Etikett: Josh Lucas

Publicerat

WHAT THEY HAD

En rollista bestående av Michael Shannon, Hilary Swank, Taissa Farmiga, Robert Forster, Josh Lucas och Blythe Danner fick mig att välja denna film när jag satt på flyget mellan Stockholm och Dubai. Det visade sig vara både ett bra och ett dåligt val.

Bra då filmen var lugn och behaglig i tempot, dålig för att jag blev dåsig och oengagerad. Dessutom, har man inte sett filmer om gamla/sjuka föräldrar och barn som förenas i barndomsstaden/barndomshemmet till leda?

Filmen styrka är skådespelarna även om jag inte för en sekund tror på att Shannon, Swank och Farmiga är syskon tillverkade av samma föräldrar. Manuset är sisådär. Robert Forster är som alltid underbar.

Vill du se ännu en film om Altzheimer och vad denna hemska sjukdom kan göra med en familj, se What they had. Inte sugen på en sån film? Då missar du inget speciellt.

Publicerat

THE SECRET MAN

Ta-daaaaam, här kommer filmen om Mark Felt, FBI-höjdaren som är en av den amerikanska historiens största visselblåsare. Under smeknamnet ”Deep Throat” hjälpte han journalisterna Bob Woodward och Carl Bernstein att få information kring Watergateskandalen 1972. Alltså dom två snubbarna som spelades av Dustin Hoffman och Robert Redford i filmen Alla presidentens män från 1976.

Här spelas Mark Felt av en rejält ålderssminkad Liam Neeson och det slår mig flera gånger att om Jeremy Irons fått rollen hade dom inte behövt sminka honom alls. Men Liam kör på, han går in i karaktär och gör Mark Felt sannorlikt precis lika fårig, fåordig och fyrkantig som han var i verkligheten. Jag har ingen anledning än att tro annat än att han gör sin karaktär rättvisa, det blir bara lite väl mycket teaaaaater över det hela. Peruken hjälper nog också till en del.

Den här typen av film brukar falla mig i smaken ungefär 50% av tiden. Antingen smaskar den till och blir en alldeles ljuvlig mix av sann historia och intelligent thriller eller så slår den knut på sig själv och blir till ett mumbo jumbo-lallande i ett försök att mörka ett sladdrigt manus med krumbukter så att den som tittar inte hänger med. The Secret Man har sina förtjänster men hamnar – för mig – mest i den sistnämnda kategorin. Den känns B utan att behöva vara det.

Diane Lane är alltid mysig att se och birollerna är fullskitna med halvkända ansikten men det hjälper liksom inte. The Secret Man känns medioker. Tyvärr.

 

Publicerat

DAVID WINGO-TISDAG: UNDERTOW

Kristen Stewart imponerade rätt stort på mig i Woody Allens senaste film Café Society. Frågan är, ser jag på henne i ett annat ljus nu när jag sett att hon faktiskt KAN agera OCH stänga munnen?

Svaret är: nej.

I Undertow är hon visserligen bara fjorton år gammal och man ska inte mobba barn men hon är verkligen ingen höjdare här. Det är dock Jamie Bell som har huvudrollen som den unge Chris Munn och det är också han som i filmens början briljerar i filmens bästa och starkaste scen – tillsammans med en SPIK!

Det här är en skitig white-trash-film som handlar om en ensamstående pappa som flyttar till en grisfarm tillsammans med sina två söner när hustrun dött. Med namn som Dermot Mulroney, Josh Lucas och nämnda Bell och Stewart så kan man förledas att tro att filmen är bättre än den är men den är verkligen inge vidare. David Wingos musik är däremot jättefin. Supermysig faktiskt. Kanske det bästa med hela filmen. Och spiken då, man får inte glömma spiken.

Du kan läsa om fler David Wingo-filmer här om du vill.

Publicerat

EN DAG I LIVET

Jag undrar om det inte finns en likhet mellan svenskproducerad modern musik och Lasse Hallström.

