Etikett: Josh Pence

Publicerat

GANGSTER SQUAD

 

 

 

 

 

 

 

Månadens filmspanarfilm visade sig vara en hårdkokt historia till en början. Los Angeles skrupelfria maffiaboss Mickey Cohen (Sean Penn) har med hjälp av sina hantlangare spänt fast en antagonist i kedjor mellan två bilar och bilarna kör åt varsitt håll. Schplaffs säger det när mannen klyvs i tu och den övre halvan åker åt vänster och den undre åt höger. Oj jäklar, tänker jag, det här kan bli en skönt mörk och våldsam stund i biomörkret.

Los Angelespolisen John O’Mara (Josh Brolin) är moralens väktare nummer ett. Han tar jobbet på stort allvar, kanske för stort om jag ska tro reaktionen hos hans gravida fru Connie (Mireille Enos – och NU kom jag på var jag sett henne förut, hon är ju Sarah i The Killing!). Connie som karaktär är för övrigt en frisk fläkt i filmen, en tänkande kvinna med normala reaktioner, inte bara ett vackert våp som väntar hemma medans den tuffe mannen är på uppdrag. Skönt att se!

Polischefen (Nick Nolte) sätter O´Mara på det i princip omöjliga uppdraget att tillintetgöra Mickey Cohen. Han ska sätta samman en grupp, en gangster squad, som tillsammans ska se till att det blir möjligt och en grupp blir det, en ganska namnkunnig sådan. Kollegan Jerry Wooters (Ryan Gosling) har en given plats, Jerry som till en början spelas på ett ganska feminint sätt av Gosling, så pass feminint att jag tror att han är gay. Det är han inte. Han är en LAPD-casanova utan minsta tanke på att binda sig men när han ser Cohens rödhåriga älskarinna Grace (Emma Stone) blir han allt betuttad på riktigt.

För att vara en gangsterfilm som utspelar sig i 40-talets Los Angeles så känns filmen välgjord men plastig i en svårdefinierad kombination. Hela filmen spretar tycker jag. Jag vet inte om det ska vara spännande eller inte, jag vet inte om dom komiska inslagen är där för att vara komiska eller om det är jag som skrattar på fel ställe. Jag vet inte om gangstergruppen ska vara supersmarta och hårdkokta för i varannan scen beter dom sig som om det var Hot Shots 2 jag tittar på. Det blir alltså fars av det hela ibland men en ganska tjommig sådan om jag får säga min mening.

Sen är det det där med svensk översättning av engelska ord och titlar. Det är inte alltid lätt och vi är många som tycker den svenska titeln på filmen Silver Linings Playbook är rent bedrövlig. Du gör mig galen! Hemsk titel. Hemsk! Men om jag ska se den här språkprylen ur en positiv synvinkel så lyckades hen med ansvar för den här filmens textning att hitta på ett helt nytt och rätt kul svenskt ord: fittflock.

Ordet fittflock är det jag bär med mig av filmen, det jag minns bäst såhär några dagar efteråt. När jag såg filmen blev jag skönt underhållen men ingenting stannade kvar, filmen rann helt enkelt av mig. Nu undrar jag såklart vad mina filmspanarvänner tyckte om filmen. Här är deras recensioner: Rörliga bilder och tryckta ord, Filmparadiset, Fripps filmrevyer,  Jojjenito, Film+Mode och The Velvet Café.

Publicerat

Veckans serietidningshjälte på film: THE DARK KNIGHT RISES

”It doesn’t matter who we are… what matters is our plan. No one cared who I was until I put on the mask.”

Citatet skulle kunna komma från Batmans strama mun men det gör det inte, det är hans antagonist Bane som tänkt till och talat sanning. För precis så är det. Bane hade kunnat vara vilken kreativ galenpanna som helst men med den där enkla men fruktansvärda masken över ansiktet blir han nånting annat, nånting mer, nånting hiskeligt otäckt. Batman utan mask och dräkt blir Bruce Wayne, en excentrisk miljonär som trasig till kropp och själ gått under jorden och bor som en eremit i sitt slott med ingen utom butlern Alfred (Michael Caine) som sällskap.

Det är några dagar sedan jag såg filmen men fortfarande hör jag Banes röst i öronen, hans förvrängda djupa röst som skär in i märg och ben. Jag har sett många filmskurkar i mina dar och jag trodde inte det gick att göra en tecknad figur läbbigare än Heath Ledger gjorde med Jokern i The Dark Knight men jag undrar om inte Bane i Tom Hardys skepnad faktiskt tangerar Ledgers rekord.

