Tänk dig ljudet av en orm som slingrar sig på gräs. Av en hävande fårmage. Av en nyckelpiga på ett blixtlås. Av mjölkkannor som slår mot varandra, av hästhovar på mjuk väg, rinnande vatten mot en trädstam, knirret av en trävagn som dras genom en skog, en hungrig gris som vallas av en man med gummistövlar, ungerska sömmerskor på rad, bin i en bikupa, uppslevad långkokt gryta i djup tallrik, biljudet från freestylehörlurar, upphälld dryck i glas, halvdöd groda i grumligt vatten, fiskespö en varm sommardag och som en röd tråd genom alla dessa ljud en hickande väldigt gammal man.
Behöver jag säga att Hukkle är en mycket speciell film. Jag tror banne mig inte att det sades ett enda ord i filmen annat att det sjungs en sång. Det är en ljudbaserad film kan man säga. Inte alls oäven men om man letar efter en film med handfast handling och ett ordinärt berättarsätt bör man inte välja Hukkle. Å andra sidan, vill man se en ”vanlig film” väljer man kanske inte en ungersk film från 2002 i regi av György Pálfi in the first place.
Sevärt om du vill se något meditativt och udda och som får dig att uppleva film på ett annat sätt än du är van vid. Kul att testa tycker jag men ingen film som berörde mig in i själen.
