Etikett: Julia Ormond

Publicerat

En ladylike sommar: LADIES IN BLACK

Här är en film som utspelar sig på varuhuset Goode´s i Sydney 1959. Det närmar sig jul och helgshoppingen är i full gång. Unga Lisa (Angourie Rice) får ett extrajobb som allt-i-allo i butiken och hennes ögon är stora när hon ser dom andra kvinnorna bakom diskarna, alla klädda i svarta klänningar och svarta pumps. Kvinnorna är något annat än Lisas egen mamma och hon får nu en insyn i helt andra sätt att vara och tänka. Kanske är det den äldre ungerska butikskvinnan Magda (Julia Ormond) som förändrar hennes synsätt mest då hon som immigrant med skinn på näsan peppar Lisa att stå på sig, att våga.

Det här är alltså en australiensk film, regisserad av Bruce Beresford, mannen som regisserat den fyrfaldigt Oscarsvinnande och niofaldigt Oscarsnominerade filmen Driving Miss Daisy (1989) – utan att själv bli nominerad för sitt jobb. Här ger han den storsäljande romanen ”The women in black” av Madeleine St John filmiskt liv och jag får en känsla av att denna film precis som andra filmer i samma genre (tex The Help från 2011) är så himla mycket bättre i bokform än på film. Det blir så styltigt när det berättas på detta sätt, alla nyanser försvinner, alla tankar och funderingar som lättare kan berättas i skrift försvinner.

Det här är helt enkelt en rätt trist film om ÄNNU EN ”ordinär” ung tjej med flätor och glasögon som i ett HUJ blir en vacker ung kvinna bara hon släpper ut håret och skippar glajjorna. Julia Ormond är filmens starka kort och hon gör en sevärd prestation som Magda. Resten, nja, not som much.

Det här är en film i temat En ladylike sommar, alltså filmer med ordet lady (eller pluralformen i dagens fall) i titeln. Här kan du läsa om fler av dessa filmer.

Publicerat

PHARMACY ROAD

För ganska exakt två år sedan dök det upp en liten film på HBO som hette 7 days in hell. Det var en mockumentär om två tennisspelare regisserad av Jake Szymanski med bland annat Filip Hammar i en liten roll (kanske var det just därför den blev lite av en snackis i Sverige, eller i alla fall bland oss som följer Filip och Fredriks framfart?).

Nu är det alltså dags igen. Nu har Jake Szymanski gjort en film som handlar om fem sönderdopade tävlingscyklister och den speciella världen som kretsar kring cykling i allmänhet och Tour de France i synnerhet.

Orlando Bloom, John Cena, Andy Samberg, Daveed Diggs och Freddie Highmore spelar dom fem unga cyklisterna och vilka som spelar de äldre versionerna av samma kvintett låter jag vara osagt. Det kan få komma som en överraskning. MEN låt mig säga som såhär, en kvinnlig skådespelare spelar en av dom äldre rollerna och det var så fint att se henne igen. Jag tyckte hon var alldeles lysande när hon var som störst i mitten på 90-talet.

Det här är en 37 minuter lång film som har en skyhög skratt/minut-ratio, jag hade riktigt riktigt roligt och extra kul tycker jag det är när verkliga människor spelar sig själva och bjussar på sina tillkortakommanden. Det är stort på nåt vis.

Jag gav 7 Days in hell 4/5 i betyg men den här filmen är bättre, roligare och sjukare på ALLA plan. Underhållande som tusan!

Publicerat

TEMPLE GRANDIN

Jag börjar med lite snustorr fakta.

Temple Grandin föddes i USA 1947. Hon är forskare inom husdjursvetenskap och har kallats ”den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”. 2009 utsågs hon till agronomie hedersdoktor vid Sveriges lantbruksuniversitet för sitt arbete för att främja djurens välfärd. *

Som sagt, hon är alltså autistisk och hon är otroligt intresserad av djur, en kombo som visade sig vara ett lyckokast. Till slut. Det var ingen räkmacka för Temple att nå dit, det kan man inte säga och i filmen om (en del av) hennes liv får jag en inblick i hur hon hade det som en extremt annorlunda kvinna på den amerikanska landsbygden.

Hon bor en sommar hos sin moster (Catherine O´Hara), får hjälpa till att sköta djur och gård när (antar jag) hennes mamma (Julia Ormond) behöver avlastning. Det sista är bara ett antagande men jag tyckte mig inte få någon annan förklaring till varför Temple fick ett sommarboende.

Det här är egentligen en TV-film och som sådan är den riktigt bra. Claire Danes är tillräckligt porträttlik en ung Temple, inte perfekt, Danes är alldeles för ”grundsöt”, men hon lyckas få mig att hamna i känslan att det är den autistiska Temple jag ser med alla sina fel, brister och begåvningar. Jag tycker om den här lilla filmen, den var mysig på ett skönt sätt. Sevärd men inte så minnesvärd.

* Fakta hämtad från Wikipedia

Publicerat

FRÖKEN SMILLAS KÄNSLA FÖR SNÖ

”Det enda som gör mig riktigt lycklig är matematik.”

Min första tanke när fröken Smilla säger dessa ord är lita aldrig på nån som säger så. Min erfarenhet av människor med förkärlek för siffror är att dom sällan har koll på mjuka värden som känslor och empati. Det finns säkert undantag men livet tillhandahåller sällan facit och på decimalen korrekta svar. Smilla letar svar, hon letar sanningar men hon är allt annat än socialt begåvad. Kantig och hård går hon genom livet men snö har hon koll på.