Bakom mig i biosalongen satt två högljudda generalpuckon som mitt under inledningsscenen börjar diskutera hur det kommer sig att popcornkärnor alltid fastnar mellan tänderna. Att jag kallar dom just högljudda generalpuckon är alltså inte en släng av vuxenmobbing utan dagens sanning och jag ska förklara varför.

Inledningsscenen i The Dark Knight Rises är en av dom mest påkostade, pulsskenande rivstarterna filmvärlden skådat och med Hans Zimmers stenhårda trumslagarpojkar som bakgrundsmusik så skallrar det i hela salongen. Stolarna rister, handsvetten tränger fram, ögonen vrålstirrar, fullt fokus ligger på duken några meter framför ända tills jag hör ”…..å så sätter sig popcornet mellan framtänderna så det ser ut som såndär julkrydda, starkpeppar heter det det? Svartpeppar? Chilipeppar? Varför gör det alltid det? Popcorn. Kärnan alltså. Heter det Starkpeppar? ”.

Om man 1. tänker på popcornkärnor fast man uppenbarligen äter Tuc-kex med öppen mun (kex som för övrigt delades ut gratis och påsvis precis utanför salongen vilket är så urbtota jävla korkat för det finns inget som låter så mycket som torra kex i hyperprasslig påse)  2. hellre pratar om detta än att beskåda den makalösa filmmagin som sker mitt framför ögonen 3. lyckas överrösta denna ljudbild som har en decibellstyrka som marginellt understiger Motörhead på Hovet, ja då har man tveklöst kvalificerat sig för att kallas högljutt generalpucko. Dom förstod dock andemeningen i orden ”men håll bara käften!” och var förutom kex-knispret tysta resten av filmen.

Det är lätt att glömma att The Dark Knight Rises faktiskt är serietidningsfiction. Det är svårt att förstå att Christopher Nolans tre filmer om Batman faktiskt grundar sig i samma Batman som den Tim Burton gjorde film av och dom som gjorde Val Kilmer och George Clooney till Bruce Wayne varsin gång. Det övergår mitt förstånd att Anne Hathaways Selina Kyle faktiskt är samma karaktär som Halle Berrys Catwoman och jag har fortfarande inte smält att filmens sista minutrar bjussade på en twist som jag inte såg komma.

Den här filmen, slutet på Nolans trilogi, bjuder på så mycket tankar, känslor och ståpälsupplevelser att det bara snurrar i huvudet. Två timmar och fyrtiofem minuter har aldrig gått fortare, jag har inte blivit så mentalt påsatt av filmmusik sen jag såg Rött hav 1995 och trots att jag fortfarande inte tycker att Christian Bale är ultimat som Batman så har jag svårt att tro att det här går att göra bättre någonstans, någongång.

Betygsmässigt så är filmen så nära en femma det går att komma utan att få en och detta beror på en sak allena: slarv. Slarv är ett ord jag aldrig trodde jag skulle använda i närheten av en nolansk slutprodukt men tyvärr har filmen ett par moment som inte kan beskrivas som nånting annat än just detta. Det är slarv i klippningen, det blir ”syftningsfel” ibland när det klipps från en scen i dagsljus till en nattscen och mellan scener där olika karaktärer är i fokus och jag tror att scenerna hänger ihop fast dom inte gör det. Filmens beskrivning av tid är också slarvigt genomförd vilket känns som en onödig barnsjukdom då Nolan annars är världsmästare på detta. När veckor i filmen har förflutit och jag som tittar inte tror att det gått mer än nån dag eller två, det blir liksom lite…fel. Lite för enkelt.

Men den största anledningen till en utebliven fullpoängare är slarvet med Bane. En filmskurk av denna dignitet kan inte – får inte – sluta sina dagar på detta sätt! Denna miss gjordes redan 2006 när Philip Seymour Hoffmans vidriga filmskurk Owen Davian kolavippen alldeles för simpelt i Mission Impossible III och det förstörde mycket av min känsla för den filmen. Här känner jag mig – utan att spoila för mycket – helt enkelt snuvad på efterrätten. Jag hade helt enkelt väntat mig ett over-the-hills-and-far-away-slut (som Gary Moore skulle ha uttryckt det) och det kom inte, inte med Bane i fokus i alla fall. Slutet, för övrigt, lämnade mig med ett stort smajl i hela ansiktet och när jag under eftertexterna vände mig mot mitt sällskap och sa ”Ska vi se den igen? Nu med detsamma?” svarade han ja utan att tveka.

