Etikett: John R Leonetti

Publicerat

THE SILENCE

I kölvattnet av en del andra ”du-måste-sluta-använda-ett-av-sinnena-för-annars-dör-du-filmer” (A quiet place och Bird Box till exempel) finns nu The Silence på Netflix. Ett dumt och mycket ologiskt manus har bakats ihop till en thriller som i sina bästa stunder är tittbar och i sina sämsta så dum att jag baxnar.

Att anlita Stanley Tucci för huvudrollen är smart, det lurar säkert många att tro att filmen är intelligentare än den egentligen är, i alla fall ett bra tag – och inklusive undertecknad.

Här är det blinda flygande monster-alien-fåglar som riskerar att döda (den amerikanska) mänskligheten och dom är långt ifrån konsekventa, alienfåglarna. Nä, det här är korkat så det förslår ändå är filmen säkert underhållande nog för många. Jag själv hade svårt att se den utan att längta efter spolknappen och betygsmässigt är den otroligt nära en etta. Kanske är jag för snäll, kanske gillar jag Stanley Tucci FÖR mycket, kanske kommer jag ångra mig och korrigera betyget vad det lider? Just nu landar den i alla fall på bloggens kanske svagaste tvåa någonsin.

Publicerat

Skräckfilmssöndag: WISH UPON (2017)

 

Ibland ska man vara försiktig med vad man önskar sig, i alla fall om man har en kinesisk förtrollad ask i sin ägo, en ask som inte verkar vilja göra gott.

Wish upon påminner om en yngre-tonårsvariant av Death Note och/eller Final Destination med en ung tjej i huvudrollen, Clare (Joey King). Hennes mamma tog sitt liv när Clare var väldigt liten, eller det är i alla fall vad Clare tror. Nu har hon bara sin pappa kvar men pappa Jonathan (Ryan Phillippe) är ingen man Clare är superstolt över. Han rotar i containrar och lever lite av ett rövarliv men verkar snäll och han bryr sig om sin dotter. Han bryr sig så pass mycket att när han hittar en liten låda med kinesiska tecken ingraverade så tar han med sig den hem och ger till Clare.

Lådan ger henne sju önskningar men med varje önskning kräver lådan ”blod”. Någonting hemsk kommer hända samtidigt som någonting gott.

I mångt och mycket känns det här som en skräckfilm anpassad som handen i handsken för (väldigt) unga tjejer och när jag tittar mig i spegeln ser jag att jag inte är en sådan. Jag tycker dock att filmen har vissa förtjänster, jag hade inga problem med att se den men jag fokuserar antagligen på helt andra saker än filmmakarna önskade att jag gjorde. Som Ryan Philippes hy till exempel. Bra sminkjobb där.

Här kan du de resten av filmerna i mitt läbbiga söndagstema och blir du nyfiken på Wish Upon kan du se den på Cmore.