Etikett: Joss Whedon

Publicerat

AVENGERS – AGE OF ULTRON

Natasha Romanoff/Black Widow (Scarlett Johansson) går och trånar efter Bruce Banner/Hulken (Mark Ruffalo) och jag förstår henne verkligen. Han är en sån jävla perfekt snubbe. Han är ett manligt kinderägg tamejfan. Mjuk på insidan, totalt jävla stenhård på utsidan – och grön! Kan det bli bättre?

Ja….hmmm…vore han verklig skulle jag nog önska mig några fler egenskaper på pluskontot men som superhjälte är han perfekt och det märks så väldigt tydligt när han är tillsammans med sina polare. Det finns liksom superhjältar som inte är fullt lika…karismatiska….som Hulken. Hawkeye till exempel. Vad är det för superhjältekraft att kunna skjuta pilbåge? Är det en superhjältekraft att kunna skala potatis jättefort också?

I Avengers – Age of Ultron är hela gänget från Avengers tillbaka och två nya ansikten presenteras: tvillingarna Wanda och Pietro Maximoff (Elizabeth Olsen och Aaron Taylor-Johnson) eller Scarlet Witch och Quicksilver som dom också heter. Quicksilver kan vara en av dom träligaste ”hjältar” världen skådat (och Taylor-Johnsons tveksamma skådespeleri gör inte saken bättre) men hans beiga nuna gör å andra sidan att syrran lyser ännu mer. Elizabeth Olsen gör Scarlet Witch jättebra!

För övrigt är det inte mycket i filmen som ÄR jättebra. Den är 141 minuter och det är många och långa transportsträckor och i ärlighetens namn, actionscenerna, alltså nej Joss Whedon, det här är inte okej.

Joss Whedon är alltså filmens manusförfattare och regissör (han låg bakom även första filmen) och jag har precis samma problem med den här filmen som med den förra: det är inte tillräckligt snyggt, inte tillräckligt påkostat, inte tillräckligt unikt på något sätt. Jag känner mig bortskämd med blockbusters som är så in i minsta detalj perfekta rent utseendemässigt, som har så extraordinära actionscener och spektakulära effekter att när det kommer en film som denna som är ”sådär” så känns det inte okej. Jag kräver mer än såhär och jag tror inte jag är ensam om det.

Jag kan ta några exempel. Våra hjältar skiftar i storlek mellan klippen i samma scen och då får jag känslan av att filmen gjorts med vänsterhanden, att någon inte gjort sitt jobb hela vägen ut. Sen är bilden suddigt ibland, 3D:n används inte som en tillgång en enda gång, den känns bara totalt bortkastad och i en hel del scener blir det blir alldeles uppenbart att skådespelarna spelar mot en bluescreen/greenscreen. Det känns…fattigt. Fjuttigt. Banne mig onödigt. När en sånhär film inte är over-the-top på något enda sätt så blir den bara…meningslös. Så meningslös som en MARVEL-film nu kan vara i min värld, vilket inte är SÅ meningslös ändå, jag gillar det ju – egentligen. Jag vill bara att filmen ska vara lika perfekt som min Hulk.

Dom allra bästa scenerna är i mitten av filmen när gänget samlas i ett hus (berättar inte var och hur pga vill inte spoila) och alla är ”sig själva”, alltså så vanliga som superhjältar nu kan vara. Där hade jag gärna stannat kvar. Jag skulle GÄRNA se en indie-spin-off med Tony Stark, Bruce Banner, Steve Rogers,  Clint Barton, Thor och Natasha Romanoff som huvudkaraktärer, jag behöver inte alla dom där grumliga hoppa-slå-explodera-göra kullerbyttor-tappa sköldar-scenerna för att bli glad, det där är mina kompisar ju, mina homies.

Betygsmässigt kan det inte bli godkänt, det finns inte en chans. Däremot tipsar jag om den lilla scenen som smugit sig in i eftertexterna, den ger vissa rätt sköna förväntningar på nästa film. För visst kommer det en till. Klart det gör. Nothing can stop MARVEL och ingen är gladare än jag för det – trots allt!

