Etikett: Jonas Karlsson

Publicerat

BANG BANG ORANGUTANG

Å herregud säger jag bara. Vilken jävla START på en film!

Redan första minuten är jag beredd på att såga filmen jäms med fotknölarna. Det ä hackigt och fult och stressat filmat, det ser ut som en mix av Dag och natt och Den elake polisen. Persbrandt när han är som bäst och Svullo alltså. En mix av det. Man storknar ju. Det krockar i skallen, det känns liksom inget bra. Alls. Men så HOPPLA! Det händer nåt. Det händer NÅT precis där i början som får mig att hoppa till. Som får hjärnan att hamna i en bubbla och vilja vara kvar där. Oj! Wow! Snyggt jobbat Peter Asmussen och Simon Staho som skrivit manus. Snyggt jobbat Simon Staho som regisserat också. Nu har han visserligen hela Sveriges skådespelartrojka i ensemblen men ingenting inbillar mig att det gör saker och ting lätt även om han har mycket erfarenhet och kunskap i människorna framför kameran. Finns ju en del riktiga egon där också. Men ärligt talat, det är ingenting som märks i filmen.

Det är något med filmen som känns så väldigt mänsklig. Ledsam. Sorgsen. Mikael Persbrandts Dramatensvenska må glida igenom i vissa scener och hans fitteslickarmustasch är verkligen inte klädsam men jag kan ändå känna med och för hans Åke, pappa till Oscar och Emma, make till Nina (Lena Olin) och bror till Mats (Jonas Karlsson). Åke vill ställa saker och ting till rätta men vissa saker kan man inte förändra, vissa saker är helt enkelt för sent hur mycket man än vill tänka motsatsen.

Samtidigt, den där känslan av att det är Den elake polisen jag tittar på går inte över. Filmen är liksom filmad så. Smal rektangulär bild, klara färger, ganska jobbigt ljussatt och Reine Brynolfsson med en heliumballong. Jag kan verkligen  förstå personer som sågar filmen. Det är som att filmen har ett yttre lager som inte stämmer med det inre och antingen fastnar man på det yttre lagret och orkar inte/bryr sig inte/kan inte knacka sig igenom det för att nå det inre eller så lyckas man se igenom ytan och förstår det som finns bakom.

Jag tror jag förstår. Åtminstone kan jag känna det jag tror jag förstår. Fy fan att vara Åke. Fy fan. Fy fan att vara hans fru också eller hans föräldrar. Fy fan att vara lilla Emma. Fy fan vilket jävla liv. Samtidigt, det är sånt här som händer, hela tiden, varje dag. Familjer går sönder och det finns massor med anledningar till det men människorna måste försöka överleva ändå. Överleva på alla sätt som går.

Filmens plus är skådespelarna och manuset, filmens minus det rent visuella. En krock i både kropp och själ.

Publicerat

BECK – DJÄVULENS ADVOKAT

Den 38:e Beckfilmen med Peter Haber i rollen som Martin Beck hade premiär i lördags på C More. 38. Det börjar bli maffiga siffror. Som en långfilms-TV-serie. Om jag fick bestämma får det gärna komma 38 till, jag gillar nämligen karaktärerna mer nu än någonsin förut.

Djävulens advokat börjar med att en restaurangägare blir skjuten mitt framför betalande gäster. Mördaren är inte maskerad det allra minsta, alla restaurangbesökarna har alltså sett hans ansikte klart och tydligt men ingen verkar våga berätta vad som sett. Eller vem.

Advokaten Paul Beijer (Joel Spira) får det hett om öronen när han hamnar i klorna på en klient som är rätt igenom skrupelfri samtidigt som han och hans syster polisen Alex Beijer (Jennie Silfverhjelm) behöver sälja deras döda mammas hus. Alex är mitt uppe i en komplicerad utredning och hon och Steinar (Kristofer Hivju) får allt svårare att samarbeta nu när Steinar har problem på hemmaplan. Hans fru har varit otrogen och behöver en ”paus”.

Återigen tycker jag att Beck-serien går åt rätt håll när den kör ett skruvstäd kring mänskliga relationer snarare än ”bara” ett mordfall. Det blir liksom mer intressant, jag som tittar bryr mig betydligt mer. Jag var aldrig speciellt imponerad av åren när Gunvald Larsson (Mikael Persbrandt) var i farten och slängde ur sig svordomar i nittio minuter, däremot, dom filmer när hans släktingar eller andra närstående var inblandade fick var ”edgy”, det blev mer på riktigt och kan kunde förstå Gunvalds överaggressiva beteende.

