John Michael McDonagh är en liten hjälte i min bok. Han har skrivit och regisserat The Guard (4/5) och Calvary (5/5) så det är självklart tokintressant när han kommer med en ny film. War on everyone har dessutom två rätt intressanta skådespelare i huvudrollerna, Alexander Skarsgård som är stabil för det mesta och Michael Peña som är en såndär birollernas mästare, en sån som alltid lyckas vrida ur dom roller han får till max. På pappret kryllar filmen alltså av plus men…MEN…det är på pappret. Slutresultatet ser dock aningens annorlunda ut.
Det här är en film som handlar om poliserna Terry Monroe (Skarsgård) och Bob Bolaño (Peña). Dom är ena riktiga skithål och suputer, dom använder sig av så pass alternativa jobbmetoder att chefen hotar med uppsägning men trots detta fortsätter polismännen supa och knarka på arbetstid samt jaga bus på moraliskt tveksamma vis.
War on everyone är alltså en ”tokrolig komedi”, en såndär film som – om man har fördomar (och det har man) – män i grupp hö-hö-hö-skrattar till efter att ha druckit tre burköl och dubbeldippat en påse chips med smak av dill och gräslök. Återigen, på pappret, så är även The Guard en sån film, men skillnaden mellan The Guard och War on everyone är milsvid i charm och smarthet. Jag fattar egentligen inte varför den här filmen inte klickar för mig, jag kan bara konstatera att den inte gör det. Alls. Den klickar inte på en endaste fläck.
Men, för att ta ETT exempel. Bob är blåst, inte lika blåst som Terry som är mer bimbo-dum än rent korkad, men Bob hör helt klart inte till begåvningsreserven. Hans fru däremot, Delores (Stephanie Sigman) är givetvis inte bara vacker som en dag, hon är klok också. Man ser henne ständigt med en bok i handen och allt som händer kan hon härröra till någon historisk händelse eller figur. Bob och Delores har även två söner tillsammans, två tjocka ocharmiga pojkvaskrar som tveklöst mest fått pappans genbank.
Jag är TRÖTT på att se idiotmän som lyckas fånga toppenbruttor som om toppenbruttorna inte förstod sitt eget bästa och insåg vilket smörgåsbord av intelligenta bra snubbar världen kryllar av. Jag är om möjligt nästan lika trött på korkade ungjävlar som jag förväntas skratta åt. Jag kan inte det för jag tycker inte det är roligt och det smärtar i kroppen att en duktig manusförfattare som John Michael McDonagh inte förstår bättre. Jag fattar faktiskt inte vad som hände här. Hur kan War on everyone vara SÅ undermålig som jag faktiskt tycker att den är?
Betygsmässigt landar den på en okej tvåa vilket kanske inte ses som uselt men ändå är det så långt ifrån hans andra filmer att det känns som en redig flopp. Jag saknar Brendan Gleeeson. Kanske är det dags att se om Calvary?
Uppdatering i mitten på mars 2017. Jag ångrar mig. Den här filmen är genomusel. Jag kände mig snäll för att jag tycker om regissören men vem försöker jag lura? Här kommer rätt betyg:
Tips! Läs gärna recensionen skriven av Vrångmannen på filmbloggen film4fucksake också. Ifall du inte tror mig. Här är den.
