Etikett: Jude Law

Publicerat

VOX LUX

Den här filmen har tre röda trådar – och ingen av dom är Nathalie Portman. Spännande va? Kanske till och med lite…konstigt? Ja, med tanke på postern tänker jag. Vox Lux är nämligen ingenting av det den utstrålar.

Nathalie Portman må vara både frontfigur och exekutiv producent (tillsammans med Jude Law och Sia, den sistnämnde har även skrivit låtarna som används i filmen) men filmens riktiga stjärna är ändå Raffey Cassidy. Cassidy är tjejen som spelade dottern i The killing of a sacred deer men hon har även varit med i Tomorrowland, Dark Shadows, Allied och Snow White and the Huntsman. Hon är verkligen morgondagens storstjärna, jäklar vad bra hon är här!
Så om Raffey Cassidy är en av filmens röda trådar så är Willem Dafoes berättarröst den andra och terrorattacker den tredje. Filmen börjar med en skolskjutning och tar sig via 9/11 till brutal massaker på badstrand och hela tiden känns det som att dessa till synes helt onödiga massavrättningar vill berätta något för oss, jag vet dock inte vad.

Den fjärde röda tråden skulle kunna vara ett frågetecken för det är ungefär så jag ser ut när jag tittar på filmen. Jag blir inte klok på den. Början är otroligt bra men sen börjar det gunga och berättelsen skiftar både i kvalitet och visuellt engagemang. Handlar allt om ödet? Om att göra det bästa av sitt liv om man nu ändå lever/överlever? Jag vet inte. Jag vet bara att första halvtimmen satt jag som på nålar, jag blinkade knappt och sen blev det segare och segare. Ju mer Nathalie Portman i bild ju mer fokus blev det på just HENNE i bild och ju mindre på historien – och då är hon ändå, såklart, bra!

Det här är inte en film för alla, jag är knappt säker på att det är en film för mig. Den pendlar mellan en fyra och en svag tvåa så det är svårt att betygssätta den men jag fäller hellre än friar den här gången. Så får det bli.

 

Publicerat

CAPTAIN MARVEL

Captain Marvel dyker upp som Marvels räddande ängel när som – eventuellt lika förvånade som oss filmtittare – märkte vilken hit det blev med DC´s Wonder Woman. För visst är Captain Marvel/Carol/Vers i Brie Larsons tappning en wonderwoman så god som någon, hon är så väldigt bra i den här rollen att jag klappar händerna inombords som en solcellsdriven duracellkanin i Gobiöknen. Ändå satt jag och tänkte på annat under delar av filmen. Hur kommer det sig?

Captain Marvel är en drygt två timmar lång CGI-fest och tack gode gud att vi slipper den där evighetslånga slutfajten som vi blivit så ofrivilligt bortskämda med i varenda superhjältefilm som existerar. Ändå, trots detta, så är det en hel del slåss-scener som gör mig jättetrött. Dom ger mig ingenting. Sån tur att andra delar av filmen ger mig desto mer. Som kemin mellan Nick Fury (Samuel L. Jackson) och Carol (Larson), som det faktum att filmen utspelar sig 1995 med allt vad det innebär av musik och videobutiker, som det där att historien faktiskt betyder något, att det finns stakes, att Carol är supervanlig samtidigt som hon är supercool hjälte. Det finns mycket att tycka om.

När eftertexterna rullar och jag väntar på dom två extrascenerna känner jag att det är en tre-plus-film jag precis sett. En rätt stark trea men ändå en trea. Precis som Wonder Woman, den filmen stannade också på en stabil trea även om Gal Gadot är en diamant. Det kan inte nog skrivas hur BRA Brie Larson är och vilken närvaro hon har på vita duken, det är häftigt. Hon gör mig glad. Filmen också, även om eftersmaken ändå blir litegranna mellanmjölk.

Här finns min lista med korta recensioner och betyg på alla filmerna i Marvel Cinematic Universe. Är det bara en kvar nu? Kan det vara så?

Publicerat

GENIUS

Ännu en del i det stora pärlband av BOATS som filmvärlden inte verkar tröttna på.

Den här gången är det den amerikanska författaren Thomas Wolfe som i Jude Laws gestaltning ska göra oss nyfikna nog på filmen men i ärlighetens namn, lockar inte Colin Firths namn på filmaffischen mer? Han spelar i vilket fall den andra huvudrollen, den som förläggaren Maxwell Evarts Perkins som ”hittade” Wolfe och var modig nog att ge ut hans från början megasuperlånga mastodontböcker, efter omarbetning och nedkortning såklart med van och bestämd hand från honom själv.

Wolfe är en excentriker, högljudd, ”mycket” och ganska jobbig i mina ögon. Hans käresta Aline Bernstein (Nicole Kidman) lämnade man och barn för Wolfes skull och det känns som en ganska dysfunktionell relation (utan att gå in på spoilers).

