Det här med livet är ganska knepigt, är det inte? För att inte tala om orättvist. Det räcker med att scrolla nån timme bakåt på twitter för att känna att hela mänskligheten står vid ättestupan och vinglar och det behövs bara en någorlunda dåligt borstad utandningspust för att vi ska trilla över kanten.

Livet är verkligen bajs ibland. Det är tungt som fan att gå upp på mornarna när det är alldeles kolsvart ute och sen är det mörkt igen lagom till eftermiddagsfikat och är det inte snöslask så är det storm eller alldeles för varmt. Segt är det jävlarimej. Det mesta känns bra onödigt också. Jobb och skit. Barn som snorar. Sura gubbar överallt. Kärringar på bussen som suckar och stirrar. Jag har ont i ryggen med. Och vattnet i kranen blir aldrig riktigt kallt. Vad fan är det? Ska inte kallvatten vara kallt?

Klaga går ju ganska lätt, kanske lite för lätt kan man tycka, men varför ska vi inte klaga när livet ändå suger? Det är väl bara att passa på medans man kan? Imorgon kanske fingrarna eller tungan har trillat av, det är så dax då att vara sugen på lite gnäll.

Det händer ibland att jag ser en film som på nåt konstigt sätt är större än sig själv, kanske till och med större än livet. Larger than life liksom. Och precis så som Backstreet Boys sjunger i låten med just den titeln, så känner jag efter att ha sett Philomena. ”All you people can’t you see, can’t you see, how your love’s affecting our reality. Every time we’re down  you can make it right and that makes you larger than life.”

Philomena Lee (Judi Dench) lämnades som ung att växa upp i ett nunnekloster när hon efter en härlig natt med en vacker pojke så oturligt blivit gravid. Nunnorna ”hjälper till” genom hela graviditeten och som tack tvingas Philomena stanna kvar i klostret för att ”jobba av” skulden. Kvar på klostret bor även lille sonen Anthony. Philomena, liksom dom andra unga mammorna i klostret, tillåts att umgås med sitt barn en timme om dagen och fick mammorna bestämma själva skulle dom helt klart vara med barnen jämt. Men nu bestämmer dom inte över mycket alls och definitivt inte över sina barns öden. Anthony blir bortadopterad och Philomena kan inte göra någonting åt saken.

Femtio år efter Anthonys födelse berättar Philomena historien om honom för sin dotter. Dottern blir så tagen att hon i sin tur berättar detta för ”mellan-två-jobb-journalisten” Martin Sixsmith (Steve Coogan) och precis som livet självt så leder det ena till det andra till det tredje och hux flux är Martin och Philomena på väg på en resa, en letan efter en mycket saknad son.

Jag sitter i en nästan fullsatt biosalong bland mandarinsmaskande pensionärer och känner att filmen tar över min kropp nästan som dom där aliensarna gjorde i Puppet Master. Jag var helt oförberedd när ögonen hux flux började droppa. Andra gången det hände likaså. Tårarna rann och rann, jag tittade på filmen, tankarna snurrade, jag var inte ledsen men kände plötsligt att livet, precis såhär är livet! Livet är att lära sig leva med den skit man får sig tilldelat och livet är att göra det bästa av det man kan kontrollera.

Jag grät några gånger till innan filmen var slut, en gråt som följde med mig hela vägen hem i bilen. Det är nåt speciellt med riktigt gamla människor på film, det blir så påtagligt att livet faktiskt kommer ta slut för oss alla och att vi som lever nånstans i mitten av vår tid här på jorden lever som om vi vore odödliga, som om just vår tid aldrig kommer ta slut. Vi låter dagar gå, vi låter möten rinna ut i sanden, vi låter oväsentligheter uppta våra hjärnor, vi låter dåliga relationer leta sig in i våra hjärtan och vi fortsätter gnälla på skitsaker som om det vore synd om oss.

Philomena Lee har så mycket att lära oss alla. Det är en fantastisk liten stor människa. Och det filmen lyckas göra med mina känslor och tankar är större, bättre och coolare än filmen i sig så hur betygssätter man en film som denna? Jag vet i ärlighetens namn inte. Jag vet bara att jag vill dela en Igloo med nån som skrattar högt åt roliga saker, jag vill blåsa maskrosgrejs över en gräsmatta, jag vill köpa alldeles för stora gummistövlar och hoppa i en vattenpöl, jag vill vara vaken tills jag somnar och somna om när jag vaknar, jag vill spela tennis med nån som inte heller kan, jag vill lukta på en nybakad kardemummamuffin, jag vill klappa nåt lurvigt, jag vill ta på mig oanvända strumpor, jag vill sova i nytvättade lakan, jag vill locktånga hela håret, jag vill se solen gå upp och månen gå ner och jag vill äta mjukost från fingret. Det är ju också livet. Det glöms bort ibland.

Filmitch, Fripps filmrevyer och Movies-Noir har också sett och skrivit om filmen.