Den här filmen är inte den bästa bland dom nya men den är helt klart sevärd. Godkänd. Okej. Ja. Storyn är visserligen långsökt i vissa delar men jag köper det och ja, jag vill fortfarande se mer. Relationen mellan Steinar och Alex har aldrig varit intressantare.

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

BECK – DEN TUNNA ISEN

Vårens andra Beck-film av fyra kan nu streamas på CMore och självklart gjorde jag det så snart jag fick 90 minuter över. Den förra filmen var inte mycket att hänga i julgranen men jag är inte den som ger mig, jag gillar ju franschisen och vill gärna följa det här gänget både genom vatten och eld, pölsa och prinsesstårta.

Den tunna isen är manusförfattaren Katarina Ewers första Beck-film och snälla gänget bakom Beck: BEHÅLL HENNE! Behåll henne, ge henne den lön hon önskar för NU SNACKAR VI!

Den här filmen har nämligen kvalitéer väldigt få Beck-filmer kan stoltsera med. En historia som berör, en historia som dessutom tangerar dagsaktuella inrikespolitiska ämnen OCH hon fördjupar i princip samtliga huvudkaraktärers känsloliv. Ramhandlingens annars naturliga men ändå enkla tråd känns hux flux som en riktig cliffhanger och det sprakar runt vissa personer, det gör verkligen det.

Det märks väldigt tydligt i dessa filmer hur viktig casten är när det kommer till biroller. Hur små dom än är så är det dessa som förhöjer trovärdigheten. Att se erfarna skådespelare som Tobias Zilliacus, Eva Melander, Jennie Silfverhielm och Kristina Törnqvist gör mig glad och även ungdomarna i filmen gör sina jobb med den äran. Men det som räddar filmen och det som är så sjukt smart gjort av manusförfattaren är att backa Martin Beck in i en annan fålla och istället öka screentajmen för Steinar Hovland (Kristofer Hivju). Maken till närvarande och stabil skådis har vi nog aldrig sett i den här filmserien förut och ju fler minuter vi får ha honom i bild desto mer modern känns Beck som helhet. Måns Nathanaelson (som Oskar) och Anna Asp (som Jenny) får också mycket mer att jobba med i den här filmen och det är toppen på alla sätt och vis.

Av med mössan och säg hallelujah för det här är riktigt bra! Alltså, på riktigt, riktigt bra!

Filmen finns att se på C More. Klicka här för en gratismånad om du inte redan använder dig av tjänsten. Fler filmer jag skrivit om som finns på C More kan du hitta här.

Publicerat

TED – FÖR KÄRLEKENS SKULL

Hej Hannes,

Minns du mig?

Vi hade en liten beef för ett par år sedan, strax efter dina framgångar med Ove… eller…du hade i alla fall en beef med mig. Du mejlade mig för jag tyckte inte om dina filmer. Mina recensioner innehöll ”utstuderade elakheter” och det kändes inte bra för dig när folk googlade ”Sune i Grekland eller på bilsemester” och klickade sig in på mina texter. Jag var ”en mobbare” skrev du. Du kände igen såna som jag från din skoltid, skrev du. Såna som ”rackade ner på dom som försökte”. Du skrev att ”det är lättare att vara elak och raljerande än uppskattande. Det är en väg som de obegåvade ofta väljer – eller de lata”.

Jag svarade dig. Förklarade mig. Jag är ingen mobbare, skrev jag. Jag ser inte mig själv som obegåvad och jag är definitivt inte lat. Jag tycker bara inte jättemycket om alla dina filmer. Du läste mitt svar och du svarade tillbaka, ett långt mejl. Jag uppskattade det, du var inte riktigt lika arg i tonen längre och du avslutade med – som jag uppfattade det – att sträcka fram handen litegrann. ”Så låt oss avsluta nu med att säga att vi hatar varann men ändå inte kan vara utan varann…”.