Maxwells fru (Laura Linney) och dom fem (?) döttrarna får se mindre och mindre av sin man och far då Wolfe tar allt hans engagemang och det är ett val Maxwell gör. Gör han det för att han gillar Wolfe? Gör han det för att han är beroende av Wolfe? Gör han det för att han ser Wolfe som en bästa vän eller ett psykfall han måste hålla under armarna för att han inte ska gå sönder? Det är mycket som är oklart här.

För att en ”figur” som Thomas Wolfe ska nå fram och ut till mig som tittar skulle jag behöva känna nån form av positiva känslor för honom. Jag behöver det för att förstå varför dom andra vuxna människorna runt omkring honom beter sig som dom gör. Men jag får ingen feeling för Wolfe, ingen alls faktiskt. Jag antar att Jude Law spelar honom så som han var men det kan också klassas som Överspel Deluxe om man inte är insatt i författarens maner, språkbruk och tonart.

Colin Firth har en blick som är helt unik för honom i den här filmen. Kanske är ena ögat sminkat att vara lite lite snett, men det är fint på nåt vis. Det är som att en liten glad tår bestämmer sig för att stanna i ögonvrån var gång han ler och han ler ofta. Filmen ler dock inte mot mig trots alla toppenbra skådespelare i rollistan. Det är synd.

Publicerat

SPY

Jag tittar på postern och tänker att det är förjävla synd alltihop.

Melissa McCarthy som med skurmopp/perserkatt/peruk på huvudet ska trycka sig mellan Jason Statham och Jude Law som får blickfångsutrymme på bilden för att sälja in filmen. Typ.

Tänk om dom vänt på steken. Tänk om det varit en Melissa McCarthy i mitten på bilden med samma look som hon har sista fjärdedelen av filmen och med Statham och Law på varsin sida som liksom peek-a-boo-tittar fram? Statham kanske med gigoloperuk och lösmustasch (ja, han har det i en scen i filmen)?

Nä just det. I´m sorry. Dagdrömmarna gled iväg lite väl mycket nu, nån jävla måtta får det väl ändå vara? Melissa McCarthy är ändå förstanamn både på postern och förtexterna så räkna till tio och lugna ner dig nu (ja jag tittar på mig själv…..andas in genom näsan och ut genom munnen…aaaaaandas).

I själva filmen är det ingen tvekan om vem som är huvudperson. Susan Cooper (McCarthy) jobbar på CIA som nån slags bakgrundsagent till Bradley Fine (Jude Law). Hon sitter på kontoret och kommunicerar med honom via öronsnäcka och ser honom på skärmen via diverse kameror (oklart hur detta riggas i verkligheten). Han är the flashy fancy välklädde James Bond-wannabeen som är ute på spännande agentresor och klarar livhanken med hjälp av din fixande, trixande, problemlösande – och curlande – kollega Susan. Man kan säga att han utnyttjar hennes oförmåga att inte kunna säga nej rätt hårt. Hon gillar ju honom. Lite för mycket kanske. Han är ju så….stilig…..med den där accenten och stadiga blicken och överläppen.

(Om alla överläppar i världen skulle behövas frätas bort (av nån anledning jag inte tänker utveckla här) och jag fick agera Gud och spara en så skulle jag spara Jude Laws.)

Susan visar sig ha kvalitéer som CIA kommer att behöva och kontorsråttan får nya arbetsuppgifter. Hon blir spion. På fältet. Med nytt namn, nya kläder och ny…suck….stackars jävel….peruk.

Regissören och manusförfattaren Paul Feig är väldans komedikompetent, något annat kan jag inte säga. MEN han har ETT problem. Han skulle behöva ”killa sina darligs” lite oftare för alla hans tvåtimmarskomedier är alldeles för långa. Nedklippta med tjugo minuter hade allihop, Spy inkluderad, varit tajta, balla, roliga med perfekt tempo rätt igenom. Nu känner jag att vissa scener blir långrandiga och det är så himla synd!

Bortsett från det hade jag en mysig stund. Jag fnissade flera gånger, log desto mer och skrattade ett par gånger mot slutet. Rose Byrne är på-pricken-vidrig bitch, Bobby Cannavale gör sitt jobb, Miranda Hart är skönt vanlig, Björn Gustafsson spelar Björn Gustafsson, Allison Janney tycker jag alltid om, Jude Law funkar fint som Bond-typ, Jason Statham är STÖRTSKÖN (och med alldeles för lite) och Melissa McCarthy förvandlas fler än en gång i filmen. Hon är bra cool alltså!

När sista scenen fejdar ut vill jag bara skicka ett sms till min bästis och säga: ”om vi klipper av oss femton centimeter hår så är det vi, vi är med på film!”  Jag fattar att hon aldrig kommer tro mig om jag inte har fotobevis så jag fotar och skickar bilden. ”Haha, det är ju VI!!”, svarar hon. ”Är vi bad guys or good?”