Publicerat

CAPTAIN AMERICA: THE WINTER SOLDIER

Captain America har aldrig varit någon riktig favoritseriehjälte för mig, han är inte Hulken om man så säger. Att det är Chris Evans som spelar honom på film, en av dom mest aurasvaga männen på planeten, gör inte saken bättre.

Första filmen tyckte jag ändå var helt okej när jag såg den även om den saknade en hel del humor och var (som så många filmer i denna genre) aningens för lång. Sen hände det en grej som gjorde att jag fick ett lite närmare band till Captain America än jag hade innan.

Jag fastnade nämligen i tullen på Heathrow i London iklädd en tröja med Captain Americas sköld över hela bröstet. Den gav utslag i metalldetektorn och jag blev eskorterad av vakter in i ett litet rum med metallbrits och helkroppsröntgenapparat och så var det bara att ta av sig alla kläderna. En halvtimme senare visade det sig att jag inte hade hemliga vapen insydda i BH:n eller nåt annat farligt insmugglat under huden, det var helt enkelt skölden som gjorde utslag. En kvinnlig flygplatsvakt skrattade och sa att skölden kanske fungerade även i verkligheten, att den var en ”hjälp” och jag har tänkt en del på det sen dess. Min strävan efter att bli min egen superhjälte kanske började på riktigt just där och då.

Nu har det gått 2,5 år sedan första filmen men Captain America har hunnit med ett inhopp i The Avengers där emellan. Superhjältefilmerna dimper ner som grodor från himlen och jag står med en hov och tar emot. Jag är av åsikten att även en dålig superhjältefilm är bättre än mycket annat och klagar inte det minsta på filmutgivningstempot även om just en uppföljare till Captain America: The First Avenger inte stod högst upp på min önskelista. Sen såg jag trailern på den här filmen och gjorde en handbromsvändning. Det såg bra ut. Riktigt bra.

Med facit i hand hade trailern rätt, Captain America: The Winter Soldier var riktigt bra! Det är ett helt annat tempo än i första filmen, musiken är pulshöjande och perfekt för ändamålet, det är en rappare dialog, det finns inbäddad humor, effekterna är jättebra och the bad guy, The Winter Soldier, är badass (nääästan) på det där no-mercy-sättet som Ivan Vanko var i Iron Man 2 eller Bane i The Dark Knight Rises. Det sistnämnda gör att filmen faktiskt blir riktigt spännande på sina ställen. Skådespelarmässigt är Scarlett Johansson och Samuel L Jackson stabila, Anthony Mackie är med lite för lite, Robert Redford gör det han ska och Chris Evans är en anabolaspännis med utstrålning i klass med en skiva Wasa Husman.

Jag fattar att det är så han ska vara, men den där babyhudsläta hyn ser photoshoppad ut, ja nästan plastig och sminkningen gör att hans ögon ser ännu mer ut som en död fisks. Sen har han den där grejen på huvudet som liknar skyddet Chelseas målvakt Petr Čech har för att undvika ännu en skallskada. Man kan väl säga att det är en vuxen variant av lekhjälm och många saker är den men cool är inte en av dom.

För att sammanfatta filmen med andra ord, jag blev serverad precis det jag förväntade mig och jag blev mätt och nöjd. 136 minuter är i längsta laget, slagsmålsscenerna medelst sköld hade kunnat kortas ner men jag kan inte säga att det blev långrandigt så det störde. Det var en underhållande och ytterst välgjord popcornaction som betygsmässigt får en stark trea men med en Captain America-tröja som lever sitt eget liv i min ägo avrundar jag uppåt. Jag friar hellre än fäller, precis som vakterna på Heathrow.

Sofia har också sett filmen. Friar eller fäller hon?

