Etikett: Jonas Gardell

Publicerat

Svensk söndag: PENSIONAT OSKAR

.

.

.

Kombinationen manus av Jonas Gardell och regi av Susanne Bier är ganska lyckad med betoning på ganska.

Det är nåt som skaver med filmen, kanske är det dom övernaturliga inslagen (eller försök till sådana) som inte går hem hos mig. Stina Ekblad som mamman/fru Gunnel Runeberg skaver också. Hon gestaltas som nån form av seriefigur istället för en ”vanlig” kvinna. Mannen/pappan Rune Runeberg (Loa Falkman) är ju alldeles supervanligt svennig, jag tror inte på att han skulle gifta sig med nån som Gunnel och jag tror definitivt inte att Gunnel skulle gifta sig med Rune om filmen varit verklighet.

Men nu är dom gifta Gunnel och Rune och äktenskapet verkar inte särskilt harmoniskt, dock än inte på-gränsen-till-skilsmässoknakande. Skilsmässa känns inte som något existerande i vare sig Gunnel eller Runes sinnevärld. Nej herregud, dom är en familj, dom har tre barn, då håller man ihop!

Rune är en tänkare, en organisatör, en praktiker, han är noll procent känslomänniska, i alla fall är det så han själv och omgivningen upplever honom ända tills han träffar vaktmästaren Petrus (Simon Norrthon) under semestern på Pensionat Oskar. Petrus är en ung man som lever i nuet, han är trollkarl och symboliserar frihet i mänsklig skepnad, han är Runes totala motsats men som vi alla vet kan kärleken dyka upp precis när som helst och var som helst – även på en flakmoppe.

Ingvar Hirdwall gör (som vanligt) en minnesvärd biroll som en manstyp man kan träffa på alldeles på tok för ofta: den gubbiga tourettesrasisten som känner sig tvingad att i alla lägen tala om sin snedvridna syn på invandrare och Ulla Skoog gör en undergiven dörrmattskvinna som säger förlåt hela tiden, en typ av roll vi sett henne göra även i Lorry men då misshandlad intill oigenkännlighet.

Jag vill gärna tycka om filmen mycket mer än jag gör men det tar stopp. Filmen känns ganska undermåligt gjord rent tekniskt, ljudet känns pålagt efteråt och det verkar som om skådespelarna dubbat sig själva av nån anledning. Det korrekta om jag enbart betygssätter med hjärnan är att ge filmen en tvåa men så funkar inte jag. Jag är i mångt och mycket Runes motsats även jag och en känslomänniska kan inte värja sig mot Loa Falkmans skådespelarprestation. Satan i gatan vad han är bra här!!! Han gör filmen, han bär filmen på sina axlar och det är honom man minns efteråt. Långt efteråt. Sen fick han en mycket välförtjänt Guldbagge för Bästa manliga huvudroll också.

Publicerat

Fredagsfemman #136

5. Boxtrollen

Animerade troll som bor i papplådor, klart som korvspad att dom måste få en plats på veckans lista. Biopremiär idag för en film vars trailer jag skrev om redan i juli förra året. Filmen känns helt enkelt rätt…härlig…tycker jag.

.

.

.

4. Regissörer på R

Fram tills förra helgen hette 2014 största svenska snackisregissör Ruben. Nu heter han Roy. Andersson. För första gången har en svensk regissör fått Guldlejonet under Venedigs Filmfestival och det är naturligtvis jättekul. För Roy. Och stort är det, för svensk filmindustri. Jag säger självklart g r a t t i s och jag kommer självklart att se duvfilmen men jag är realistiskt skeptisk vad gäller filmen, jag håller mina förväntningar lågt om man så säger.

.

.

.

3. Sista chansen

Ikväll har A most wanted man premiär. Nu är det sista chansen att se Philip Seymour Hoffman i en huvudroll på stor duk. Ta den.

.

.

.

.

2. Är livet en schlager?

