Svensk söndag: FYRA NYANSER AV BRUNT

Travtränaren Sören H Lindberg har precis dött i sin säng i en herrgård i Smedjebacken.

Det äldre gifta paret Jan-Erik och Smulan kallar sig Kim och Kelly när dom reser land och rike runt med sin trollerishow. När Smulan skulle köpa en bok på Åhléns mötte hon danske Perikles och nu vill hon vara med honom också.

Richard och Tove driver ett hotell, ett nyrenoverat hotell. När Richards föräldrar Jan-Erik och Smulan kommer på besök med en knepig dansk i släptåg blir det viss förvirring och när dansken skänker en (ful) trästatyett föreställande Hadar Cars får Richard panik.

I Göteborg har några personer anmält sig till en matlagningskurs men det är en kurs som mer liknar gruppterapi och i en tegelvilla i Bjärred ska en frustrerad pappa försöka stimulera en skoltrött son genom att visa honom sin arbetsplats, smådjurskrematoriet.

Fyra nyanser av brunt är en film som fick många att höja på ögonbrynen när den kom. Ett biobesök på tre timmar och tolv minuter med paus i mitten hör inte till vanligheterna vare sig det handlar om utländsk eller svensk film. Att det var Killinggänget som skrivit manus till filmen gjorde nog att ännu fler förvånades över resultatet, det är nämligen inte vare sig lättillgänglig eller ironisk humor det är frågan om, det är mycket mer än så.

Det är alltid vanskligt att strössla med superlativ, jag vet att det kan upplevas överdrivet, kanske lite larvigt och onödigt förväntningshöjande men i det här fallet kan jag inte göra annat. Det här är 192 minuter svensk film av yppersta klass och kan man prata om filmisk perfektion så gör jag det nu. Manus, skådespelare, scenografi, musik, regi, hela tjofaderittan är nåt så inihelvete bra att jag kan LOVA att alla svensk-film-skeptiker som finns därute inte kommer hitta mycket att klaga på.

Räds inte speltiden, omfamna den ty du kommer inte vilja att filmen ska ta slut. Och som lök på laxen får man se vad man kan göra med kombinationen en mutta, en tratt och cornflakes och det kan jag LOVA att man inte sett i någon annan film förut, oavsett nationalitet.

ESKIL & TRINIDAD

När Sune åker till Grekland tapetseras landet och riket med filmaffischer. När Lilla Jönssonligan ska ut på nytt farsartat bus visas TV-reklamsnuttar till leda. När Lukas Moodysson gör en film med ungdomar i huvudrollen visas trailern före all sorts annan film på bio. Men Eskil & Trinidad, en helt suverän film för alla mellan åtta och hundraåtta, den bara….försvann.

Eller försvann den? Fanns den ens? Jag vet att den gick på bio men jag fattade aldrig vad det var för film. Såg aldrig nån trailer (trots att jag går på bio en hel del) och läste inte om den i tidningen förrän European Children’s Film Association utsåg den till bästa europeiska barnfilm. Vad är det för fuffens? Varför hjälptes inte den här filmen på traven? Om det satsas så mycket tid, pengar, engagemang och kärlek på att göra en riktigt mysig välgjord välspelad underfundig ungdomsfilm, varför inte se till att den når fram till sin målgrupp? Jag tror mängder av människor skulle älska filmen – om dom bara visste att den fanns!

Eskil (Linus Oscarsson) flyttar till en norrländsk by med sin pappa, den före detta hockeyspelaren (Torkel Peterson). Tanken är att med såna gener ska Eskil bli hockeylagets stjärnmålis. Eskils mamma (Iben Hjelje) har flyttat tillbaka till Danmark och Eskil saknar henne. Han vill att hon ska hämta honom, att dom ska vara tillsammans, att hon ska blåsa på hans blåmärken.

I byn bor även hon som är både pingstvän och byoriginal, Trinidad (Ann Petrén). I folkmun kidnappar hon barn, bränner upp dom och sparar fettet som blir över. Men sanningen är att hon bygger en båt. Och för hockeycoachen (Jonas Inde) står framtiden i klubben på spel. Laget måste vinna seriens sista match annars finns det varken tränare eller hockeylag kvar i byn.

Filmen är inspelad i Vuollerim, Jokkmokk och Luleå och det är så sjukt charmigt att höra den norrbottniska dialekten. Sen har filmen så många bottnar att den är helt perfekt som familjefilm. Det finns mängder med skilsmässobarn som kan känna igen sig i Eskil, det finns massor med tjejer i samma sits som Mirja (den enda tjejen i kill-hockeylaget) och som förälder kan jag med lätthet känna med både Eskils mamma och pappa. Och det här med att dissa människor som är annorlunda kan vi alla lära oss nåt av.