”VI ÄR CIA-AGENTER!!”

Publicerat

DOM HEMINGWAY

Dom Hemingway tycker sig ha en utsökt kuk. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som förtjänar att få en skola uppkallad efter sig. Dom Hemingway tycker sig ha en kuk som borde få Nobels fredspris. Dom Hemingway har lite….hybris.

Efter att ha suttit tolv år i finkan blir Dom utsläppt, ut till friheten, ut till dom gamla polarna, ut till kvinnorna, drogerna, slagsmålen och en värld som är aningens annorlunda mot när han blev fängslad. Till exempel, man får inte röka på krogen! Va? Vilket hån mot mänskligheten.

Jag tänker ibland på när jag gick på förskolan. Jag gick aldrig på dagis så det där året innan skolan började, det som då kallades förskola, var mitt första möte med jämnåriga barn i större klunga. Det var också mitt första möte med lådvis, hinkvis, kartongvis med pysselgrejer. Pärlor, pennor, tomma toarullar, silkespapper, kritor, piprensare, flirtkulor, utstansade småstjärnor, modellera. Det var bara att gå loss, vara kreativ, göra en massa skoj dagarna i ända – och jag älskade det.

När jag tittar på Dom Hemingway får jag känslan av att den filmen är för Jude Law vad förskolan var för mig. Jag tror han gick till jobbet varje morgon med ett stort leende på läpparna och ett pirrande i kroppen som påminde om pysselförälskelse. Jag tror han älskade varenda sekund av att klä ut sig till Dom och bete sig som ett svin. Vilken utmaning det måste vara, vilken ynnest att få chansen. Jag unnar verkligen Jude Law den här rollen, en roll som han gör SÅ bra, det är all in, all the way.

Filmen som sådan är gjord med enkelhet, humor och känslan av att regissören Richard Shepard grävt i sin variant av pyssellåda och fnissande kommit på lagom annorlunda filmiska grepp.

Det här är ingen film som kräver nån särskild analytisk förmåga för att se, historien är tämligen banal och väldigt underhållande framfört men nån smäll i polar plexus är det inte. Den enda känsla som stannar kvar hos mig är lusten att göra en påsktupp av en 33 cl-tomflaska och silkespapper, såna som jag gjorde på löpande band när jag var 6 år. Det är inte en sån tokig känsla faktiskt, synd bara att påsken är över.

Publicerat

THE GRAND BUDAPEST HOTEL

Räknar man in dagens film har Wes Anderson gjort åtta långfilmer. Jag har sett sex-och-en-halv. Jag har sett The Royal Tenenbaums, Rushmore,  The life aquatic with Steve Zissou, The Darjeeling Limited, Fantastic Mr Fox och jag försökte å försökte å försökte se Moonrise Kingdom innan jag till slut gav upp.

Mitt medelbetyg på dessa filmer (Moonrise Kingdom exkluderad eftersom jag inte kan betygssätta en film jag inte sett klart) är 1,8.

Det är med denna insikt i bagaget som jag begav mig till biografen igår för att se The Grand Budapest Hotel på premiärdagen. Man kan säga att förväntningarna var så låga att dom gick att skrapa bort från skosulan med blott en flisa av en lillfingernagel.

Jag kände en väldig önskan att få se filmen ifred utan störande moment så jag valde en dagtidsvisning samt platsen längst bak, längst in. Nu visade det sig att det inte riktigt hjälpte då i princip hela biografen fylldes av pensionärer men jag tyckte ändå om känslan av att vara inkognito, placerad in the dark spot, lite bortglömd, bakom, inträngd i hörnet.

Filmen börjar och jag tänker ganska direkt ”vad håller jag på med?”-tanken och jag fortsätter med ”vad fan gör jag här?”. Sen kommer mina sedvanliga funderingar kring Wes Anderson och hans filmiska estetik, det är så SNYGGT att jag blir tokig i huvudet. Det är dockskåpsvackert, det är en fröjd för ögat för en färgfascist som jag, varenda scen är som en tavla jag gärna skulle ha på väggen – men – det berör mig inte ett skit.

Sen kommer klonket. Det säger banne mig så. KLONK.

Jag fattar plötsligt varför jag stör mig. Alla färger, alla mönster, all inredning, all komposition, all scenografi gör att jag fortfarande är kvar på jobbet. Jag håller på med sånt hela dagarna och när hjärnan upplever allt detta tror den att den måste memorera allt, att jag måste lära mig nåt, att jag ska prestera, att jag är hos en kund och ska färgsätta deras villa som ett rosa ungerskt hotell eller nåt och att mina sinnen måste vara hyperalerta. Så jag tar ett kort snack med mig själv, ber mig lägga av, får mig att inse att jag är ledig, att jag inte jobbar, att det här bara är förströelse och då….DÅ släpper det.

Jag tittar på berättelsen om hotellmanagern Gustave H (Ralph Fiennes) och hans förtrogne lobby-boy  Zero (Tony Revolori) berättad av Mr Moustafa (F. Murray Abraham som visar sig vara Zero modell äldre) för en mustaschprydd författare (Jude Law) och jag märker att insidan av huden reagerar sådär som den kan göra när man ser en film som är riktigt bra. Det liksom plirrar. Det känns som om hela kroppen lever. Det är hundra procent mys.

Jag tycker om den här filmen på ett sätt som jag aldrig förut tyckt om en Wes Anderson-film. Jag har ju inte tyckt om dom alls. Tvärtom. Men det är som att allt i The Grand Budapest Hotel är perfektion, inte bara det visuella. Manuset är bra, musiken är bra, tempot är bra, skådespelarna är överlag bra och framförallt – Ralph Fiennes i huvudrollen är p-e-r-f-e-k-t. Torr som fnöske artikulerar han det välskrivna manuset och han har en komisk tajming jag inte trodde honom om.

Det suckades en hel del i salongen och framför allt klagades det när eftertexterna rullade. Jag hörde ord som ”bortkastat”, ”tråkig” och ”intetsägande”. Jag hörde svordomar. Gällde det någon av dom andra Wes Anderson-filmerna hade jag hållit med men nu gör jag inte det. Jag håller inte med alls.

Jag tycker att det här utan motstycke är den bästa Wes Anderson-filmen jag sett och det är en film jag skulle vilja se om. Det är också ett bevis för att det är dumt att avstå från att se en film enbart baserad på någon filmmakares/skådespelares gamla meriter eller på sina egna fördomar. Ibland får man nämligen äta upp dom och jävlarimej vad det smakar gott.

 

Publicerat

GATTACA

”Science fiction är en genre inom litteratur och film där bärande element i intrig eller miljö har inslag grundade på vetenskapliga eller teknologiska spekulationer.”

Wikipedia förklarar, jag håller med och således kan man säga att Gattaca är själva essensen av science fiction-begreppet filmatiserat. Wikipedia har även en förklaring till denna films titel! ”Filmens titel utgörs av begynnelsebokstäverna för de fyra DNA-nukleotiderna: guanin, adenin, tymin och cytosin.” Vad gjorde man utan dessa sökhjälpmedel fanns?

DNA var det ja. DNA kan vara bra till mycket, speciellt i en framtidsthriller som denna. DNA kan till exempel säljas till någon annan med sämre uppsättning gener, till någon vars livsdröm som inte kan uppnås annat än genom en annan människas låtsaskropp. Flummigt? Nejdå. Inte så värst faktiskt.

Vincent (Ethan Hawke) föddes med halvdåligt hjärta och lite andra skavanker, han är som vilken vanlig människa som helst alltså. Hans dröm är att fara ut i rymden, något han endast kan göra genom att få jobb på Gattaca och genom att vara genetiskt perfekt lämpad för jobbet.

Jerome Morrows (Jude Law) är genetiskt framställd för att bli elitsimmare men har råkat ut för en olycka och är förlamad från midjan och nedåt. Hans DNA är alltså perfekta för att bli rymdfarare men kroppen säger nej. Vincent får möjlighet att köpa/överta Jeromes DNA och på så sätt bli Jerome men det krävs en ohygglig noggrannhet då det med jämna mellanrum görs kontroller på Gattaca för att säkra identiteterna hos dom anställda. Vincent har påklistrade extra-fingertoppar fyllda med Jeromes blod, han skrubbar sig dagligen fri från ”kroppsrester” (död hud, hårstrån), bär linser och har till och med genomgått en benförlängning för att matcha Jerome i exakt längd. När en högt uppsatt chef på Gattaca mördas hittas något flagrant som kan bli Vincents fall: en ögonfrans.

Jag tycker om den här filmen men jag tyckte ännu mer om den när den kom. Jag tyckte den var betydligt mer spännande då än nu men å andra sidan vackrare nu än då. Minnet spelar mig ett spratt men det gör ingenting. Filmen håller.

Filmens originalmanus är skriven av filmens regissör Andres Niccol som förutom Gattaca även skrivit Truman show, S1m0ne, Lord of war och In time. Han är begåvad och inte så lite klurig den mannen. Jag hoppas att han fortsätter skriva rediga manus från scratch och inte bara regisserar filmer som *host* The Host.

Publicerat

SIDE EFFECTS

Det är april. Det är dags för Filmspanarna att gå på bio tillsammans igen. Det är Jojjenito som väljer film och jag tror inte någon höjer på ögonbrynen. Det känns som ett givet val denna vecka. Bra skådisar i något som på pappret verkar vara en intressant historia filmad av en regissör som dom flesta som tycker om film har ett öga till, gott eller ont kan skifta. Men om en regissör aldrig är bättre än sin senaste film så ligger Steven Soderbergh rätt kraftigt på minus hos mig efter Magic Mike och Haywire. Det är synd. Han har gjort så mycket bra. Han kan ju, jag vet det och det är med detta fokus jag sätter mig i biofåtöljen. Det KAN bli bra det här.