Ja, jag skulle nog kunna skriva under på det. Dansa i neon, Lyssna till ditt hjärta, Du är så yeah yeah wow wow, Just nu, 100%,  Mitt i ett äventyr, Fångad av en stormvind, Snälla snälla, Moving on, Hope & Glory, Ding-Dong, listan kan göras lång.  Men ikväll ställs frågan på sin spets när filmen Livet är en schlager förvandlas till musikal på Cirkus. Kommer jag tycka att musikalen är lika bra som filmen? Kommer Peter Jöback göra Candy Darling rättvisa, Björn Kjellman som var så bra som transa i filmen? Helena Bergströms filmroll Mona görs här av Helen Sjöholm och Monas man som i filmen var Thomas Hanzon är här Johan Glans. Det känns som det kommer bli en viss omställningsperiod i hjärnan med tanke på hur många gånger jag sett filmen (många!) men jag hoppas det blir bra. 720 spänn/biljett höjer liksom kraven en smula.

.

.

.

1. Filmspanarträff

Imorgon är en annan dag och imorgon är det första filmspanarträffen efter sommaruppehållet. Flera av oss sågs under Malmö Filmdagar men nu finns det chans för hela gänget att umgås igen. Med film, med mat, med öl och med filmiska nörderidiskussioner. Vill du veta mer om vad Filmspanarna är för nåt? Klicka här och/eller mejla mig. Till dom redan invigda – vi ses imorgon!

Och på söndag är det val. Det finns ingen film som är så bra att det ursäktar att man är soffpotatis. GÅ OCH RÖSTA!

Publicerat

Fredagsfemman # 89

5. TV-tips för nattsuddare

För ganska exakt två år sedan skrev jag om en film som på svenska heter Trassel i natten. En helskön film från 1985 som glidit mig mellan fingrarna i alla dessa år. Vid midnatt idag visas filmen på SVT1 och har du inget bättre för dig – se den! Reklamfritt dessutom. Heja Jeff Goldblum! Heja Michelle Pfeiffer! Heja SVT!

.

.

.

4. Jag har sett en heeeeel TV-serie den här veckan!

Kors i taket va? Och nej, det är inte Breaking Bad. Jag har fortfarande bara sett fyra avsnitt av Breaking Bad och det kommer inte bli fler. Jag har nämligen lyssnat på Har du inte sett den-poddens lysande genomgång av serien så nu vet jag till och med hur den slutar. Serien som fick mig fast den här veckan var första säsongen av The Killing. Det är så JÄVLA bra och danskheten genomsyrar hela produktionen och det är så härligt. Sen att vyerna över staden påminner om vyerna i Bron  gör inte saken sämre. Blir det en säsong 2? Nån som vet? Fast nu har jag fastnat i ännu en serie. Hade glömt hur mysigt det är.

.

.

.

3.  Vad är A-märkt?

A-märkt är en ny märkning av film som kan och kommer att användas av biografer, festivaler, tidningar, filmtjänster – och kanske även av filmbloggare?  A-märkningen fungerar som en form av konsumentupplysning. För att en film ska bli A-märkt (”A” som i approved = godkänd) ska den innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn som någon gång under filmen samtalar med varandra om något annat än män. Det är ju förjävligt att det ens ska behövas men vid närmare eftertanke, hur ofta händer det?  Hur många filmer klarar A-märkningen (eller Bechdeltestet som det också kallas)? Å andra sidan, är du kvinna? Skulle du klara A-märkningen i ett samtal med vänner i verkliga livet? Ärligt nu.

.

.

.

.

2. En utvald festivalbloggare

Det är nåt med det här att bli utvald. Det är nåt speciellt med det. Jag blev alltid kvar till sist när det skulle väljas fotbollsspelare på skolgympan. Jag var en del av böset, av dom sämsta, en som klasskompisarna både kunde ha och mista och som det fnissades åt. Det var inte alls samma sak när det gällde volleyboll eller basket men det är enbart känslan av fotbollslektionerna jag minns. Utanförgrejen. Att inte vara bra nog. Nu såhär några dagar efter att nyheten är ute att Fiffis filmtajm blivit utvald till en av dom officiella festivalbloggarna under Stockholms filmfestival försöker jag vänja mig vid tanken.  Jag är så himla glad! Det känns så himla kul! Och jag skulle vilja säga ett liiiiiiite hånfullt HA till fotbollsstjärnorna i grundskolan. Jag kanske var toksämst på att sparka fotboll när jag var elva men vad fan spelar det för roll – egentligen?

