Ibland när jag tänker på filmer jag sett som liten så minns jag hur nästan plågsamt spännande vissa var. Jag minns att jag smygtittade på Starsky & Hutch och Remington Steele på den svartvita gamla TV:n jag hade i mitt lilla rum, TV:n som var så gammal att min morbror tänkte kasta den för att bilden var inte ens svart-vit längre, den var olika nyanser av grönt. Men jag fick den och jag var glad som en spillevink åt lite hightech i flickrummet.
Baksidan av detta var när jag såg serier och filmer och sånt som jag var för liten för så stack det liksom till i kroppen, det blev som kortslutning, väldans oskönt egentligen. Sen vande jag mig och sen slog det över och jag käkade skräckfilm till frukost men det är en helt annan historia.
Peter Weir´s Vittne till mord är en av dom första thrillers som jag kommer ihåg att jag såg och tyckte var sådär ända in i benmärgen spännande. Att se om en sådan film 25 år senare är vanskligt, kanske dumdristigt till och med, men jag inbillade mig att det kunde vara en sån film som fortfarande håller och skoja vad glad jag känner mig nu!
Jag behöver bara komma in en liten bit i filmen innan jag sitter och knaprar naglar för glatta livet. Toalettscenen när den lille amishpojken Samuel (Lukas Haas) blir vittne till det brutala mordet som hela filmen kretsar kring är så vansinnigt snyggt filmat att jag häpnar och trots att jag minns vad som händer (och inte händer) så är det som att lungorna inte behöver syre, jag kippar inte ens jag bara….är.
Harrison Ford är dådär härligt oldschool-Harrison i rollen John Book, polisen som ska skydda Samuel och hans mamma (Kelly McGillis) från mördarna och stämningen filmen igenom är tidlös. Amishaction är en nästintill fridlyst subgenre och Hollywood kanske ska låta det vara så speciellt när det finns filmer som denna som är i det närmaste felfria. Dåliga kopior kan världen klara sig alldeles utmärkt utan.
Varför gör inte Peter Weir fler filmer, han är ju så vansinnigt duktig på det han gör.
När jag såg filmen 1987:
När jag såg filmen 2012:
