Etikett: Julianna Margulies

Publicerat

FILMSPANARTEMA: MARDRÖMMAR

Det är konstigt men direkt det blev klart att månadens filmspanartema skulle bli mardrömmar visste jag att det inte fanns någon återvändo. Jag försökte le och säga att det var ju ett toppenbra tema men jag log med ihopbitna käkar, stängd mun och en blick lika död som hos en gös i fiskdisk.

Svordomstouretten tog över min hjärna och jag försökte på ett kreativt sätt leda bort tankarna från filmen jag nu visste att jag skulle se, filmen jag lovat mig själv att aldrig se, den enda film hittills i min filmvärldshistoria som jag aktivt valt bort, skoningslöst nekat, fan, jag har vägrat att ens hålla i fodralet så fruktansvärt rädd har jag varit för den.

Jag har två fobier som jag brottats med genom livet. Ett är kontrollerbart men existerande, ett är bortom all räddning. Det sistnämnda är kanske snarare en mani än vanlig simpel fobi men filmen jag ska se handlar i alla fall om båda dessa fobier och det här inlägget kommer därför att bli lite mer av ett medicinskt experiment än en ren filmrecension.

Jag visste att jag inte skulle klara av att se filmen själv så jag bjöd in min bästa kompis C som har erfarenhet av filmens så-att-säga huvudpersoner OCH har hanterat mig i liknande sammanhang förut. Hon är alltså både min psykiska stöttepelare, nån form av akutläkare och samtidigt har hon till uppgift att dokumentera mitt beteende under filmens gång. Jag vågade inte riskera nån form av härdsmälta eller att jag skulle gå fullständigt bananas, safety first som man säger, med tillägget: allt för konsten.

Jag mår dåligt bara av att googla fram en bild men här är den i alla fall, filmen jag ska se. Fy fan alltså, jag måste vara dum i hela huvudet samtidigt.

.

.

Hej! C heter jag. Det är jag som skriver all text med kursiva bokstäver från och med nu. Jag sitter hemma hos Fiffi bredvid henne i soffan med hennes laptop i knät. Det är söndag eftermiddag och jag känner att det ska bli supermysigt med film, kaffe och bästa sällskapet. Men tittar jag på henne bredvid mig tror jag inte hon känner detsamma :/

Vi kör igång filmen. Fiffi hyperventilerar. Redan. Hon ser klart nervös ut fast det bara är semesterbilder på TV, Hawaii, surfbrädor med mera. Nu kommer två tonåringar in i vardagsrummet. Den ena säger; ”Jahaaa, ni tittar på Snakes on a plane”, sätter sig bredvid Fiffi och äter frukost, den andra gömmer sig i luvan sätter sig på soffkanten och tittar ut genom fönstret.

Fiffi säger: ”Om jag INTE blir rädd nu, då är filmen dålig… ” Hahaha, jovisst. Vi pratar om att den här filmen är ganska lik Hajen eller Jurassic Park eftersom allt man vill är att se ”monstren”. Uppbyggnaden och historien är inte så viktig. Nu visar sig planet på TV:n och Fiffi ser skeptiskt ut. Fast än då länge pratar hon. ”Flygplanet ser ut som en finlandsbåt!”

Jag som vet lite mer om filmen, jag rekade lite på youtube innan jag kom hit, jag vet ju redan nu att Fiffi inte kommer sitta still i soffan så länge till… undra om hon kommer gömma sig på toaletten eller bara dyka ner under det där täcket hon släpat ut i soffan.

En Chiuaua (ok, så stavas det inte) är precis lika flygrädd som Fiffi och nu kommer första ormen. Fiffi skrattar, hihi. Nervöst? Planet skakar, blinkar, piper, ryker – Fiffi tycker inte det är läskigt – kanske har filmen botat flygrädslan. Hon kliar sig i huvudet, blundar lite, jahapp –  kräkreflexen funkar. Ofidofobi heter det visst, ormrädslan. Bra film, man lär sig nya saker. Jag måste påminna Fiffi att önska sig en elpistol i julklapp.

Nu tyckte JAG det var äckligt! En MICRAD orm! Splaff.

Det är tydligen läskigare med slingrande ormar än huggande och dom där ormarna hugger ju överallt. Fiffi är så DUKTIG. Blundar inte, springer inte, skriker inte. Fast den där elsladden på sidan av soffan var visst lite läskig nu. Haha. Ormarna är läskigare än planet, jo, så verkar det… Jag fattar faktiskt inte hur Fiffi kan se så lugn ut, hur cool som helst… på utsidan i alla fall.

OCH DÄR RYCKTE HELA SOFFAN TILL….! Ett par minuter kvar av filmen nu bara. Hon FIXAR det tame tusan!!

Ja, herregud, I made it! Jag såg den enda film jag någonsin tokvägrat se och jag överlevde. Det var nog tur i oturen att jag inte hade tillgång till en pulsmätare för jag trodde ett tag att hjärtat skulle lämna kroppen, hoppa ut i hallen och sätta sig där och vänta in eftertexterna. Filmen är nämligen absolut överjävlig bitvis. Däremot är bitarna inte så många och så långa som jag befarade innan.

