Etikett: John Turturro

Publicerat

GOD´S POCKET

Som bekant, Philip Seymour Hoffman är död. Han dog för över två år sedan men när det gäller vissa grejer är jag verkligen långsint. Jag kan INTE acceptera att han är borta, jag vill inte det, det går inte.

Av dom 65 filmer han gjort är det väldigt få jag inte sett. Så pass få att jag sparat dom osedda som små diamanter/matsäcksmackor/kinderägg i min ficka att ta fram en regnig dag, eller två, eller tre. Och nu regnade det, det regnade bokstavligt talat ordentligt. När jag sprang på God´s Pocket på C More kunde jag inte hålla mig längre. Jag kokade kaffe, stängde av mobilen, satte mig ner, djupandades och tryckte på play och det tog bara sekunder innan jag var inne i filmen, i berättelsen, i den där dimensionen Philip Seymour Hoffman var så otroligt duktig på att duga in tittaren i alldeles oavsett genre eller historia.

God´s Pocket är en film jag gärna skulle ha sett som TV-serie. Nittio minuter rymmer så otroligt mycket ibland och den här filmen visar många extremt välskrivna karaktärer och sidohistorier att filmen känns mycket längre än den är – fast på ett bra sätt.

Eller bra å bra…vilket understatement. Den här filmen är en lisa för själen trots mörkret den förmedlar. Historien om hur småfifflaren Mickey Scarpato (Philip Seymour Hoffman) och hans fru Jeanies (Christina Hendricks) son mördas är bara en röd tråd genom filmen, det händer så mycket mer, så mycket MYCKET mer. Flera scener får mig att pausa och spola tillbaka. Tänka efter. Känna en massa. Må illa. Bli ledsen. Förundras. Sakna. Fan alltså, faaaan att han är död. Samtidigt, Eddie Marsan i en biroll gör ett oberäkneligt intryck, Richard Jenkins briljerar i en typ av roll jag aldrig sett honom i förut, Christina Hendricks agerar stort med små medel och John Turturro har inga utslag på fötterna men är bra ändå.

Filmen är regisserad av ingen mindre än John Slattery, en stilig man vi sett agera i mängder av filmer och TV-serier men hittills är detta hans enda långfilm som regissör. Bra gjort av honom!

Betygsmässigt står filmen och väger mellan fyra och femma. Det är en underbar film. Att Philip Seymour Hoffman dog bara två veckor efter att filmen premiärvisades på Sundance Film Festival gör mig så ledsen. HAN är underbar. Fan alltså. Diamanterna/matsäcksmackorna/kinderäggen tryter nu. Jag ska portionera ut resten med försiktighet.

Filmen finns att se på C More. Vill du se den gratis, klicka här.

Publicerat

Fredagsfemman #241

5. Michael Shannon

Idag har Elvis & Nixon premiär och i den filmen får vi ännu en gång se Michael Shannon briljera! Han spelar ingen mindre än Elvis Presley och ett tips, se filmen även om den kanske inte lockar sådär jättemycket. Den är nämligen…haha…bra!

.

.

.

4. John Turturros foteksem

Det här är en man som aldrig varit i närheten av en fredagslista, mest på grund av att jag tycker vansinnigt illa om honom som skådespelare (han är dock så högt som tvåa på en annan lista jag gjort). Men….MEN….nu när jag sett klart TV-serien The night of så MÅSTE jag tjonga upp honom här. Han har om inte annat gett grov foteksem ett ansikte!

.

.

.

3. Zombie

På SvtPlay finns en barnserie som är riktigt sevärd tycker jag. Den heter Zombie och handlar om det. Zombies som intagit en norrländsk by och kids som ska försöka rädda situationen. 12 halvtimmeslånga avsnitt, skönt kreativt gjorda och faktiskt – tycker till och med jag – lite läbbiga ibland. Jag kan bara fantisera HUR läskigt det måste vara för barn som ser det. Klicka här för att komma direkt till programmet.

.

.

.

2. Filmspanarträff imorrn

Imorgon är det Filmspanarträff men jag är en passiv filmspanare den här gången. Så får det bli när man är på resande fot. Hej allihop, jag är med er i tanken.

.

.

.

1. Idag fyller jag år.

Från att vara hon som i hela sin uppväxt alltid i alla sammanhang varit yngst är jag numera medelålders på riktigt. Det är fan coolt. Jag vill inte vara något annat än 44 år. Detta fina spännande liv som tickar på. Det är bara att titta sig i spegeln, le och nicka lite och klappa sig på axeln och säga ”bra jobbat, nu tar vi ett år till”. En jättebra etta denna vecka tycker jag. Att leva är en sån himla bra grej. Bra mycket bättre än ALLT man kan köpa för pengar.

