Förundrat tittar jag på The Fifth Estate och undrar för det första om det här är den första spelfilmsversionen av en dokumentärfilm som jag ser och för det andra hur konstigt det känns att spelfilmsversionen är intressantare än dokumentären.
Jag tyckte We steal secrets – The story of Wikileaks var en helt okej dokumentär, Julian Assange är en komplex figur. I The Fifth Estate är det Benedict Cumberbatch som spelar Julian Assange och röstmässigt är han så lik den riktige Assange att jag häpnar. Även i kroppshållning och mimik får han till det, det är först i riktiga närbilder som det svajar lite men aldrig så mycket att det stör.
Handlingen känns tämligen exakt om jag jämför filmerna, till och med Assange danskväll i Reykjavik är med. Spelfilmen går dock inte in på våldtäktsanmälan på samma sätt som dokumentären vilket kanske är lite synd men dramaturgiskt rätt för filmen.
Alicia Vikander spelar Daniel Bergs (Daniel Brühl) kärlek Anke och hon gör det jättebra, inget strul med det engelska uttalet eller något konstigt alls.
Det mesta jag läst och hört om den här filmen har varit mer eller mindre sågningar men fullt så illa tycker jag inte att den är. En sevärd vardagskvällsfilm, inget att berätta för barnbarnen om men heller ingenting som gör mig besviken.