Många musikmänniskor säger sig kunna höra ”svenskhet” i musik, att det finns ”nåt” där som andas Sverige vilken internationellt stor artist som än sjunger låten. Lasse Hallström funkar på samma sätt i filmvärlden tycker jag. Han är väldigt duktig på att regissera filmer som är überamerikanska men den där Hallströmska auran vilar över varenda bild, det går inte att förtränga det faktum att det är mellanmjölk jag ser. Clint Eastwood skulle kunna göra samma film men då blir det mer gammaldags mjölk, Wes Anderson skulle också fixa det men då i mer pastelliga minimjölkstoner.

Lasse Hallström är stabil som en ardennerhäst i den här lättsmälta men robusta drama-med-en-romantisk-twist-genren. Jag vet vad jag får, det blir sällan mer men heller nästan aldrig mindre. I den här filmen ska Jennifer Lopez försöka spela en svårt misshandlad kvinna som lever tillsammans med sin gris till snubbe (Damian Lewis) och sin dotter Griff (Becca Garner) som hon har ihop med en annan man, en man som är död. Hon lyckas fly, för sitt liv förstår jag, men det är ingenting som direkt känns. Hade det varit en brittisk film hade denna del av historien skildrats med betydligt mindre softad lins, det hade varit gegga och brutna näsben och panik-ända-in-i-benmärgen. Det är det inte nu. Hallåååå, det är Jennifer Lopez som springer, det är Jennifer Lopez med blåmärket vid mungipan.

Nåja. Hon och dottern flyr i alla fall och dom flyr till en man i Wyoming vid namn Einar Gilkyson (Robert Redford). Han bor på en gård med sin häst och sin vän Mitch (Morgan Freeman) som han vårdar efter en björnattack. Einar visar sig vara Griffs farfar. Sen är det ju Jennifer Lopez vi snackar om så självklart blir hålans sheriff tokkär i henne vid första ögonkastet. En kvinna är ju som alla vet inte hel utan en karl vid sin sida, en kvinna har ju väldigt svårt att klara sig själv, att ha ett existensberättigande, att fungera utan den bekräftelse en sexuellt understimulerad man kan ge henne så det är klart att hon faller som en fura trots att hon har både invändiga och utvändiga sår som borde behöva hinna läkas. Nä fan, nu är jag överdrivet bitchig,men jag kan bli så trött på den där amerikanska moraliseringen över FAMILJEN som det enda funktionella sättet att leva på, det enda som är okej inför Gud och hela församlingen.

Nu är En dag i livet en helt okej film att slötitta på en ledig eftermiddag. Den funkar. Jag kollade upp på Imdb om Morgan Freeman fått nån form av pris för sin insats som Mitch men nej, så var inte fallet. Konstigt tycker jag då han är otroligt bra här. Robert Redford är också bra och Damian Lewis (från Homeland) är otäck som kvinnomisshandlare. Jag önskar att jag kunde sprida parfymerade rosenblad kring Jennifer Lopez person i filmen men det går inte. Hon är alldeles för tillrättalagd för den här rollen. Jag tror inte på henne alls.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: HULK

Om man tycker Danny Elfman gått loss på höghastighetstrudilutterna och sagotrummorna med filmmusiken till Tim Burtons filmer och Men in Black så är det ingenting mot här.

Förtexterna till Hulk kan ge en helkroppsförlamad människa spasmiska ryckningar och hos mig sprider sig ett härligt lyckorus åt Marvelloggan sedd genom ett grönt filter. Hela bakgrunden till Hulkens var och varför klaras av i ett huj och jag tror att även någon som inte är insatt i varken historien eller problematiken kan förstå rubb och stubb. Det är inte kvantfysik direkt, eller jo, det är ju faktiskt just det det är.

Att gammastrålning inte är att leka med visade Stan Lee och Jack Kirby när dom skapade serietidningen om den grå (!) varelsen The Incredible Hulk 1962. Nu var Hulken bara grå i ett enda nummer och det tackar jag allra ödmjukast för, han passar ju så bra att vara grön, fast å andra sidan vet jag ju inget annat.

På film&TV har Hulken gestaltats av Bill Bixby (vanlig med hela byxor) och Lou Ferrigno (grön med trasiga byxor) men när han skulle överföras till gigantiskt bioformat blev det Eric Bana som var den första att få äran att spela doktor Bruce Banner (och Edward Norton strax därefter men det hör inte hit, inte just nu i alla fall) i sin mänskliga form och CGI-monster fick ta över dom gröna effektscenerna.