Publicerat

Fredagsfemman #230

5. Jorå. Independence Day är här igen.

I onsdags hade den premiär, uppföljaren till Independence Day från 1996 och självklart såg jag den då, i onsdags. ”Varför har du inte skrivit om den dåååååå din lata stackare???” kanske du tänker och som svar kan jag bara säga: 1. Jag är fanimej inte lat! 2. Jag är tamejfan ingen stackare! 3. Jag HAR redan skrivit om den! Att skriva om en film och publicera texten är nämligen INTE samma sak. Så….efter lunch kommer den. Recensionen. Så du vet om du ska se en katastroffilm i helgen eller inte. Häpp,

.

.

.

4. Den nya snackisserien

På HBO Nordic går det nu att se första avsnittet av den senaste snackisserien: The Night Of. Ytterligare sju avsnitt släpps senare i sommar (med början redan nu i juli vad jag kan läsa mig till) och huvudrollen var vigd åt James Gandolfini men då han så tragiskt gick bort fick John Turturro ta över. Vad tror du, kan det här vara årets True Detective?

.

.

.

3. Nemo möter en vän

Hör du till dom som lyssnar på Värvet och gillar samtalsidén men tycker att det kanske är lite för slätstruket? Här kommer i såna fall ett podcasttips. Nemo möter en vän är en pod som handlar om just det. Nemo Hedén (nej jag tittade aldrig på Kungarna från Tylösand så jag har ingen aning om hans backtrack) bjuder hem så kallade ”kändisar” till sig för ett samtal om ditten och datten och till skillnad från Kristoffer Triumf i Värvet så frågar Nemo allt det där man faktiskt undrar över. Visst kan det bli lite tröttsamt att det är samma kändisar som harvar runt i varenda podd MEN Nemo lyckas faktiskt göra nåt eget av det hela och får dom allra flesta av sina gäster att öppna sig.

.

.

.

2. Johanna Frändén

Först tänkte jag att Island var givet på veckans lista men dom är ju med överallt annars så jag skippar det då det fanns ett viktigare måste. Johanna Frändén. Jag MÅSTE få med henne! Hon är så jävla grym i SVT:s EM-studio, påläst, kunnig, mysig och solklart bäst av alla sidekicks André Pops (och alla andra TV-kanaler) kan önska sig! Men vi hejar på Island på söndag kväll va? JA DET GÖR VI!

.

.

.

.

1. Will Grigg

Det är klart att denne man måste lyftas upp på veckans förstaplats. Den fotbollsspelande nordirländaren från division 3-laget Wigan som blivit nån slags antihjälte i årets fotbolls-EM med inte en enda sekund spelad tid MEN med ett helt Europa som sjunger hans namn. ”Will Grigg´s on fire” har skanderats inte bara av hans egen nations fans utan av många andra länders diton och som fotbollslåt tycker jag banne mig att den är PERFEKT! Det verkar som att till och med ikonen Eric Cantona håller med! Klicka här för att se och höra vad jag menar!

.

.

 

 

Publicerat

EXODUS: GODS AND KINGS (IMAX 3D)

Ett av mitt livs stora kärlekar kom till mig 1992.

Elva tjejer startade ett företag tillsammans och vi bestämde oss för att åka på konferensresa till London. Jag var nyss fyllda tjugo och det var sjukt spännande, både jobbet och resan, men att få komma till London smällde högst. Hela resan blev något utöver det vanliga på väldigt många plan men den röda tråden stavas utan tvekan kärlek.

Jag blev blixtförälskad i London, jag träffade en kanonkille som jag kärade ner mig i och under några lediga timmar en eftermiddag tipsade min kompiskollega om en fantastisk biograf, ”nästan lika stor som Globen” och vi gick dit. Filmen vi såg hette 1492, den regisserades av Ridley Scott och gick på biografen Empire på Leicester Square. Sen den dagen har jag varit i London fler gånger än jag kan räkna och minst lika många gånger har jag varit på Empire. Jag blir fortfarande pirrig i magen när jag sitter på en bänk på Leicester Square med en biobiljett i fickan och väntar på att filmen ska börja och jag kan inte förklara det på något annat sätt än att det handlar om kärlek. Stor och innerlig kärlek.

Idag är den förut så gigantiska salong 1 på Empire omgjord till IMAX-biograf och för mig känns det som en match made in heaven. IMAX-formatet är min nya stora kärlek, om jag kunde skulle jag alltid se film på det viset. Alltidalltidalltid.

