Regissören Fredrik Gertten tycker inte om det multinationella bolaget Dole, så mycket förstår jag efter att ha sett filmen Bananas! Nicaraguanska bananplockare som besprutades med växtgift på 70-talet har med hjälp av en amerikansk advokat stämt bolaget Dole för att de har blivit sterila. Så långt är jag med och gällande den infallsvinkeln är Gertten tydlig. Men rättegången hålls i USA. Varför? Varför hålla inte rättegången i Nicaragua? Redan där är jag lite lost (även om jag får svar påmina frågor när irritationstinitusen lagt sig en smula och öronen börjar funka igen). Att sen hot-shots-höjdaradvokaten från Los Angeles Juan Dominguez får mer utrymme än dom stackars arbetarna, där måste jag säga att jag inte fattar ett jota.
En dokumentärfilm om orättvisor, om David mot Goliat kan inte på något sätt förlora på att skildras ur underdogsperspektiv så att Mr Dominguez likt en viss Magnum P.I åker runt i en röd Ferrari är inte speciellt intressant i sammanhanget.
Men nej, jag ska tagga ner ett par kilo nu för även om jag ser brister så ser jag ändå nödvändigheten och baktanken med att skildra missförhållanden på detta vis. Självklart är detta en historia som ska granskas i solljus och Fredrik Gertten har gjort ett bra jobb om inte annat så med att marknadsföra filmen.
Att en tredjedel av produktionskonstnaden för en banan går till bekämpningsmedel är vidrigt men det är ju någon i maktposition som har bestämt hur bananerna vi får och kan köpa ska se ut, hur raka dom ska vara, hur gula, hur mogna. Om vi fick köpa en helt vanlig jävla banan så som den ser ut i normaltillstånd så kanske detta problem inte skulle finnas? Tänk på det ni i EU, ni som bestämmer över vad vi äter och hur grönsakerna ska se ut. Bara för att en gurka är lång och grov behöver det inte betyda att den är sund på insidan. Detsamma gäller den gula perfekta bananen.
