Etikett: Jon Hamm

Publicerat

BAD TIMES AT THE EL ROYALE

Tjolahopp tjolahej, det här är frejdigt och lekfullt och skitsnyggt och kräjsy och det är svårt att inte tjusas av denna film.

Jeff Bridges, Dakota Johnson, Jon Hamm, Cynthia Erivo, Lewis Pullman (ja, hans pappa heter Bill) och Chris Hemsworth som givetvis har uppknäppt skjorta håller i huvudrollerna och Drew Goddard står bakom manus och regi.

Samme Goddard gjorde The cabin in the woods härom året och i mångt och mycket berättar han denna historia på samma sätt även om filmerna skiljer sig en hel del åt när det kommer till genre. Det är annorlunda och kul. Och återigen, det är SNYGGT som fan!

Jag hade rätt höga förhoppningar på filmen, trailern var en höjdare och det fanns liksom ingenting med filmen som inte andades ”världsklass” på förhand. Ändå, eller kanske trots det, blev jag liiiiite besviken. Hade förväntat mig mer även om det jag fick inte var illa på något vis. Filmen är skönt underhållande men med sina 140 minuter känns den på tok för lång. En ansning och killande av darlings hade varit ett plus för filmen men å andra sidan, vem är jag att klaga på dom ändå rätt goda ärtorna?

Publicerat

BABY DRIVER

Edgar Wright är en regissör att lita på. Även om många av hans filmer börjar i hundra knyck och det-här-blir-en-fullpoängare-känsla så är det väldigt ofta andra halvan saggar betänkligt och jag hamnar på en 2,5-3 till slut ändå. Men, det är ändå SEVÄRDA filmer. Scott Pilgrim, The World´s End, Hot Fuzz, Shaun of the dead, klart det är filmer man bör ha sett, inget snack om saken, ojämna eller inte.

Att Baby Driver på pappret känns som en film i min smak är solklart. Efter första kvarten är jag i himmelriket. Kreativt, kul, coolt, massor med musik, fullt ös medvetslös. Jag borde ha fattat redan då att det var början på slutet men jag ville så gärna att det skulle hålla in i mål. Tyvärr gjorde det inte det. Det höll knappt alls.

Vissa scener är jättecoola men det är så långt emellan dom att filmen inte kan bli godkänd trots allt. Att Jon Hamm ser ut som sångaren i Rammstein är ett jätteplus i min bok men inte heller det hjälper upp betyget. Tjatigt och enahanda, så känns det. Inte alls lika fluffigt, fartigt och färgglatt som trailern utlovade.

Årets besvikelse såhär långt, i alla fall för mig.

 

Publicerat

THE CONGRESS

Det finns få saker inom populärkulturen som provocerar mig mer än dåligt tecknad film.

Jag kan fanimej känna hjärnans innanmäte självantända när jag zappar in på Barnkanalen eller Nickelodeon och det bjuds på animerat barnvakteri i form av löpande-band-datagjorda filmer som är så enahanda och pundiga att föräldrar som låter sina barn titta på skiten får skylla sig själva när den hemska nyheten sjunker in: dom har medvetet sett till att uppfostra sina barn med extremt dålig smak.

Samtidigt kastar jag sten i glashus, jag vet det. Jag själv gör business på att teckna som en fyraåring. Ingen kan säga att det är stor konst men det är min konst och jag är skönt jävig i den frågan. Hur som helst så väcker The Congress vissa frågor hos mig och tyvärr är dom flera sjömil ytligare än dom filmens regissör Ari Folman och Stanislaw Lem (som skrev boken filmen är baserad på) vill få fram. Fast det ena behöver kanske inte utesluta det andra?

Robin Wright spelar Robin Wright. Hon är 45 år, får roller fortfarande men kanske inte dom största eller mest välbetalda. Hon bor i en flyghangar tillsammans med dottern Sarah (Sami Gayle) och sonen Aaron (Kodi Smit-McPhee) som lider av en sjukdom som kommer göra honom både döv och blind. Robins agent (Harvey Keitel) vill att hon ska göra det enda rätta, låna ut sin kropp och sina uttryck till filmbolaget som ska scanna henne, mata in mätningarna i en dator och på så sätt göra henne odödlig, för evigt ung och ge henne perfekta roller foreverandever som en datoranimerad version av sig själv. Robin vill inte. Hon vägrar. Al (Keitel) tjatar. Filmbolagsdirektören (Danny Huston) tjatar. Robin vägrar. Det tjatas lite till och till slut ger Robin med sig.