Publicerat

SERENITY

Tänk att vara hemma hos Paolo Roberto och titta på Rocky IV. Tänk att uppleva Skruva den som Beckham med Pia Sundhage. Tänk att sitta i Christer Fuglesangs soffa och titta på Gravity. Att vara hemma hos Henke och titta på Serentity är nästan samma sak, samma grej, lika stort.

Alla som känner Henke det allra minsta vet att han har EN husgud och EN husgud allena: Joss Whedon. Alla som har pratat film med Henke mer än tio minuter vet att han älskar TV-serien Firefly och filmen som bygger på den serien – Serenity. Och nu skulle alltså jag titta på Serenity i Henkes finemangsiga biorum. En i det närmaste episk upplevelse. Att jag bjöds på lördagsgodis i prasslig påse och fick tillåtelse att både prata och prassla under filmens gång förhöjde upplevelsen ännu ett snäpp. Det kändes liksom… badass, på ett filmnördigt vis.

Hur var då min förhandskännedom om Serenityvärlden? Jag har sett Firefly men det var flera år sedan och jag hade inte superklara minnen av alla karaktärers namn och deras förhållanden till varandra. Det visade sig lösa sig både smidigt och snabbt då Joss Whedon har lyckats göra en film som – tror jag – fungerar alldeles utmärkt att se även om man inte sett Firefly alls. Självklart förstår jag att det finns ett mervärde i att ha varit med i historien från allra första början men jag jämför Serenity med Star Trek Into Darkness och den sistnämnda gick inte att se alls om man, som jag, inte sett ett enda Star Trek-avsnitt. Jag fattade absolut ingenting. Av Serenity fattar jag mycket även om jag märkte på Henke att eftersom han sett filmen många många gånger såg han sånt jag missade helt.

Direkt när filmen börjat, bara nån minut in, ser jag en exteriör från en planet som Elysium verkar ha plagierat rätt av. Sen följer en två timmar lång resa inte bara i Serenityvärlden utan ut-och-in-och-fram-och-tillbaka genom science fiction-referenser som poppar på i hjärnan, det är som att trycka på en knapp. Nu önskar jag att det hade kunnat komma ut ett sammanfattningskvitto genom munnen när filmen var slut för jag minns inte alla tankar men referenserna känns inte det minsta som plagiat, mer som små kärlekspilar som Whedon riktat åt olika håll för att visa att han gillar genren. Att River (Summer Glau) är otroligt lik en mycket ung Sigourney Weaver/Ripley kan inte vara en slump, dom är nämligen inte enbart lika utseendemässigt, River är stenhård och supercool precis som Ripley.

Serenity är en film som utstrålar något som kan liknas vid häpnadsväckande häftigt schizofrent. Dels har den en känsla av ”gammal” B-film och TV-serier som Lilla huset på prärien och den om den unga Indiana Jones, dels har den supercoola och påkostade rymdfarkoster som liknar tunga metalliska krabbor/flygande dinosaurier/en braxen. Interiörerna känns både som kreativa hemmasnickrade kulisser från en rymdopera som satts upp på nån teater i obygden, dels som hämtade ur vilken storfilms-sci-fi som helst, dels som om Pandorum-folket hyrde inredningen till sin inspelning fyra år senare. Det är häftiga krockar som på ett skönt sätt harmonierar och den utomordentliga men otippade bakgrundsmusiken fungerar som en röd tråd genom hela filmen.

Det tog 15-20 minuter för mig att komma in i filmen och att släppa tanken på att om jag blinkar för sakta så missar jag en massa viktiga grejer. Efter dom där minutrarna var jag totalt inne i filmen, så inne att jag knappt tänkte på prasselpåsen med godis jag hade i knät. Jag tror inte Henke fokuserade på sitt godis heller.

Dagen till ära skriver vi båda om filmen. Frågan är….ger Henke filmen ett högre betyg  än 5/5? Klicka här för att få svaret.

