Det finns många olika anledningar till varför man letar upp en viss film. Anledningen till varför jag precis sett Kinky Boots var första gången för mig.
En stundande Londonresa och rekande inför en av utekvällarna slutade med att vi hamnade på musikalutbudet och då det inte lockade jättemycket att se något som redan gått i femton år hamnade min blick på Kinky Boots. Den har rätt nyligen börjat gå och Cyndi Lauper har skrivit musiken. Klart jag blev nyfiken. Jag lovade därför mitt resesällskap att se filmen innan vi bokade biljetter bara för att ha lite koll på vad det var för nåt och nu är alltså filmen sedd.
Kinky Boots känns som urtypen av en brittisk arbetarfilm-with-a-twist, lite som Allt eller inget, fast kanske inte riktigt lika humoristisk. Här är det Charlie (Joel Edgerton) som hux flux ärver sin fars skofabrik och han är inte det minsta sugen på att ta över, han skulle ju flytta med tjejen till London, inte vara kvar i Northampton. För att göra en lång historia kort så stöter han på Lola (Chiwetel Ejiofor), en transa med egen show på en liten klubb. Efter föreställningen samtalar Charlie med Lola i logen och Lola gnäller över sina skor som bara går sönder, damskor som inte är gjorda för män. Charlie får en idé. Kanske kan lite mer kinky boots vara ett sätt att få snurr på affärerna nu när bruna lågskor inte längre gör det?
Det är inte första gången man ser en film som kretsar kring manliga fördomar kring personer som inte är som alla andra men tydligen kan detta tema inte nötas in nog ofta och mycket. Det som är mest spännande med Kinky Boots är dock casten där både Edgerton och Eijofor gör mycket bra ifrån sig, precis som Nick Frost som spelar en redigt inskränkt byhåling med sedvanlig ölkagge.
Att filmen är baserad på en sann historia gör den inte ett dugg sämre. Sevärd film, rätt mysig men frågan är hur den gör sig som musikal. Hmm. Den som lever får se.
