Etikett: Judy Davis

Publicerat

DRESSMAKER

Myrtle ”Tilly” Dunnage (Kate Winslet) återvänder till sin barndomsby i den australiensiska outbacken, denna gång med en symaskin i högsta hugg. Hon är otroligt stilig och välklädd, kunnig i haute couture och i konsten att sätta griller i unga mäns huvuden. Att hon är ”cursed” i byn är en av anledningarna till att hon kommit tillbaka, det sägs nämligen att hon dödat en pojke och om detta är sant eller inte får du reda på när du ser filmen.

Alltså, jag har haft ett sånt väldigt motstånd mot den här filmen. Den visades redan på Stockholms filmdagar i början av året men då hoppade jag över den, det var väl några Benghazi-stridisar som lockade mer. Jag hade liksom fått för mig att det här var en tjejfilm i ordets sämsta betydelse. En film gjord av en kvinna med kvinnor i huvudrollerna och en story som inte kunde roa några andra än kvinnor som lockas av en annan tid, en annan värld och Liam Hemsworth i vita kalsonger. Sen är det ju det där med drömmen om att vara en ful ankunge och förvandlas till en vacker svan. På film är det alltid så jävla enkelt. Släpp ut håret ur tofsen, ta av dig glasögonen och ta på dig en ny klänning och vips så är du ögongodis. Kvinnorna låter ”aaaaaaaah” av avund, männen utstöter ”åhååååååhumpf” och alla tappar hakan.

Detta händer Gertrude (Sarah Snook) i filmen. Sarah Snook måste vara världsbäst på filmiska förvandlingar, kolla bara Predestination och Jessabelle. Kate Winslet är i vilket fall världsbäst på att utstråla kvinnlig perfektion och Liam Hemsworth är fanimej inte världklass på en fläck men här har han i alla fall lärt sig konsten att hålla blicken fast och stilla när han hittat nåt han vill ha.

På nåt sätt känns det som att alla mina fördomar om filmen stämmer och ändå var den inte fullt så kass som jag trott. Irriterande i vissa scener, javisst. Det här att beskriva män som en simpel flock får som tänker med könet känns inte direkt modernt men jag får väl köpa det då filmen utspelar sig på 50-talet. Jag har dock svårt att känns nåt, nåt som helst för någon alls i filmen. Det är som att titta på en tavla, en rätt medioker sådan, kanske till och med en kopia gjord av nån som visserligen behärskar handlaget med pensel och färg men som inte begåvats med något eget. Men när tavlan är klar tar hen en sprayburk och gör ett rött rinnande streck över det hela.

Strecket är filmens sista halvtimme.

Strecket är anledningen till att filmen hamnar på en stark trea.

Det hade jag aldrig kunnat förutspå.

I avsnitt 41 av Snacka om film pratar jag lite mer om den här filmen. Bland annat.

Publicerat

Gästrecension: IMPROMPTU

När bloggen fyllde fem utlyste jag en tävling, en chans för alla utan egen filmblogg att skriva en egen recension. Idag är det dags att kora vinnaren och att publicera recensionen.

Vinnaren heter Hanna, finns på Twitter som @rovarspraket och filmen hon valt att skriva om är från 1991 och heter Impromptu, men den svenska titeln känns kanske bättre igen: Chopin, Mon Amour.

Här är Hannas recension:

Filmen handlar om den brokige och självständiga författaren George Sand (Judy Davies) som blir stormförälskad i den blyga och stillsamma kompositören Frederic Chopin (Hugh Grant). Som vi kan gissa så blir hennes känslor blir icke besvarade – och sen är vi igång! Kostymfilmsfantast som jag är så blir jag rätt lätt tjusad av pastellfärgade slottsmiljöer, intrikata korsettklänningar med boobsen uppe under hakan, förstulna blickar över middagsbordet (där alla talar om allmänna ting men vi vet ju vad de EGENTLIGEN menar), besattheten vid klass, rikedom och släktträd, och i denna rulle har vi alla dessa variabler, låt vara i mer humoristisk ton än det vanligtvis brukar.