Emily (Rooney Mara) är gift med Martin (Channing Tatum) som sitter i fängelse för insiderbrott. I fyra år har hon åkt fram och tillbaka till fängelset på givna besökstider och så är plötsligt den tiden över. Martin släpps fri och dom kan börja leva på riktigt igen. Men Emily mår inte bra. Hon försöker ta sitt liv och hamnar i psykiatern Jonathan Banks (Jude Law) trygga händer.

Den lättaste vägen genom en depression är tyvärr inte att genom samtal försöka ta reda på var problemet sitter och lösa detta, det är nåt som bara kostar pengar för alla inblandade och sånt är inte intressant i en kapitalistisk värld. Det som är intressant i det här läget är medicin. Piller. Svälj lite kemikalier och livet är på topp igen samtidigt som läkemedelsföretag tjänar storkovan och doktorerna får bonus som ger dom guldkant på tillvaron. Nu är det inte jag som är bitter, det bara funkar så. Pengar styr. Det är pengarna som styr även för Jonathan Banks när han ger Emily en ny och obeprövad medicin och det blir skogstokigt alltihop.

Okej. Jag var inte bitter men NU är jag det. Jag tittar på filmen och blir mer och mer frustrerad. Jag biter mig i läppen och blir nästan lite förgrymmad. Vad håller han på med Steven Soderbergh? Side Effects känns som en billig TV-produktion och karaktärerna blir liksom bortglömda. Jag får lära känna dom så lite att jag inte bryr mig ett dugg om nån av dom. Jaha, hen dog, move on. Jaha, hen sitter i skiten, move on.

Catherine Zeta-Jones har i perioder varit en favvis för mig men när jag ser henne här så sliter jag mitt hår. Hon är ju så vacker egentligen men vad hände här? Har sminkösen fått direktiv att Zeta-Jones ska se ut som Jokern eller har Zeta-Jones stramat till sitt fejs så pass att sminkösen inte har nåt val annat än att lägga läppstift där läpparna faktiskt är. Det ser fan inte klokt ut. Sen väser hon filmen igenom. Väser. Varför då?

Rooney Mara däremot går från klarhet till klarhet tycker jag. Jag tycker hon är duktig, hon är trovärdig och hon är väldigt lik Noomi Rapace i sina manéer. Jude Law gör också han det bästa han kan med det manus han fått och ingen skugga ska falla på vare sig honom eller Mara. Men resten, herregud, resten. Vilken formidabelt smaklös soppa.

Det har pratats en del om att Side Effects är blott 50-årige Steven Soderberghs sista film. Nu stämmer det kanske inte riktigt eftersom hans Behind The Candelabra kommer tävla i Cannes (med Michael Douglas som Liberace) men ändå….”inte bättre än sin senaste film”. Nu jäklar Steven har du en del att leva upp till. Nu är du bara en Liberace ifrån att bli ihågkommen som en tokflopp.

Mina filmspanande vänner har också sett filmen: The Velvet Café, Rörliga bilder och tryckta ord, Fripps filmrevyer, Jojjenito och Movies-Noir. Tycker vi lika? Jag tror inte det men jag vet inte.

Publicerat

ANNA KARENINA

 

 

 

 

 

 

 

Nej, det har inte brunnit i huvudet. Nej, jag har inte blivit självplågare. Nej, jag ser inte en film som Anna Karenina enbart med baktanken att få gå loss med motorsågen och hårddissa en av mina största filmiska antagonister.

Jag må inte vara världens smartaste människa men dum är jag inte. Jag må veta med mig själv att Kiera Knightley i tio fall av tio retar mig till vansinne men kanske, kanske är just denna film för Kiera vad The Town var för Ben Affleck, alltså sett ur mina ögon. Jag ratar ingen eller inget osett, det är inte min pryl och därför sitter jag här nu med mina tankar om filmen jag nyss sett.

En episk film om kärlek. En remake av en riktig klassiker. 1935 gjordes den med Greta Garbo i titelrollen och med Fredric March som Vronsky, 1948 med Vivien Leigh som Anna och Kieron Moore som hennes kärleksintresse, 1997 med Sophie Marceau och Sean Bean (av alla män på jorden) och nu är det alltså dags igen. Joe Wright, dom nutida kostymdramornas okrönte kung med filmer som Stolthet & fördom och Försoning i bagaget, har satt huggtänderna i detta passionerade drama baserat på Leo Tolstoys roman med samma namn.

Det är sent 1800-tal, det är rysk överklass, det är känslokalla äktenskap som mer fungerar som affärsuppgörelser och det är en kärlekshistoria mellan den gifta Anna (Knightley) och den också gifta Vronsky (Aaron Taylor-Johnson). Annas äkta make (Jude Law) är föga glad åt att hans fru har en annan man på sidan om, han tycker inte om att det pratas och han anser att Anna borde vara mer rädd om sin roll som mamma.

