Etikett: Julianne Moore

Publicerat

SUBURBICON

Med vänner som bröderna Coen behöver man inga fiender.

Elak mening? Ja, kanske. Men det råder inga som helst tvivel om att Suburbicon är årets stora nepotismfilm i Hollywood. Att George Clooney känner bröderna Coen är en självklarhet efter hans skådespelarinsatser i O Brother where art thou och Burn after reading. Att bröderna Coen säkert har ett och annat mediokert manusutkast i byrålåderna står också utom alla rimliga tvivel, speciellt efter Suburbicon är ett av dessa.

Clooney vill regissera, ett halvtaskigt Coen-manus är bättre än mycket annat, Clooney känner Matt Damon, titeln är sjukt klatschig, Julianne Moore rings in för att hon är skitsnygg i 50-talsklänningar, det har hon visat på vita duken förut, Oscar Isaac som får två inspelningsdagar mot ett namn på affischen och VIPS har man en budget som håller och en film som får grönt ljus. Jag kan förstå det. Premisserna är klockrena. Så många stora namn bakom och i en film, den säljer i princip in sig själv, dummare än så är inte filmfabriken. Vi som tittar däremot, vi är kanske desto mindre smarta eftersom vi gång på gång går på det. Men…å andra sidan…vad fan ska vi göra? Man vet ju aldrig förrän efteråt om slutresultatet blev bra eller anus.

Suburbicon – för mig – är inte ända-in-i-tjocktarmen-anus, jag kan se vissa ljusglimtar även om dom inte är många. Matt Damon är en sådan. Maken till stabil skådespelare har sällan skådats med ett annat förnamn än Tom (Hanks, Cruise, Hardy). Julianne Moore är också alltid bra även om rollerna som Rose och hennes syster Margaret är så endimensionella att hon säkerligen hade kunnat göra detta i sömnen. Oscar Isaac skulle kunna vinna VM i Glimten I Ögat, det är klart han är bra även här men sen då…..sen då….allting annat.

Att bli skriven på näsan är sällan en funktionell åtgärd om man vill få fram sin åsikt OCH få till en verklig förändring och i Suburbicon är antirasismen så övertydlig att en blind kan läsa bokstäverna med fingertopparna trots att dom är skrivna med blyerts under en två decimeter tjock glasskiva. Ändå är den svarta familjen i ”den perfekta amerikanska förorten” kanske dom mest intressanta personerna av dom alla. Sablar vilket tålamod dom uppvisar. Ett knyta-handen-i-byxfickan-jävlaranamma av sällan skådat slag. Att denna del av filmen är både onödigt stor och samtidigt irriterande liten bevisar att manuset är rätt taffligt. Clooney vill berätta saker men manuset håller inte för det.

Det enda jag egentligen bär med mig av filmen är lille Nicky, den enda rollfiguren som jag känner för och med. Bra skådespelare också. Noah Jupe har ett imponerande CV trots att han är en youngster och vi kommer få se massor av honom framöver, det är ett som är säkert.

Något annat som är säkert är att det här är en film jag inte kan ge godkänt, den är alldeles för undermålig för det MEN jag hade heller inte supertråkigt och jag har sett många långt mycket sämre filmer. Så. En medelmåttig tvåa får det bli.

 

Det här var december månads filmspanarfilm. Klicka på namnen för att läsa mina filmspanande vänners tankar om filmen. Joel skriver inte om den men han hade planer på att lämna biografen efter halva filmen, det kanske är betyg nog?

Sofia
Cecilia
Jojje

 

Publicerat

KINGSMAN: THE GOLDEN CIRCLE

2015 flög det in en liten smygarfilm under radarn, en film som hette Kingsman: The Secret Service. Den dök verkligen upp från ingenstans och rockade i alla fall min värld en hel del med sin fräscha input på hemliga agenter och modernt äventyr.

Det blev självklart en succé och som med alla andra kassakossor kan en lyckad film inte få vara ”bara” EN lyckad film utan självklart ska den transformeras till en franchise. För trots att uppföljaren Kingman: The Golden Circle inte verkar ha emottagits särskilt väl bland dom filmrecensenter jag följer så kan INGENTING stoppa mig från att betta en månadslön på att det kommer en trea runt 2019.

Nåja. Jag satte mig i alla fall i biofåtöljen med modesta förväntningar och – det kan inte sägas nog ofta – det är det BÄSTA med att gå på bio. Skit i sällskapet, snacksen, VIP-stolar och läsk, låga förväntningar är den allra bästa ledsagaren när man går på bio. Jag hade förväntat mig ett långtråkigt sömnpiller (filmen är trots allt två timmar och en kvart) men istället fick jag en over-the-top-film som nästan, men bara nästan, nådde upp till första filmens fröjd. Det är nåt speciellt ändå med filmmakare som vågar – och får – sätta sina egna gränser.