Publicerat

THE CABIN IN THE WOODS

Tjottahejsanhoppsan, heybaberiba. Nu gäller det att stoppa hjärncellerna i pennvässaren och tungan rätt i munnen. En enda felformulerad mening kan stjälpa den här filmen så mycket att en rättformulerad sådan inte kan kompensera skadan. Jag fick helt enkelt nåt stenhårt att bita i nu.

The cabin in the woods är en svår nöt att knäcka, inte bara att skriva om utan även att mentalt bena ut. Historien är välskriven och smart och jag tror faktiskt att filmen växer av att se den ett par tre gånger. Såna filmer gillar jag. Jag tycker om känslan av att det jag sett inte var allt, att det finns mer att gnugga reda på och här är en film vars yta tål både grovt sandpapper och saltsyra utan att lösas upp eller förtvina.

Fem ungdomar ska semestra i en ödslig stuga. Har du möjligtvis hört den förut? Den snyggaste killen (Chris Hemsworth, sjukt lik Brad Pitt förresten) är ihop med den snyggaste tjejen (Anna Hutchinson), den ordentlige killen (Jesse Williams) är kär i den pryda tjejen (Kristen Connolly) och sen är det jokern, den udda figuren, den boffande Marty (Fran Kranz) som också fick följa med på ett hörn. Att några av dessa inte kommer att återvända från stugan i upprätt levande ställning känns som en självklarhet, det gör gärna det med filmer som denna men utan att spoila för mycket kan jag säga att filmen inte tuggar på i vanliga skräckfilmsfotspår, nejdå, den är mer än så. Ganska mycket mer till och med.

Jag har aktivt försökt undvika att läsa recensioner om den här filmen innan jag själv sett den och det har tack å lov gått bra. Det enda jag läst mellan raderna är att flera av dom som sett filmen inte blivit rädda utan mest tyckt att filmen är kul. Själv blev jag rädd. Jag hoppade till flera gånger och när filmen mot slutet går skönt bananas tyckte jag att det blev rätt så riktigt läskigt. Därmed inte sagt att filmen saknar komiska kvalitéer för det gör den verkligen inte.

Joss Whedon (Alien: Resurrection, Serenity, The Avengers) och Drew Goddard (Lost, Cloverfield) har gemensamt skrivit manus och det finns inte mycket att klaga på här. Dialogen funkar, historien är genomtänkt, den kastar ut trådar åt alla håll och kanter inom skräckfilmsgenren och till och från är det riktigt roligt.

Jag blev torr i mun av det här. Jag blev liksom tagen på sägen. The cabin in the woods är definitivt inget mästerverk men det är en mycket välgjord film i en genre som sällan bjuder på överraskningar. Jag vill inte heller bjuda på överraskningar, inte här och inte nu. Istället skulle jag önska att du såg filmen. Jag tror att den är svår att inte tycka om.

Publicerat

THE AVENGERS

Att se The Avengers på bio ger mig samma känsla i magen som när jag träffar mina filmbloggarkollegor i Filmspanarna: det är härligt att se dessa bekanta ansikten igen och det är fantastiskt att trots att dom är så himla olika och har så olika styrkor så är dom alla mina homies.

Så vad kunde då passa bättre än att Filmspanarna vid denna månadsträff valde att se just The Avengers tillsammans?

För mig är detta koncept mer klockrent än julafton. En massa seriehjältar som totas ihop och måste jobba tillsammans för att rädda världen. Färgglatt, tjommigt, effektfullt, egon som måste slipas av i kanterna för att kunna samarbeta och den givna förutsättningen att dom såklart inte kan misslyckas. Hey! Kom igen! Vi snackar Hulken här, å Iron Man, Captain America å Thor och sen var det Black Widow och Hawkeye som smög in lite från sidan men som ändå fick – och tog – bra mycket plats. Hur kan man inte gilla detta? Hur kan man inte smälta?

