Igår skrev jag om tre sciencefictionfilmer som slutar på ER och som är gjord av en intressant snubbe. Snowpiercer hade till en början en given plats på temat men efter att ha sett den kändes det orättvist att baka in den i inlägget, jag hade liksom mer att säga och tycka, det fick inte plats. Den förtjänade en egen bloggpost helt enkelt.
Jag känner inte till drösvis med sydkoreanska regissörer men i min värld är Bong Joon-ho den mest intressanta. Jag har sett hans Memories of murder och The Host och gillat båda och Snowpiercer kändes på pappret som en film jag skulle kunna tycka om.
Filmen utspelar sig 2031 på ett tåg och som den sciencefictiondystopi den är så har nånting gått jäkligt snett med jorden. Det har blivit en ny istid och mänskligheten är utplånad (vad jag förstår). Dom enda kvarlevande finns ombord på Snowpiercer, ett tåg som en man vid namn Wilford byggt och som åker i cirklar runt jorden. Legenden säger att denne Wilford lever och bor i den första vagnen och i den sista huserar patrasket/pöbeln. Ett klassamhälle på räls kan man säga.
Det kokar i leden hos människorna i den sista vagnen. Dom blir behandlade som skit, överlever endast med hjälp av proteinbars som ser ut som chokladkolarektanglar men som egentligen är något heeelt annat (ska inte spoila detta) och nån form av revolution är på gång. Curtis (Chris Evans) vill inte bli och vara ledaren men blir det ändå, ivrigt påhejad av sin kompis Edgar (Jamie Bell) och han beslutar sig för att ta sig framåt i tåget. Det blir en våldsam och blodig odyssé, en resa på många plan och jag kan erkänna att det var en resa jag njöt av att få vara med om.
Jag skrev i en recension härom veckan att jag tycker Chris Evans har utstrålning som en skiva Wasa Husman. I den här filmen är han mer en perfekt rostad rågkuse. Vilken förvandling! Tänk vad ett Argo-skägg kan göra, det är helt galet egentligen! Jag tar av mig hatten, bugar, bockar och säger wow. Jag trodde aldrig att Chris Evans skulle klara att agera på detta sätt. Jamie Bell, Octavia Spencer och John Hurt är också bra men Chris Evans lyser i jämförelse med dom alla.
Tilda Swinton har återigen fått en roll där hon är sminkad intill oigenkännlighet (den andra är The Grand Budapest Hotel) men här tycker jag inte det funkar alls. Hon blir mer av en comic relief i en privatteaterfars än en vettig karaktär i filmen och jag tycker scenerna med henne blir mer störande än nödvändiga.
Det här är en film med mycket specialeffekter och trots att långt ifrån alla effekter är perfekta så är det ingenting som stör mig. Däremot hade jag gärna sett att filmen fått lite mer ”gravitypengar”, alltså en budget stor nog till att göra filmen rättvisa in i minsta detalj. Nu märks det att det saknats pengar till finliret, till det där sista som hade kunnat göra filmen till en milstolpe i denna genre men för helheten – och mig – spelar detta mindre roll.
Jag tycker att det är ett hån mot biobesökare och filmälskare att Snowpiercer inte visats på svenska biografer men å andra sidan, den kanske dyker upp? Den kanske blir överraskningsfilm på Stockholms Filmfestival i höst när alla filmälskare redan sett den? Hur som helst, det här är en film som tjänar på och förtjänar att ses på stor duk. Det är visuellt maffigt, kreativt, välspelat och med magnifik musik, jag tror helt enkelt att filmupplevelsen hade blivit gastkramande i biomörkret. Nu fick det bli gastkramande ändå fast i lightvariant hemma.
Filmitch, Movies-Noir och Fripps Filmrevyer har också sett och skrivit filmen (och är lite lagom mitt-emellan-svala), Jojjenito och Rörliga bilder och tryckta ord tyckte bättre om den och här kan du höra TNE-podden när dom pratar om den, eller hyllar är kanske ett bättre ord?
[Och för den som vill, här finns filmen både som VOD, DVD och Blu-ray.]
Jag måste säga att Okja känns som den hittills mest intressanta Netflix Original-filmen hittills. Skriven och regisserad av sydkoreanen Boon Jong Ho har den tusen plus bara där (preciiiiis, det är ingen Adam Sandler-komedi!) och då är filmen inte ens sedd än.
