Det var kanske inte alltför intelligent att välja denna film som den sista i temat. Nånstans visste jag att det fanns en risk att den inte skulle nå fram till mig och det beror på Jessica Alba, skådespelaren som hittills aldrig lyckats nå mig med en enda känsla av positiv natur. Alba har huvudrollen i denna film och är med i nästan varenda bildruta som den unga tjejen Mona som älskar matte, mycket på grund av sin matematiklärare till pappa, en pappa som nu blivit sjuk och för att orka med denna vetskap hänger Mona upp hela sitt liv på siffror.
Mona beter sig som en fjortis men ska antagligen spela strax över 20. Tror jag. Mamman vårdar pappan i hemmet och en vacker dag – out of the blue – kastar mamman ut Mona för ”ett plus ett är inte tre längre, det är två”. Mona är stor nog att klara sig själv, tycker mamman, och Mona hamnar på gatan. Hon sover under tidningar i tre dygn innan hon är hemma igen bara för att bli utslängd igen. Mamman säger att dom ”bekostar hyran första månaden” (tjohooooo) och Mona lyckas hitta ett boende fort som tusan. Lyckan är fullständig (för mamman) när hon springer på en yvig kvinnlig rektor och lyckas få denne att – via ett telefonsamtal – anställa den outbildade Mona som ny mattelärare på skolan.
Alltså….det är mycket med filmen jag inte köper. Så många konstigheter. Samtidigt känns det som att under alla dessa otroliga karaktärer finns en fin historia som liksom ”fastnat”. Jag kan tänka mig att romanen som filmen bygger på, An invisible sign on my own av Aimee Bender, gör Mona betydligt större rättvisa än filmen (och Alba) gör.
Självklart dyker det upp ett kärleksintresse i filmen också, Ben Smith som spelas av den sympatiske Chris Messina och det är scenerna med honom som medspelare som räddar filmen från totalt haveri. J.K Simmons har också en biroll som matteläraren-med-siffror-som-halsband Mr Jones och hans uppenbarelse blir jag alltid glad över att se. Tyvärr är han med alldeles för lite i filmen för att göra nytta på riktigt.
Betygsmässigt hamnar filmen på en mycket svag tvåa. Med andra val av skådespelare i rollerna som Mona och Monas mamma (Sonia Braga) hade filmen definitivt känts starkare men jag tycker samtidigt att det går att skylla en hel del på regissören Marilyn Agrelo också. Hon har inte gjort så värst många filmer och för att vara krass, jag förstår varför.
Det här var sista filmen i temat ”Veckans filmtips från Moya”. Här kan du se en lista på alla filmer jag sett och skrivit om. Det har varit en jätteintressant resa att se filmer jag aldrig själv hade valt och jag måste säga att det har varit en ögonöppnare på många sätt. TUSEN TACK Moya för alla tips! Jag kommer garanterat se fler av filmerna du tipsat mig om framöver.
Nu blickar jag dock fram emot nästa tema som börjar redan om en vecka och jag kan lova att det blir något heeelt annat.
Doyle (Eric Dane) har fått både sin syster och sin poliskollega mördade och han vill inte ge upp letandet efter mördaren. Eller som han säger själv med tryck i rösten: ”I´m not gonna stop, brother!”