.

.

.

.

1. Mitt enda liv

Jag har följt Jonas Gardell sen jag var femton år gammal och såg hans bok Präriehundarna i bokhandeln där hemma. Jag tror dom köpt in ETT ex, det är väl ingen som vill läsa sånhär skit, kanske dom tänkte, bokhandelsägarna. Det är väl ingen som vill läsa om Percy, Lena, Reine, Pia och Anders – vanligt fölk! Men JAG ville läsa. Jag köpte boken, jag läste, jag läste om. Det är en suverän bok! 1989 när jag satt framför TV:n och häpnade åt Kim & Jonas, humorn, den galne lille mannen på scen. Det var länge sedan nu. Nu vet alla vem Jonas Gardell är. Så var det inte 1987 när jag försökte prata med mina vänner om Präriehundarna och författaren jag tyckte så mycket om. Nu i helgen är det dags, nu ska jag få se Jonas Gardell summera sitt liv såhär långt i showen Mitt enda liv. Jag tycker om summeringar. Det är som att tänka igenom allt, sätta ner klacken, andas ut, andas in och sen starta motorn på nytt. Det kommer bli en härlig kväll, jag känner det på mig.

Publicerat

Fredagsfemman # 37

5. Torka aldrig tårar utan handskar

Jag minns hur det var på 80-talet, jag minns pratet om HIV och AIDS (fan, jag minns när det hette HTLV3), jag minns rädslorna, tankarna, paniken och känslan av att det inte var nån idé att ha sex överhuvudtaget, i alla fall inte om jag ville leva och bli äldre än typ arton år. Så gick tankarna för mig, en tonårig hetrosexuell tjej. Hur det var för dom homosexuella förstod jag aldrig riktigt, inte förrän nu. Jonas Gardells bok Torka aldrig tårar utan handskar går som TV-serie på SVT och det är ett stycke nutidshistoria som ALLA borde se och läsa. Klicka här för att komma till SVT.

 

4. Josephine Bornebusch

Jag är inte en av dom som hyllar Solsidan till skyarna även om jag gärna tittar på det. Jag kan fnissa åt det, visst kan jag det, men oftast tycker jag det är mer ångestladdat än riktigt roligt. Många pratar om Henrik Dorsins Ove Sundberg, om Felix Herngrens Alex eller Johan Rheborgs Fredde men personligen tycker jag att Mickan i Josephine Bornebuschs tolkning är den bästa karaktären. Det finns (tyvärr) så väldigt många Mickans där ute, så vääääldigt många och Josephine gör henne så på pricken klockrent.

 

3. Ryan Gosling-snyftare på TV ikväll

Klockan 19.30 på Sjuan. The Notebook – Dagboken.

 

 

 

2. Andreas Öhman

Jag tycker att den här mannen är Sveriges mest intressanta regissör just nu.  Han är så begåvad att det nästan är läskigt och han är ett levande bevis för att det går att komma väldigt långt utan fina diplom och utbildningar, det gäller bara att vara tillräckligt bra på det man gör.

 

 

1. Ju mer vi är tillsammans

När jag gick ut från biografen den där tisdagen i augusti efter att ha sett Bitchkram så bestämde jag mig för två saker. 1. Att aldrig någonsin skämmas för att säga bra saker till någon jag egentligen inte känner och 2.  Att jag skulle försöka få ihop min dotters tjejkompisar och alla deras mammor för att gemensamt gå och se filmen när den har premiär. Ikväll är det dags. Massor med platser är bokade och vi ska se den tillsammans. Tillsammans är ett fint ord.