Här är Eggsy (Tarin Egerton) tillbaka och nu är han sambo med den svenska prinsessan aka analsexnjutaren Tilde (Hanna Ahlström). Det är dags att träffa dom blivande svärföräldrarna för första gången, alltså Kungen och Drottningen (Björn Granath RIP och Lena Endre). Samtidigt har världens knarkdrottning Poppy (Julianne Moore) förskansat sig i en specialbyggd 50-tals-stad i Kambodjas djungel där hon BÅDE har kokat ihop en dödsdrog OCH kidnappat Elton John för att ha honom som husmusikant.

Jag tror inte jag ska dra storyn så värst mycket mer i detalj, dels för att det är onödigt, dels för att det låter så lökigt i skrift och dels för att alla logiska luckor känns Marianergravendjupa om man analyserar för mycket, det är bättre att bara sätta sig i biomörkret, stänga av mobilen, koppla loss skallen från resten av kroppen och njuta av full fräs och hjärndött actionäventyr med kostymklädda män och Halle Berry i morgonrufsperuk.

Och…..en sak till! Kan man kombinera Jane Austen med zombies och cowboys med aliens så borde man kunna kombinera Kingsman 3 med Magic Mike. Eller hur?

Jag kör en microrecension av den här filmen i Snacka om film avsnitt 109. Inget nytt under solen där inte men det är ett rätt trivsamt avsnitt för övrigt. Lyssna här så får du se. Och höra.

Publicerat

MAGGIE´S PLAN

Maggie (Greta Gerwig) vill ha barn. Hon vill ha barn sådär jättemycket att hon gett upp hoppet om att träffa någon ”riktig” pappa utan vill istället lösa problemet genom att fixa en spermadonator. Vilket hon gjort. En gammal bekant/skolkamrat ställer upp och även om han hellre vill ”donera” in the flesh än i burk fixar han biffen och detta även med glädje då han gärna slipper ha någon form av kontakt med barnet.

Det Maggie inte räknat med i sin plan för att bli mamma är att hon ska bli förälskad. För det blir hon. I en gift lärare och författarakademiker vid namn John (Ethan Hawke). John tycker att Maggie är en rätt soft person, i alla fall jämfört med den franska akademikerhustrun Georgette (Julianne Moore) som har både temperament och vilja vilket John inte längre uppskattar. Maggie känns som en sorglös hippie i jämförelse – och dessutom tjugo år yngre. Ett uppköp för John men som sagt inget Maggies originalplan innehöll.

Nåja. Kärleken kan ta sina irrvägar och det påvisar den här filmen. Verkligen. Mycket här i livet går att planera – tror man – men egentligen, går det verkligen? En målsättning, en längtan, är det verkligen samma sak som att ha en plan?

Rebecca Miller har skrivit och regisserat detta lilla indiedrama som passerade medvetandet utan så mycket som bromsa till i korsningen. Sevärd under tiden jag tittade men direkt efteråt mindes jag knappt vad jag sett.

Bill Hader och Maya Rudolph kan ses i små biroller och alla skådisar i filmen gör sina jobb väl. Det är väl bara att historien inte är så….djuplodande. Ibland är det alldeles gott så.

I avsnitt 70 av podcasten Snacka om film snackar jag mer om den här filmen.

Publicerat

SAVAGE GRACE

Filmen fick namnet Utan nåd på svenska men jag undrar om någon på jorden känner igen filmen med den titeln? Jag frångår därför min självpåtvingade princip och använder mig av originaltiteln i hela recensionen.

Stockholms Filmfestival må vara slut för den här gången men det hindrar inte mig från att återse en film som jag knappt mindes nånting av, annat än att den är urtypen av en festivalfilm. Den innehåller en hel del naket, homosexualitet, mord, psykisk sjukdom, självmord och som grädde på moset i detta fall även incest. Mums filibabba alltså för alla oss som från tid till annan gillar att gegga ner oss i såna här visserligen små filmer MEN med stora skådespelarprestationer.

Barbara Daly Baekeland (Julianne Moore) gifte sig för att pengar lockade mer än mannen ifråga och hennes make Brooks var, som barnbarn till uppfinnaren av bakelit, otrooooligt rik. Äktenskapet känns otroligt omysigt, det är bara ytan som räknas, kläder, prylar, det vackra boendet och att vara Den Perfekta Mamman OCH lyckas med konststycket att amma sonen Tony och utstråla knullvänlighet samtidigt. Barbara lyckas med det – ett tag i alla fall.

Tony (Eddie Redmayne) växer upp och blir tonåring med allt vad det innebär av sexuell utforskning och eskapader och maken Brooks är otrogen, han har en affär med Tonys jämgamla tjejkompis. Barbara blir vansinnig på maken och frustrerad på sonen, baaaah, homosexuell, vad är det för bjäfs? Den perfekte sonen ska väl inte vara bög heller? Barbara smider planer och försöker omvända honom på det enda sätt hon förmår: genom att själv förföra honom.