Vet du Hannes? Jag hatar inte dig men jag anser att smaken är som baken, att varje människa har rätt att uttrycka sin åsikt och att alla filmer förtjänar en chans. Alla som följt min blogg vet att jag är i det närmaste dumdristig i mina filmval ibland, jag ger regissörer och skådespelare jag avskyr chans på chans på chans för jag anser att varje film är unik och man kan aldrig någonsin på förhand veta vad man kommer tycka och känna när man går ut från en biograf. Jag gav Dogtooth 1/5 och The killing of a sacred deer 4/5. Samma grekiska regissör. Att se Terrence Maliks filmer är för mig detsamma som att fejsplanta rätt in i en grovteglad vägg och höra ticke-ticke-tickljudet när tänderna från överkäken landar på parketten – men hindrar det mig från att fortsätta ge honom chanser? Nej. Kanske är det därför slutklämmen i ditt första mejl har satt sig som en tagg i min bröstkorg. Du skrev:

”Men jag har en tanke. Sluta upp att titta på mina filmer. Jag kommer fortsätta göra filmer i exakt samma stil som innan och eftersom du så tydligt och klart skriver att du inte gillar dom så blir det ju ganska korkat av dig att skriva samma strunt varje gång. Då slipper du uppröras och folk som tycker om det jag gör slipper hamna på din hånfulla sida när de googlar mina titlar. Kan det vara en vädjan som blir till verklighet? En ganska logisk konsekvens. Ska vi säga lagom till det nya året? För så dum är du väl inte att du vill fortsätta plåga dig eller är det just i hånen som du finner sånt nöje i?”

Jag såg Ted på premiärdagen. Din nya film. Jag såg den i en fullsatt och charmig förortsbiograf. Du vet Hannes, jag älskar biografer. Jag älskar att åka runt och se film på nya ställen, i andra städer, i andra länder och jag gör det för att jag älskar film. Jag kommer aldrig sluta med det, precis lika lite som du kommer sluta göra dom. Och jag tänker att jag är glad att jag inte lyssnade på dig för det råd du gav mig kan vara det sämsta någonsin, till och med sämre än när skolsköterskan på mellanstadiet sa att jag skulle få bort min ungdomsacne genom att smörja in matolja i hårbotten, Alsolsprit i ansiktet och bara tvätta håret var tredje dag.

Jag såg Ted och jag såg Adam Pålsson transformeras till Ted Gärdestad inför mina ögon. Jag skrattade och fnissade (”Men Stikkan stavas med två k!!”) och tårarna rann. Jag njöt av musiken, av det tidsdokument som filmen är. Jonas Karlssons Stikkan Andersson-truckermusche, Happy Jankell som Lotta Ramel och det hjärtskärande fina att se Lotta Ramel själv spela sin mamma Susanna. Dan Johansson som Povel Ramel, sitta och jamma med Ted vid pianot, Niklas Strömstedt som spelar sin far Bo och hur fingertoppskänsligt Ted förvandlas utseendemässigt ju sämre han mår psykiskt. Sminket är alldeles utsökt där. Och Göran Hallbergs magnifika foto. Och Peter Viitanen som brodern Kenneth. Vilket bra val av skådespelare!

Det finns ingenting med Ted som hade kunnat göras bättre. Det är så jag ser det och det är din förtjänst Hannes. Manus och regi: Hannes Holm. Det är du. Ju.

Så jo. Jag kommer fortsätta se dina filmer och jag kommer fortsätta skriva precis vad jag tycker på min blogg. För det är det jag SKA göra. ”Du ska fortsätta vara uppkäftig och oregerlig. Det är din uppgift” skrev du och ja, jag kan vara både och när andan faller på. Men jag kan också – definitivt och med lätthet – vara uppskattande när jag ser en film som uppfyller hela min varelse och som får mig att känna det där magiska pirret som bara en riktigt bra film kan framkalla. Jag tycker nämligen att det är bra mycket svårare att vara elak än snäll, även i skrift.

Dina sista ord till mig var ”Må kraften vara med dig”. Jag kontrar med dessa:

Jag kan sitta på min måne och göra vad jag vill
Där stannar jag tills allting ordnat sig.

/Fiffi

Publicerat

ALL INCLUSIVE

Vi befinner oss i Danmark och precis som i Sverige så är juldagen årets största biodag. Juldagen 2014 hade alltså den danska filmen All Inclusive premiär på biograferna över hela Danmark och det blev en succé av stora mått då den med facit i hand blev den mest inkomstbringande filmen i landet det året (läs mer om detta här). Nu har det gått tre år och det är dags för Sverige att göra en remake. Funkar det danska framgångsreceptet även hos oss?

Juldagspremiären är i år redan bokad då Solsidan kommer få oss att gå man ur huse så All Inclusive får en lite mer ödmjukt hållen premiärdag, 10 november. Datumet funkade ypperligt för Helena Bergströms film En underbar jävla jul för ett par år sedan men det var en film som låg helt rätt i både årstid och annan tid, All Inclusive är någonting helt annat. Jag har så himla svårt att se att det här ska kunna bli en succé, jag tror verkligen inte det.

