Etikett: Julia Roberts

Publicerat

SOVA MED FIENDEN

I avdelningen ”filmer från (inte jättemycket) förr som inte åldrats med den äran” har turen nu kommit till hustrumisshandlardramat – ”thrillern” – Sova med fienden med Julia Roberts. SÅ långt är allting gott. Julia Roberts är sevärd, då som nu. Filmens stora PROBLEM stavas Patrick Bergin som i rollen som bad guy/hatobjekt/patriarkat-as/vider/praktarsel/övergreppsman skådespelar som om han vore en del av Galenskaparna och After Shave. Det är uppspärrade ögon modell visa-mängden-vit-ögonglob-och-du-vinner-en-målarlåda och han vinner VARENDA målarlåda som existerar. Han är hemsk, God damn it vad dålig skådis han är! Att han dessutom har sånadär beiga 90-tals-herrbyxor som är sladdriga i benen men sitter åt liiite i grenen så man ser kalsongkanten, alltså jag vill SPY så ful är han! Julias andra kärlek i filmen spelas av Kevin Anderson och det är faktiskt precis lika illa, minus våldsamheterna.

Jag förstår att Julia Roberts var den klarast lysande stjärnan när det gäller den här filmen anno 1991, det är svårt att misslyckas med detta när hon har två rediga klåpare som medspelare. Manuset lider också en del både av logiska luckor och engagemang för när hon flyr och det bara har gått 20 minuter av filmen förstår man att man behöver bita REJÄLT i kudden för att orka ta sig i mål.

När jag såg filmen på bio när den kom gav jag den ett betydligt bättre betyg än jag kommer göra nu. Detta beror nog mest på att mitt tålamod med idioter är slut.

Betyg när jag såg filmen 1991:

Betyg när jag såg filmen 2019:

Publicerat

BEN IS BACK

Går det lite inflation i drogmissbrukande barn/panikslagna föräldrar-filmer nu? Det är inte många veckor sedan Beautiful Boy hade biopremiär och nu är det alltså dags igen. Den gången gällde det en sann historia om en far och hans son och den här gången är det en mamma (Julia Roberts) som försöker hjälpa sin drogmissbrukande son Ben (Lucas Hedges) på dom sätt hon kan.

Ben is back är skriven och regisserad av Lucas Hedges pappa Peter Hedges, mannen som till exempel skrev både romanen Gilbert Grape och filmmanuset som är baserad på boken när den filmades av Lasse Hallström 1993 och tre år senare blev han pappa till en pojke som nu är en av Hollywoods ”IT-GUYS”, dvs med i varenda film som finns. Typ.

Moonrise Kingdom, The Grand Budapest Hotel, Labor Day, The Zero Theorem, Kill the messenger, Manchester by the sea, Three Billboards outside Ebbing Missouri, Lady Bird, Boy Erased och Ben is back,  Lucas Hedges har hunnit en del under sina blott 22 år.

Här är han alltså Ben, killen som det gått rejält illa för i livet och som det senaste året bott på ett hem för att bli av med sitt missbruk. Förra julen urartade rejält förstår man och nu är det jul igen och Ben vill hälsa på hemma. Han säger att det är hans sponsor som okejat besöket men en blind förstår att det inte är sant.

För egen del hade jag lättare att ta till mig denna film än Beautiful Boy och jag vet inte om det beror på det simpla i att det är en mamma som har det tufft här? Kanske. Julia Roberts gör ett otroligt bra jobb här, hon visar verkligen sanna skådespelarkvalitéer. Lucas Hedges är verkligen inte en kille som alltid har en plats i min bok men här är han väldigt bra och trovärdig. Att han och Julia funkar ihop är liksom ett måste för att filmen ska ”gå hem” och det tycker jag den gör. Knark ÄR bajs. Jag har otroligt svårt att se det på något annat sätt.

Publicerat

WONDER

Auggie Pullman (Jacob Tremblay) ser inte ut som andra pojkar i hans ålder. Han har aldrig sett ut som någon annan pojke vilket ålder han än varit i. Nu är han 10 och hade han bott i Sverige hade han varit på g att börja mellanstadiet. Nu ska han göra detsamma fast i USA och det är banne mig inte lätt eftersom han fram tills nu varit hemskolad av mamma Isabel (Julia Roberts).

Mamma Isabel är ganska lik tjuren Ferdinands mamma på julafton. Hon är lugn, förstående, klok, inkännande OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR! Höjer aldrig rösten, finns där JÄMT för den krävande sonen, ler, fixar, trixar och samtidigt verkar hon vara en varm och kärleksfull fru till maken Nate (Owen Wilson).