Nolan har återanvänt många av skådespelarna från Inception i den här filmen: Tom Hardy, Marion Cotillard, Joseph Gordon-Levitt, Cillian Murphy och Michael Caine är ju också med där. Det är både smart och vanskligt. Här funkar det alldeles utmärkt men det finns många  exempel på när filmregissörer envisas med att ha med sitt favvo-posse överallt som det inte gör det och jag blir lite orolig att Nolan ska fastna och ta med dessa skådespelare även in i nästa projekt, vad det nu blir. Jag tror nämligen att Nolan skulle kunna göra underverk med dom flesta skådespelares karriärer och hoppas på ännu mer utanför-lådan-länk inför nästa film.

Nästa film ja… Jag längtar och väntar som en övergiven fru vars man gått ut i krig. Tittar trånande i fjärran och önskar att Tingeling ska komma flygande, sätta sig på min axel och säga ”Ta det lugnt, det blir bra ska du se. Du kommer att få vara med om den här känslan igen”.

Sen tar hon mina röda hörlurar i sina små händer, sätter dom över mina öron, bänder isär mina framtänder med en minimal och skinande ren kofot och trycker in ett stort jävla popcorn i gluggen. ”Lyssna på trumslagarpojkarna och slicka på den här” säger hon innan hon sätter sina små händer i sidan, fäster blicken på samma punkt som jag i fjärran och skriker:

”DET HETER KRYDDPEPPAR DITT JÄVLA PUCKO!”

Filmens FANTASTISKA soundtrack finns på Spotify. Klicka här så kommer du dit utan att passera gå.

Publicerat

BATTLESHIP

Det var jag, mannen i mitt liv och min drillborr som skulle gå på bio.

Jag hade sett trailern till Battleship och fastnat för likheterna med Transformers, min snubbe hade sett trailern och gillade allt han såg och drillborren ville mest bara jobba extra.

Vi satte oss väl tillrätta i biografen. Jag förvånades över den låga åldern i salongen och att i princip samtliga därinne var av manligt kön men sen tänkte jag inte så mycket mer eftersom drillborren börjat sitt skift. Det svider litegrann till en början, det är ju aldrig kul att bli borrad i skallbenet men när jag ser en viss sorts filmer är det ganska skönt att lätta på trycket och liksom släppa ut dom små grå som fortfarande fungerar. Så jag låter drillborren hållas, jag håller upp en tom plastbunke och känner min hjärna rinna ut. Den ska få semester i dryga två timmar och det är en välbehövlig ledighet på många sätt.

Filmen kör igång och det är ett jäkla tjatter i salongen. Uppenbarligen är det många som är tokladdade på att se den och redan innan förtexterna är över har jag väst ”I wanna go hoooooome” till han bredvid mig. Han jag väser till kunde dock inte vara mer ointresserad. Han blinkade och sen skulle det ta över 120 minuter till nästa gång.

Bröderna Stone (Alexander Skarsgård) och Alex Hopper (Taylor Kitsch) kunde inte vara mer olika. Stone har tagit värvning vid flottan, han är ordentligt, fokuserad, välklippt och kontrollerad. Brodern är den totala motsatsen. Han har inget eget boende, han kvartar hemma hos Stone, är långhårig och lite dräggig och har inte den blekaste aning om vad han ska göra med sitt liv. När Alex fyller år firas han över en öl på krogen två bröder emellan och när han ska blåsa ut ljuset på Stones medhavda och hembakade (ååå) muffin med gul frosting (åhåååå) och önska sig något kliver en långbent blond skönhet in genom dörren. Självklart önskar han sig henne men det enda hon vill ha är en chicken burrito.

Då har jag blivit presenterad för tre av filmens huvudkaraktärer där den blonda Sam (Brooklyn Decker) är den tredje. Den fjärde är hennes pappa (Liam Neeson) som Amiral Shane, chef över flottan och pappa till Sam och den femte är Sams kvinnliga motsats Raikes, spelad av Rihanna. Hon är liten, vältränad och stentuff och trots att hon är jättesnygg och ensam kvinna på båten band alla dessa testosteronfyllda flottister så är det ingen som visar minsta intresse för henne. Dom har alltså lyckats göra henne till en fullkomligt okvinnlig truckflata och det är ju ett intressant drag. Kvinnan som gjort sig känd för att inte ta en ton med mer kläder på kroppen än en paljettbikini är tydligen het som en ispåse bara hon klär sig i kamobrallor och keps. Det säger en hel del om manusförfattarna Erich och Jon Hoebers kvinnosyn tycker jag, med eller utan en blodig drillborr i jackfickan.