Nu råder det ju en viss IMAX-brist i Sverige och därför tar jag alla chanser jag får när jag befinner mig i en stad där det finns sådana biografer. Som det alltså gör i London. Tyvärr denna gång fick jag välja mellan pest och kolera vad gäller filmer – Hobbit-filmen eller Exodus – och ingen av dom lockade speciellt. Det som gjorde att Exodus drog det längsta strået var 1. den gick på Empire och 2. Ridley Scott regisserade. Cirkeln var sluten, nu var det jag som kunde tipsa mitt resesällskap om denna bedårande biograf och dessutom med en Ridley Scott-film!

Exodus: Gods and Kings är en PERFEKT film att se på IMAX. Visuellt är det ett mästerverk, otroliga scener, jag tappar nästan andan ibland. Vyer över det praktfullaste Egypten har, pyramider och sfinxen, ovädersscener som får mig att tro att jag är där, grodregn, gräshoppor i rent äckliga mängder. Scenografi och smink är förstklassig och till och med John Turturro, detta vedträ till skådespelare, är trovärdig som Seti, farao och biologisk pappa till Ramses (Joel Edgerton) och känslomässig ”styvpappa” till Moses (Christian Bale).

Det finns alltså ingenting att klaga på vad gäller ytan på denna film, ingenting alls. I bow my head för Ridley Scott, jag kan inte göra annat. Men tyvärr finns det ett tyvärr för delar av filmen är rent farsartade usla. Joel Edgerton till exempel. Maken till felcastad människa och maken till överspel! Jag sitter och kliar mig i huvudet med dom där gigantiska 3D-glasögonen på näsan, Joel Edgerton, är han inte en bra skådis – egentligen? Hur kunde det bli såhär?

Vad jag tycker om Christian Bale vet alla som följer min blogg, jag tycker han är både iskall och tämligen överskattad. Tyvärr är hans insats i denna film inget undantag. Bale ska spela Moses som är en empatisk man, en folkets man, en snällis om man så vill. När Bale ska gestalta Moses varma sidor lyckas Ridley Scott få honom att le ett par gånger och – VOJNE! – han ler med ögonen till och med. Det är något jag aldrig förr sett på film, Bale som ler alldeles innerligt. Men ett par leenden gör ingen Moses om man så säger, Bale är inte bra i huvudrollen, han är alldeles för…kall/fel/okarismatisk/whatsoever. Jag tror det är rollistan som gjorde mig så totalt o-pepp på filmen och det är rollistan som gör att betyget inte blir högre trots att filmen på många sätt är kanon.

Om jag ska försöka summera mina tankar om filmen i en enda klatschig slutmening får det bli denna: som IMAX-upplevelse är det 5/5, som film 3/5 men skulle jag tvingas se den under några andra förhållanden skulle jag hellre se något annat.

Publicerat

13 CONVERSATIONS ABOUT ONE THING

Jösses! Nu är det flera veckor sedan jag skrev om någon film med Matthew McConaughey! Så kan vi väl inte ha det? Nä. Kan tro det. Idag blir det bot och bättring.

Jag trodde jag hade rätt bra koll på Matthew McConaugheys filmproduktion men likväl dök det upp en film med hans namn i rollistan som jag inte hade en aning om existerade. Sånt är alltid spännande!

Att det är tretton konversationer om det ämne filmen handlar om får jag helt enkelt tro på, jag tror inte titeln ljuger men jag satt i ärlighetens namn inte och räknade under filmens gång. Det var så pass många intressanta karaktärer och jag kom in i filmen så pass snabbt att siffran var ointressant. Snarare började det röra sig funderingar om ämnet i mitt eget huvud  samtidigt som jag såg John Turturro lämna sin fru för vad han trodde var lycka med en älskarinna och en smarsmakad liten etta utan charm, Matthew McConaughey vinna ett mål som distriktsåklagare i tron att yrkesmässig framgång är lycka, Alan Arkin buttert konstatera att lyckan ler mot några men skrattar åt andra, Clea DuVall städar åt andra och känner sin lycklig när hon kan laga en skjorta åt den gifte arkitekten som hon tycker är så fin och William Wise som via sin karaktär Smiley Bowman är genomglad hela tiden, lycklig tillsammans med sin fru sedan 23 år och positiv till livet. Fy fan så provocerande nöjda människor kan vara. Uppenbarligen.