Pappa Nate är en cool katt. Han lattjar med Auggie, får honom att skratta, vänder på tråkigheter, ser det positiva i allt, är alltid glad, lugn, höjer aldrig rösten, kramar frun, är förstående, mysig, ansvarsfullt pappig OCH SÅ JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Auggie har blivit behandlad som en udda pojke det är ”synd om”. Han ska ha en bomullsfilt runt om sig i alla lägen för alla är alltid dumma mot honom, tittar, stirrar, glor och säger okvädesord. Föräldrarna har daddat honom nåt så inihelvete och har i och med detta skapat en pojke som inte bara är intelligent, gullig, uppfinningsrik och charmig, han är även bortskämd som satan. Alltså som satan!

Vet du vad jag inte skrivit om än? Att Auggie inte är ett ensambarn. Det är lätt att tro det. Föräldrarna verkar bete sig som det, Auggie också. Men närå, Auggie har en storasyster som heter Via (Izabela Vidovic) och är det någonting Via är medveten om så är det att hon har en lillebror. En lillebror som är annorlunda. Via är gullig, hon är en helt vanlig tonåring som blir kär, vill testa att spela teater, skriver prov och behöver prata med sina föräldrar om både jobbiga saker och spännande ting ibland. Det har Via ingenting för. Auggie går alltid först. Ändå är Via ALLTID så himla gullig mot honom, så snäll, så kramig, så ansvarstagande och i och med det känns hon så JÄVLA OMÄNSKLIG ATT JAG BAXNAR!

Äh. Det är ingen idé att jag fortsätter. Filmen är en SAGA, ingenting annat. Det finns ingenting på-riktigt-mänskligt med någon av rollfigurerna, inte Auggies klasskompisar heller, inte lärarna, inte ens rektorn Mr Tushman (Mandy Patinkin) för även han är OMÄNSKLIG SÅ JAG BAXNAR även om jag ÖNSKAR att alla rektorer fungerade som han.

Men det är just det. Trots att filmen är nån slags feel-good-in-absurdum-historia så faller jag om inte som en fura men väl som ett litet trassligt plommonträd. Det ÄR en gullig film och den är snäll som helskotta. Och vem är jag att dissa snällisfilmer? Nä, just det. Jag tycker väldigt mycket om snällisar och snällisar ska premieras även om dom är OMÄNSKLIGA SÅ JAG BAXNAR.

Edit: Den fick en trea först. Sen kräktes jag lite i munnen av för mycket sockervadd. Den får en tvåa. Jag tyar inte såhär mycket gull.

Publicerat

MONEY MONSTER

Lee Gates (George Clooney) är en TV-personlighet som leder ett program som heter Money Monster som handlar om finanser, aktiemarknaden, ja, ekonomi, typ, fast på ett superytligt amerikanske sätt. Han ger råd om köp och sälj till tonerna av tuff musik och grafiska effekter och Amerika lyssnar. Som person verkar han vara en buffel med ett ego stort som Vintergatan och producenten Patty (Julia Roberts) vänder ut och in på sig själv för att dels få programmet att flyta och dels slippa magsår. Ett nytt jobb på en annan TV-kanal ligger i pajpen men det är ingenting hon berättat för Lee om. Varför skulle hon? Som om han skulle bry sig?

Mitt under direktsändning dyker plötsligt en ung man upp i studion bärandes på ett par kartonger. Kyle Budwell (Jack O´Connell) har en liten annan agenda än en vanlig budkille skulle ha, han är nämligen en av alla som lyssnat på Lee´s råd och köpt aktier i ett bolag som i ett huj gått fullständigt bankrutt och nu är alla besparingarna borta. Han är vansinnig över vinster som storföretag gör på småfolkets bekostnad och han tycker att Lee bör ta ansvar för det han säger och gör. Att kidnappa honom i direktsändning och under pistolhot skulle alltså hjälpa tycker Kyle (som inte är den vassaste kniven i lådan för att uttrycka det diplomatiskt).

Jag tänker att manuset till Money Monster säkert är okej skrivet. Jag tänker att Jodie Foster antagligen gjort det hon kan som regissör. Jag tänker att George Clooney och Julia Roberts kan bibehålla sin levnadsstandard ett tag till i och med denna lönecheck men det är inga utmanande roller direkt. Agera med vänsterhanden klarar dom dock fint, båda lever på sina sympatiska anletsdrag och jag köper det. Jack O´Connell har visat världsklassform i flera filmer men här är det mycket grimaser och överspel. Kanske stod det i manus, kanske freebejsade han, I dunno. Jag vet bara att jag satt i biosalongen och försökte ta på vad tusan det är som gör att filmen känns banal. Skulle man analysera alla turer filmen presenterar skulle man säkert upptäcka hål i Marianergravensize, grejen är bara den att filmen är så smart klippt att man blir bortkollrad.