Efter en halvtimmes introduktion kan man i alla fall säga att filmen börjar på riktigt. Dom metalliska gigantiska  utomjordingarna kraschlandar i vattnet utanför Hawaii, alla utom en som krockat med en satellit och hamnat fel och istället förstör halva Hong Kong. Men från denna krasch, från det att flottistövningen blir verklighet och att dessa militärer ska rädda världen finns det bara ETT tempo i filmen och det är fullt ös medvetslös. Det är ett fyrverkeri av effekter, det är en och samma bakgrundslåt som pumpar på hög volym och hade inte drillborren varit så grundlig i sitt yrkesarbetande så hade jag blivit skitirriterad på scenerna med Raikes, Alex och en snubbe till i en liten gummibåt, en gummibåt som knappt upplever minsta gung när detta metalliska MONSTER tornar upp sig från att ha varit gömd under vattnet. I verkligheten hade jollen MED besättning flugit en tvåhundra meter bakåt men i filmens värld blev Rihannas keps inte ens blöt.

Jag fingrar lite på borren, jag stoppar ner fingrarna i min lilla burk med varm hjärna, jag påminner mig själv om varför jag är här och att försöka njuta av idiotin istället för att ifrågasätta. Är det verkligen bara jag som tänker såhär? Jag tittar mig omkring lite försiktigt. Den unga killen framför mig med tunn hög surfarfrilla sitter och headbangar åt den tuffa musiken och håret skulle kunna vara en peruk från Mupparna. Till vänster om mig sitter en äldre man som lagt in säkert femton matskedsstora prillor sen filmen började – men inte spottat ut en enda och till höger om mig sitter min älskling med uppspärrade snustorra ögon.

Ett gäng åldringar gör entré i filmen och hux flux vänder allt. Från att filmen har varit något som i mina ögon ändå kan beskrivas som en Transformers-wannabe-light blir den nån form av Space Cowboys möter Griniga Gamla Gubbar möter nya Panta Mera-reklamen och jag kan inte sluta skratta. Jag kan inte. Det bara bubblar i hela bröstkorgen, filmen är så sjukt jävla korkad att jag inte kan hålla emot längre. Drillborren blir ledsen och känner sig överkörd men jag övertygar den om att inget borrande i världen, inget hjärnrens (ens med glasskopa) hade hjälpt, jag kan helt enkelt inte köpa vad som helst, det går bara inte. Jag kryper ihop och försöker hålla mitt gurglande för mig själv när jag i min högra ögonvrå ser något som skulle kunna vara tårar.

”Men….du…..gråter du?”

”Mmmmm. Lite kanske.”

Förutom en man ett par rader bakom mig som hamnat i en hostattack, en sån där det låter som om vederbörande ska få kräks i hela armvecket, är det knäpptyst i salongen. Filmens vändning funkade uppenbarligen på alla dessa män i varierande ålder. Det blev känslosamt, det blev kanske lite too much av det goda när rynkiga gamla gubbs ska hjälpa till att kriga mot plåtufos till tonerna av AC/DC´s Thunderstruck.  Själv skrattade jag tills filmen tog slut. Jag hade ONT i kinderna när jag gick ut från biografen. Det kändes som att jag fått skrattrynkor på utsidan av ögonen i dragspelssize och jag hörde hyllningskörerna, jag hörde att Battleshp var en ”skön film”, ”en klar fyra på en femgradig skala”, ”en höjdare” och jag fortsatte le.

Battleship är en film som visar att alla behövs. Unga, gamla, tjocka, smala, kvinnor, män, svarta, vita, blondiner och benamputerade och så långt är allt gott. Battleship är också en film som visar att min drillborr behövs och det är fine det med. Hjärndöda filmer har ett existensberättigande på många sätt men det underlättar att släppa taget och bara go with the flow. Nu är inte Batteship någon genomusel film men jag saknar Michael Bay. Bay är bäst i världen på att regissera denna typ av film och Peter Berg, Battleships regissör, är inte någon Michael Bay. För mig är han fortfarande den där snygga läkaren med överbett i Chicago Hope.

Det som jag hade svårast för med filmen är faktiskt skådespelarna. Mitt biosällskap höll inte med.

”Han var jättebra han den där killen som spelade Alex.”

”Tycker du?”

”Ja. Honom har jag aldrig sett förut.”

”Jo, det har du. ”

”Nej.”

”Jo.”

”I vadå?”

”John Carter.”

”John Carter?”

”Mmmmm. Filmen som du såg på bio härom veckan.”

”Vem spelade han där då?”

”John Carter.”