Alicia Vikander spelar rollen som Kitty och jag hoppas att Joe Wright fått upp ögonen för henne ordentligt och använder sig av henne i en huvudroll om han ger sig på något nytt kostymdrama framöver. Han har nämligen använt sig av Kiera Knightley i alla sina kostymfilmer hittills och jag tycker och tror att Alicia Vikander skulle kunna axla den manteln med den äran.

Joråsåatteh, så är det. Vad jag än tycker om Kiera Knighley så måste krypa till korset litegrann här. Är det något hon behärskar så är det denna genre, att snöra in sig i korsetter som ger hennes midja samma diameter som en toarulle, att visa och inte visa förtryckta känslor, att bita ihop, att åtrå fast hon inte ”får”. Hon är bra här, helt klart, men den som också är bra är Aaron Taylor-Johnson. Det här är Kick-ass-killen som lagt till sin frus efternamn till sitt som den moderna unge mannen han är och som på många sätt går sin egen väg, både i verkligheten och på film. Att Anna Karenina fungerar som filmupplevelse för mig beror till hundra procent på kemin mellan honom och Kiera. Skulle jag inte tro på den skulle filmen falla platt.

Jag har inte Garbos version av Anna Karenina i färskt minne och jag antar att det hjälper till när jag ska summera mina tankar om den här filmen. Jag har ingen version att direkt jämföra med så jag låter den här bli min för en stund. Aaron Taylor-Johnson har en blick som kan förflytta berg OCH få mig att ge ett kostymdrama ett helt okej betyg, ett betyg som är långt närmare en fyra än en tvåa.

Jag förvånar mig själv idag. En ganska skön känsla.

 

Publicerat

DE FEM LEGENDERNA

Jag börjar från slutet när Jack Frost tittar rätt ut på publiken och säger ”We are all guardians”. Det går en rysning längs armarna och jag känner en tår lämna ögonvrån och slingra sig ner över kinden. Det kommer en till strax därefter, kanske två men inte fler. Jag är både skakad och rörd, jag är mentalt elva år igen och jag ÄLSKAR den känslan!

Här är det Pitch Black (översätts som Natt Svart), den mest onda och kolsvarta figur som finns, som riskerar att ta över barnens drömmar och göra dom till mar-ditos om barnen slutar tro på Påskharen, Sandmannen, Tomten, Tandfén och Jack Frost, fem sagofigurer som Gubben i Månen valt ut till att vara De fem legenderna. Lille killen Jamie och hans närmaste kompisar blir dom barn som hamnar i historiens fokus och dom får vara med om ett riktigt hisnande äventyr, precis som jag och alla vi som ser filmen.

Jag önskar att alla fick chansen att se den här på bio och jag önskar det av en anledning jag inte trodde jag någonsin skulle få säga: DET ÄR HEEELT FANTASTISK 3D! Att sitta i mitten på rad två och titta rätt in i filmen när små små snöflingor singlar ner och jag nästan känner hur flingorna nuddar min hud och smälter i ett ögonblick precis som riktig snö kan göra utomhus när det snöar sådär vackert, sådär ”som på film”. Figurerna känns otroligt verkliga, speciellt Påskharen (vilken päls! vilka ansiktsuttryck!) och Jack Frost (som är otroligt lik Ulrik Munther) men filmen är perfektion in i minsta yttepyttelilla detalj.

De fem legenderna är en såndär film jag hoppas och tror ska bli en julfilmstradition i många hem under många framöver. Jag tänker lobba hårt för att den ska bli det i min familj i alla fall. Den har liksom allt. Det är en klassisk saga, den har hjälpas-åt-tanken, full schwung och actionscener på kälke, knasiga tomtenissar, en mystjock Tomte, det onda mot det goda, makalös animering, fin musik, vinterkänsla och den är underhållande för alla åldrar.

Så ta en paus i julstressen, gå iväg på bio, skit i allt annat, gå själv, ge bort biljetter i julklapp till hela släkten, gör vad du vill men försök inte hitta på några undanflykter.

1. De fem legenderna bör ses på bio.

2. De fem legenderna bör ses. Punkt.

Mitt sällskap på visningen var filmspanarkollegan Sofia. Hoppa hit för att läsa hennes tankar om filmen.

 

Publicerat

HUGO

Såna här filmer irriterar mig.

Hugo är en äventyrsfilm gjord för barn. Så långt är allting gott. Hugo är även en film som till största del är tillverkad vid en dator och det är också fine, såna filmer har en plattform, dom får fans och förtjänar en viss form av uppmärksamhet då dom oftast är oklanderligt gjorda.