Jag blir som en av Money Monsters åskådare, jag litar på att det jag ser är bra/verkligt/sant och som TV-tittarna litar på Lee Gates så litar jag på Jodie Foster. Jag tror inte hon skulle göra nåt som är helt knas, hennes lägstanivå är hög, hon är smart. Men hur jag än tänker, betygsmässigt hamnar jag på en rätt svag men ändock trea. Filmen är tidsfördriv, inget mer än så.

I avsnitt 39 av Snacka om film lägger jag ut texten lite mer om filmen samtidigt som jag får leverans av veckans matkassar.

Publicerat

MOTHER´S DAY

Jag är mamma. Jag har varit en mamma i 19 år nu. Jag har träffat på ganska många mammor under dessa år och jag försöker snabbspola mig igenom alla dessa vänner, bekanta och avlägset-veta-om-existerar-personer när jag sitter i biosalongen och ser Mother´s Day och helt ärligt undrar jag om det finns NÅGON som känner igen sig?

Det är klart att det går att känna igen sig i Jennifer Anistons rollfigur Sandy, en frånskild tvåbarnsmamma. Samtidigt….nej. Hon bor kanonfint och arbetar med nåt som har med inredning att göra men i alla filmens scener (som hon är med i) – utom EN – jobbar hon inte. Hon har mest träningskläder på sig. Linnen. Såna som blottar perfekt skulpterade överarmar. Såna som inte rör sig även om hon skulle vinka glatt.

Sandys exmake (Timothy Olyphant) verkar inte bara vara sympatisk, han är snygg också – och jätterik OCH han är tillsammans med en fotomodell som är allt annat än den elaka styvmodern. Hon är typ tonåring, svinläcker och VETTIG. Går det att känna igen sig, kan nån vanlig biobesökare göra det? Nja. Föga troligt.

Sen är det Kate Hudson som spelar Jesse, okej, hon har superjobbiga halvrasseföräldrar som hon brutit kontakten med samtidigt….hon är gift med en indier, dom har en liten son och hon ljuger rätt bra för både maken och föräldrarna – om varandras existens. Och föräldrarna ÄR sviniga. Irriterande. Usch alltså. Men dom vänder på en femöring och blir trevliga såklart, det är ju ändå en Hollywoodfilm det här. Men hjälper det själva igenkänningsfaktorn? Näää, inte va.

Jag skulle kunna fortsätta såhär med alla inblandade karaktärer men se, det tänker jag inte göra för då berättar jag ju hela filmen och vad är meningen med DEN grejen kan man ju fråga sig. EN mening skulle ju i och för sig kunna vara att du inte slösade dina skattade pengar på en biobiljett, den här filmen går det nämligen alldeles utmärkt att skippa.

Det är SOLKLART att denna film säljs in som en feel-good-dito MEN jag tycker det är anmärkningsvärt att det går att göra filmer som denna som INTE lyckas spela på alla gråtmilda föräldrasträngar. Jag känner mig helt iskall när jag tittar. Filmen berör mig NADA. Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och sköna bloopers under eftertexten håller filmen borta från bottenskrapbetyg men det är fanimej inte långt bort att filmen får det – ändå.

Jag tror problemet med filmen stavas Garry Marshall. Han har skrivit och regisserat filmen och inte för att vara åldersfascist MEN gubben är född 1934 och har en del knepigheter för sig när det kommer till kvinnosyn över lag och dessutom barns syn på mammor, pappors syn på mammor, mammors syn på barn och mammors syn på pappor. Ja….hela skiten känns unket helt enkelt. Det är även denna snubbe-gubbe som ligger bakom filmerna New Year’ s Eve (samma problem med den filmen….) och Valentines Day (samma sak här) och…haha…Pretty Woman! Jag får helt enkelt se Frankie & Johnny som en jättefjädern i hans hatt.

Hade du en tanke om att hylla din mamma med ett biobesök på lördag, ett tips: tänk om. Se inte den här filmen, se nåt annat istället. Nåt bra.

Rörliga bilder och tryckta ord-Sofia har också sett filmen och idag skriver hon om den. Med tanke på vilken veckodag det är, kan man tro på en fredagssågning?

Jag lägger ut texten lite mer om den här filmen i avsnitt 38 av podcasten Snacka om film.