Den svenska titeln på filmen Impromtu är, och håll i er nu, Chopin, mon amour. Vilka är dessa översättare? Hur var det sistnämnda ett bättre val än orginaltiteln? Med tanke på att filmen kom ut tidigt 90-tal så fanns där kanske eventuell oro att vanligt fölk inte skulle begrip om det var titel på nån utrikiska, men döp då för bövelen inte om titeleländet till Chopin, mon amour! Det blev åtminstone inte Kompositören Som Visste För Lite, och det får vi väl vara tacksamma för.

En film med en ”besvärlig kvinna” i huvudrollen är en lyx man inte blir utsatt för så ofta. Att man dessutom hejar på henne, och vill att hennes karaktär ska vinna, det går som sagt inte tretton på ett dussin av dom filmerna. Hon knullar runt, hon vägrar falla in i ledet, hon är kreativ, framgångsrik och gör sin grej, och blir INTE STRAFFAD fört! (Den allt för vanligt förekommande moraliserande slutklämmen brukar väl vara nåt åt det hållet.) Och medan vi nu är inne på genusperspektiv så är det även intressant att de manliga skådisarna i denna film kommer undan med att vara helt bedrövliga, medan kvinnorna har en extremt hög lägstanivå rätt igenom. Bernadette Peters komiska timing och tilbakahållna frustration, Emma Thompsons kärleksfullt porträtterade hysterika till grevinna och mecenat, Judy Davis hudlösa uppenbarelse. Den enda som bryter könstrenden är underbara Mandy Patinkin. Man behöver inte bli påmind om att det som sker på teveskärmen är på låtsas, utan man dras med och får vila tryggt i hans trovärdiga insats då han är sin karaktär.

Filmen utspelar sig i Paris under 1800-talet. Alla inblandade borde rimligtvis prata franska med varandra. Men eftersom detta är en engelsk film så går vi med på att skådisarna talar engelska med varandra. Julian Sands jobbar dock, precis som sin kollega Hugh, under premissen Hitta På En Egen Bruten Engelsk Accent, hans är tydligen ungersk. Där ser man. (Herr Grants är polsk. Klart som korvspad.)


Och förresten, Julian Sands, vad är grejen? Maken till stolpighet har knappt skådats utanför brägårn. Han låter ju nivåsänkt när han pratar. Snälla, säg att det är meningen?

Julle: Ja, men jo, jag tänker lite så att han den däringa Liszt måste säkert varit lite efter, sådär.

Alla i filmteamet: Jag tänker fan inte säga nåt, du får! Jag har inte råd att få sparken. Va? Visst, Julian, det kör vi på, låter rimligt!

Vilka tagningar slängde dom, om de här fick vara kvar? (Hang on! Är han en manlig Kiera Knightley, Fiffi?!)

 

Trots allt mitt gnäll över det som inte riktigt nådde hela vägen fram med denna produktion så är det en väldigt sevärd och underhållande film. Vackert foto, bra story, engagerande dialog, praktfull scenografi, ambitiös kostymavdelning, och, i det stora hela, bra rolltolkningar.

4 av 5 Tjusiga Hästdragna Vagnar blir slutbetyget för denna lilla pärla.

(Bilden föreställer Frederic Chopin. Ganska lik Hugh Grant va?)


 

Publicerat

THE YOUNG AND PRODIGIOUS T.S. SPIVET

Ibland händer det att jag fastnar för en filmaffisch sådär mycket att jag nästan blir ledsen. Senaste gången det hände var när jag såg postern här ovan. Den säger så mycket, den är så otroligt fin.

Den lilla röda kärran, namnet Layton skrivet med vit färg och pensel, en liten pojke med beige jacka som har föräldrar som uppenbarligen köper honom för stora byxor så han ”har nåt att växa i”. Det går att vika upp dom. Många varv. Praktiskt lagda föräldrar alltså, knappast modeintresserade. Den lilla pojken känns även han väldigt praktisk och smart, istället för att bära den tunga väskan surrar han fast den på vagnen. Det vittnar om att han inte bara ska till grannbyn, han ska längre, han ska bort.