Polarexpressen är också en sån typ film, liksom Time machine. Polarexpressen fick tre oscarsnomineringar 2005: bästa låt och två priser som handlade om ljud. Time machine fick en 2003, för bästa make-up. Hugo har blivit nominerad till inte mindre än elva (11!) Oscars i år och är därmed uppe i Ben-Hur-Titanic-Sagan om konungens återkomst-Purpurfärgen-klass (och två fler än till exempel Avatar) och det beror inte på att det är en särskilt bra eller annorlunda film, det beror på att MARTIN SCORSESE gjort en film han inte brukar göra. Tror jag. Nån annan förklaring har jag inte.

Det finns ingen synbar anledning till att hylla den här filmen. Jag har sett bättre, kidsen har sätt bättre, det är helt enkelt bara ett bra hantverk av en tämligen tunn story.  Kanske tycker du att jag med denna ”recension-eller-vad-det-nu-är” ger Oscar lite väl mycket cred och makt och det är sant, jag ger Oscar cred och makt eftersom det priset HAR med cred och makt att göra. Personligen tycker jag 2011 var ett riktig bra filmår och därför har en film som Hugo ingenting i Bästa film-kategorin att göra över huvudtaget. Det finns många filmer som med lätthet hade kunna tagit dess plats och därför blir jag irriterad, ja, nästan förbannad faktiskt.

Nu ska jag ta en Alvedon och lugna ner mig. Det är ju årets första Melodifestvial att se fram emot ikväll.

Publicerat

CONTAGION

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan ganska så precis pratades det inte om något annat än svininfluensa. För eller emot sprutor, löpsedlar med folk som dött i sjukdomen, larmrapporter från resten av världen, det var slagsmål om handspritflaskorna i butikerna, ja, det var helt enkelt en rätt otäck stämning överallt i vårat land. Hade Contagion gått upp på bio förra vintern vete tusan om en enda människa hade gått och sett filmen. Verkligheten överträffar ju ändå alltid filmen, gör den inte?

Beth (Gwyneth Paltrow) sitter på en flygplats och hostar. Så börjar filmen, med en vanlig simpel host och smittans Dag 2. Hon åker hem till sin familj, till maken Mitch (Matt Damon) och den lille sonen men förkylningen ger inte med sig och familjetragedin är ett faktum när både Beth och sonen dör.

Dagarna tickar på, viruset sprider sig över världen och fler och fler karaktärer presenteras. Regissören Steven Soderbergh gör sitt allra bästa för att genom många infallsvinklar förklara det komplexa skeendet under en epidemi, allt från att först bedöma att viruset verkligen existerar till att försöka hitta ett botemedel till att visa den vanliga människans paranoja inför det okända och läbbiga och han får ihop det lite på samma sätt som han fick i Traffic, fast då gällde frågeställningen droghandel.

Många vinklar blir det och det är tur att det är kända skådespelare i dom flesta roller för det är svårt nog att hänga med i svängarna som det är. Tempot är högt, musiken härligt blippig med skön BPM men det är en svår balansgång att hålla denna puls filmen igenom utan att det känns hispigt och stressigt. Jag får känslan att det är bråttom till nånting, att jag är på väg att komma försent till ett möte som jag dessutom missat att förbereda mig till och jag sitter liksom och mentalt hoppar upp och ner. På så sätt är filmen inte det minsta mysig men å andra sidan, vem har sagt att en epidemirulle ska vara det?

Skådespelarmässigt tycker jag att Matt Damon är den starkt lysande stjärnan i ensemblen. Hans Mitch är en småflobbig vanlig snubbe och jag tycker Damon lyckas göra honom trovärdig på alla sätt och vis.

Vad är det då som gör att filmen trots allt som är bra ändå bara kommer upp till en medeltrea? Kanske för att jag inte får panik. Jag känner mig inte rädd, jag lyckas inte ens återvända till svininfluensatankarna från förra året, jag sitter mest och tittar på ett filmiskt hantverk utan egentliga svagheter men som inte lyfter, inte förrän sista scenen när det som hände Dag 1 visas – och det är inget jag vill se såhär dagarna före jul.

Publicerat

SKY CAPTAIN AND THE WORLD OF TOMORROW

Tänk att ha varit med på den tiden när ett biobesök var ett helkvällsnöje. Tänk att ha varit med när det satt en tjomme och spelade piano live vid sidan av bioduken som ett litet schysst enmansförband till själva filmen. Folk var uppklädda och förväntansfulla och hade hatt och hårnät.

Att se Sky Captain and the world of tomorrow är som att få en smak av dåtid utan att för den skull behöva ta med det negativa, som att TV:n inte var uppfunnen och att Zlatan inte spelade fotboll.

Det är 1939. Polly Perkins (Gwyneth Paltrow) är journalist. Tillsammans med en pilot och före detta pojkvän Joe ”Sky Captain” Sullivan (Jude Law) försöker hon komma på hur det kommer sig New York invaderas av stora flygande robotar och varför flera framstående forskare plötsligt försvunnit i nåt som liknar en steampunk.

