Etikett: Joseph Ruben

Publicerat

SOVA MED FIENDEN

I avdelningen ”filmer från (inte jättemycket) förr som inte åldrats med den äran” har turen nu kommit till hustrumisshandlardramat – ”thrillern” – Sova med fienden med Julia Roberts. SÅ långt är allting gott. Julia Roberts är sevärd, då som nu. Filmens stora PROBLEM stavas Patrick Bergin som i rollen som bad guy/hatobjekt/patriarkat-as/vider/praktarsel/övergreppsman skådespelar som om han vore en del av Galenskaparna och After Shave. Det är uppspärrade ögon modell visa-mängden-vit-ögonglob-och-du-vinner-en-målarlåda och han vinner VARENDA målarlåda som existerar. Han är hemsk, God damn it vad dålig skådis han är! Att han dessutom har sånadär beiga 90-tals-herrbyxor som är sladdriga i benen men sitter åt liiite i grenen så man ser kalsongkanten, alltså jag vill SPY så ful är han! Julias andra kärlek i filmen spelas av Kevin Anderson och det är faktiskt precis lika illa, minus våldsamheterna.

Jag förstår att Julia Roberts var den klarast lysande stjärnan när det gäller den här filmen anno 1991, det är svårt att misslyckas med detta när hon har två rediga klåpare som medspelare. Manuset lider också en del både av logiska luckor och engagemang för när hon flyr och det bara har gått 20 minuter av filmen förstår man att man behöver bita REJÄLT i kudden för att orka ta sig i mål.

När jag såg filmen på bio när den kom gav jag den ett betydligt bättre betyg än jag kommer göra nu. Detta beror nog mest på att mitt tålamod med idioter är slut.

Betyg när jag såg filmen 1991:

Betyg när jag såg filmen 2019:

Publicerat

PENTHOUSE NORTH

Det här har man sett så himla många gånger förut.

1989 var det Rutger Hauer som kämpade för sitt liv i Blind fury (Blint raseri), 1994 var det Madeleine Stowes tur i Blink (Blint vittne) och nu är det Michelle Monaghan som trots – eller på grund av – sitt handikapp tvingas till kreativa lösningar när hon sitter i skiten.

Hon lever i ett gigantiskt penthouse i New York tillsammans med fästmannen Ryan och hon tycker nog att hennes liv är riktigt bra. Hon står nära sin höggravida syster och hennes svåger är trevlig även om han tagit reda på fakta om Ryan som inte stämmer. Svågern anar fuffens och det visar sig att han har rätt.

Prologen där det visas hur Sara (Monaghan) blev blind är helt irrelevant för historien. Jag fattar inte varför det är med. Hon var fotograf i Irak-kriget (tror jag, nåt krig är det i alla fall) och det blir nåt anfall, hon bländas och ögonen slutar fungera. Trist för henne men som sagt, det har ingenting med någonting att göra. Hon är blind. Punkt.

Det är ett kärt återseende att se Michael Keaton som psykopatisk och objuden gäst men nästa gång jag blir sugen på att se honom i en sådan roll ser jag om Pacific Heights (1990) istället. Den här filmen är nämligen korkad och torftig bortom förklaringens gräns.