Antagligen kommer filmen, precis som Medicinen och andra lättsamma produkter i komedi-trams-facket, att nå sin publik MEN det krävs en hel del mun-mot-mun-metoden för att en komedi ska flyga, det krävs att den som ser den säljer in den runt fikabordet på arbetsplatsen, i yogagruppen, i köket på efterfesten. All Inclusive är inte en sån film. Den är tämligen harmlös för stunden men den innehåller absolut ingenting som jag tar med mig efteråt. Den enda som sticker ut med handlingen är att en av döttrarna (Liv Mjönes) köper sällskap av en kroatisk man åt sin nyligen separerade mamma (Suzanne Reuter) på en semesterresa. Hon köper alltså inte sex (nä hualigen, HUR skulle det se ut?), hon köper sällskap och möjligtvis en kyss. Det ger alltså en extra krydda till vad som egentligen ingår i en all inclusive-resa.

Det här var den svenska invigningsfilmen på Malmö Filmdagar och under flera år har det varit någon eller några från filmen på plats för att introducera visningen i salongen. Colin Nutley och Helena Bergström var där när Medicinen visades, Pernilla August och Karin Franz Körlof var där inför Den allvarsamma leken och när Monica Z skulle visas så var både regissören Per Fly och Monica herself, Edda Magnason där. I år kom inte någon. Jag vet inte om det är signifikativt för filmen i sig men det känns lite tråkigt på nåt vis. Det är tid, pengar och engagemang nedplöjt även i denna film, jag hade velat se lite stolthet, lite stake från personerna bakom filmen. Nånting i alla fall.

All inclusive är långt ifrån en usel film, den har ganska ihållande dalar men också riktiga toppar. Liv Mjönes är toppen som ena systern, Jennie Silferhjelm behöver inte skämmas hon heller även om vissa överspelsscener var på gränsen till krav på skämskudde och Suzanne Reuter är naturligtvis jättebra. Hade inte denna trio fungerat så bra som den faktiskt gjorde hade filmen faceplantat totalt. Nu gjorde den inte det.

Att Seinabo Seys kanonlåt Younger överanvänds så den till slut känns sönderspelad är inte bara synd, det är rent utsagt förjävligt, onödigt och snålt! Det finns fler låtar på jorden, Seinabo själv har gjord många som hade kunnat platsa i filmen. Det blir liksom inte trovärdigt när en låt som används som bakgrundslåt i flera scener sedan återkommer i en scen på en klubb i upptempo-dans-version som om vi bodde i Nordkorea och endast en artist åt gången fick tillstånd att släppa en låt.

Som sagt, jag har svårt att se att den här filmen kommer att komma i närheten av den danska succén och jag kan tycka att det är lite trist att vi väljer att göra en remake av en dansk film istället för att producera våra egna. Det måste handla om att ”money talks” och att All Inclusive med sitt inkomstbringande facit i grannlandet sågs som ett säkert kort även för oss. Girigheten bedrar visheten, det är vad jag tror.

Vad tyckte mina filmspanarvänner om All inclusive-visningen? Klicka på namnen för att komma till recensionerna.
Jojje
Carl
Johan
Henke (valde bort filmen pga jetlag)

Publicerat

BECK – VÄGS ÄNDE

Nu har den andra filmen med den nya polisen i Beck-gänget, Steinar Hovland (Kristofer Hivju), haft premiär på C More så vad är det att vänta på? Bara att titta, fundera och skriva av sig.

Den förra filmen – Steinar – var en riktig höjdare i Beck-sammanhang tycker jag. En otroligt fräsch ”nystart” om man nu kan kalla den 32:a filmen i en serie som en sådan. Det här är alltså film nummer 33 och ja….vad ska man säga… Här bjuds man på en fruktsallad med ekologiska bananer, kiwi och – såklart – ett gäng mosiga jordgubbar, såna som alltid finns i pappaskarna under det övre perfekta bärlagret.

Det här är en såndär film som Beck-belackarna skrockande kan säga ”vad var det jag sa” om dom tittar på den. Allt mindre bra finns med. Scener där skådisarna läser innantill, ett manus som uppenbara ”verklighetsfel” (som tex att det är föga troligt att han som dör i början av filmen har en son som heter Rocco) och en twist som blir en ”twist” eftersom allt som händer är så himla uppenbart.

Det finns dock en hel del plus med filmen – också. Kristofer Hivju fortsätter leverera som Steinar, Martin Beck har fått en egen sidohistoria, nån form av stillastående ”romans” som jag känner att jag bryr mig om och även Oskar (Måns Nathanaelsson) har relationsproblem.