Publicerat

SECRET IN THEIR EYES

Det hade såklart varit toppen att göra en Fiffis filmtajm jämför med denna film och originalet som gjordes 2009 och heter El secreto de sus ojos på spanska och Hemligheten i deras ögon på svenska. Det hade varit toppen OM det inte varit så att jag säkert tio gånger börjat se filmen på Netflix men varje gång efter en kvart drabbats av narkolepsi.

Början av filmen saknar i princip tempo. Tänk en cyklist som inte har styrfart utan ramlar på sidan rätt ner i diket hela tiden, SÅ uppfattar jag Hemligheten i deras ögon. Jag förstår rent logiskt att filmen säkerligen är bra om jag bara orkar härda ut MEN jag orkar inte härda ut. I vissa lägen får man faktiskt ge upp.

Jag gillar Nicole Kidman. Jag gillar Julia Roberts. Jag gillar Chiwetel Ejiofor. Hur skulle jag kunna låta bli Secret in their eyes? Nej precis, jag kan inte låta bli och jag vill inte låta bli. En thriller med tre kanonskådisar, jag vill bara hoppa upp i luften och slå klackarna mot varandra, såna växer inte på träd.

Secret in their eyes är filmad i dåtid och nutid, där dåtiden är tretton år tidigare och endast går att urskilja från nutiden för att datorskärmarna är klumpiga och Nicole Kidman har tofs. Jag tycker ofta att detta sätt att berätta en film kan vara rätt problematiskt, det blir jobbigt och hattigt om det inte görs med perfekt fingertoppskänsla och det är få filmmakare som har det. Regissören för dagen, Billy Ray, har det inte riktigt  – även om han gör ett gott försök.

Nicole Kidman är sval, smal och vacker – precis som vanligt. Chiwetel Ejiofor är lugn, trygg och mysig – precis som vanligt. Julia Roberts har lugg, utåtstående öron och ser ut som Lloyd Christmas (Jim Carrey i Dum och dummare) syster – kanske inte riktigt som vanligt alltså. Men OJ vad hon är bra på att spela nedtonad och vanlig. Hon lyckades bra med detta även i En familj – August: Osage County så det är kul att hon vågar ta – och få – andra rollar än att ”bara” spela ”den snygga”.

Jag tycker första halvtimmen av filmen är jättebra, jag tycker filmen har ett par-tre scener som är pinsamt usla och jag tycker sista tjugo är jättekonstiga på ett dåligt sätt. En ganska ojämn film alltså men sevärd är den, absolut.

I påskavsnittet av podcasten Snacka om film pratar jag och Steffo om just denna film. Gör det någon skillnad om man sett originalet innan? Lyssna får du höra.

Publicerat

SPEGEL SPEGEL

Jag gillar inte att skylla ifrån mig men på riktigt, varför har inget sagt nåt? VARFÖR I HELA FRIDEN HAR INGEN SAGT NÅT?

Kunde inte nån endaste filmintresserad människa ha nämnt att det är Tarsem Singh som regisserat dagens film? Tarsem Singh, den smått geniala regissören som gjort både den fantastiska The Cell och den fantastiska The Fall. Ja just det, DEN Tarsem Singh!

Spegel spegel hade biopremiär bara några månader innan den mediokra Snow White and the Huntsmen vilket säkert gjorde att många fick lite Snövit-overload i hjärnan och valdes det mellan någon av dessa filmer vann säkerligen ”det stora blockbusternamnet” Kristen Stewart. För vem fick maxpuls av en Snövit spelad av Lily ”vemärdetdå” Collins? Och vem brydde sig om Julia Roberts som en ond drottning när hon tävlade mot Charlize Theron i den andra filmen? Och vem kände till regissören Tarsem Singh? JAG kände till Tarsem Singh! Men orkade jag kolla upp vem som regisserat en film som via filmaffischen utstrålande jag-äter-hellre-det-där-giftiga-äpplet-än-ser-filmen? Nej, precis, det gjorde jag inte. Men NU vet jag.

Den välkända sagan om Snövit, hennes onda styvmor drottingen, dom sju dvärgarna och den fagre prinsen blir – filtrerad genom Singhs färgsprakande hjärna – något annorlunda och tämligen magiskt. Det är en rolig film, en fest för ögonen, det är makalösa klänningar, fin musik, det är tjuvaktiga dvärgar på hoppstyltor, det är en Julia Roberts som är härligt Suzanne Reuter-bitsk, det är en charmig Armie Hammer som prinsen och en ljuvlig Snövit i Lily Collins gestaltning (hon är så himla lik en ung Audrey Hepburn!). Som familjefilm skulle jag säga att det är nåt att bita i för alla åldrar och smaker vilket man verkligen inte kan tro vid första anblicken om man, liksom jag, fastnade med ögonen på affischen och gäspade käkarna ur led.