Det är väldigt mycket i den här filmen som är rent äckligt och kanske är det äckligaste det faktum att hela historien faktiskt är sann. Familjetragedin är liksom inte enbart det som händer sista kvarten, det här är kolsvart rätt igenom. Stackars människor som är så rätt igenom sjuka. Hur kan det bli såhär illa?

Filmen i sig är kanske inget att hänga i julgranen men Julianne Moore och Eddie Redmayne lyckas båda spela sina rollfigurer med bravur, något som inte kan ha varit det enklaste. Å andra sidan är båda dessa skådespelare kända för att inte backa för knepiga roller men här fick dom nåt redigt att bita i. Nåt med en hemsk bismak. Som ett ruttet hundben ungefär.

I avsnitt 64 av Snacka om film pratar jag lite mer om denna film.

Publicerat

FREEHELD

Ibland kan jag känna mig som en superkvinna när jag tittar på film. Eller som Iron Mans lillasyrra, typ. Kroppen är liksom ingjuten i stål och allt jag ser rinner av mig. Det kan vara den mest tragiska, den mest sorgliga film som gjorts och jag sitter där i biomörkret och känner mig som en stenstod, som en amazonkvinna av kevlar och ingenting av filmen når in i mitt innersta. Jag är liksom….avstängd.

Sen kommer det dagar då hjärtat är alldeles öppet. Jag tar till mig, jag tar åt mig, jag berörs och hela min kropp är som en tvättsvamp som suger åt sig allt jag ser på vita duken. Den dagen jag såg Freeheld var en sådan dag.

Ibland är det skönt att släppa på trycket, att tillåta sig att gråta som ett barn. Ibland är det nödvändigt att släppa in rädslor i systemet, som den där fasansfulla iskalla känslan av hur det skulle kännas om man blev sjuk, sådär på riktigt sjuk och fick diagnosen att det inte fanns någon bot, att väntan på döden var ens enda trogna följeslagare och allt man trott på, alla drömmar, all längtan fick trycks ner djupt in i det undermedvetna för dagarna är räknade och såhär blev livet, inte mer än så.

Ibland är det skönt att se genomignoranta människor på film, såna som man skulle vilja klippa till rätt över näsbenet om man träffade dom öga mot öga, samtidigt som man rent intellektuellt vet att dumhet aldrig kan misshandlas ur en människa. Inskränkta korkade människor är så uppkörda i sin egen röv att inte ens en tarmsköljning kan rena dom, än mindre en smäll även om det gör ont för stunden.

Sen är det det där med kärlek också. Det fina att få se det där som dom flesta av oss längtar efter, att träffa nån som genuint älskar en precis som man är och som utan minsta tvekan står kvar i både sommarsol, regn och isande kyla. Nån som ser samma betydelse i ordet tillsammans, nån man helt enkelt inte vill och kan leva utan och som känner precis likadant tillbaka.

I Freeheld får man allt det där och mer därtill. Här får Julianne Moore, Ellen Page och Michael Shannon visa var skåpen ska stå och dom kånkar runt på dom där tre skåpen tills dom är nöjda och jag sitter och gråter loss flimmerhår ur näsan.

En annan dag kanske filmen inte berört mig alls. Jag vet inte. Kanske, kanske inte. Jag kan bara säga att just NU, just IDAG berörde den mig så mycket att synen av polisbilar utanför en kyrka fick mig att hulkgråta sådär så jag inte kunde sitta still. Ångesten kröp i mig, den där jobbiga jävla känslan över hur orättvist och vidrigt äckligt elakt jobbigt fult helvetiskt livet kan vara samtidigt som det är hur fint som helst.

Människor gör snälla saker mot varandra hela tiden, människor bryr sig om. Det krävs bara en rejäl spark i arslet på många innan dom sätter igång, kanske behöver dom se det mörka själva innan dom uppskattar det ljusa? Kanske behöver man bli sjuk på riktigt innan man uppskattar att vara frisk?

(PS. Jag kanske ska tillägga lite information om själva filmen. Den är baserad på en sann händelse om vad som hände när polisen Laurel Hester blev svårt sjuk och inte fick igenom att hennes efterlevandepension skulle gå till hennes registrerade partner Stacie. Detta var sju år innan homosexuella fick rätt att gifta sig och maktens män hade med lätthet kunnat sagt ja men valde att tolka lagarna på sitt eget inskränkta och missgynnsamma vis. En riktigt BRA boats alltså! )

Publicerat

Fredagsfemman #233

5. Alla dessa frågetecken

Finns det stora vänliga jättar? Fixar Steven Spielberg verkligen att göra en ”förtrollande familjefilm” 2016? Är SVJ – Stora vänliga jätten verkligen en toppenbra svensk översättning på originaltiteln The BFG? Är The BFG en vidare värst genomtänkt titel in the first place? Är det här en film man ”borde” se? Bör man köpa en handväska skrymmande nog för en ihopfällbar motorsåg? Är det medtag-näsdukar-dags kanske? Hur trött kan man vara på filmer som enbart är gjorda på hittipå-väg? Så många frågor, så få svar. Bäst att gå vidare till plats 4.