Jag erkänner, jag var skeptisk till det där plastiga, det där överdrivna, den där EXTREMA storleken på Hulken som grön, jag var fullt nöjd med Lou Ferrignos uppumpade biceps och trasiga jeansshorts. Det balla med Hulken ligger inte i extrema jättehopp och att kunna brottas med helikoptrar, det ligger i den där känslan att vi alla har en liten Hulk nånstans inuti oss som vi kan plocka fram mer eller mindre medvetet i krissituationer. Hela min känslohanteringsfilosofi grundar sig i dom många timmar av min barndom som jag tillbringade tillsammans med Bixby-Ferrigno och det är inte den Hulken jag ser i Eric Bana. Jag ser påkostade effekter, jag ser filmbolagets dollargrin och detta gjorde att mitt första sammanträffande med denna film blev om inte en frontalkrock så i alla fall en liten sur skråma.

Hulken heter Bruce Banner i den här filmen, så även i serietidningen. TV-seriens Hulk fick byta namn till David Banner då Bruce ansågs vara ett typiskt och alltför ”bögigt” namn då på 70-talet. Bruce Banners pappa (Nick Nolte) heter David i den här filmen, tydligen tänkt som en homage till Bill Bixby och som litet tack för allt han gjort. Fint tycker jag även om det är fånigt att han inte kunde heta Bruce från början.

Den här filmen kretsar kring kärleksrelationen mellan Bruce (Bana) och Betty (Jennifer Connelly), dottern till general Thunderbolt Ross (Sam Elliott) som är föga nöjd med sin dotters val av pojkvän och dottern är föga nöjd med sitt val av pappa. Att Ross har mer vetskap om eländet med gammastrålningen och Bruces historia än Betty gör inte saken lättare.

Ang Lee är en modig och begåvad man, en regissör med många strängar på sin lyra. Jag blev förvånad när Sam Raimi tog sig an Spider-man men inte i närheten lika förvånad som när det blev klart att Ang Lee skulle regissera Hulk.  Jag hade sett hans filmer Bröllopsfesten, Förnuft och känsla, The ice storm och Crouching tiger hidden dragon och trots att det är fyra filmer som på ytan är väldigt olika varandra så är dom betydligt närmare varandra i känsla än Hulk någonsin kan bli, i alla fall vid första anblicken. Vid den andra märkte jag att jag hade fel.

Det finns en gemensam nämnare i alla hans filmer (även i Brokeback mountain som han gjorde två år efter denna) och det är komplicerade familjerelationer. Det spelar ingen roll om familjen är taiwanesisk, anglosaxisk, sjuttiotalsamerikansk, random-asiatisk, homofobisk eller semitecknad, svårigheterna är dom samma och Ang Lee är mästerlig på att hitta beröringspunkter och trycka på dom. Det han även är duktig på är att göra detta med bibehållen distans till rollfigurerna, han är nästan kirurgmässigt kylig och det är inga varma kramkalas vi bjuds in till direkt. Jag tror att det är där och endast där mitt aber med filmen Hulk ligger.

Eric Bana är ingen Bill Bixby. Eric Bana ger noll procent varmt intryck till skillnad mot Bill Bixby som utstrålade humanism och medmänsklighet ända in i fibrerna av sina denimbyxor. I TV-serien hjälpte Hulken som svaga, dom värnlösa, dom orättvist behandlade, i filmen Hulk hjälper han…sig själv. Han är så olycklig över sin situation att han liksom ”fastnat”, precis som jag själv fastnat i mitt jämförelsetänk mellan det som var och det som är. Allt var inte bättre förr men Hulken var det faktiskt.

Jag tycker inte filmen är dålig och jag tycker inte GB´s Big Pack-burkar med glass är äckliga men let´s face the fact, det är inte Ben&Jerry. Jag retar mig på Ang Lee´s fascination att visa flera filmrutor samtidigt (nej, det ser inte ut som en serietidningssida, det blir bara hattigt att titta på), jag retar mig på att filmen känns lite för lång (127 minuter) och jag retar mig på att det aldrig hettar till mellan Bruce och Betty men bortsett från detta så är filmen oklanderlig. Jennifer Connelly är jättebra som Betty och hon är utseendemässigt lik sin filmiske pappa Sam Elliott (med härligt grov gråsprängd mustasch). Nick Nolte kör sitt ”Nick Nolte-spel” och här funkar det. Han är smutsig, lite äcklig och twistad i skallen och en sådan figur känns som Noltes paradroll.