Det finns filmer som heter regissörens namn + filmens titel (exempel Lee Daniels´ The Butler). Hallå världens filmbolag, kan vi inte bara komma överens om att detta gäller för Tarsem Singhs filmer framöver? För tänk vad som hade hänt om denna film hade hetat Tarsem Singhs Spegel Spegel. Jag hade definitivt sett den på bio och inte – som nu – hyrt den på Itunes. Fast å andra sidan, den funkade på TV:n med. Jäkla underhållande film det här!

 

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA BIROLL

Jennifer Lawrence – American Hustle

Om man tror att Jennifer Lawrence ”bara” är Winter´s Bone-tjejen eller Hungergames-Katniss så finns det en risk att man får en chock av att se henne i American Hustle. Här är hon…not so nice. Fast bra är hon. Jättebra. Och spelar över. Jätteöver.

.

.

.

Lupita Nyong’o – 12 Years a Slave

Precis som dom andra skådespelarna i 12 years a slave så gjorde inte Lupita Nyong´o så mycket intryck på mig som hon kanske borde gjort. Det är inte henne det är fel på, det är mig.

.

.

.

Sally Hawkins – Blue Jasmine

Halva världen hyllar Blue Jasmine och dess skådespelare, själv är jag inte SÅ imponerad. Eller halva världen förresten, prova med hela.  Men vad gäller Blue Jasmine är min åsikt världsfrånvänd men det står jag för. Gud vad jag känner mig sur nu men sur är det sista jag är. Jag är mer…basisk.

.

.

.

Julia Roberts – August: Osage County

Oj oj. She´s back!! Mognare, argare, större, härligare! En jättebra prestation i en jättebra skriven roll av en jättebra skådespelerska. Om jag är nöjd att hon är nominerad? Japp, jag är nöjd! Jag ♥ Julia Roberts.

.

.

.

June Squibb – Nebraska

June Squibb är både förjävla härlig och samtidigt helt vidrig i den här filmen. Hon spelar en gränslös och galen liten tant som jag till viss del i vissa scener och av olika anledningar har ganska svårt för men visst, hon förtjänar en nominering. Kanske.

.

.

Av dessa fem hoppas jag på Julia Roberts men jag tror inte hon har en chans på vinst. Jennifer är Oscarsjuryns gulliplutt, Lupita som vinnare vore helt politiskt korrekt, Sally är med i en film ”alla” älskar och June är gammal. Alla fyra har alltså större chans på vinst – rent objektivt – än Julia. Baaah!

Sen tycker jag att flera av dom hade kunnat bytas ut mot Julia Louis-Dreyfus i Enough said (om det är en biroll?), Maria Bello i Prisoners eller Melissa Leo i Prisoners. Så det så.

Vad Movies-Noir tycker om den här kategorin kan du läsa här.

Publicerat

EN FAMILJ – AUGUST: OSAGE COUNTY

Violet Weston (Meryl Streep) är en såndär übermatriark som ger en ångest (om man har en egen mamma med liknande drag), som ger en panik (bara av tanken på att det finns liknande kvinnor) och som ger en en sabla lust att höja handflatan skrika ”HÅLL BARA KÄFTEN KÄRRING!” och ge henne en riktig jävla högerkrok över kindbenet. Respektlösa människor förtjänar ingen respekt, inte ens om det är ens egen mamma.

Violet är Barbaras mamma (Julia Roberts) och hon har fått nog. Visserligen åker hon till sitt barndomshem för att trösta och fixa när pappan Beverly (Sam Shepard) plötsligt försvinner men hon tar ingen skit från sin åldrande pillerknaprande muncancerpatient till mamma. Hon ger tillbaka med samma mynt.

Med sig till huset i Oklahoma har Barbara maken hon separerat ifrån (Ewan McGregor) samt den fjortonåriga gräsrökande dottern Jean (Abigail Breslin). Barbaras systrar Ivy (Julianne Nicholson) som alla tror är lesbisk och singel och Karen (Juliette Lewis) kommer också när mamman kallar. Karen är nyförlovad med en man med det tacksamma namnet Steve Huberbrecht (Dermot Mulroney) men Steve verkar mer intresserad av unga Jean än av sin blivande fru.