.

.

.


4. Den där lilla filuren som hoppar i soffan

ÄNTLIGEN ska jag få se den där lilla tjommen som hoppar i soffan på bio, djuret, vad är det för nåt, råtta? Kattunge? Illerbarn? På söndag är det pressvisning för filmen som bjussat på vårens och sommarens charmigaste trailer: Husdjurens hemliga liv. Jag tror banne mig att 2016 är på väg att bli det starkaste året för animerad film – någonsin! Kolla trailern här om du blir nyfiken. Och kolla ända till slutet och koncentrera dig på soffan.

.

.

.

3. Boktips från hjärtat

Det är fem år sedan regissören Daniel Lind Lagerlöf försvann spårlöst efter att ha stått på några klippor utanför Fjällbacka och rekat miljöer till nästa Camilla Läckberg-filmatisering. Kroppen har fortfarande inte hittats och det som hänt är fortfarande ett frågetecken stort nog att skugga alla under punkt 5. Daniels fru Malin Lagerlöf blev ensam med deras tre små barn och sorgen efter att ett 25-år långt förhållande plötsligt fått ett….slut. Nu har hon skrivit en bok om det som hänt, ”Dagbok från ditt försvinnande”. Jag har läst den. Jag visste inte om jag skulle våga göra det men jag gjorde det och det var tur. Det är en bok om sorg men också så mycket mer. En boktips från mitt hjärta till alla som känner att dom på något sätt behöver tröst.

.

.

.

2. Julianne Moore

Idag har Freeheld premiär, en film där Julianne Moore har den ena huvudrollen. Imorgon kommer min recension av filmen och jag kan bara säga som så: Julianne Moore är fuckin´amaaaayzin´!

.

.

.

1. Stranger things

Bildgooglar man på orden strange things kommer det upp en hel del grejer som man kanske inte vill ska stanna på näthinnan. En bajsmössa till exempel. En sån himla tur att dagens etta på listan heter Stranger things och ingenting annat. Det här är Netflix nyaste originalserie och jag hoppas att alla med någon faiblesse för 80-talsfilm letar upp den och tittar. Det här är nämligen något så mumsigt som en nyinspelad nostalgitripp som andas ALLT som hör amerikanskt 80-tal till (inklusive Winona Ryder!) och allt är bara SÅ BRA. Bara intromusiken får det att tåras i ögonen. Blipp-blopp-mys.

.

.

Publicerat

BLINDNESS

Jag såg en norsk film häromsistens som heter Blind. Sofia skrev en kommentar på det inlägget och frågade om jag hade sett Blindness. Det hade jag inte – då, men nu har jag det.

Det var inte särskilt svårt att ta tag i den, en snabb koll på IMDb visade att Mark Ruffalo, Julianne Moore och Gael Garcia Bernal hade huvudrollerna och att manuset var baserat på José Saramagos roman Ensaio Sobre a Cegueira (Blindheten på svenska). Ja precis, samma José Saramago som även skrivit romanen The Double som blev mindfuckfilmen Enemy. Behövde jag tänka längre än två sekunder om den var värd 29 kronor på Itunes? NEJ.

Filmen börjar vid en stor vägkorsning i (vad som känns som) en stor stad. Alla bilar har stannat för rött, det blir grönt men bilen som står först i en av filerna åker inte. Otåliga bilister tutar, gångtrafikanter tittar och snart har 3-4 män gått fram till bilen för att se vad som hänt. Inne i bilen sitter en förtvivlad man (Yûsuke Iseya) som precis blivit blind! Synen bara försvann och allt han ser är vitt, som om all världens lampor tänts samtidigt. En av männen erbjuder sig att köra hem den blinde mannen och han gör faktiskt det. Hjälper honom till och med upp i lägenheten. Att han passar på att sno lite grejer  samt bilen är kanske en annan femma.

Den nyligen blinde mannen får hjälp av sin fru att ta sig till en ögonläkare men denne läkare (Mark Ruffalo) ser inget konstigt. Ögonen borde vara felfria. Det hela verkar mycket mystiskt och han berättar detta för sin fru (Julianne Moore) när han kommer hem. Morgonen efter är läkaren också blind.

Är det en slags epidemi? Hur smittar det? Vad kommer det ifrån? Det är nämligen fler och fler som blir smittade och staten upprättar en karantän-zon i ett övergivet mentalsjukhus och det dröjer inte länge förrän det blir nåt slags Flugornas herre-samhälle därinne. Det idkas byteshandel med mat och kvinnokroppar och avdelningarna utser sina ledare, den ena mer maktgalen än den andra.