Filmens regissör Jill Sprecher har tillsammans med sin syster Karen skrivit manus och jag tycker det är synd att dom inte gjort mer tillsammans. Det är den här filmen och Thin Ice (2011), that´s it. Det finns nämligen nåt där, nåt som känns som Nicole Holofcener, nåt som känns varmt, personligt och smart.

När jag såg filmen kändes det som att den låg på en stabil fyra men då eftersmaken försvann lite för fort efteråt sänker jag betyget till en trea men den är stark och välsmakande medans man ser den och jag tror det här är en film som många kan finna mysig en mörk höstkväll.

Publicerat

Måndagar med Matt: ROUNDERS

Tänk att du sitter vid ett köksbord. Framför dig har du ett vitt papper och barnkritor i regnbågens alla färger. Din uppgift är att rita Matt Damon – med kläder. Kanske funderar du en stund, kanske går det per automatik men jag är tämligen stensäker på att 99,99% av alla skulle rita Matt Damon i beiga – och för stora – chinos. På överkroppen kanske det skulle bli en enkel T-shirt eller en V-ringad lammullströja men det skulle också kunna bli det jag uppfattar som en typisk Damon-överdel: en stjärtlång mörk höstjacka, också den aningens för stor.

Tror du mig inte? Titta på Rounders och säg sen att jag har fel. Här han han nämligen den klassiska Matt-Damon-som-klippdocka-outfitten. Inget fel i det. Kanske är det i denna basicgarderob som mycket av hans storhet sitter. Det går att känns igen sig i honom, han är vanlig. Han är ingen larger-than-life-filmstjärna, han är bara…Matt. The kid from the block liksom. En svennig grabb. Den manliga varianten av the girl next door. Han har dessutom en mycket behaglig berättarröst vilken används flitigt i den här filmen.

Mike McDermott (Damon) är en vanlig juridikstuderande kille som på ett ovanligt sätt betalar terminsavgiften: han spelar poker. Allt går enligt planerna till en kväll när han i ett tillstånd av hybris och felräknande förlorar vartenda öre han äger. Som för alla andra människor som hamnar på botten är det då – och bara då – som den inneboende kunskapen om kreativt problemlösande sätter in. Han lovar sin flickvän att sluta spela och han tar ett nattjobb som budbilschaufför. Säkra pengar måste in.

Allt går enligt planerna tills Mikes bästa polare Worm (Edward Norton) släpps ut ur fängelset. Karaktären, klokskapen, relationen med Jo (Gretchen Mol) och vänskapen med Worm sätts på prov.

Rounders är en riktig söndagsmorgonfilm. Lågmäld, mysig, välspelad. Inga stora ord och gester bara skön musik, en bra historia och Damons röst som en förklarande ciceron genom filmen. Filmen ger mig behagliga 80-tals vajbs trots att den kom 1998 och duon Damon/Norton är då, precis som nu, bland det bästa man kan se på film i skådespelarväg. Att jag sett filmen förut och gav den en stabil trea spelar ingen roll, jag såg den nu med nya ögon och den förtjänar mer än så.

Publicerat

DEN INNERSTA KRETSEN

Jag undrar om inte den här filmen kan vara det ultimata beviset för att jättemånga jättestora skådespelare i rollistan i kombination med en jättekänd skådespelare som regissör inte per automatik gör en film bra *andas in* och att en jätteintressant politisk thriller på pappret jättelätt kan pladdras bort till att bli en seglivad jättelång historia.

Meningen här ovan kan vara den jättelängsta någonsin på den här bloggen men det beror bara på att jag har så jättelite vettigt att skriva om den här jättetråkiga filmen. På det sättet har den nåt gemensamt med alla övriga filmer jag skrivit om idag. Men det är också det enda.

Imorgon är allt jättevanligt igen på bloggen. Jag lovar.

Här är länken till Imdb om du blir jättenyfiken på filmen.

Publicerat

7 skådespelare jag gärna skippar

Den här helgen kommer bli lite annorlunda här på bloggen. Det ska nämligen listas.

Idag kommer den manliga och den kvinnliga varianten av filmvärldens svar på low-life-suckers, skådisar jag  av olika anledningar  inte gärna ser på film.  I samtliga fall är det inte så pass illa att jag helt undviker filmer med dom i rollistan (eller jo, nääästan) men ibland önskar jag att jag kunde ha aktiv ögonbindel som slog på när dessa personer var i bild och som slog av när det klipptes till nåt annat.