Det här är alltså upprinnelsen till ett kolsvart familjedrama, alltså ett K-O-L-S-V-A-R-T familjedrama. Fy fan. Jag känner mig som en välanvänd boxboll efter den här visningen. Magen är alldeles blå. Vissa scener är svinjobbiga att se och jag har hört – och förstår – att en del händelser sätter igång känslostormar a la svår ångest hos många som känner igen sig och har varit med om liknande.

Meryl Streep är såklart jättebra som matriarken och hon många anser att hon bara behöver hosta i rätt film för att bli Oscarsnominerad. Det kan ligga en poäng i det men jag tycker hon är SÅ väl värd sin nominering just i år. Julia Roberts med för den delen. Här spelar hon arg, frustrerad och förbannad filmen igenom och med en helt annan kroppsform och klädsel än man är van att se henne i.

Benedict Cumberbatch har visserligen en liten roll som ”little” Charles men när han i en scen tittar på Ivy och säger några väl valda och fina ord är det som att tiden stannar. Vilken närvaro han har!

Jag tror August: Osage County är en film som växer vid en omtitt och jag hoppas jag orkar se om den nån gång. Just nu känns det dock ganska avlägset.

Filmen har biopremiär 28 februari.

Publicerat

VID DIN SIDA

Drama, komedi, romantik, så är den här filmen genrelistad hos Lovefilm. Komedi? Undrar vad det är för svartsynt person som ser det humoristiska i en trasig skilsmässa, två barn som mår rätt dåligt och slits emellan den bittra mamman och pappan med den nya unga frun och som om inte det vore nog kryddas historien med cancertragik som frammanar till att stora Lambirullen tas fram. Så komedi är inte ett ord jag skulle använda i sammanhanget.

Att bli extramamma till två halvstora barn är ingen lätt match för Isabel (Julia Roberts). Hon kämpar på, försöker vara till lags, hjälper till men är samtidigt så flat och mesig att när hon väl ryter till på skarpen så har det motsatt effekt. Barnen gillar henne inte och hon verkar inte gilla barnen, däremot är hon våldsamt förälskad i barnens pappa (Ed Harris) – och han i henne. Han är en vettig pappa som försöker ta diskussioner både med exfrun (Susan Sarandon) och med barnen men exfrun är inte den mest empatiska, ömsinta, logiska varelsen som gått i ett par skor. Hon känns väldigt missunnsam och det är inte den mest attraktiva av personligheter. Det är helt enkelt en ickefungerande men ändå kärleksfull  familj vi får lära känna. Komplex så som verkliga familjer är. Det funkar sällan smärtfritt men det finns alltid lösningar och så även här.

Filmens stora plus är skådespelarna som rätt igenom är helt lysande. Allt från Julia Roberts trovärdiga plastmamma till Susan Sarandon som pendlar mellan häxa, idiot och omhändertagande mor till Ed Harris som supersympatisk pappa och barnen, Jena Malone som dottern Anna och Liam Aiken som sonen Ben, alla känns mänskliga, alla har sina fel och brister men är bra ändå.

Jag har bara så ohyggligt svårt att betygssätta filmen. På många sätt är den himla bra, på få sätt inte så bra men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad som gör att filmen inte är starkare än den faktiskt är. Kanske är det romcomtrumpeterna i bakgrunden, kanske är det en inledning som får mig att hamna i ett Nora Ephron-mode som inte stämmer, kanske är det att jag stänger av för att jag inte vill få cancerpanik och dödsångest och bli sådär rädd och gråtig som jag kan bli ibland när mammor, död och barn är inblandade. Hur som helst är det en sevärd film men det är också en film jag inte vill se om så ofta. Var tionde år är alldeles lagom.

Här finns filmen att hyra.

 

Publicerat

Veckans Aaron: ERIN BROCKOVICH

Jag tror inte att det var så många som trodde att Julia Roberts någonsin skulle kunna vinna en Oscar, inte för någon film, inte för någon roll, inte någongång, inte någonstans. Hon var liksom inte den typen av kvinna. Men 2001 var vi många som satte kaffet i vrångstrupen när Julia likt en modern Audrey Hepburn fick gå upp på den stora scenen i Hollywood och inför världens ögon ta emot priset för Bästa Kvinnliga Huvudroll (kolla här får du se, jösses, jag hade nästan glömt att hon dejtade Benjamin Bratt då).

Erin Brockovich är en film fullskiten av oscarsmaterial. En sann historia om en snygg underdog, finns det nåt bättre? Lite misär, lite helvete, lite fattigdom, lite jävlaranamma och ett lyckligt slut som sig bör in the land of the free and the home of the brave. Men Erin Brockovich är mer än så. Det här är en feel-good-film med en politisk baktanke, med lite mer av både ett verkligt djup och Julia Roberts-tuttar än man är van vid (hon var själv förvånad när det gällde det sistnämnda). Självklart gick det i byxan för oscarsdelegaterna.

