5. Lille Jaden
Det finns en snubbe, en liten snubbe, som heter Jaden Smith. Jaden Smith kommer bli en av nästa generations allra största skådespelare. Han har star quality som går att mäta med seismograf. Att ha kända föräldrar och få kändispartyn med bröstmjölken är ingen garanti för begåvning och det det visar Jaden Smith i alla filmer han hittills varit med i. Han visar att både generna och miljön blev helt rätt – och viljan, lusten, orken och utstrålningen. Ikväll har hans senaste film After Earth premiär. Pappa är också med.
4. Varför heter det jordgubbar?
Det finns ju ingenting jordigt över dessa röda gubbar. Dom är ju bara ljuvliga. Jag skulle kunna leva på jordgubbar och jordgubbar allena. Okej, lite syre och vatten också men annars är jag nöjd.
3. Fuldans är underskattat!
Jag har köpt George Michael Live in London på DVD. Det var dumt. De blir nämligen väldigt lite filmtittande hemma och väldigt mycket fuldans. Men det går inte att sitta still, det svänger ju och George Michael är en JÄKEL på att sjunga live. Barnen drar ner persiennerna och skäms lite men när dom väl är nere kan dom inte heller vara still. Bra motion är det. Och kul. Jag kan inte sluta dansa. Rejvpartyn, finns dom fortfarande?
2. Planet Terror-party
Planerna för mitt Planet Terror-party med kidsen framskrider. Nu skriker dom inte när jag tar fram DVD-fodralet. Jag vill ju bara få dom att fatta att världscoola stentuffa actiontjejer finns, dom behöver inte ens ha två ben för att meja ner bus. Rose McGowan är bara SÅ ball, Planet Terror är bara SÅ bra och det går att piffa hemma som om det vore vilken melodifestivalfest som helst, discoboll, ja varför inte liksom? Lite röd Jello på det så är partyt i hamn. Och kids som frivilligt stannar framför TV:n. Det kommer. Jag ger mig inte.
1. Sista filmspanarträffen innan det lilla sommaruppehållet
Nu har vi hållit igång Filmspanarna i 1,5 år. Tiden går så fort och snart är det sommar med en massa schyssta blockbusters som ligger och smyger i buskarna. Imorgon ses vi för en sista gemensam film innan den lilla filmspanarsemestern träder in. Och lite middag. Och kanske en öl. Eller två. Eller fem. Och jag har lovat han som väljer film den här gången att spela klarinett. Fan också. Det var trettio år sen sist.