Samuel L Jackson är tillbaka som Nick Fury, samma snubbe som var men både i Thor och Iron Man 1 och 2. Han är storbossen för S.H.I.E.L.D och nån slags samordnare. När världens ballaste hjältar behövs då är det Nick som håller i megafonen. Nick Fury är sjukt cool i sin synthiga långrock och höga svarta kängor och trots att han har mycket screentime så håller han sig i bakgrunden. Hawkeye i Jeremy Renners tappning blir en riktig tuffis och här visar han återigen vilken kalasskådis han är. Scarlett Johansson är bra som Black Widow. Hon är tuttmässigt nedtonad och det ser ut som att hon har en sport-BH modell ett par storlekar för liten jämfört med push-up-hold-in-stay-still-grejerna som hon vanligtvis har när hon spelar sina mer bystiga roller. Jag tycker det är skönt att se att hon inte är medvetet tillvåpad utan bara blir en tuff tjej i någon form av lyxförpackning.

Robert Downey Jr är givetvis perfekt som Tony Stark/Iron Man även i den här filmen och han går runt i sin Black Sabbath-T-shirt men utan att jag får höra låten jag väntar på. Chris Hemsworth är som klippt och skuren som Thor och hans figur passade bra mycket bättre i detta sammanhang än i en egen hel film. Jag tycker helt enkelt inte han är intressant nog som superhjälte för att klara sig på egen hand, med eller utan onda brorsan Loke (Tom Hiddleston, jättebra även han för övrigt).

Chris Evans, Captain America, är precis så überamerikansk som han måste vara för att funka. Den perfekta scholarshipfrillan, dom döda blå ögonen som verkar ha så svårt att fokusera och se intresserade ut, musklerna som ser ut som att dom är uppumpade med en cykelpump i en ventil i armhålan och den feldimensionerade, nästan lite larviga,  skölden.

Medvetet har jag sparat det bästa till sist: My darlig Hulk. Fan vad jag tycker om den där gröna filuren! I TV-serien blev han bara arg och grön åt framprovocerade orättvisor, i spelfilmerna med Eric Bana och Edward Norton kunde han bli arg av andra saker men här, nu när Mark Ruffalo har axlat rollen, är han så rädd för att bli arg, stor och grön att han nästan blivit en mes. Han vill verkligen inte bli arg. Ju längre filmen går ju mer okonsekvent är blir han i sitt humör men va fan, bryr jag mig? Nä. Inte nämnvärt. Varje sekund med Hulken på vita duken är en finfin sekund. Jag ler mest sådär lite töntigt, sådär som jag gjorde när barnen gick i luciatåget på dagis och sjöng fel låt (och kanske aaaaningens för högt också). Jag blir liksom stolt och varm i hjärtat och nostalgisk och lycklig och alla såna bra saker på en och samma gång.

The Avengers har två saker på minuskontot som jag ser det: 3D och längden. Trots att det här är den bästa 3D-version av vanlig spelfilm jag sett någonsin så är det ändå inte bra. Två timmar och tjugotvå minuter med 3D-glajjor är för mycket för mina ögon, jag blir trött, får ont i skallen och blir irriterad på textningen som är skitsuddig till och från. Den långa speltiden känns onödigt lång, i alla fall för mig som är väl insatt i dom olika karaktärernas bakgrundshistorier, men under eftersnacket förstår jag att om man inte känner till serierna/filmerna sedan innan så behövs det en viss uppbyggnad för att filmen ska bli förståelig över huvud taget. Jag tyckte bara att det blev lite segt ibland, å andra sidan passade jag på att blunda lite just då och vila den 3D-överhettade delen av hjärnan.

The Avengers är hur jag än vänder och vrider på det en helt okej och underhållande film. Den saknar ”nåt,  den saknar ”det” för att få mig att gå ner i split men jag lämnade biografen både mätt och nöjd och hade något tjoffat till mig i ryggen hade jag nog kunnat klämma fram en liten rap eller två.

Hulken vann mitt hjärta – igen – och så låter jag det vara.

 

Resten av Filmspanarna skriver också om The Avengers idag: Rörliga bilder och trycka ord, The Velvet Café, Jojjenito, Fripps filmrevyer och Har du inte sett den?