Har man följt filmvärlden på någorlunda nära håll de senaste tjugo åren kan man med lätthet se vem som ligger bakom filmen The young and prodigious T.S. Spivet bara genom en snabb blick på affischen (jaaaa, jag veeeet att namnet står att läsa längst ner). Givetvis Jean-Pierre Jeunet. Mannen som gett oss Delikatessen, Amelie från Montmartre, Micmacs, En långvarig förlovning, De förlorade barnens stad och Alien: Ressurection. Han är lika tydlig i sitt filmiska formspråk som Tim Burton är i sitt och Wes Anderson i sitt. Och i den här filmen tar han faktiskt med nån som brukar vara Tim Burton:skt så det förslår: Helena Bonham Carter.

T.S. Spivet är en tioårig förnumstig och högintelligent pojke, han är en såndär pojke som jag modell yngre önskade att jag skulle få bli mamma till – fast T.S. saknar attiraljen glasögon. En sån som väljer Nationalencyklopedin före Fantomen och som ritar flödesscheman istället för huvudfotingar. Nu fick jag ingen sån son men jag fick umgås med T.S en stund och det är inte fy skam det heller.

Telefonen ringer hemma hos familjen Spivet. Det är Smithsonian Institutet i Washington (USA´s Nationalmuseum) som utlyst en tävling och T.S har vunnit. Han har uppfunnit något häpnadsväckande jättesmart (något magnetdrivet) och han förväntas komma dit för att hålla ett tacktal. Det chefen på Smithsonian (Judy Davis) inte vet är att vinnaren är blott tio år och det T.S´s  föräldrar inte vet är att T.S (Kyle Catlett) tänker ta sig dit på eget bevåg utan att säga nåt till någon.

Hur funkar det med Kyle Catlett kanske nån undrar? Barnskådespelare är ett ämne för sig, det är väldigt sällan dom är helgjutna och det problemet finns även här. Men jag köper det. Kyle klarar biffen jättebra så länge han inte ska spela ledsen.

Filmen är en fest för ögat, den är som en Wes Anderson-film fast utan den där värsta iskalla dockskåpskänslan (*host* Moonrise Kingdom). Mysigt, charmigt, finurligt och galet snyggt. Se och njut.

Trailern kan du se här.

Publicerat

FÖRÄLSKAD I ROM

”Tror du att alla som som är berömda förtjänar att vara det?”

Som vanligt droppar Woody Allen onliners som att det inte fanns en morgondag och som vanligt delar han ut dom till samtliga skådespelare, ingen nämnd ingen glömd. Men ärligt talat, citatet här ovan tål att tänkas på.

Förra året tog Woody med oss på en oförglömlig resa till Paris och i år bär det av till Rom. Fyra historier berättas sida vid sida och dom trasslar sig in väldigt lite i varandra förutom vad gäller filmens andemening, citatet. Kändisar spelar en roll som fenomen. Det är en stor arkitekt som den yngre arkitektstuderanden ser upp till, en pensionerad operakännare som han-som-sjunger-i-duschen kan få en skjuts av om man vill vågar och kan, det är en skådespelerska som nästlar sig in i ett förhållande och en manlig dito som gör detsamma i ett annat.

Woody spelar Jerry, det vill säga sig själv och han gör det kanske mer än någonsin. Neurotisk och härlig, rädd för att åldras, dö, glömmas bort och inte längre kunna vara yrkesaktiv. När jag ser honom agera tillsammans med Judy Davis (som hans fru) så känner jag instinktivt att jag aldrig mer vill gifta mig. Fy fan för att bli gammal med en gubbe som honom. Detta jävla duttande. Detta curlande, detta förstående, detta släta-över-agerandet. Usch alltså. Ja, nu finns det ju mängder med män som inte kommer bli som just Woody Allen bara för att dom passerar sjuttiofem men bara tanken på det får mig att längta efter en singlig ålderdom.

Vad gäller resten av ensemblen så är det en spretig och skön blandning av italienska (och för mig okända) skådespelare, av amerikanska stora namn och sen lite Penelope Cruz och Roberto Benigni som grädde på moset. Fast det kanske bästa i hela filmen är den lilla hyperitalienska musiksnutten som gör inhopp filmen igenom. Ett lysande val av score!