Så summa summarum så är Hulk en helt igenom BRA film. Snyggt gjord, bitvis spännande, historien håller och jag är glad då denna sjunde tittning av filmen är den hittills bästa.

När jag såg filmen 2003, 2004, 2005, 2006, 2008, 2009:

När jag såg filmen 2012:

Publicerat

J.EDGAR

John Edgar Hoover var chef för FBI i 48 år, från 1924 till 1972. Det är sånt som liksom inte händer. En president i USA får sitta vid makten i max åtta år men Hoover lyckades överleva inte mindre än åtta presidenter i sin position. Hur man gör det? Genom att gräva fram en hel massa jobbigt skvaller såklart. Varenda högt uppsatt politiker hade en hemlig Hoover-file och att få sitt privata skräp offentligt uthängt kan skrämma den mest hårdnackade till tystnad och lojalitet.

Hoover i Clint Eastwoods tappning gestaltas av Leonardo DiCaprio. Jim Henson har tillverkat muppar som ser mänskligare ut. Allt det eventuella intresse jag hade för filmen dog redan strax efter förtexterna när DiCaprio med tillgjord röst försöker härma Hoover. Det funkar liksom inte.

Såna här filmer tjänar på att ha en mindre känd skådis i huvudrollen, alternativt Meryl Streep om jag ska jämföra med en annan film i samma genre. Jag tänkte hela tiden ”där är Leonardo DiCaprio i smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i mycket smink”, ”där är Leonardo DiCaprio i centimetertjock foundation och påklistrade leverfläckar”. Som Jan Söderqvist skriver i Svenska Dagbladet: ”… när gubbarna Hoover och Tolson återvänder till galoppbanan, ser de ut som två skabbiga muppar”.

Clint Eastwood lyckas återigen inpränta sin alldeles speciella Eastwoodkänsla i en film, den som han är så duktig på. Fint så. Tyvärr räcker det inte den här gången. Jag vet inte vad det är för historia han vill berätta, det blir så många infallsvinklar och ingen röd tråd. Det klipps och hoppas frenetiskt mellan årtiondena och ibland lyckas jag bli totalt bortkollrad. Det finns en scen i hela filmen som berör mig och den innefattar handgemäng och mycket undantryckta känslor av kärlek och åtrå.

Jag vet i ärlighetens namn inte vad jag hade förväntat mig av filmen men eftersom mina förväntningar låg på badhusbotten och skvalpade kunde det här mycket väl ha blivit en liten flipp. Det blev det inte. Det blev en flopp. En muppflopp.

Publicerat

Veckans Sarandon: PEACOCK

Om du tänker dig en blandning av Norman Bates, Forrest Gump och Jim Carrey så har du den här filmens huvudkaraktär John Skillpa i Cillian Murphys gestaltning.

Av nån underlig anledning trodde jag att Emily Blunt skulle vara med i filmen och i dom första scenerna tänkte jag ”Gud vad vacker hon är, Emily” men sen tar ”Emily” av sig peruken och vips ser jag vem det är: Cillian Murphy med bruna linser och klänning. Wow, liksom. Han är både jättebra och riktigt snygg som kvinna och här får han verkligen chansen att visa alla sina begåvningar eftersom han spelar både John och Johns ”fru” Emma. Ett schizofrent drama med andra ord.

Susan Sarandon är borgmästarens fru som på ett ganska jobbigt men ¨überkvinnligt” sätt försöker fixa, trixa och få folk att slappna av och känna sig som hemma. Hennes roll är inte stor men hon är bra. Såklart.

Maggie, en ung kvinna och mamma till lille Jake, har ett ganska komplicerat förhållande till John (och tänker du se filmen så ska jag inte avslöja för mycket här) men hon spelas av Ellen Page och även hon gör – som vanligt – ett bra jobb. Bill Pullman och Josh Lucas har även dom små men tongivande roller och alla dessa skådisar sammantaget gör Peacock till en ganska intressant film i alla fall på pappret men i verkligheten är den tyvärr ganska spretig och konstig. Inte tråkig men ja….weirdo liksom.