1992 skrev Peter Høeg boken om den grönländska flickan Smilla som flyttar med sin pappa till Danmark som sexåring och som i vuxen ålder ser grannpojken ligga död i snön utanför huset där hon bor. Hon misstänker att nånting är fel, att det inte är en olyckshändelse utan ett brott och hon börjar fiska, leta, fundera och vill lösa mysteriet. Jag läste boken när den kom och gillade den. Jag gillade den mycket till och med. Høeg har en fin förmåga att få det där isiga kalla att liksom ligga som en saltrand runt varje boksida och det kändes som en ganska enkel uppgift att göra om denna känsla på film.

Bille August fick chansen. 1997 kom filmen baserad på boken och jag strosade till biografen för att få se nånting riktigt bra – trodde jag. Julia Ormond kändes som ett spännande val som Smilla och att plocka in kända gubbs som Gabriel Byrne, Jim Broadbent, Richard Harris, Robert Loggia och Tom Wilkinson ser ju bra ut på filmaffischen men det är inte jättekul att titta på. Men å andra sidan, vem fan har sagt att allt ska va kul hela tiden?

Nej….kul är det sannerligen inte. Första halvan av filmen är ackompanjerad av en typ av musik som får mig att associera till trailers. Det känns liksom inte på riktigt, det är som om filmen inte börjar, jag bara väntar på han med basrösten som ska säga ONE EXTRAORDINARY GIRL – AN EXTRAORDINARY  SENSE – THIS SEASON – JULIA ORMOND WILL SOLVE  – THE MOST INTELLIGENT CRIME  – OF THE CENTURY. Men det händer inte. Rösten kommer inte. Istället går halva filmen och jag får noll känsla för varken Smilla, mysteriet eller filmen som sådan.

Det som ligger på filmens plussida är allt det vintriga, all snö, alla tokigt mönstrade stickade tröjor och att Julia Ormond är i det närmaste otäckt söt. Nästan allt annat ligger på minus, i alla fall jämfört med boken. Har du inte läst boken kan filmen säkert ha ett existensberättigande jag inte känner av just nu och känner du för en scandinavisk-ish någorlunda välgjord thriller så funkar den alldeles säkert. Personligen känner jag mig lika besviken på filmen nu som jag gjorde 1997.

 

Publicerat

MY WEEK WITH MARILYN

 

 

 

 

 

 

 

 

”Att lära Marilyn att agera är lika enkelt som att lära en grävling prata urdu”.

Ungefär sådär uttryckte sig Sir Laurence Olivier (Kenneth Branagh) när han skulle regissera det blonda bombnedslaget Marilyn Monroe i filmen Prinsen och balettflickan. Ingenting gick som han ville och planerade, han sprang omkring och pustade och frustade och droppade syrliga oneliners om Marilyns sätt att skådespela som vida skilde sig från hans eget mer teatrala sätt att bete sig framför kameran.

My week with Marilyn handlar om inspelningen av denna film men inte ur Oliviers perspektiv utan ur hans tredje assistent, Colin Clarks, ögon. Clark skrev dagbok under sitt arbete med filmen och den publicerade han sedan med titeln ”The Prince, the Showgirl and me”. När prinsen och showgirrlen droppade av från detta jordeliv skrev han en ny version av dagboksboken och utökade den med tidigare outgivet material, material som en del ifrågasatte äktheten i. Detta blev boken My week with Marilyn som sedan blev filmmanus och här är filmen tadaaaah.

Vad som är sant och inte är egentligen rätt ointressant kan jag tycka. Det går att använda sin intelligens till att förstå att bra historier ofta är kryddade men att kryddan för den skull inte behöver vara oätlig, bara aningens för stark. Om Clark har saltat och pepprat, so what. Det här är HANS sanning och jag ifrågasätter den inte. Han är 23 år när detta händer, han kommer Marilyn Monroe väldigt nära och självklart är det något han inte kan hålla inom sig själv.

Filmens Colin Clark spelas av Eddie Redmayne som i filmens första halva är så intetsägande och personlighetssaknande att jag undrar om det är Clark som VAR sån eller Redmayne som är felcastad men nej, det är inget av det. Redmayne passar finfint i rollen, han ska inte ta plats, han är inte där för att ta plats. Filmen är som en kemisk reaktion där Monroe är reagenten. Alla runt omkring henne reagerar, ingen kan förhålla sig passiv eller ointresserad, hon syns, hon tar plats, ja hon verkligen TAR plats. Hon kräver framförallt männens tveklösa uppmärksamhet och det verkligen lyser SNÄLLA ÄLSKA MIG, JAG HAR VÄRLDENS SÄMSTA SJÄLVFÖRTROENDE, JAG BEHÖVER BEKRÄFTELSE KOMIGEN KOMIGEN KOMIGEEEEEEN i ögonen på henne.

Michelle Williams gör ett sådant bra porträtt av Marilyn att jag inte längre är säker på att Meryl Streep borde ha vunnit en Oscar för Thatcher-filmen om jag nu prompt måste jämföra. Jävlariminlillalåda så bra hon är! Julia Ormond är ett kärt återseende som Oliviers fru Vivien Leigh. Jag vill se mer av henne. Kenneth Branagh som Laurence Olivier skulle jag kunna skriva en uppsats om och detta inte för att jag gillar Olivier och definitivt inte för att jag gillar Branagh utan för att han just i denna film faktiskt inte lyckas få mig uppretad en enda gång.

Hela filmen är annars en orgie för filmälskare, välgjord in i mina pianoklink. Jag njuter filmen igenom. Det är ögongodis, det är örongodis, det är supermysigt men det som slår mig när filmen är slut är att den är slut. Den ligger inte kvar i magen som ett våtvarmt omslag och jag känner ingen större längtan efter att se den igen. En ganska konstig känsla kan jag tycka speciellt när filmen är så bra som den är.

Men istället för att fastna i tänket om hur och varför så låter jag det vara just precis som det är, en riktigt BRA filmupplevelse helt enkelt.