Ibland kan jag bli förbannad när vardagen måste gå före filmtittande. Det händer inte så ofta, vare sig att jag blir förbannad över just detta eller att det ens är ett problem men när det händer så är det alltid filmen i fråga som får stryka på foten och självklart är det en film jag längtat en hel massa efter annars hade jag ju inte blivit förbannad.
Crazy Stupid Love har jag sett fram emot lääänge. Hur skulle jag ha kunnat göra annat när fyra av sex huvudrollsinnehavare hör till mina riktiga superfavoriter i skådisvärlden? Men så blev den bortkollrad vid premiären och sen kommer det nya filmer som kräver uppmärksamhet och då försvann den litegrann ända tills Movies-Noir skrev en recension och därmed sparkade en stor svart träsko rätt i rumpan på mig. Jag fick äntligen arslet ur vagnen och tog mig till en biograf och för det är jag honom evigt tacksam.
Hur förklarar jag för någon som aldrig varit kär hur det känns? Hur beskriver jag känslan när jag träffat någon som jag inte bara vill leva med utan även inte kan leva utan? Går det att berätta så någon annan förstår hur klumpen i magen fungerar, hur mörkret, ångesten, rädslan känns som infinner sig precis sekunden innan jag säger meningen ”Jag vill skiljas” högt och jag vet att det inte finns någon återvändo? Hur berättas dessa livssituationer med humor och glimten i ögat?
Aldrig någonsin i hela mitt liv hade jag trott att en amerikansk romantisk komedi skulle klara av att beskriva alla dessa känslor och mer därtill och i samma veva få mig att skratta hysteriskt, att gråta, att skämmas, att känna igen mig, att flina och att i pauserna mellan allt detta le som en påtänd delfin.
Steve Carell spelar Cal Weaver, mannen som får jag vill skiljas-meningen rakt i fejset lagom till desserten av sin fru sedan 25 år (Julianne Moore). Frun har varit otrogen med David Lindhagen (Kevin Bacon), den torre revisorn på jobbet och vill inte mer. Hon vill ut, bort, iväg och Cal har ingen plats kvar i hennes liv. Cal har bara varit med en enda kvinna i hela sitt liv och känner sig inte direkt redo att bege sig ut på jakt igen men på en bar lär han känna kvinnotjusaren Jacob (Ryan Gosling och ja, han har en kropp som tamejfan ser photoshoppad ut) som hjälper honom att hitta en ny och aningens…modernare… stil och han delar även med sig av handfasta tips för att Cal ska lyckas att få kvinnor i säng.
Det tillkommer en hel del sidohistorier som på ett skönt sätt glider in och ut ur huvudberättelsen och samtliga biroller förhöjer filmupplevelsen. Emma Stone går från klarhet till klarhet, liksom Ryan Gosling och med risk för att låta tjatig men den mannen kan verkligen spela vilken roll som helst och jag liksom-bah-waaaaaaaoooow-halllååååå-jag-typ-baah-dööööör. Steve Carell är nedtonad några hack mot sin vanliga spelstil och det är jätteskönt att han får chans att visa vilken bra skådis han faktiskt är under alla flamsiga skämt som han oftast gömmer sig bakom. Men det härligaste med alla karaktärer är att dom känns så rätt igenom vanliga, mänskliga, som du och jag med fel och brister och allt som faktiskt är bra trots att vi gör dumheter ibland.
Jag har ohyggligt svårt att hitta något som ens stavas svaghet med den här filmen. I den här genren går det inte att göra en film som är bättre än den här, inte som jag ser det. Dom har till och med fått in Spandau Ballets finfina låt ”True” i soundtracket och det ger en solklar guldstjärna från tjejen med 80-talsmusikmani.
Crazy stupid love är helt enkelt det perfekta namnet på en i stort sett perfekt film.
Filmitch har också skrivit om filmen liksom The Velvet Café och MOVIE BLOG 4 YOU.