Kvinnokaraktärerna blir för övrigt färre och färre och svagare och svagare och jag tycker det är synd att två så bra skådespelare som Anna Asp (som Jenny) och Elmira Arikan (som Ayda) inte används mer än dom gör. Lo Kauppi som Steinars ex-fru Ulrika har en ganska enahanda (och yttepytteliten) roll men hon gör vad hon kan med den.

Det är i ärlighetens namn ingen stark trea jag ger den här filmen MEN den får en trea. Den är helt klart godkänd som 90-minuter underhållning OM man har som grundinställning att man gillar Beck-filmer. Har man inte det så finns det ingen anledning att se film 33.

Filmitch har också sett denna film.

 

Publicerat

BECK – SJUKHUSMORDEN

En gammal kvinna dör på sjukhuset. Sonen går bananas av sorg och skyller hennes död på ansvariga läkare. Läkaren hittas sedan död. Har han hoppat från sjukhustaket? Vad har hänt? Har sonen alla indianer i kanoten? Är läkaren så reko som man vill tro att läkare är? Och varför stöter den gifta obducenten på Martin Beck?

Spänningen tätnar.

Eller inte.

Årets fjärde Beck-film är bara marginellt bättre än den föregående, Invasionen. Gradskivan som används i helvetet mäter inte millimeter, här är det NANOmeterskillnad.

Skippa denna. Se om Familjen istället.

Publicerat

FILMSPANARTEMA: SCENER UR ETT ÄKTENSKAP

När det blev klart att Filmspanarnas junitema skulle bli Scener ur ett äktenskap tror jag det var Jojje som sa: ”Undrar hur många som kommer skriva om Scener ut ett äktenskap?”.

Han menade såklart filmen med samma namn från 1973, skriven och regisserad av Ingmar Bergman, den med Liv Ullman och Erland Josephson som Johan och Marianne som varit gifta i tio år och vars äktenskap vi ska få se utvalda scener från. 283 minuter svensk TV-historia måste man ändå säga att det var och är (då det var en TV-serie från början) och för mig borde det ha varit en fullkomligt logisk film att ta sig an till detta tema, speciellt eftersom jag inte sett filmen. Men är det kanske lite för logisk? Kanske lite för enkelt? Kanske lite för….tråkigt till och med?

Jag lägger Bergman-idén på hyllan. Fyra och en halvtimme äktenskapsdrama, alltså det krävs ändå en rätt stor portion lust och engagemang för att orka ta sig an det på ett rättvist sätt och hur duktiga skådespelare Liv och Erland än är så känns det i min hjärna lite…mossigt.

Nåja. Jag funderar inte mer på saken men en kväll klickar runt lite på nätet på dom vanliga sidorna jag brukar besöka. Filmsidor, sportsidor, teatrar. Och där! Där ser jag nåt jag aldrig sett förut och jag blir alldeles kvidevittglad! Scener ur ett äktenskap! Med Jonas Karlsson och Livia Millhagen! Som gratisstreamad teater filmad från Dramaten! Jag som älskar att gå på teater, på riktigt, men det här var ju helt otroligt. Hela pjäsen är filmad rätt upp och ner, två timmar och tjugosju minuter, ingen reklam och alldeles gratis. dramatenplay.se har verkligen tänkt utanför lådan och jag lyfter på hatten och säger tack så mycket!

Jag såg Jonas Karlsson och Livia Millhagen tillsammans redan 2003 när dom båda var med i Daniel Lind Lagerlöfs film Miffo. Duktiga skådespelare båda två och det kändes lite ”modernt” att se dom två i rollerna som Johan och Marianne. Det som däremot inte känns så modernt är att jag läser att regissören Stefan Larsson har utgått från Bergmans egen teateruppsättning från München 1981. Varför då, frågar jag mig? Varför vill en nutida regissör inte sätta sin helt egna prägel? I min värld känns det lite konstigt men jag har å andra sidan inget ”Bergmanspöke” att hantera på arbetstid.

Johan och Marianne har alltså varit gifta i tio år och är på ytan rätt….nöjda…med sitt äktenskap. (Jag tycker nöjd är ett rätt underskattat ord, ett ord som i dom flesta fall används med en negativ klang men som egentligen är rätt trevligt ändå. Att vara nöjd är väl toppen? Är det inte?) Men som med dom flesta relationer, skrapas det lite på ytan kommer det fram mindre bra saker, sånt som gör att ordet nöjd inte följs av ordet glad utan av ord som ångestfylld, ledsen och bitter.