Rädda människors beteende i grupp och under stress är verkligen intressant att beskåda. Kom inte å säg att vi inte är djur!

Sofia har också sett filmen. Här är en länk till hennes recension.

Publicerat

FREEDOMLAND

Jag tycker det är skönt med människor som låter fasaden spricka ibland. Människor som kämpar som djur för att vara perfekta men så *hoppsan* visar det sig att dom är mänskliga.

Julianne Moore är en av dom kvinnliga skådespelare jag hyser allra störst respekt för. Hon är alltid bra. Lyser. Briljerar. Levererar. Därför är det så himla najs att titta på Freedomland och konstatera att hon har sett bättre dagar på jobbet. ”Jag vill verkligen inte vara här”-känslan lyser igenom i varenda bildruta, det ser ut som om hon läser innantill från ett manuskort. Hon är liksom inte där.

Samuel L Jackson försöker kompensera, man ser hur han kämpar, vänder ut och in på sig själv för att rädda alla scener dom har tillsammans (vilket är många) men ju längre filmen går ju mer känns det som att han ger upp. Han kör sitt race men han kan inte rädda både Julianne Moores son (i filmen) och Julianne Moore själv (som skådis).

Vad gäller filmen så fastnade jag för affischen, den gav mig bra vajbs. Spänning, mörker, thriller, mums. Tyvärr visade det sig att inget av dessa fyra ord stämde. Med facit i hand, filmen Freedomland utstrålar billig TV-produktion, varken mer eller mindre och det känns som att den vanligtvis så duktiga kompositören James Newton Howard har sålt nåt oanvänt nothäfte som legat och skräpat för musiken passar inte in i filmen alls.

Äsch. Skippa denna. I wish I had.

Publicerat

STILL ALICE

Det är lätt att hålla sig för skratt när det kommer till Alzheimers. Jävligare sjukdom får man leta efter, kanske speciellt för nära och kära som tvingas se en personlighet brytas ner till oigenkännlighet för att hjärnan inte längre vill fungera.

Att se sjukdomsfilmer är aldrig någon lek. Helt ärligt är det svinjobbigt. När jag var yngre var jag paniskt rädd för allt som skulle få mig att dö i förtid, nu känner jag mig mer som den tyske filosofen Friedrich Schiller som sa ”I ditt bröst är ditt ödes stjärnor”. Händer det så händer det, vissa saker i livet kan man inte påverka hur jävla gärna man än försöker. Men därifrån till att tycka att det myspysigt att se en film som denna är steget långt. Det är klart det tar, det tär, jag blir ledsen nåt så ofantligt.

Alice Howland (Julianne Moore) är professor i lingvistik. Med orden som sitt arbetsredskap märker hon både snabbt att någonting inte står helt rätt till. Hon glömmer vad hon ska säga, minns inte var hon är och kommer inte ihåg varken namn eller ansiktet på sonens flickvän. Det är början på Alice sjukdomsresa men också slutet, slutet på hennes gamla vanliga inkörda trygga härliga liv som mamma till Charlie (Shane McRae), Anna (Kate Bosworth) och Lydia (Kristen Stewart) och fru till John (Alec Baldwin).

Julianne Moore är fullständigt lysande i den här filmen. Det är hon visserligen alltid men här är hon helt suverän. Om jag fick bestämma skulle alla som känner att dom orkar se filmen men jag förstår samtidigt att många kommer hålla upp högerhandsflatan och säga nej tack. Det är filmpacketerad ångest, helt klart men måste allting vara så himla lull-lulligt glatt och trevligt hela tiden? Livet ser ut såhär. Också.