Skådespelare liksom oss vanliga dödliga är ju inte helt igenom ruttna, det finns nåt gott i oss alla, så jag har försökt se lite positivt på det hela och plockat fram undantaget som bekräftar regeln, den där BRA rollprestationen som dom flesta ändå gjort nån gång i sitt yrkesverksamma liv.

Här kommer sju manliga skådespelare som jag gärna skippar. I eftermiddag kommer listan på dom kvinnliga lågvattenmärkena och imorgon vänder jag på steken, då plussas det hej vilt när mina fjorton skådisfavoriter presenteras uppdelade på två listor. Nu kör vi!

7. Ben Affleck

Jag vet, jag sparkar upp dörrar som inte finns med mitt val på plats 7 men Ben Affleck har en given plats på denna lista. Han är en man som inte borde ha blivit skådis men som behövde vara det för att hitta sin rätta plats här i livet: som regissör.

Mången film har jag fått harva mig igenom när jag ömsom har skrattat, ömsom skämts och ömsom varit uppriktigt irriterad över hans undermåliga agerande men det finns undantag. The Town är den första, Argo den andra och jag har medvetet lagt honom på listans sista plats för jag har en liten föraning om att han kommer åka ut så småningom. Kanske kommer han aldrig hamna på min favvolista men jag tror att han är en snubbe som kommer bli en bättre skådis med stigande ålder. Kanske slutar han sina år som en George Clooney-Sean Connery-look-alike?

 

6. Jack Black

Skådespelare, likt vanligt folk, behöver inte vara bildsköna för att jag ska tycka att dom är fina men dom behöver alla ha en sak: snälla ögon.

Titta på mannen här till höger. Har han snälla ögon? Nä, det har han INTE! Att han dessutom är skränig, överdriven och beter sig på film som att han läser från en telepromter gör inte saken bättre.

Vad gäller Jack Black så är det faktiskt så att jag alldeles medvetet struntat i att se flera filmer enbart på grund av hans medverkan. School of rock, Be kind rewind, Gullivers resor och Kung Fu Panda 2, jag tror inte att jag kan gno fram en endaste anledning att se dessa filmer. Jag orkar inte! Jag fixar det inte!

Men även den här icke-solen har sina goda fläckar, eller ja, EN i alla fall. I The Holiday gör han en icke-Jack-Black-roll och kanske är det därför han funkar där för mig.

 

 

5. Robert DeNiro

Att säga sig gilla film och att tjonga upp denne ”gigant” på en lista över dom sämre skådespelarna världen har att erbjuda kan upplevas som ett provocerande försök till harakiri. Det är det inte. Robert DeNiro är inte en dålig skådespelare, han är bara en skådespelare jag utan tvekan kan välja bort.

Jag tycker han är träig, jag tycker att han är väldigt bra på att spela just Robert DeNiro, no more no less. Han går in och gör sin grej, kisar lite, väser lite, smackar lite och bjussar på ett stort namn på filmaffischen men det är mycket sällan han gör något minnesvärt. Ändå har jag sett merparten av filmerna han agerat i. Konstigt.

När jag försöker tänka ut filmer där jag gillat HONOM, inte bara filmen i sig, så blir det ganska lätt för det är inte så många. Gudfadern II, Cape Fear, Maffiabröder, De omutbara och Tjuren från Bronx. Fem av nittiofem filmer.

 

4. Robert Pattison

Det här är en kille som får mig att tänka på svårmod och zinkpasta.

Jag har svårt att tänka mig nåt mer uttryckslöst. Ska va ett glas vatten då. Ljummet vatten. Eller en bit paltbröd uppluckrad i mjölk.

Nu tror jag inte på mobbing som konstform, inte ens i skrift, så jag tänker inte skriva så mycket mer om denne våldsamt överskattade unge man. Däremot måste jag i ärlighetens namn ta fram wow-flaggan och vifta så jag får mjölksyra i överarmarna för 2010 var han med i den film som hamnade på femte plats på min årsbästalista: Remember me. Filmen är fantastisk i sig men Robert Pattison är också bra. Jag tror i och för sig att det finns en handfull skådisar som hade kunnat ta över hans roll och göra den minst lika bra men det förtar inte hans insats. Han var bra i Remember me. Jag stannar där.

 

3. Seth Rogen

Nuså, nu har vi klivit upp på pallplats och med det kommer vi till dom riktigt hårda killarna. Eller hårda, vadå hårda förresten? Nu högre upp desto mer neutrum.

