriga populationen.

Karaktärerna i filmen skulle faktiskt kunna vara tagna ur verkligheten – allihop. Vanligt folk kan nämligen vara jädrigt humoristiska om man ser på dom utifrån och samtidigt tillåts skratta ÅT dom sådär på håll. Att bo i Blaine skulle jag däremot inte klara av, inte en kvart ens. Det är alldeles för mycket byhåla över den där stan.

(Har du sett My dinner with André och sedan dess undrat hur actionfigurer från filmen skulle se ut? Kolla in den här filmen.)

.

.

BEST IN SHOW (2000)

Hundmänniskor, alltså det är ett speciellt släkte va? Folk som behandlar sina hundar som fyrfota barn, åker runt på utställningar med sina finrasiga mer-eller-mindre-håriga husdjur och kämpar för en Best in show-rosett.

Här får vi följa den ena knasiga karaktären efter den andra i en film som, precis som Waiting for Guffman och A mighty wind, är filmad i dokumentär stil. Fast på låtsas då. Eller är det på riktigt? Finns det människor som Cookie och Gerry Fleck, Dr. Theodore W. Millbank III, Meg och Hamilton Swan, Harlan Pepper och Sherri Ann Cabot (som kan ”talk and not talk forever” med sin nära-döden-gamle-make som mest gillar soppa)?

Det här är en supermysig film tycker jag! Rolig på ett intelligent sätt! Ibland fastnar skrattet i halsen för det blir liksom för…svart….för verkligt liksom och jag kan inte låta bli att undra hur människor som ÄR hundlovers ser på filmen? Kan dom skratta åt ”sig själva”?

.

.

FOR YOUR CONSIDERATION (2006)

Filmer som handlar om filminspelningar är ofta mysiga tycker jag och den här filmen är inget undantag. For your consideration handlar om inspelningen av den (fiktiva) filmen Home For Purim, om vad som händer bakom kameran, om spelet mellan filmfolk och media, om hur det kan gå när man drar igång ett Oscar-buzz om den kvinnliga huvudrollsinnehavaren Marilyn Hack (Catherine O´Hara) och hon inte riktigt förstår att Purim-filmen knappast är en A-film utan mer en D-dito och att en oscarsnominering (rent logiskt) är lååångt borta.

Alla skådisar vi är vana vid att se i Christopher Guests filmer återkommer här och jag blir alldeles varm i hjärtat. Jag tycker så mycket om dom – allihop! Det är en smart komedi det här, finurlig, mysig, fnissig och helt enkelt….skön. Den är dessutom kort (1 timme och 18 minuter) men varje minut utnyttjas till max. En film att se om, helt klart och kanske även en film som kommer slå över på en fyra vid nästa tittning. Det är nämligen väldans nära redan nu.

 

 

Publicerat

Bad Teacher

En recension av den här filmen skulle kunna låta såhär:

En snygg kvinna helt utan ambition, begåvning och utbildning (Cameron Diaz) har av nån anledning fått jobb som lärare. Hon och hennes rike fästman planerar bröllop och hon är nöjd med livet. Vad meningen med livet är? Jo, att hitta sig en rik man som kan försörja henne så hon slipper göra nåt själv. När fästmannen genomskådat henne och drar står hon där, ensam, övergiven, utan pengar och lärarjobbet blir hennes trygga plats i livet oavsett om hon gillar sitt jobb eller inte.

En recension av den här filmen skulle också kunna låta såhär:

En totalt bombad brud (Cameron Diaz) beter sig som en bakåtsträvande kvarleva från en tid då kvinnor förväntades vara våp och männen var familjens enda inkomstbringare. Om hundra år av feminism och kvinnopolitik ligger på en stol så står hon där och kapar av benen med en motorsåg.

Planen att lägra skolans nya – och till synes välbärgade –  vikarie (Justin Timberlake) stavas: BRÖSTFÖRSTORING och allt hon gör går ut på att ljuga, stjäla, fixa och trixa för att få ihop pengar till operationen.

En recension av den här filmen skulle DEFINITIVT kunna låta såhär:

Bad Teacher är en sexistiskt, hånfull och tokamerikanskt moralpredikande film fast utan nån egentlig sens moral. Alla är dumma i huvudet, äckliga, ocharmiga och jag vill typ bara strypa dom allihop. Filmen klarar sig på att skådespelarna, trots ett manus från Hin Håle, är bra. Cameron Diaz, Justin Timberlake, Jason Segel, John Michael Higgins och Lucy Punch visar alla att DOM valt rätt yrke, för klarar man som skådis av att göra det bästa av en rulle använt muggpapper ja då finns det ingenting mer att tillägga egentligen. Mer än att det är en jävligt irriterande film.

Publicerat

A MIGHTY WIND

Christopher Guest kan ha en av filmhistoriens konstigaste CV på sitt samvete. Han har typ gjort allt, både som skådespelare och regissör, men det är som regissör han har vunnit mitt hjärta.

Jag undrar om det var som skådis i filmen This is Spinal Tap (1984) som han fick idéerna till sina två fullkomligt fantastiska filmer Best in show och A might wind.

Spinal Tap filmades som en låtsasdokumentär om ett hårdrocksband (Guests karaktär heter Nigel Tufnel i filmen) och precis som Best in show är en form av låtsasdokumentär om hundägare så är A mighty wind en fejkad dokumentär om några folkmusikgrupper på 60-talet som ska återförenas för en enda minneskonsert i New York då ”the big daddy of folkmusik”, Irving Steinbloom, dött.

Det låter kanske beigt som tusan, men nej, mer det kan inte vara mer fel. En film mer underhållande än såhär, mysigare och med fler makalösa skådisar kan inte göras, inte i den här genren.

Christopher Guest har ett A-lag av skådespelare han gärna omger sig med: Harry Shearer, Eugene Levy, Jennifer Coolidge, Parker Posey, Catherine O´Hara, John Michael Higgins och Jane Lynch. Varje gång jag ser denna ensemble tillsammans blir jag alldeles rörd. Tänk, det finns riktiga skådespelare som livnär sig på att spela in film, alltså inte såna som Lindsay Lohan, Zac Efron och Kiera Knightly.

Det finns skådespelare som inte är med i varenda glassig tidning som existerar och som inte har sjuttioelva adoptivbarn eller mörka skvallerhemligheter i bagaget men som är ruskigt bra, ändå. Eller trots det. För i min värld är en skådis som jag inte vet allt om väldigt mycket mer intressant än en som viker ut sig högt och lågt. Nackdelen är att vanligt folk, såna som inte är lika nöriga som jag utan bryr sig mer om viktiga saker såsom pilates och hästhoppning än om film, inte har en aning om vilka dessa skådisar är och risken är alltså stor att filmen passerar obemärkt förbi.

Så, ett tips på nyårslöfte inför 2010: Jag ska se lite annan film än bara boxofficehöjdarna från USA. A mighty wind till exempel.