Här bränner det till i filmen, frågeställningen är riktigt intressant. Robin vill inte ställa upp på att sälja sin kropp och sitt yrkesliv på det här sättet, hon vill ha full kontroll och välja sina roller själv. Al spolar ner alla hennes argument i toaletten för vilken skådespelande kvinna i Hollywood bestämmer egentligen helt själv över sitt liv och sin kropp?

Den här delen av filmen har stoft som räcker till en hel film men det är över halva speltiden kvar. Var ska filmen ta vägen? Jag satt i biosalongen och hade ingen aning ö-v-e-r-h-u-v-u-d-t-a-g-e-t. Den första halvan av enastående spelfilm (stark fyra i betyg) blir efter halva tiden en psykadelisk och framförallt FULT animerad film. Jag kan inte säga att den delen av filmen är dålig om jag ser till handlingen men jag har svårt för animationerna. Jag blir trött. Filmen är seg. Det händer inte så mycket. Eller jo, det händer en hel del, det är som att bevittna en LSD-tripp, en SOVANDE LSD-tripp.

Om jag ska försöka mig på att summera filmen så känns den mer annorlunda än fantastisk, mer tänkvärd än min hjärna kan ta in och Robin Wright är underbar. Det är dessutom en film som bör ses på bio. Hade jag sett den hemma hade jag aldrig i livet lyckats vara så koncentrerad som filmen kräver.

Jag såg filmen tillsammans med Jojjenito och Har du inte sett den-Johan på invigningen av festivalen Monsters of film i höstas. Det var lääängesedan.

Publicerat

HÅRDA BUD

På tåget på väg ner mot Malmö Filmdagar satt jag och Henke och pratade film (nähä?). Hux flux satt jag och fipplade på telefonen, klickade mig in på Discshop och beställde Hårda Bud på DVD. Jag minns inte riktigt varför, jag minns inte vad vi pratade om och/eller i vilket sammanhang just den här filmen var aktuell men efter att ha sett den kan jag gissa att vi pratade om Movie 43. Kan det ha varit så, Henke?

Hur som helst, Hårda bud är en film vars svenska titel åsyftar dom stentavlor på vilket tio Guds bud står skrivna. Originaltiteln The Ten syftar på samma budord, dom som enligt Andra Mosebok är:

1. Du skall inte ha andra gudar vid sidan av mig. 2. Du skall inte missbruka Herrens, din Guds, namn, ty Herren kommer inte att lämna den ostraffad som missbrukar hans namn. 3. Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. 4. Hedra din far och din mor. 5. Du skall inte dräpa. 6. Du skall inte begå äktenskapsbrott.7. Du skall inte stjäla. 8. Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa. 9. Du skall inte ha begär till din nästas hus. 10. Du skall inte ha begär till din nästas hustru, inte heller hans tjänare eller hans tjänarinna, inte heller hans oxe eller hans åsna, eller något annat som tillhör honom.

Jag kan tycka att det är rätt vettigt alltihop (utom kanske oxe och åsna-prylen i punkt 10) även om jag skulle vilja lägga till ett par. *

Hårda Bud är alltså en episodfilm där varje budord har fått sig en liten mer eller mindre finurlig snutt. Jag kan inte låta bli att tänka på hur SABLARNS bra Movie 43 är i jämförelse. Nu kom den här 2007, men ändå. Den här filmen är så light, så utspädd, så räddhågsen, så snäll jämfört med Movie 43 att jag kanske aldrig mer vill se någon annan komisk episodfilm än just Movie 43. Men är det då Hårda Bud som är dålig eller är det jag som är sjukligt betuttad i Movie 43. Självklart är det det sistnämnda. Jag charmades totalt av det gränslösa i Movie 43, vilket även Hårda Bud hade kunnat stoltsera med om dom bara vågat. Liev Schreiber är till och med med här med! Många med blev det.

Paul Rudd är med för lite, Famke Janssen ganska lagom, Dianne Wiest snackas det mest om, Winona Ryder är over-the-top och Jessica Alba är…*gäääsp*….Jessica Alba.