Publicerat

INFÖR OSCARSGALAN: BÄSTA KVINNLIGA HUVUDROLL

Marion Cotillard — Två dagar, en natt
.
En panikslagen arbetslös belgisk kvinna knackar dörr för att få sina arbetskamrater av avstå årsbonusen och därmed själv på chansen att behålla sitt själv. Marion Cotillards närvaro är alltid ett mervärde för en film och så även här. Men det räcker inte.
.
.
.
Felicity Jones — The Theory of Everything
.
När det görs en påkostad biopic om en av världens ballaste personligheter, Stephen Hawking, görs den med frun Janes biografi som grund och med frun Jane i centrum. Felicity Jones gör sin roll bra men jag retar mig på att hon inte åldras i filmen. Bra är helt enkelt inte nog när en Oscarsstatyett finns inom räckhåll.
.
–
.
Julianne Moore — Still Alice
.
Still Alice handlar om Alice Howland, en lingvistikprofessor som drabbas av Altzheimer. Det är – kors i taket – ingen biopic. Julianne Moore har alltså fått en Oscarsnominering för att hon gestaltar en sjuk person som inte funnits i verkligheten vilket är en bedrift i sig. Att hon dessutom är LYSANDE i den här filmen är föga förvånande men inte desto mindre härligt att se. Julianne Moore är i mina ögon en av världens modigaste skådespelare.
.
.
.
Rosamund Pike — Gone Girl
.
Okej, nu ska jag vara snäll. Rosamund Pike är inte det sämsta med Gone Girl men hon är heller inte så outstanding att hon förtjänar en Oscarsnominering. Nej, herregud, nej.
.
.
.
Reese Witherspoon — Wild
.
Till skillnad mot fröken Pike här ovan är Reese Witherspoon det bästa med Wild. Hon är det ENDA med Wild. Hon ÄR Wild. Reese Witherspoon spelar Cheryl Strayed i filmen som är baserad på Cheryl Strayeds memoarer. En biopic alltså. Wohoooo så UNIKT i detta sammanhang.
.
.
.
.
I det här gänget finns det – som jag ser det – två supertotalt jättevärda vinnare: Julianne Moore och Reese Witherspoon. Trots att jag inte tycker att alla nominerade verkligen borde vara där kan jag inte – hur mycket jag än klurar – hitta någon mer värdig kombatant. Jennifer Aniston för filmen Cake skulle kunna vara en, Essie Davis för The Babadook en annan men jag vet inte… det STÖR MIG att det inte finns fler kvinnliga – intressanta – huvudroller bra nog för att Oscarsnomineras.
.
Movies-Noirs tankar om denna kategori kan du läsa här. Imorgon kl 18 skriver jag om nomineringarna för Bästa regi.
.
.
Publicerat

Fredagsfemman #156

5. Kan man bli Oscarsnominerad om man bajsar på film?

Julianne Moore vet svaret. Det är nej. Idag har David Cronenbergs film Maps to the stars premiär, filmen som borde ha nån form av svenskt rekord i att få premiären framskjuten. Jag såg den i augusti på Malmö Filmdagar, jag gillade den (recensionen finns här) och jag beundrar Julianne Moore som TUSAN för allt hon gör, hon är en modig skådespelare, herregud, hon bajjar ju till och med i närbild! Hon blev som sagt inte Oscarsnominerad för sin roll här (tyvärr) men hon blev det för en annan film (Still Alice). Det blev nån sorts kosmisk rättvisa ändå till slut.

.

.

.

4. Bloggpanelen på MovieZine

Idag tar jag en paus från Bloggpanelen och säger istället hej till Joel, Jessica och Carl som får svara på veckans frågor och det gör dom med den äran vill jag lova! Här läggs länken upp när inlägget är alive and kicking.

.

.

.

3. För bövelen, glöm inte rita-gissa-vinn-tävlingen!

Eller….rita behöver du inte göra, det räcker med att gissa några oscarsvinnare för att ha chans att vinna finfina priser. Klicka här för att komma till tävlingen. OCH KOM IGEN NU ALLA SVENSKA TV-KANALER, NÅN JÄKEL KAN VÄL LÄTTA PÅ PLÅNBOKEN OCH KÖPA IN OSCARSGALAN??? OM JAG SÄGER SNÄLLA? OM JAG SÄGER SNÄLLASNÄLLASNÄLLA? HJÄLPER DET?

.

.

.

2. Om du är vad du äter och du är vad du läser, är du även det du tittar på?

Nu läser jag tyvärr inte lika mycket böcker som jag brukade göra, jag vet, det är synd, men dygnet har bara 24 timmar och jag prioriterar min tid på ett annat sätt just nu. Men av en slump hittade jag en blogg som heter Du är vad du läser och så var tankarna igång. Om jag är vad jag äter så är jag…en ost. Om jag är vad jag läser så är jag….i princip ingenting tänker jag för jag antar att inredningstidningar, Situation Sthlm och resultat- och balansräkningar inte räknas. Men om jag är det jag tittar på blir det desto mer intressant. Skulle det gå att göra en personlighetsanalys baserad på dom – låt oss säga – 100 senaste filmerna man sett? Vad tror du? Och är du i såna fall den du tror och den du vill vara?

.

.

.

1. Ronja Rövardotter

Det är obegripligt att hela Stockholm inte är fullklistrad med reklamaffischer för Ronja Rövardotter på Stadsteatern. Eller, obegripligt är det kanske inte men det är synd. Det är synd om informationen inte går fram så nu tänker jag dra mitt strå till stacken. Ronja Rövardotter anno 2015 är nämligen ett visuellt häpnadsväckande äventyr där Mattisborgen och dess omgivningar är byggt helt i metall och rövarna ser ut som medlemmar i Rammstein som dansar till elektronisk musik. För att inte tala om grådvärgarna och vildvittrorna….huj huj huj, otäcka!  Så mitt tips är: skaffa biljett! Och är du totalt ointresserad av just Ronja men gillar det här med scenografi och kreativa lösningar: skaffa biljett!