Seth Rogen har en inverkan på mig som få skådespelare har, jag blir förbannad. Han gör mig helt enkelt asirriterad. Ibland dyker han upp i filmer som är bra och då blir jag förgrymmad för att det är så jävla onödigt att ha honom med för filmen hade antagligen varit ÄNNU bättre med nån som faktiskt behärskar skådespelaryrket i hans ställe. När han är med i riktiga PISSdåliga filmer (Pineapple express) händer det att jag svär. Högt. Alltså jag fattar verkligen inte grejen, jag fattar inte honom, jag fattar inte vad han ska på film att göra överhuvudtaget.

I cancerfilmen  50/50 funkar han men det kan bero på två saker:

1. Det är en FANTASTISKT bra film!

2. Han spelar sig själv och är således trovärdig.

 

2. John Turturro

Bröderna Coen har tagit honom till sitt hjärta, han är typ med i alla filmer dom någonsin gjort. Han får huvudroller (Barton Fink), han får välskrivna småroller (The Big Lebowski), han får mittemellanroller (O Brother, Where Art Thou?) och jag sitter bara och skakar på huvudet, det rister i kroppen, jag får konvulsioner. Varför, frågar jag mig, varför? Vad har den här mannen som jag inte ser? Vad är det som gör att jag får rysningar längs ryggraden och spontant vill trycka på stopp var gång han är i bild? Jag vet inte. Kanske för att han ser lite dum ut. Kanske för att det helt enkelt är så att alla inte kan gilla alla. Kanske påminner han mig om nån otrevlig jävel i min barndom, jag veeet inte.

Jag vet bara att nu är vi på topp två och han har hamnat här av en anledning. Jag kan nämligen inte hitta ett undantag. Jag letar i mitt minne, jag googlar, ögnar igenom hans skådespelarkarriär på Imdb men med handen på hjärtat, tro mig, jag vill hitta något bra att säga om den här mannen och hans yrkesliv men jag kammar noll. Jag hoppas han är trevlig privat och att han har ett gott liv. Jag vill honom liksom inget ont, jag vill bara inte se honom på film, det är allt.

 

1. John Cusack

Hade John Cusack varit med i Djungelboken hade han lätt kunnat sjunga med i den här sången: ”Jag kungen e över alla här under trädens gröna höjd. Jag har nått opp till högsta topp, men ännu är jag ej nöjd. Jag vill ju va’ en man en männska och kunna allt du kan. Jag vill ej längre apa mig. Jag vill bara va’ en man.”

Nej, jag tycker inte John Cusack är en apa, det är inte det jag säger men det här är en skådespelare som inte behöver kämpa för att bibehålla denna listas förstaplats år efter år efter år. Han är rent utsagt bedrövlig.

Redan i september 2010 var mina aversioner uppe på tapeten då jag, Filmitch och Addepladde skrev en Tre om en om just John Cusack . Glory Box-Sara läste det och skrev ett eget Cusack-inspirerat inlägg.

Han är helt klart en man som berör, upprör, tycks om och omtycks. Om honom tycker jag inte, inte alls. Han är min solklara etta och jag tror mig kunna lägga till ”tills döden skiljer oss åt”. Vem skulle kunna putta ner honom från tronen? Jag kan inte se någon, inte inom min livstid i alla fall.

Hoppa gärna hit och läs Filmitch lista över skådisar han gärna skippar.

 

Publicerat

FEAR X

Drive är en film som får mig att vilja gruppkrama samtliga inblandade. Ryan Gosling kan jag i och för sig tänka mig göra mer saker med än att krama men det hör inte hemma här.

Nicolas Winding Refn har regisserat Drive och Pusher , två filmer han inte alls behöver skämmas för. Sen är det Bronson men what the heck, alla har rätt till en dålig dag (vad jag ska kalla Valhalla Rising vet jag inte, väljer att grymta tyst bara). Fear X är den av hans filmer som passerat mig mest obemärkt förbi och jag vet vem jag ska skylla på. Han heter John Turturro.

Nu kommer jag att bli elak och gå till personangrepp ett par meningar framöver så känner du att du inte fixar det, hoppa ner ett par centimeter och fortsätt läs där.

Jag kan ofta tänka om Adam Sandler att han ser en smula efterbliven ut. Att han har en släng av någon genförskjutning som gör att han ser en anings bakom ut. John Turturro ser i mångt och mycket ut som Adam Sandlers storebror och detta inte sagt som en komplimang. John Turturro har ett ansikte som irriterar mig. Många är dom filmer som jag rent intellektuellt sett vet är bra men som John Turturro likt ett ankare i gjutjärn sänker till botten. Bröderna Coens Miller´s Crossing är en, Quiz show är en annan. Nu har han en osviklig förmåga att ofta bli castad av regissörer jag gillar och därför har jag sett honom i en hel drös med filmer och jag känner därför att jag har fog för min aversion.