Johan och Marianne gör nämligen inte varandra glada. Frågan är om dom någonsin gjort det? Dom träffades ”i brist på något bättre”, gifte sig och fick barn, slutade fundera, dagarna passerade, åren gick och sen stod dom där tio år senare och kunde knappt prata med varandra. Det är en ocean av distans mellan dom även om dom tror sig vara nära. Närhet och sex existerar knappt annat än som ”handelsvara” och ”måsten” och dom beter sig som två dockor som pratar om man trycker dom på magen. Då rapas det upp floskler som helt saknar bäring.

Manuset som Ingmar Bergman skrivit andas väldigt mycket ”sin tid”. Den största skillnaden är den gängse bilden av män/pappor som var tämligen annorlunda 1973 jämfört med nu. Att en pappa lämnar sin familj – inklusive sina två barn – helt vind för våg utan att ens reflektera över delad vårdnad, att han inte vill träffa dom ens det allra minsta, det känns…daterat. Mycket mer ovanligt nu än då. Marianne som kvinna/mamma känns inte heller helt up to date men hon är mer konsekvent än Johan. Konflikträdd, dåligt självförtroende, stukad självbild. Liten, liksom.

Självklart är det Johan som tar hem alla komiska poängerna, såklart, han är ju MANNEN och Jonas Karlsson gör en lysande gestaltning av honom. Men jag sitter och funderar på hur det hade varit om även Marianne fått vara lite skönt svartsynt och cynisk ibland. Nu är hon tenniskompisen som lägger bollen helt rätt över nätet och Johan är den som smashar. Varenda gång. Det hade inte gått att skriva en relationspjäs på det sättet 2015.

Scener ur ett äktenskap var en sevärd pjäs och timmarna gick i ett huj. Jonas Karlsson var – som vanligt – briljant men pjäsen i sig kändes alltför beige för att nå dom riktiga höjderna. Jag vet att man inte får svära i kyrkan men det hade varit spännande att se en uppdaterad version av pjäsen skriven på den typ av svenska som pratas nu och med nutida twist på problematiken.

 

 

.

Jag vet inte hur länge denna pjäs finns på dramatenplay.se men det kommer visas fler pjäser där framöver.
Idag skriver mina filmspanarvänner om samma tema. Klicka på deras namn för att komma till inläggen.

Jojjenito
Flmr
Har du inte sett den?
Filmitch
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer

Publicerat

BECK – FAMILJEN

En ljusskygg gangsterboss blir skjuten i sitt hem mitt framför ögonen på frun, svärfar och dom små barnen. Det är inte första gången någon försöker ha ihjäl honom men det är första gången det lyckas (nähääää?). Varje gång har dock resten av familjen klarat sig utan fler men än dom psykiska.

Polisen har svårt att klara upp fallet och Martin Beck (Haber) och hans superteam blir inkallade. Det är konstigt, jag får aldrig känslan av att det är nåt superdupermegasmart team det där men dom har en uppklarningsfrekvens som är imponerande.

I den här filmen får två av dom kvinnliga birollerna lite mer plats, poliserna Jenny Bodén (Anna Asp) och Ayda Cetin (Elmira Arikan). Jag gillar båda två jättemycket, deras karaktärer är trovärdiga och dom båda spelar kvinnor som är välbehövliga i denna typ av filmserie. Poliser som råkar vara kvinnor helt enkelt, inte inkvoterade kvinnoroller som funkar som reagens på dom manliga.

Överlag känns det som att det hänt ”nåt” med Peter Haber och Mikael Persbrandt i denna film, ”nåt” som i betydelsen ”något positivt”. Det känns som att dom tycker det är roligt på jobbet. Det är schyssta vajbs mellan dom, ögonkontakt som klaffar, det är banne mig riktigt härligt. Den förr ständigt så grumpiga Gunvald Larsson har taggat ner ett par knop och här visar han till och med prov på lite äkta känslor. Vad än regissören Mårten Klingberg gör så gör han uppenbarligen helt rätt.

Publicerat

BECK – RUM 302

Jag är medveten om att den mest okreddiga åsikt som kan uttalas högt i detta land är att man tittar på – och tycker om – Beck. Det är är snäppet mindre coolt än att se på Let´s Dance, garva åt Lasse Kronér eller att äta varm mat med ananasring ovanpå.

Jag har svårt att se Beck-filmer som filmer. För mig är det en serie med långfilmslånga avsnitt och det är därför svårt att bedöma varje film för sig. Jag skulle inte betygssätta varje enskilt avsnitt i en TV-serie och det är lite samma sak med Beck-filmerna även om jag just nu ska försöka att skriva om den första filmen i den nyaste omgången av Beck. Det har gjorts åtta nya filmer, fyra har premiär i år och fyra under 2016.