Det här är en film som ”alla” har sett. ”Alla” vet vad den handlar om och hur bra Julia är och att Albert Finney här precis som alltid annars ser ut som en gädda. Men jag undrar om ”alla” vet att Erins hippieskäggige pojkvän George spelas av ingen mindre än Aaron Eckhart?

Precis. Så är det. Aaron Eckhart i en look varken jag eller någon annan sett honom i på film förut och det är en look som klär honom tycker jag. Han behöver inte vara den där välpolerade svärmorsdrömmen för att funka, han är en filmisk kameleont och om jag inte har lyckats bevisa det på tisdagarna veckorna som varit så har jag (väl?) det nu.

Erin Brockovich är en bra film, en viktig film, en snäll film och en film som får mig att må både bra och lite dåligt samtidigt. White-trash-morsor har lätt den inverkan på mig. Det här är också en film att se och se om, om inte för någon annan anledning än för att förstå att även bakom skäggiga MC-drägg kan det finnas hjärtan av guld och även under en bimboyta kan det finnas intelligens av sällan skådat slag.

Publicerat

DET ÄR ALDRIG FÖR SENT LARRY CROWNE

Larry Crowe är en obildad man, åtminstone på pappret. Istället för några högre studier begav han sig ut på sjön och dom tjugo åren av verklighetslärdomar och streetsmartness är ingenting som ger betyg på pappret.

När hans arbetsgivare får reda på hans undermåliga skolgång får han sparken trots att han är väldigt omtyckt på jobbet och nio gånger har blivit utsedd till månadens medarbetare.

Världen går lite under för Larry. Nyskild som han är och med ensamt ansvar för räkningar och hus är ett liv som arbetslös inget alternativ och trots att han en stund känner att livet är slut så är det precis tvärtom, mattan dras undan och livet börjar.

Larry (Tom Hanks) sätter sig på skolbänken och läser in några ämnen som han tror sig ha användning för varav den ena handlar om konsten att tala. Kursens lärare heter Mercedes Tainot (Julia Roberts) och är en vacker men uttråkad och halvalkad uppenbarelse med långa ben och en porrsurfande slacker till äkta make och hon gör sitt bästa både för att klara av sina arbetsdagar och stå ut med snubben därhemma.

Larrys klass är en liten men naggande god samling människor och under ekonomilektionerna lär han känna Talia (Gugu Mbatha-Raw) som är en tjej som jag kommer återkomma till i ett annat inlägg men som förändrar Larrys liv på fler sätt än vad han kan ana.

Att jag tycker väldigt mycket om Tom Hanks vet du om du följt min blogg ett tag. Jag tycker väldigt mycket om Julia Roberts också. Tillsammans skulle dom kunna ta värvning som Sullivan och Mike i Monster´s Inc men istället för att samla in barnskrik skulle dom samla in charm. Jag blir alldeles varm i hela mellangärdet av att se dom tillsammans  och speciellt i en film som är så godhjärtad och genomsnäll att den skulle kunna få en anabolastinn hustrumisshandlare att börja spela på underläppen och nynna Bä bä vita lamm i rosa flanellpyjamas.

Tom Hanks har själv regisserat filmen och skrivit manus tillsammans med sin goda vän Mitt stora feta grekiska bröllop-Nia Vardalos och det märks att det är en kvinna inblandad för Julia Roberts karaktär är jäkligt kul och hon prickar sina oneliners med klockren komisk precision.

Filmen som sådan är en liten oansenlig bagatell men en glad sådan och en film där ingen inblandad är elak är rätt skön att se ibland. Jag hade i alla fall nittio mysiga minuter i biofåtöljen.

Publicerat

Tre om en: Ocean-filmerna

Ocean´s eleven (2001)

Säga vad man vill om Danny Ocean men riktigt normal i huvudet är inte karln. Han kommer ut från finkan och direkt ska han tjuva sig igen, råna och ha sig.

Men Danny Ocean (George Clooney) är inte riktigt vilken bonntjyv som helst, han är nåt så charmigt som lite av en gentlemannatjuv. Att hot-shot-casino-ägaren Terry Benedict (Andy Garcia) ska skinnas på stålar känns inte vare sig orättvist eller kriminellt för Benedict är ingen ödmjuk och snäll man, snarare en mänsklig liten gris som nu dessutom är tillsammans med Ocean´s ex-fru Tess (Julia Roberts). Hämnd är bäste dräng.

