Todd Solondz är en regissör som är lika tydlig med estetiken i sin filmvärld som Wes Anderson är i sin, eller Tim Burton i sin. Det tar inte många sekunder förrän man känner igen persongalleriet i Dark Horse från Solondz tidigare filmer men det är inte så att det är replikor eller ens urvattnade fotostatkopior vi bjuds på, nejdå, här är det föga smickrande personligheter precis som vanligt men annorlunda varianter än förr.
Abe (Jordan Gelber) bor hemma hos mamma och pappa, samlar på leksaker i sitt pojkrum med 90-säng och Marimekkotapeter, han är överviktig, har missat det där med skillnaden mellan självförtroende och självkänsla och låtsas vara nån höjdare i och med att han fått jobb på pappans (Christopher Walken) företag. Allt detta skulle kunna vara rätt okej om det inte vore så att Abe faktiskt inte är speciellt trevlig.
På ett bröllop träffar Abe Miranda (Selma Blair), en kvinna som inte heller dansar. Miranda är inåtvänd, knappt konversibel med kolsvarta trötthetsringar under ögonen och ett mycket instabilt psyke. Abe blir såklart intresserad av henne direkt.
I Todd Solondz värld finns inga vinnare och han vänder inte ut och in på sina karaktärer för att visa deras bästa sidor. Det är skönt tycker jag. Som familjens ”dark horse” står Abe i den snygge läkarbroderns ständiga skugga (Justin Bartha) och den icke-så-ömma modern (Mia Farrow) gör ingen hemlighet av att hon tycker Abe är udda även om hon säger sig älska båda bröderna lika mycket. Jag tror inte på det, föräldrarna är inte heller några änglar.
Jag önskar att Todd Solondz gjorde mer film, att han hade Woody-tempo i produktiviteten och kom ut med en film om året. Jag tror det skulle behövas. Småskruvade dramakomedier om vanligt fölk gjorda på detta vis är rätt trevliga att titta på även om ångest är en del av eftersmaken.