Ormarna ser betydligt mer äkta ut än jag trodde dom skulle göra. Jag trodde det skulle vara en plastig CGI-känsla på ALLA ormarna och det är det INTE, på gott och ont. Grundhistorien är svindum men heller inte viktig för om filmen ska funka eller inte. Ormarna har huvudrollen.

Vad jag än tycker om filmen så måste jag ändå ge den godkänt. Den funkar för det den är till för, skrämma skiten ur folk som jag och ge mig fortsatta mardrömmar.

.

.

.

Hoppa gärna vidare in i  filmbloggosfären och läs mina filmspanarvänners infallsvinklar på samma tema. Maaassor med (o)härliga mardrömmar alltså. Rörliga bilder och tryckta ord, Except Fear, Fripps filmrevyer, Flmr, The Velvet Café, Jojjenito, Filmitch, Filmparadiset och Fredrik on film.

Publicerat

CITY ISLAND

Här sitter jag och känner efter litegrann.

Det händer ganska ofta, både att jag sitter, att jag tänker och att jag känner efter. Jag tycker det är en meningsfull sysselsättning, jag blir klok av det, eller klokare i alla fall. Att känna efter i magen hur saker och ting verkligen känns leder mig in på små vägar, vägar som för andra kanske inte verkar så spännande men som för mig är helt rätt. Såna vägar tycker jag är bra. Alla vägar som får mig att känna mig mindre vilsen är det. Jag gillar liksom inte att känna mig vilse i pannkakan.

Jag är som Pippi Långstrump. Jag tror mig inte behöva andra. Jag kan själv. Det är en rätt bra egenskap i många lägen men jag tror samtidigt inte att meningen med livet är att vara ensam. Jag tror att meningen med livet är att våga njuta av sammanhang, att kunna känna glädje för vardagliga små händelser och att lära sig förstå vad ordet lycka betyder.

Jag har lärt mig att för att genuint kunna tycka om andra måste man tycka om sig själv. Det tog mig ett tag att fatta det. Jag vandrade på alldeles för leriga och på tok för gropiga skogsvägar och ibland var jag så vilsen att jag inte visste vad som var upp och ner, än mindre vägen hem. Jag satte mig på en sten och kände efter och promenerade vidare åt det håll som gjorde att klumpen i magen blev mindre och mindre. Till slut såg jag solstrålarna trycka sig ner genom trädtopparna, jag märkte hur dom kämpade sig ner mot mig för att smälta dom sista isbitarna och en vacker dag var jag framme, eller om det var en regnig, jag minns inte riktigt.

Lycka för mig är inte överflöd, det är inte dyra materiella ting, det är inte att jämföra mig med andra och inbilla mig att jag leder eller vinner. Lycka för mig är att jag förstår hur bra jag har det. Lycka för mig är varmvatten i kranen, att bilstereon fungerar, att jag trivs i mitt hem, att mina barn skrattar och mår bra, att jag kan se mig i spegeln och känna mig stolt över mig själv, mitt liv och mina val.

Men på senare tid har en ny sorts lycka smugit sig in i mitt medvetande: lyckan över underliga sammanträffanden. Det kan handla om möten med människor som på ett eller annat, stort eller litet sätt förändrar mitt liv och det kan handla om att sätta bollar i rullning som leder till mål jag aldrig trodde jag skulle göra. I detta fall är det min blogg som är bollen och filmen City Island som är målet.

Hade jag inte suttit och funderat på vad som gjorde mig riktigt glad där i mitten av november 2009 så hade jag kanske aldrig startat Fiffis filmtajm. Jag hade kanske aldrig läst någon annan filmblogg, jag kanske hade fortsatt leva i villfarelsen att filmrecensioner var dom minutrarna som erbjöds i dom största TV-kanalerna och dom fjuttiga raderna som skrevs i kvällstidningarna. Men nu satt jag på min sten med en vilja att skriva, ett fritidsintresse som inbegrep filmtittande och en vetskap om hur roligt det är att ha en blogg som blir läst. Men hur roligt det än är att skriva och hur roligt det än är att bli läst så finns det ingenting som går upp emot att via underliga sammanträffanden få tips på filmer som förändrar mitt liv.

City Island är en film jag aldrig hade kommit på tanken att se hur mycket jag än gillar Andy Garcia. Ett jättefult fodral, en sunkig poster, en handling som känns som en dussinprodukt, inga direkt kända skådespelare (utom Garcia då) och en regissör jag aldrig hört talas om (Raymond De Felitta).  Men där, precis under det ointressanta skalet finns en skinande blank vit sak som jag försiktigt har plockat upp och lagt i min vadderade låda med filmpärlor.

City Island må vara en simpel dramakomedi på ytan men gnussar man det allra minsta så handlar den om precis det jag nyss beskrivit, om att hitta sina vägar, våga känna efter och gå åt rätt håll. Den har helt enkelt precis allt som ett mästerverk i den här genren ska ha. Jag är rätt igenom hyperförälskad, jag mår så bra, det bubblar av glädje under huden och nuförtiden vet jag vad det betyder. Det betyder lycka.

Tack till Movies-Noir som gav mig City Island-tipset och tack till alla som förgyller mina dagar med filmrecensioner skrivna med kärlek och engagemang. Det är fantastiskt att få vara med om det här, att känna vardagslycka genom att läsa och skriva genomtänkta bokstäver och att hitta filmer som kommer hänga kvar i medvetandet resten av mitt liv.

Här finns filmen.