.

.

 

 

Publicerat

THE HUNGER GAMES: MOCKINGJAY – PART 1

.

.

.

Nu är vi framme vid tredje delen av filmerna om Hungerspelen, Katniss Everdeens äventyr fortsätter och jag hänger med.

Nä. Nu ljög jag.

Jag hänger inte alls med. Jag sitter i biofåtöljen och undrar så smått och tyst vad – exakt – det är jag tittar på. Vad går den här historien ut på? Vad är vitsen med allt?

Den tredje filmen börjar där den andra slutar och trots att det bara är några dagar sedan jag såg den andra har jag till en början lite svårt att få ihop alla trådar. Är det mig det är fel på eller är det filmen? Fan, jag tittar på en ungdomsfilm jag löser inte Sudoku! Irritationen lägger sig efter en stund och jag bestämmer mig för att vara snäll mot mig själv. Jag vet varför jag inte riktigt hänger med, det säger ju sig själv när jag inte är det minsta engagerad.

Tankarna far iväg titt som tätt, det är ingen kvantfysik jag funderar på men det finns miljoner små tankar som pockar på uppmärksamhet och som känns viktigare att ta itu med just där och just då än att fundera på varför Peeta har jag-sover-svindåligt-ringar under ögonen. En tanke är: Varför säger ingen åt rövhålet på raden framför att släcka ner mobilen i köks-TV-size som denne glor på under filmens gång? En annan tanke är: Vad får den unge killen bakom mig att plötsligt luftskjuta pilbåge precis när jag vänder mig om och ska be honom sluta prata? En tredje tanke är: Varför låter det som om två personer på olika platser i salongen jobbar stenhårt med att packa ner saker i papperspåsar?

Om jag ska försöka hitta ljusglimtar i filmen så finns det faktiskt några stycken. Scenerna med Elizabeth Banks, hon är svinbra! Julianne Moore sköter sig. Donald (inte Kiefer, tack Niklas för att du uppmärksammade mitt aningens pinsamma fel) Sutherland är iskall och otäck men scenerna med honom är viktiga för filmen. Men den enda värme jag upplever i filmen (inte bara denna utan alla tre sammantaget) är scenerna när Philip Seymour Hoffman är i bild. Det är som att sitta framför en sollampa från 90-talet, solen lyser för en liten stund och det blir mysigt och varmt.

Sen är det Katniss-frågan. Är Jennifer Lawrence bra eller inte? Jag hävdar fortfarande att jag tycker hon är bra i den här rollen men ju mer jag ser av Katniss ju mer inser jag det problematiska att skriva en bok/göra en film med en kvinnlig huvudkaraktär som är fullständigt menlös.

Katniss må vara handlingskraftig när det behövs men allting hon gör gör hon för att andra säger åt henne att göra det hon gör. Hon känns helt viljelös. Hon är som en vindflöjel. Ska jag hårdra det så är Katniss Everdeen ungefär lika intressant som en talande skyltdocka med ett chip i ryggen som programmerats med ett hundratal olika meningar och en randomfunktion.

Nu ser jag framåt mot den fjärde filmen. Inte för att jag bryr mig så mycket om hur det går, mer för att det är den sista.

 

.

.

Såhär tyckte jag om första filmen, såhär tyckte jag om den andra och såhär tycker mina filmspanarvänner om dagens film. Klicka på länkarna för att komma till bloggarna.

Rörliga bilder och tryckta ord

Fripps filmrevyer

The Nerd Bird

Jojjenito

Har du inte sett den (blogg)

Publicerat

MAPS TO THE STARS

Det är lätt att tro att hollywoodlivet är glassigt deluxe. Det är ännu lättare att känna att hollywoodmänniskorna inte bara är framgångsrika, vackra, smala, rika och begåvade utan även på nåt sätt extra lyckliga. Med Maps to the stars tar regissören David Cronenberg med oss ända in i livmodern på det som kallas Hollywood och visar baksidan, den finniga röven av den popularitet som så många verkar sträva efter.

Havana Segand (Julianne Moore) är skådespelerska, neurotisk och bekräftelsetörstande. Jerome Fontana (Robert Pattinson) är en limousinechaufför som drömmer om ett liv som manusförfattare. Dr Stafford och Christina (John Cusack och Olivia Williams) är gifta och dom pushar den barnskådespelande sonen Benjie (Evan Bird) på ett sätt som får curlingföräldrar att verka helt hippie-slappa. Dottern Agatha (Mia Wasikowska) bor inte hemma. Orsaken till detta kan vara en spoiler så jag undviker att skriva mer om det.