Jag har sagt det förr men det tål att upprepas: även en medioker Woody Allen-film är bättre än det mesta annat i sin genre och det gäller även Förälskad i Rom. Det här är ingenting som kommer i närheten av det bästa han gjort men det är 112 minuter film som inte bjussar på en enda dötråkig sekund. Tyvärr bjussar den inte på en enda sekund filmmagi heller, något som Midnatt i Paris hade så det räckte och blev över.

Publicerat

Fruar och äkta män

Jag tänker ofta att jag skulle vilja vara en fluga på väggen i vissa sammanhang. Ofta i suspekta sammanhang. Ofta i suspekta privata sammanhang. Tänk så coolt det skulle vara.

Eller fluga förresten, jag skulle lika gärna kunna vara Den Osynliga Kvinnan, en sån som kan smyga runt lite här och var och liksom bara kika lite. Inte för att samla in skvaller, inte för att ha kontroll över någon utan mer för att jag är intresserad av hur människor beter sig och reagerar i jobbiga situationer. Att vara en osynlig fluga på fönsterbrädan på en välbesökt psykologmottagning vore alltså det ultimata.

Att se Fruar och äkta män är det närmaste känslan av den där flugan jag kan komma i filmsammanhang. Jösses, det här är naket och utlämnande så det nästan kliar på kroppen men ändå är det härligt på nåt underligt vänster. Vem skulle kunna få ihop en sån här historia och göra den så hysterisk och så kul och i samma andetag så otäckt mänsklig som mannen som gett gestaltterapi ett ansikte, Woody Allen?

Filmen börjar med en parmiddag som urartar på ett sätt som sällan ses på film. Två gifta par ses i det ena parets lägenhet (Judy Davis är gift med Sydney Pollack och Woody Allen med Mia Farrow) för vidare promenad till en restaurang. Då berättar paret Davis/Pollack att dom ska separera, men lugn bara luuuugn, vi är sams, vi är eniga, vi gör det här i samförstånd. Men Mia Farrows Judy kan inte hålla sig lugn. Hon bryter ihop, hon får totalt spel och kan inte sluta älta detta vare sig under middagen eller senare på kvällen när dom kommer hem. Sängkammarscenen mellan dom två hyperneurotikerna Farrow och Allen är så mitt-i-prick att jag bara sitter och ler varenda gång jag ser den. Herregud, är det SÅ kvinnor är? tänker jag för att i samma sekund fundera på om dom flesta män på insidan egentligen är som Woody. Sen skrattar jag högt och hjärtligt åt hela mänskligheten för vi är bra larviga ibland allihop.

Precis som vanligt i Woody Allens filmer så är det han själv som hugger den yngsta och snyggaste donnan (i det här fallet Juliette Lewis) men alla karaktärer får ungefär lika mycket plats förutom ett övervägande fokus på äldre män som lämnar sina äldre fruar och byter ”upp sig” till en yngre kärlek men samtidigt ”ner sig” i mentala utvecklingsmöjligheter. Hur som helst, det är relationsförvecklingar i vartenda hörn, högt och lågt, passionerade och krystade, fina och kanske inte lika…fina. Det är barnlängtan och singelnyfikenhet och det är den där frustrerande känslan av att gräset nog faktiskt ÄR grönare på andra sidan och det är bara att sätta sig väl till rätta i soffan och hänga med på åkturen.

Jag återkommer till min fluglängtan, till det här med mitt intresse för att skrapa på ytor. Woody Allen är fenomenal på ytskrap. När han får till det som här så vill jag hellre vara ett microchip och  bli inplanerad i hans hjärnbark. Jag tror han är ett helvete att leva tillsammans med men han är ett unikum vad gäller att skriva filmmanus OCH att suga musten ur och skrapa hudflikar på sina skådespelare.

I den här filmen är det som att han osthylat bort hela övre hudlagret på både Mia Farrow och Judy Davis, dom är helt gränslösa, helt makalösa, modiga. Lika modiga som om dom suttit hos psykologen och pratat om sina innersta tankar och samtidigt vetat om att en okänd osynlig kvinna satt skräddare på golvet och lyssnade – och det skulle ju aldrig hända. Men här händer det. Plötsligt liksom. Som en trissvinst.