* Mina tillägg till budorden. 11. Du bilskola lära dig rondellkörning 12. Du skall icke tugga med öppen mun 13. Du skall lära dig att hedra dig själv ty du är okej precis som du är 14. Du skall tänka på sopberget och bör inte köpa en massa krafs du ändå inte behöver 15. Lär dig punkt 13 så klarar du av en hel massa andra punkter samt resten av livet utan att få axelspänningshuvudvärk, magsår och totalt onödiga komplex.

Publicerat

FRIENDS WITH KIDS

Jag var liksom lite Alfons Åberg den kvällen.

Jag tänkte att jag skulle lägga mig, jag skulle bara titta liiite på film först. Kanske titta på första halvtimmen och sen se resten imorgon när jag är lite piggare? Jag är ju inte dum i huvudet, jag VET att jag behöver sova, måste sova om klockan närmar sig midnatt och alarmet ringer 06.15. Jag fattar! Hallåååå, kom igen! Jag skulle ju bara titta lite, börja titta, liksom nosa på filmen och sen stänga av. Lukta på den hembakade banankakan, kanske smaka lite på ett hörn och sen spotta ut resten. Skitlätt, jag har gjort det förr, jag kan den grejen, vet precis hur man gör.

Men vad mysig den är tänker jag efter första tjugo minutrarna och skiter lite i både morgondagen och Alfons för en stund. Vilken skön film. Jag fnissar och mår alldeles bra. Ett kompisgäng på sex personer, två par plus Julie som är den eviga singeln (Jennifer Westfeldt) och Jason som avverkar damer på löpande band (Adam Scott) befinner sig både mitt i livet och vid ett bord mitt i en restaurang. Efter en högljudd diskussion om hur fan man är funtad som förälder när man tar med sig barn på en dyr fin restaurang släpper det ena paret bomben: Vi ska ha barn!

Paret som är först ut att skaffa barn är Leslie och Alex (Bridesmaidsstjärnorna Maya Rudolph och Chris O´Dowd), paret som är tvåa ut är Ben och Missy (Jon Hamm och Kristen Wiig) och sen är det Julie och Jason som aldrig verkar hitta nån presumtiv mamma/pappa till deras framtida barn. Så, dom bestämmer sig för att skaffa barn med varandra. Vad kan passa bättre, dom är ju ändå bästa vänner?

Fan, klockan är snart ett. Jag ska upp om fem timmar och det är nästan en timme kvar av filmen. Meeeeh, jag ska bara titta liiite mer, jag tänker inte alls titta klart, herregud hur korkad tror du att jag är? Men man blir liksom pigg av att fnissa och filmen är ju sådär perfekt med skön musik och karaktärer som är både snygga och fula och snälla och dumma och helt jävla fel och jättebra samtidigt. Alltså alla karaktärerna är det, sådär som du är och jag är. Bra ibland och dåliga ibland. Sådär som alla människor är, det är ju det som gör oss alla intressanta och det är det som många filmer i den här genren misslyckas med. Det gör inget att det visas lite snor, fulgråt, trasighet och att folk gör tokiga val, det är bra, heja sånt!

Jennifer Westfeldt som spelar huvudrollen i filmen även skrivit manus och regisserat den. Wohooooo säger jag, snyggt gjort, verkligen! Friends with kids är nämligen en såndär film som inte tar (eller får) jättestor plats i massmedia men som kommer att leta sig fram till sin publik på andra sätt. Det är en film som kommer hålla länge, som jag kommer se om många gånger och som – AJ FAAAN DÅ – klockan är typ TVÅ nu och här sitter jag och skriver alldeles frustande och rabies-salivig runt munnen.

Jag tycker ju bara att det var en sån jättemysig filmstund, okej, det är mitt i natten och jag kommer se ut och bete mig som en statist ur The night of the living dead på jobbet imorgon men hey, spela roll, I´m worth it!

När Alfons Åberg sa jag ska bara så var han en litet barn. Jag är vuxen, jag kan ska bara hur mycket jag vill för jag är vuxen och tar ansvar för mina handlingar precis som Julie och Jason tar ansvar för sina. Så nu tänker jag se om filmen och sen åker jag direkt till jobbet. Ska bara hämta ett glas mjölk först.