302 är numret på ett hotellrum vid Stureplan i vilken en ung flicka hittas mördad. Det hittas sperma, det finns misstänkta, bland annat den dryge rikemanssonen Emil Ahre (Filip Berg), han som bekostar sitt uteliv med pappas plastkort och har en faiblesse för unga lättfotade blondiner.

Martin Beck (Haber) och Gunvald Larsson (Persbrandt) jobbar på men nu under en ny polischef, Klas Fredén. Fredén (Jonas Karlsson) har tagit över efter Margareta Oberg (Marie Göranzon) och han känns som en bra castad skådis. Korrekt och lite sliskig på en och samma gång. För övrigt känns i princip samtliga skådespelare igen från förr vilket är en förutsättning för att filmerna ska funka alls. Återseendena är viktiga, grannen (Ingvar Hirdvall) och hans torra skämt är ett måste även om han i denna film drog ett ”skämt” som var så underligt att jag inte förstod det.

Rum 302 är varken bättre eller sämre än någon annan ”vanlig” Beck-film. Det finns riktiga lågvattenmärken i serien (Den japanska shungamålningen) precis som det finns toppenbra delar (Sista vittnet, Pojken i glaskulan, Spår i mörker) och det finns en hel drös som betygsmässigt hamnar på tvåa-stark tvåa-svag trea. Där placerar jag Rum 302, en svag trea som ger mig mersmak. Sju filmer kvar att se fram emot, sju söndagsfrukostfilmer.

Publicerat

Svensk söndag: STOCKHOLM STORIES

.

.

.

När jag läste Jonas Karlssons novellsamling Det andra målet tänkte jag att det var mycket trevlig läsning och att det var skönt att det var noveller för då fick boken vara ifred, den kunde aldrig bli film.

Tjohejsan vad fel man kan ha. Stockholm Stories är nämligen en film vars manus är (löst) baserad på denna novellsamling. Men tjohejsan igen vad rätt jag hade i min känsla att boken skulle ha fått vara ifred.

Jag köpte karaktärerna och händelserna i boken rätt av, inga problem alls, det var ju fiktion. Filmen är gjord som om personerna är verkliga men jag tror inte på nån, inte alls. Jag tror inte på nån och jag känner inte för nån, det blir bara marionettdockor som sprattlar omkring framför mig på TV:n, varelser som beter sig otroligt konstigt i ALLA situationer.

Det är författarsonen Johan (Martin Wallström) som kämpar med att själv få bli utgiven, den stammande rikemanssonen Douglas (Filip Berg) som försöker bryta sig loss från tyrannfadern, Anna (Julia Ragnarsson) blir dumpad av den gifta ministern Lena (Marie Richardson) och har ingenstans att bo, Coletho (David Dencik) är en prisad författare som blir stalkad av Johan, Thomas (Jonas Karlsson) är minister-Lenas ytterst beräknande och iskalla allt-i-allo och Jessika (Cecilia Frode) är den knepigaste av dom knepiga, herreguuuud så konstig hon är.

Jag kan inte lägga skulden på skådespelarna att historien inte fungerar, jag tror dom alla har gjort precis det manuset och regissören krävt av dom. Fotot är dessutom utmärkt och musiken är skriven av Nathan Larson och passar jättebra till dom filmiska bilderna. Men det är nåt som skaver rejält. Karin Fahléns regi? Erik Ahrnboms manus? Jag kan inte sätta fingret på problemet, eller så kan jag det. Kan det vara så enkelt som att jag faktiskt läst boken?

Publicerat

HALLONBÅTSFLYKTINGEN

Mikko Virtanen (Jonas Karlsson) är en finsk man som ända sedan barnsben varit i det närmaste besatt av Sverige och allt som är svensk. Han kan citera Per-Albin Hansson och älskar det socialdemokratiska gemenskapstänkandet, han lyssnar på ABBA, han äter Västerås-gurka och nu tänker han ta sitt liv på en Finlandsbåt iklädd en blågul Tre Kronor-hockeytröja. Han orkar helt enkelt inte leva längre, han orkar inte vara finsk längre, han orkar inte vara en del av ett folk som enbart har tre sinnesstämningar: glad, arg och full.

