John Wick (Keanu Reeves) har ingen. Han är helt ensam. Som en före detta hitman kryllar det inte av nära vänner direkt och när hans fru gått bort i en sjukdom är han ensam i världen. Han har dock fått en present av sin fru, en hundvalp, en fyrbent kompis.
John tycker väldigt mycket om sin hund. Det fattar Iosef Tarasov (Alfie Allen), den lättkränkte lille ryske mannen som inte kan ta ett nej. Han ville köpa Johns bil men det ville inte John så Iosef och hans posse dyker upp hos John en mörk natt, slår honom sönder och samman, snor bilen och dödar hunden.
Väldigt få skådespelare kan spela ensamma och sorgsna lika trovärdigt som Keanu Reeves. Kanske beror det på att väldigt få skådespelare har behövt genomlida samma personliga tragedier som Keanu Reeves. 1998 fick han och flickvännen Jennifer Syme en dotter som föddes död. Arton månader senare dog Syme i en bilolycka. Det känns som han kan använda sig av dessa erfarenheter när han ska spela John Wick för jädrar vad jag tror på honom, på att hans drivkraft att hämnas är på riktigt.
Michael Nyqvist spelar Viggo, den ryske badassen, pappan till lättkränkte Iosef. Han är kanske inte fullt lika trovärdig i sin roll. Däremot var det intressant att lyssna på Värvet-intervjun när Nyqvist berättar om olyckan som skedde under inspelningen som nästan kostade honom livet. Riktigt ruggigt!
Annars tycker jag att John Wick är precis den typ av film jag förväntade mig. Stenhård, kolsvart action ända in i kaklet och en Keanu Reeves som inte gjorde mig det minsta besviken.
Nästa måndag kommer en ny film med Keanu Reeves. Eller nej…kanske inte en NY film men en NY recension av en Keanu-film. Det är sommarens måndagstema, ju.