Maps to the stars är en mänskigt grisig film. Det är långt ifrån det bästa David Cronenberg gjort men det är hästlängder, eoner, bättre än Cosmopolis. Visst finns det en hel del att klaga på med filmen (en viss eld-scen till exempel, skämskuddevarning på den), manuset är inte helgjutet på nåt sätt men det är en film som inte släpper från skallen. Direkt efter att jag såg den gillade jag den, nu gillar jag den ännu mer. Och Julianne Moore är sjukt bra – och ganska äcklig.

Maps to the stars visas på Stockholms filmfestival 8, 13 och 15 november. Se hemsidan för tider och biljetter. Officiellt premiärdatum verkar vara 6 februari 2015 men det har ändrats förr och kan säkerligen ändras igen.

 

Själv såg jag filmen på Malmö Filmdagar i augusti. Jag minns att det var lite blandade reaktioner från publiken. När det dyker upp recensioner från mina filmspanarvänner länkar jag till dessa här.

Rörliga bilder och tryckta ord

Publicerat

NON-STOP

Jag hade tänkt skippa den här filmen helt av tre anledningar: trailern gjorde mig noll procent sugen på att se filmen, Liam Neeson är ingen favvo och nån kallade den ”Taken on a plane”.

Anledningen till att jag nu har sett den stavas M-a-r-k-u-s. När Har du inte sett den-podden skulle prata om filmen och Markus drog igång försvann alla mina till synes rationella anledningar att inte se filmen. Den brutala sågning han bjöd på var nog för att jag skulle omvärdera tittningsvärdet, den kunde väl ändå inte vara SÅ dålig? Inte SÅÅÅÅ? Väl?

Liam Neeson är en Federal Air Marshall på dekis – nähäää. Han har ingen fru, ingen nära familj och dottern är borta – nähäää. Han är alkis men försöker hålla sig nykter – nähäää. Han är flygrädd men har flygplan som sin arbetsplats – nähäää. Förstår man att han inte valt detta själv – jahaaa. Det är bara att bocka för samtliga rutor i fördomsanalys av en manlig huvudkaraktär i en actionfilm. Varför måste det vara så? Varför kan han inte ha fått vara gift, bög, nötallergiker och ganska glad?

Om man kan sprattla sig igenom detta irritationsmoment (att Liam spelar en roll som gjorts tusen gånger förut), om man kan släppa sargen och täppa igen lite logiska hål med använt tuggummi eller nåt annat segt, om man kan köpa att Julianne Moore antagligen tackat ja till den här rollen för att det var ett enkelt sätt att betala ungarnas skolavgifter ett par år till, ja, då är filmen inte så tokig. Kommer man inte förbi dessa filmiska vägbulor så är det nog kört för filmen betygsmässigt.

Jag hade inga problem med filmen – konstigt nog. Jag tyckte den var stabil, jag hade en rätt trevlig stund, det var en spännande historia som höll nästan hela vägen, det var snyggt filmat och sms-konversationerna funkade bra i bild. Att Liam Neeson är träig så till den milda grad att träd blir avis är en annan femma.

Så jag håller inte med Markus även om jag förstår precis vad han menar (lyssna på avsnittet här). Håller jag med Steffo, Johan eller Christian mer?

Publicerat

WHAT MAISIE KNEW

Om du har barn och lever med barnets förälder men vill förändra din livssituation – se den här filmen.

Om du har barn och är nyskild – se den här filmen.

Om du har barn, har gått igenom en separation på ett vuxet sätt men lever med skuldkänslor och tycker att du inte riktigt räcker till – se den här filmen.

Om du tyckte Kramer mot Kramer var en svinjobbig film – se inte den här filmen.

Om du vill se en hejsanhoppsan-slippa-tänka-och-känna-film – välj någon annan film än denna.

Om du brukar gilla Julianne Moore och/eller Alexander Skarsgård så är det inte alls säkert att du gillar dom här.

Om du har sett Philomena och gillar Steve Coogan så tycker jag han är en tämligen ”normal” Steve Coogan här.

Om du har svårt för barnskådespelare som kanske inte sätter sina scener helt hundra men ändå vill se en film med en ung flicka i en viktig roll – välj In America istället.

Om du vill ha en långfilmslång lektion i hur du INTE bör agera som förälder – se den här filmen.

Personligen tycker jag inte filmen är jättebra för jag känner inget mer än jättedistans till alla inblandade men samtidigt sitter jag i soffan med ont i mellangärdet. Filmen är så jobbig. Stackars Maisie och nånstans även stackars föräldrar som är så jävla egocentriska att barnet inte ens kommer i andra hand, kanske i tredje, fjärde på viktighetsskalan. Men hon är bra att ha som påtryckningsmedel och maktfaktor i bråk.

Det är så tröttsamt med vuxna människor som inte kan bete sig som vuxna människor men å andra sidan så dräller det av dom, det är väl lika bra att man får se dom på film också. Gnid in det bara!