SLEEPING BEAUTY

Lucy är en ung och vacker kvinna som verkar gilla att experimentera sexuellt. Det hon gör gör hon inte för någon annans skull än sin egen och det gör att hon inte på något sätt kan ses som ett offer i sammanhanget.

Hon har jobb och bor inneboende hos ett par i en lägenhet. Det känns inte som att hon egentligen är i behov av mer pengar än hon har men ändå svarar hon på en suspekt liten annons i en tidning. Jobbet innebär att hon lättklädd ska servera vid fina middagar, inget mer än det. Inget sexuellt, bara lite show-off och för det får hon 250 dollar i timmen. Lucy tackar ja.

Första middagen går bra. Hon serverar dryck i vita underkläder till en samling äldre och välbärgade män (och en kvinna, kors i taket!) och dom andra kvinnorna i personalen (dom som inte enbart serverar?) har svarta underkläder och visar brösten. Middagsscenen med den efterföljande avecen får mig osökt att tänka på kaffeflickor och vår svenska kung vilket gör mig svagt illamående.

Snart blir Lucy erbjuden en ”befordran”: att bli sövd och under den sovande tiden bli föremål för äldre mäns sexuella njutning men med den lilla klausulen att penetration är förbjuden. Hon tackar ja.

Samtidigt har Lucy ett ”förhållande” med Birdman, en glåmig man med välfylld bokhylla och bäddsoffa som tynar bort i någon dödlig sjukdom som skulle kunna vara AIDS. Dom dricker lite sprit, tittar på TV och sover ihop men det verkar inte vara mer än så, förhållandet är mer känslomässigt än fysiskt. Jag blir inte riktigt klok på relationen, kanske är dom bara vänner, jag vet faktiskt inte och jag vet heller inte om det spelar någon roll.

Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen och när jag läser hans recension slås jag av skillnaden i hur vi ser på filmen. Fripp skriver: ”…för övrigt är filmens foto blekt och obearbetat. Detta känns som en lågbudgetfilm” och för mig känns det precis tvärtom. Filmen är fantastiskt vacker. Kulörtonerna går i varandra på ett sätt som för mig är allt annat än obearbetat, det känns minutiöst planerat, scenografen är toksäker på sitt jobb och inte i en enda scen kan jag hitta ett ”fel”, en färg, en pryl, en antydan till något som stör bilden. Jag fastnar för filmen alldeles med detsamma och även om historien inte berör mig så gör filmen det. Den är som ett rörligt konstverk, magnifikt och ofattbart på en och samma gång och jag upplever filmen mer än ser på den.

Emily Browning är jättebra som Lucy. Hon är precis perfekt oförstörd och blek och svag och stark samtidigt. Dom tafsande gubbsen är gamla, trasiga och bittra och väldigt väldigt svåra att hitta någon som helst sympati för.

För den som tror att Sleeping Beauty har det minsta med Disney´s Törnrosa-version att göra (att det är samma typ av tolkning som Red Riding Hood var av Rödluvan) så är det felfelfel. Att ha den villfarelsen innan man ser filmen kan bli väldigt tokig då detta inte nånstans är en film för barn, eller unga tonåringar för den delen.