Psykologen Mikael Andersson (Erik Johansson) är en annan resenär på samma Finlandsbåt. När Mikko klättrat över relingen och är i full färd att kasta sig ner i det iskalla vattnet kommer han till undsättning. Det visar sig att inte heller han vill leva längre och när dom båda gett upp hopp-tanken och istället sätter sig i baren och dricker varsin öl kläcker Mikael det strålande förslaget. Han ”ger” sin identitet till Mikko och kan således försvinna. Mikko får allt han har, psykologutbildning och en mamma med alzheimers.

Precis sådär börjar Hallonbåtsflyktingen och vid det laget har jag redan skrattat en handfull gånger. Sen fortsätter det, både filmen, invecklingarna, utvecklingarna och mitt fnissande. Jag har väldigt roligt under visningen och jag mår jättebra efteråt. Jag mår fortfarande bra av filmen. Jag tänker på den. Fnissar till. Ler lite. Ler lite mer.

Filmen är baserad på Miika Nousiainen roman Vadelmavenepakolainen (och jag har ingen aning om filmtiteln är en direktöversättning av bokens titel) och Jonas Karlsson gör huvudrollen som Mikko. Han pendlar mellan att prata ren fiska, prata ren svenska, prata svenska med finsk brytning, prata på finska om svenska och sen ibland hamna i nån mittemellan-accent som kanske inte är klockren om man skulle tokanalysera den men herregud, vem ids när han är så underbar?

Josephine Bornebusch visar återigen vilket synnerligen komiskt geni hon är, hon har en tajming, ett minspel och en förmåga att spela förbannad som jag inte sett hos nån annan än Suzanne Reuter förut, Reuter som faktiskt har en roll i filmen som den gamla mamman Greta vars altzheimerhjärna får en del att jobba med när en helt okänd man dyker upp på sjukhuset och säger att han är Mikael.

Det här är en komedi som tar sig ända in i mitt innersta svennebananhjärta och där får den gärna stanna. Snart ska jag se om den och jag längtar!

När jag såg den här filmen på Malmö Filmdagar satt jag mellan ett par killar som fnissade rätt friskt, ja dom till och med skrattade och ja, rätt många gånger faktiskt. Efteråt var det dock lite buttrare tongångar, filmen var tydligen inte bra. Personligen tänker jag lite annorlunda där. En komedi som får mig att fnissa, skratta och må prima ÄR bra, den kan inte vara nåt annat än bra i betydelsen lyckad. Jag jämför inte med ”riktig kvalitetsfilm” nu, jag jämför med andra komedier, såna som jag inte fattar alls. Åsa-Nisse – Wälkom to Knohult, Göta Kanal 3 och sånt.

Det ska bli väldigt intressant att se vad dom skrattade filmbloggarkompisarna ger filmen för betyg. Länkar kommer när deras texter publiceras.

Fripps filmrevyer, Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord.

 

Publicerat

Filmfruntimmersveckan: Johanna

Johanna Sällström var en sällsam skådespelerska. 33 år gick hon på jorden innan hon själv bestämde sig för att hoppa av vilket var ohyggligt tragiskt tycker jag.

Under ytan (från 1997) är den första långfilm som dyker upp i skallen när jag tänker på henne och underbyxor är det första substantivet. Därför blir dagens recension den lite bortglömda och aningens underskattade underbyxerullen Hans och hennes.

Varför underbyxerulle kanske du undrar? Jo. Utan att statistiskt ha säkerställt denna information innehåller Hans och hennes flest filmade minuter skådespelare iklädda trosa och kalsong jämfört med hela den svenska filmhistorien. Det är inte särskilt snygga underkläder heller utan vanliga bra urtvättade bomullssvennekläder, såna man ser på torkvindor och klädstreck men som ingen vill kännas vid ligger i byrålådan.

Johan (Jonas Karlsson) och Anna-Karin (Johanna Sällström) är ett ungt par boendes på vischan som är rätt tjommiga och sorglösa. Dom trivs ihop, är rätt vardagliga, vill ha barn men det går inte så bra. Johans pappa (Ralph Carlsson) vill att dom ska ta över bondgården men dom är inte helt hundra på att det är en bra idé.

Daniel Lind Lagerlöf  och Malin Lagerlöf gjorde två år tidigare filmen Vägen ut och den här filmen har precis samma mysiga grundkänsla och samma nogsamt utvalda skådespelare, ända ut i minsta biroll.

Hans och hennes är inte en film du ska välja för att glömma bort vardagen en stund, det är mer ett komplement för alla som gillar att spana in grannens förehavande med stjärnkikare. Jag tycker det här är både charmigt och bra även om det inte är någon revolutionerande film på något sätt. Lagom är bäst, ibland i alla fall.

Grattis på namnsdagen Johanna. Jag hoppas att du har det bra, var du än är.