John Turturro är inte min typ av kille, inte på något sätt och hans korkade fejs på en filmaffisch borgar inte för kvalitet, inte i min värld. Men Nicolas Winding Refn gör det, i alla fall efter Drive, så jag bestämmer mig för att ge Fear X en chans och att försöka se bortom Turturros sneda gaddar och tomma blick.

Det gick sådär.

Harry (Turturro) är en tom man, en nästan död man invärtes. Hans älskade fru har blivit mördad och Harry är i det närmaste besatt att hitta mördaren. Via ett maniskt synande av band från övervakningskameror försöker han komma närmare svaret på gåtan och en förhoppning om att kanske kunna gå vidare med sitt liv.

Om du tänker dig att du är en snigel, inte en såndär svart mördarsnigel, dom har ändå någon form av tempo i kroppen, utan mer en såndär rund vanlig sak med huset på ryggen. Du är en sån snigel, det är vår, första riktigt varma vårdagen och du ligger där i solen och bara gassar och njuter av livet. Så kommer någon och bjussar dig på en stor tallrik helt perfekt friterad pommes med grillkrydda och gurkmajonäs och ett iskallt stort glas. Glaset är förtrollat och fylls på med perfekt upptappad öl tills du säger stopp. Du har ett ganska skönt liv där i solen, mätt, belåten och varm men så ringer mobilen. Nån vill att du ska bege dig hemåt för att dammsuga och torka golven. Du vet att du måste hem men ingen har bestämt hur snabbt.

Om du tänker dig att du är den där snigeln som ska hem och städa och du föreställer dig med vilken fart din fett-, salt- och ölstinna kropp tar sig framåt så kan du med lätthet känna den här filmens tempo. Det går inte undan. Det går så sakta att jag kan se tånaglarna växa under tiden. Ofta tycker jag att det kan vara skönt att i sakta mak få en historia att byggas upp men det finns grader i helvetet och skillnaden mellan behaglig och superseg är ganska stor. Fear X är så seg att storyn blir lidande. Sneglingarna åt David Lynch är uppenbara men Lynch klarar sig ofta på rätt sida seghetssnöret även när det går sakta som satan.

Jag har försökt analysera varför Fear X inte nådde ända fram och allt beror inte på sävligheten. Det klickade helt enkelt inte för mig. John Turturros uppenbarelse förgör filmen, starka ord men så känns det. Jag tänkte flera gånger ”tänk om Viggo Mortensen hade fått göra det här” och då hade filmen funkat bättre – för mig – trots tempot.

Gnällspik? Jag? Hahaha.

Movies-Noir och Plox har också skrivit om filmen.

 

Publicerat

MO´ BETTER BLUES

Det var länge sedan Spike Lee gjorde nåt banbrytande. På 80- och 90-talen var det andra bullar, då var Spike hetare än tomaterna på en plankstek, han var intressant och nyskapande och dunkade ut filmer på löpande band som gav stora rubriker.

Början av 90-talet var hans storhetstid om du frågar mig och jag undrar om inte Mo´better blues är den mest bländande kronan på verket. Det här är en film jag spelat sönder på VHS. Bandet var så använt att filmen i princip var otittbar, SÅ många gånger såg jag filmen. Varför då kan man fråga sig? Ja, efter att ha sett om filmen efter en paus på femton år så frågar jag mig själv samma sak. Vad var det med Mo´better blues som var så fantastisk?

För det första: Denzel Washington. Bortsett från rollen som Steve Biko i filmen Ett rop på frihet så var Denzel inte något känt fejs då. Hans Bleek Gilliam blev Bleek Gilliam, inte Denzel Washington som spelar trumpet. Det här var också innan vetskapen om varför han inte springer på film. Denzel kändes liksom snygg och fräsch. Fast mest snygg. Och duktig på trumpet.

För det andra: Wesley Snipes. Wesley är Wesley är Wesley och även om hans rollfigur inte är särskilt sympatisk här så spelar han saxofon och saxofon är Careless whisper och Careless whisper gör mig lugn.

För det tredje: Mo´better blues-trudilutten. Det spelas en låt så fin och så harmonisk och så sövande att denna film fick agera stand-in för John Blunds sömngrus många sena nätter.

Det finns mycket att tycka om med den här filmen. Persongalleriet är färgstark och sprudlande, dialogen välskriven, skådespeleriet oklanderligt från alla håll och kanter och filmen är liksom….snäll. Den är som gräddsås gjord från grunden, inte nåt torrt i påse som blandas i vatten. Jag gillar filmen jättemycket fortfarande. Kanske inte lika mycket som förr, men nästan.