Mr Oceans idé, att simultant råna tre jättecasinon i Las Vegas, kräver sina medbrottslingar och han hittar tio medhjälpare som säger ja direkt. Den ständigt småätande Rusty Ryan (Brad Pitt) är en av dom. Han har nåt i munnen i varenda scen han är med i.

Det här är film i princip utan fel. Jag kan till och med acceptera att Casey Affleck är med på ett hörn för det här är filmunderhålling med stort F. Steven Soderbergh har snott manuset från Ocean´s Eleven/ Storslam i Las Vegas från 1960 (där Frank Sinatra spelar Danny Ocean) och gjort en remake som är absolut o-mossig. Han har fått ihop en samling högkvalitativa skådisar och faktiskt lyckats få dom att samarbeta och han tog David Holmes platta Let´s get killed och gjorde till soundtrack – och det är ett fenomenalt sådant!

Det här är en film att se och se om och att se om igen – och kanske bara lyssna på om man har svårt att sova. Jubel och visslingar, det här är en guldrulle!

 

 

Ocean´s twelve (2004)

Tre år har gått och Steven Soderbergh samlar ihop sina mannar och kvinns för en uppföljare. Själv fick jag brutalpirr i magen och såg en superhärlig biokväll framför mig med en spännande story och A-skådisar i högform men vad fick jag? Ljumna rester och knappt det.

Terry Benedict (Andy Garcia), den rånade och tillplattade casinoägaren från första filmen kräver sina pengar tillbaka av Danny Ocean (George Clooney). Hundrafemtio miljoner dollar, plus ränta och det inom två veckor. Benedict har dessutom på nåt underligt vänster kommit över hela listan över medhjälpare vid första mastodontrånet och då ingen av dom vågar säga nej hänger dom på Dannys nya superplan: att göra tre kupper i Europa, i Rom, Amsterdam och Paris och därigenom sno åt sig tillräckligt med pengar för att betala Benedict.

Titeln Ocean´s Twelve vittnar om att gänget nu har fått tillökning och det stämmer. Tess (Julia Roberts) är nu gift med Danny – igen – och hon är tolvan.

Alltså, den här filmen har egentligen NOLL likheter  med förra filmen. Det är lätt att tro att så vore fallet men ICKE för på alla punkter där elvan glänser där faller tolvan långt ner i kvicksanden. Ocean´s twelve är lika spännande som att stå vid roulettebordet utan pengar och titta på andra som spelar.

Herregud, sånt jävla skräp! Jag hoppas och tror att alla inblandade fick sjukt mycket pengar för annars finns det inga förmildrande omständigheter för denna films tillkomst.

 

Ocean´s Thirteen (2007)

Mina förväntningar på Ocean´s Thirteen låg på ungefär minus 237,15 grader Kelvin. Närmare den absoluta nollpunkten går inte att komma. Trots att tre år gått sen sist och att jag inte trodde jag var långsint har min besvikelse över tolvan inte lagt sig.

Kanske blev slutresultatet av tolvan inte det Stephen Soderbergh tänkt sig heller för nu när han drar ihop rånarligan igen har någonting hänt. Han har fått tillbaka lekfullheten från elvan, förträngt tolvan och visar med tretton att han visst vet hur en underhållande film ska göras. Däremot inte sagt att den går att jämföra med elvan, inte ens på ena handens tumme.

Storyn i den här filmen är lövtunn. Den är lika tjock som mjölkgeggat som blir om man häller ut O´boy på köksbordet. Den gamle rånarräven Reuben (Elliot Gould) får en hjärtattack efter att ha blivit toklurad av sin affärspartner Willy Bank (Al Pacino) och för att få Reuben på bättringsvägen bestämmer Danny Ocean att det ska rånas bara för att dom kan, på kul liksom, ja, för att göra Reuben glad och den som är offret denna gång är såklart Mr Bank.

Den enda kvinnliga fägringen i denna film är Ellen Barkin och att se henne agera mot Al Pacino är ren filmnostalgi (om du har sett Sea of love förstår du varför). Men ingen Julia Roberts och även Catherine Zeta-Jones från tolvan är puts väck och jag kan inte säga att jag saknar dom nämnvärt.

Efter att ha sett om filmerna i ett svep är det inte utan att jag längtar tillbaka till Las Vegas men en tur till Mariehamn med en massa spelmynt i fickan skulle duga bra det med. Eller nån halvtimme vid Jack Vegas-maskinen på min lokala pizzeria. Jag är inte så knusslig.