Publicerat

Fredagsfemman # 9 – The Påsk Style

5. Jesus från Nasareth
Min barndoms påskar handlade mest om otäckt påskgodis (små ägg med vitt skumkladdigt innehåll) som jag fick av min farmor och Jesus från Nasaret på TV. Mycket har hänt sen dess. Min farmor är död, jag kan köpa mitt eget påskgodis och hela serien om den extremt blåögde Jesus finns att beskåda på youtube.
Del 1. Del 2. Del 3. Del 4.

 

4. Jonas Gardell
”Vi tänker oss gärna Jesus milda kärleksfulla leende. Lägg nu till att leendet troligen var tandlöst så får vi förmodligen en smula rättvisare bild”.

 

3. Jim Gaffigan
Det finns ingen anledning att ha en långtråkig långfredag. Längre.

 

2. Påsk på Södermalm

Den här lilla reklamfilmsnutten innehåller bättre effekter än många svenska spelfilmer. Se och inspireras vettja.


1. Robin Williams
När Robin Williams berättar om Jesus liv så gör han det på ett sätt som bara Robin Williams kan. Häng med nu för här går det undan.

 

Publicerat

Fredagsfemman # 6

5. Kvinnan som kan skära grönsaker i sömnen

Geena Davis är en av filmhistoriens tuffaste kvinnor i filmen Long kiss goodnight. Imorgon kväll visas filmen på TV3. Stoppa i bettskenan och ladda upp med redigt med kaffe för reklampauser kan ge vilken filbunke som helst magsår. Men har du inte sett filmen så är den värd att ses – även med idiotavbrott.

 

4. Mannen med knivskarp humor som vapen

”Kvällspressens relation till sanningen är som mitt rövhål: beundransvärt tänjbart.” En man som kan uttrycka sig så i skrift förtjänar all cred han kan få. Jonas Gardell slår huvudet på spiken gång på gång på gång och hans hjärna är en till synes aldrig sinande källa till punchlines. Jag läser hans krönika om humor och håller med. Kan man skratta åt elände har man mycket att vara glad åt.

 

3. Kvinnan med för stort namn för sitt eget bästa

Att vara begåvad inom fler områden än ett är aldrig lätt, i alla fall inte om vederbörande vill bli tagen helt på allvar. Madonna har gjort mycket i sitt liv men det allra bästa hon presterat inom filmmediet är som regissör till filmen W.E (och detta säger jag trots att jag verkligen gillar filmen Evita). Jag var full av fördomar, jag erkänner detta, men dom fick jag äta upp likt kylskåpskalla rester för den här filmen – och Madonna som regissör – bör tas på allvar.

 

2. Kvinnan utan namn

Med knastertorr humor och världens sämsta killsmak gör Klara Zimmergren entré i Kvarteret Skatan-ensemblen. Jag är lite rädd för Klara Zimmergren. Hon är så JÄVLA bra. Otäck på nåt vis. Är hon allvarlig? Hur kan hon hålla sig för skratt? Förstår hon ens hur klockren hon är, jag menar, ”slänga skräp, som man säger”, hahahaha. Gå på bio i helgen så förstår du grejen.

 

 

1. Musketörerna!

Onsdagen den 14 oktober 2009 såg jag den här föreställningen första gången. Ett drygt år senare köpte jag biljetter igen och nästa vecka är det dags att använda dom. Jag har varit så rädd att biljetterna skulle komma bort eller att nåt annat dumt skulle komma i vägen men nu finns det ingenting som kan stoppa mig, nästa vecka ska jag äääääntligen få se De tre musketörerna på Stockholms Stadsteater igen.

Johannes Bah Kuhnke, Leif Andrée, Alexander Lycke (stället för Fares Fares), Andreas Kundler, Sofia Ledarp, Lars Göran Persson, Ann-Sofie Rase,  Gerhard Hoberstorfer, Frida Westerdahl och Jan Mybrand (med flera) är så mycket ballare, tuffare och coolare än alla filmiska musketörer jag någonsin kan komma på. Det här är den bästa teater/musikal jag sett, det här är världens energiboost för både kropp och själ och tjohooooo, jag ska få se den IGEN!