Hela det fina soundtracket kan du lyssna på här.

Publicerat

THE BIG LEBOWSKI

Filmintresserad man, ålder 45-plus (här nedan förkortad till F45+): Gillar du den här filmen? (håller upp fodralet till The Big Lebowski)

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Va sa du?

Jag: The Big Lebåvvsky?

F45+: Vad är det du säger? The Big Lebaaaouwski heter det ju.

Jag: Jag sa ju det. The Big Lebåvvsky.

F45+: Lebaaaaouwski.

Jag: Ge´rej nu.

F45+: Fast du kan ju inte uttala filmen fel, inte på det här sättet och inte den här filmen.

Jag: Och varför inte då då?

F45+: Det här är inte vilken film som helst.

Jag: Vilken film då?

F45+: The Big Lebaaaouwski.

Jag: The Big Lebåvvsky (*blink*) ?

F45+: Vad håller du på med?

Jag: Skämtar med dig, men det går uppenbarligen inte så bra.

F45+: Nej. Sluta med det. Man skämtar inte med The Big Lebaaaouwski.

Precis det här hände mig för ett par år sedan och det var DÅ jag förstod, det var DÅ jag blev upplyst i fallet The Big Lebowski.

Det finns nämligen tre saker som förväntas av någon som kallar sig filmnörd:

1. Att i alla lägen håna Colin Nutley

2. Att tycka att Citizen Kane är världens bästa film

3. Att skratta hejdlöst åt The Big Lebowski

Att mitt felaktiga uttal höll på att bli en fjärde punkt i den där listan var bara ett bevis för mig att punkt tre är rätt. The Big Lebowski ÄR en film som filmälskare världen över har upphaussat till nån slags måttstock över vad som är ”bra filmkomik” och här står jag med min filmnördighet och bonniga engelska och fattar inte grejen.

Jag tycker att dom flesta självklarheter tjänar på att ifrågasättas, jag tycker inte att det finns så många ”heliga kor” (och speciellt inte inom filmhistorien) men när jag nu roat mig med att ställa en liiiiten enkätfråga om just denna film till filmintresserade i min närhet har jag fått förvånadsvärt enahanda och inte speciellt utsvävande svar.

Frågan jag ställde löd: Är The Big Lebowski en rolig film? Samtliga tillfrågade svarade ja. Bara ja. Inte ja och en efterföljande förklaring, inte ja och en personlig reflektion, nej, bara ett ja som om detta svar var det mest självklara i världen, som om min fråga var ”Gillar du att andas?”.

Jag mejlade frågan till mig själv (bara för att det skulle kännas lite mer vetenskapligt ”på riktigt”), gav min åsikt och mejlade tillbaka mitt svar. Här är det:

Det är oktober 2011 och jag har sett The Big Lebowski tre gånger från början till slut. Bortsett från dessa tittningar har jag börjat se filmen nio gånger och endast klarat att hålla mig vaken dom första tio minutrarna och den sista kvarten. Hittills har jag INTE EN ENDA GÅNG fnissat, skrattat, vrålgarvat eller ens dragit på munnen och jag kan alltså inte med all vilja i världen tycka att det är en ”rolig film”. Tycker jag därmed att det är en dålig film? Nej. Inte alls. Jag har bara inte förstått att den ska vara rolig.

Den lockar inte mig till skratt, den får mig knappt att hålla mig vaken, det är inte en särskilt engagerande historia men det är en snygg film, Jeff Bridges är fenomenal i sin roll, John Goodman har snyggt skägg och Philip Seymour Hoffman har aldrig gjort så mycket med så lite. Jag hade gärna sett en spin-off med hans karaktär då han sett ur min synvinkel är en ganska läskig typ. Han är en sån som fått tandreglering i vuxen ålder eftersom han inte slutade med napp förrän sista terminen i High School, typ. Varför napp så länge? undrar jag då såklart och därför vill jag veta mer om honom, inte om The Dude, inte om någon som oavbrutet pratar om sig själv i tredje person.

Jag känner inget behov av att öppet håna Colin Nutley i alla lägen, jag vet inte om jag tycker Citizen Kane är bra då jag inte ens sett filmen (än) och nej, jag tycker inte The Big Lebowski är en rolig film – ändå ser jag mig själv som en ganska solklar filmnörd. Går det ihop? Ja, i min värld och det räcker gott för mig.