Sky captain and the world of tomorrow är en nästan äckligt snygg film. Varenda filmruta är perfekt, varenda skugga. Vackra ansikten överallt. Det tutas i blåsinstrument i princip genom hela filmen, precis så som jag tänker mig att det var förr på vita duken när Errol Flynn fäktades och Johnny Weissmuller var Tarzan.

Alla skådespelarna är lysande. Angelina Jolie ser verkligen ut som en tecknad figur, Jude Law är Jude Law, Gwyneth Paltrow passar som handen i handsken som Polly. Michael Gambon, Sir Laurence Olivier och Giovanni Ribisi gör också sitt allra allra bästa precis som jag gör när jag kryper upp i soffan med min filt och bara leeeer.

Publicerat

THE HOLIDAY

Iris (Kate Winslet) och Amanda (Cameron Diaz) känner inte varandra men genom den fenomenala upp-finningen intörnätt loggar dom in på en bostadsbytarsida och får kontakt.

Amanda är jättesnygg, bor i Los Angeles, tjänar massor med pengar, äger värsta flådiga huset och har precis kastat ut sin otrogne snubbe. Iris bor strax utanför London i en liten ödslig stuga. Hon är inte fullt så snygg och blir ständigt blåst av sin player till kollega. Dom bestämmer sig alltså för att byta bostad en tid, men hur ”bara” är det egentligen? Snart märker dom att hela den andres liv kryper närmare och närmare och även bokstavligt talat knackar på dörren.

På ytan kan filmen lätt tas för vilken banal romcom som helst, men skrapar man lite lätt eller kanske till och med bestämmer sig för att se den med öppna ögon och lättsamt sinne så är The holiday en smällkaramell i sitt slag.

Skådisarna är helt perfekta i sina roller. Jude Law spelar Iris bror Graham med den äran och han har verkligen filmhistoriens mest utsökta överläpp. Om Jack Black tycker jag inte, normalt sett, men här funkar han. Jag hade gärna bytt ut honom mot Philip Seymour Hoffman, men jag byter ofta och gärna ut dom flesta manliga filmrollerna mot Philip Seymour Hoffman om jag får bestämma – vilket jag ju inte får – och således är han inte med i så många filmer som han borde. Men, som sagt, även Jack Black slinker igenom med godkänt betyg.

Cameron Diaz spelar lite av Cameron Diaz-rollen som hon ofta gör – klantig, söt och charmig överklassbrud. Kate Winslet maxar sin roll och det hon kan göra med den och tillsammans, som en kvartett, är dessa fyra svårslagna i en romantisk komedi.

Se. Njut. Se om.

 

Publicerat

THE TALENTED MR RIPLEY

Tom Ripley (Matt Damon) är en jäkel på att härmas. Han kan ta efter dialekter, han kan förfalska namnteckningar, han är en social kameleont och kan låtsas vara i den närmaste vem som helst för att passa in i situationen.

När Tom ska spela piano på en fest och inte har något snyggt att ta på sig får han låna en Princetown-kavaj. Med på festen är den stenrike affärsmannen Herbert Greenleaf (James Rebhorn) och Tom låtsas känna dennes son Dickie (Jude Law) som också gått på Princetown. Efter många om och men kommer det fram att Dickie är mer intresserad av playboyliv och att sätta sprätt på pappas pengar än att studera. Herbert Greenleaf ber därför Tom att, mot betalning, åka till Italien, leta rätt på sin ”gamle vän” Dickie och ta hem honom till USA.

Tom antar erbjudandet och åker till Amalfikusten för att leta upp Dickie. Han hittar Dickie och börjar direkt suga åt sig hans musiksmak, manér, stil och smak. Han lyckas till komma Dickies flickvän Marge (Gwyneth Paltrow) så nära att han får flytta in i deras hus.

Det här nya glassiga livet är ingenting Tom Ripley planerar att ge upp. Han älskar det! En dag slår det över för Dickie och han blir så sjukt trött på Toms klängande personlighet att dom blir osams på riktigt. Tom inser då att han måste gå ett steg längre för att få behålla sitt nya liv och nästa steg är – för långt.

Jag har sett The talented Mr Ripley säkert 20 gånger. Det är en film som biter sig fast både i magen och i samvetet. Jag känner Toms känsla av att leva ett liv som bara är på låtsas, att för efter varje aktion veta att det kommer en reaktion men inte veta hur man ska stoppa den och hur svårt det kan vara att stå för vem man är och sina handlingar i alla lägen. Filmen gnager sig in och fastnar. Det är smärtsamt och det är jättebra.

The talented Mr Ripley är en snygg film med snygg 50-tals estetik, snygga kläder, snygga människor, fina omgivningar och genomtänkt soundtrack. Det är en film att se om, fundera på och glädjas åt, för det är en film där skådespelarna ensamma gör jobbet, inte effektmakarna.