Eskil & Trinidad är hur som helst en jättefin film. Jag hoppas och önskar att den når ut, fram och in lite överallt. En sån här film borde alla se. Jag kan inte göra mer än att hoppas att den blir en julaftonstradition på SVT på samma sätt som Kan du vissla Johanna eller Karl-Bertil. Det vore jättemysigt tycker jag.

Rebecca på Mode och film har också skrivit om filmen. Klicka här.

NÅGON ANNANSTANS I SVERIGE

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Prästen i filmens lilla samhälle Borunda funderar högt. Vad är det som gör att det är så erbarmeligt svårt att klippa banden från sin hembygd? Den sanning som fanns där när vi växte upp sitter som en skadad nervtråd i ryggmärgen och precis som hundar fastbundna i en löplina försöker springa längre än dom kan precis så försöker många av oss som lämnade våra barndoms hålor komma loss bara för att märka att det inte går. Linan har en ände, det tar stopp.

Någon annanstans i Sverige hade lika gärna kunnat heta Överallt i Sverige. Det är inte så att någonstans i Sverige ligger EN by likt Borunda där invånarna över 30 är socialt missanpassade, avundsjuka, psykiskt instabila, skitsnackande, alkoholfokuserade, trasiga, ärriga, ensamma, kärlekstörstande och överbreppsbenägna och invånarna under 18 har tappat all form av tro på mänskligheten och framtiden. Det är inte en hittepå-by uppdiktad i Hans Gunnarssons roman och sedan överförd till film, det är fucking jävla vardag för alla som bor i samhällen med mindre än 40000 invånare och ju färre antal människor i byn desto starkare procentuell soppa.

Jag känner att jag blir lite upprörd här. Filmen måste verkligen ha funkat. I tankarna förflyttas jag 25 år tillbaka i tiden, till en tid och plats då jag insåg att jag måste flytta till en större stad för att överleva och då menar jag inte fysiskt utan mentalt.

Mikael Persbrandts Stefan är den enda i filmen som tagit sig ifrån byn och skapat ett liv i en större stad (Stockholm eller Göteborg, ja, nån stad med NK i alla fall) och trots att han är belevad, lyckad och känns rätt sund så hamnar han i gamla mönster på en pisskvart inne på den lokala pizzerian. Barndomsminnen tar sig genom märg och ben som infekterade pilar och direkt känner han igen Jonas Indes Krille även kallad ”Nifen” eftersom han gjorde det livsavgörande felet att uttala det svenska ordet kniv på engelska under ett glosförhör i typ mellanstadiet. Krille känner igen Stefan precis lika väl och minns dagen då Stefan tryckte ner hans huvud i en ospolad toalett som om den var igår.

Det finns mängder av scener jag skulle kunna skriva om och referera till men jag vill inte. Jag vill inte berätta hela filmen och jag kan inte se scenerna enbart som filmiska diton då ingenting av det som händer i filmen är nyheter för mig. Det jag inte själv har upplevt har jag sett på nära eller relativt nära håll och kanske är det därför jag har så jävla svårt med att att filmen kallas ”en djupt tragisk komedi”. Det här är fantamej inte roligt! Det här är Sverige, det här är svenskar, det här är VI och vårat land och hur vi beter oss och mår och visar man Sverige på det här viset finns det inte mycket att flabba åt. Kanske går det att se det tragikomiska om man är uppvuxen i en storstad med glada, friska och harmoniska vuxna omkring sig, jag vet inte. Kanske.

Mitt enda ”problem” med filmen är det gamla vanliga: typecastandet. Det är trist att se Magnus Roosman som det obligatoriska svinet, Helena Bergström som självklart gråter och snorar, Jonas Inde som överförfriskad-äldre-ungdom-på-glid, Peter Andersson som sunkig, Jacob Nordenson i brun manschesterkavaj och Marie Richardson som milf-våp. Jag hade gärna sett samma skådespelare i filmen men det hade känts långt mer intressant om regissören Kjell-Åke Andersson vispat runt ordentligt bland rollerna. Jag undrar när den svenska filmen kommer, den som känns riktigt nyskapande, spännande och modig i rollbesättandet men utan att ge avkall på dom kända stora namnen. Tänk att få se Lasse Åberg som våldtäktsman, Helena Bergström som Black Army-ledare, Jakob Eklund som långtradarchaufför, Eva Röse som hjärnkirurg och Mikael Nyqvist som typ…bonde.  Ja just det, bondegrejen är ju redan avklarad och det gick ju bra.

Hembygden drar i oss. Varför gör den det? Vad är det för krafter som får oss att återvända, som får oss att överge stadens brusande nerv för den stilla porlande bäcken?

Någon annanstans i Sverige ger mig inga svar. Å andra sidan har 24 års funderande inte heller gett mig några svar så vad trodde jag? Om jag så blir hundra år så kommer jag aldrig kunna knäcka den här nöten, jag vet bara att jag aldrig kommer att flytta tillbaka till ”min” håla. Jag kan absolut tänka mig att bo i en annan håla men aldrig någonsin mer i min.

Filmen finns på Voddler.