Etikett: Julie Walters

Publicerat

Återtitten: MAMMA MIA!

”Och det hände sig vid den tiden att från kejsar Augustus utgick ett påbud att hela världen skulle skattskrivas”, stod det i Lukasevangeliets andra kapitel om jag inte missminner mig. På den här bloggen står det idag ”Och det hände sig sommaren 2018 att Fiffi fick ett påbud av sig själv att se om första Mamma Mia-filmen som hon faktiskt inte sett sen det begav sig för tio år sedan”.

Vadan detta kanske du undrar? Ja, jag kan inte skylla på något annat än ren nyfikenhet. Hur håller sig filmen med uppföljaren i färskt minne? Hur lyckades manusförfattarna få ihop storyn? Jag har liksom aldrig tyckt att det behövdes en andra film, den första var alldeles tillräcklig.

Sophie (Amanda Seyfried) skulle gifta sig med sin Sky (Dominic Cooper) och hon vet vid 20-års ålder fortfarande inte vem som är hennes riktiga pappa. Mamma Donna (Meryl Streep) har tagit hand om henne alldeles själv och det har väl inte gått någon nöd på någon av dom men Sophie är nyfiken och nu har hon luskat ut namnen på dom tre män som skulle kunna vara hennes pappa och bjudit in dom till bröllopet utan att Donna vet nånting.

Alltså, jag vet inte vad det är, men filmjäveln sätter mig i nån slags lyckobubbla som är helt absurd. När Donna and the Dynamos kör igång Super Trouper och Bill (Stellan Skarsgård), Harry (Colin Firth) och Sam (Pierce Brosnan) dyker upp och dom alla ler från öra till öra när dom ser sin gamla kärlek så får jag en episk gåshud på armarna. Det är nåt så jävla SNÄLLT över hela filmen som gör mig alldeles lycklig. Den här grundgrejen att alla faktiskt gör sitt bästa, det här med förlåtande, förståelse, att kunna förenas i något större.

Colin Firth har lyckats charma all världens kvinnor med sin tafflighet i många filmer (Hej Love Actually, hej Bridget!) och här gör han ”sin grej” med millimeterprecision. Han är ljuvlig fanimej! Och Meryl Streep är SÅ mycket bättre än jag mindes henne. Det som jag kanske såg som överspel när jag såg filmen första gången har fått en förklaring i och med andra filmen, när man fick se henne som ung och hur hon var då.

Egentligen är alla karaktärer mer intressanta nu vid en omtitt eftersom alla fanns med i uppföljaren på ett eller annat sätt. Storyn har knutits ihop på ett sätt som gör att man faktiskt lika gärna kan se den här filmen efter den andra. Att den här filmen är baserad på dom stora hittarna och uppföljaren på ”B-sidorna” har verkligen ingen som helst betydelse. Musiken är otroligt bra i båda filmerna och för handlingen framåt på ett mycket smart sätt.

Som musikal är Mamma Mia i det närmaste perfekt med sin blandning av humor, allvar, mysighet och lökighet. Jag tycker inte filmen är riktigt lika sorglig som jag tyckte vid första tittningen men den allvarsamma biten i filmen funkar verkligen fint. Nu när jag inte blev så himla gråtig som sist (bara….hm….en del. Äh, kom igen, vem försöker jag lura?!?! Tack GUD för att jag såg filmen ensam den här gången, det är inte snyggt alltså att fulgråta på detta vis…) kommer jag dessutom att orka/vilja se om filmen fler gånger för det är verkligen en smällkaramell. Jättehärlig, precis som uppföljaren. Men…glöm inte näsduken. Näsdukarna. Grabba en hel förpackning!

När jag såg filmen 2008:

När jag såg filmen 2018:

Här är mina tankar om Mamma Mia! Here we go again.

Publicerat

MAMMA MIA! HERE WE GO AGAIN

Okej. För att ta det från början. Jag trodde aldrig att jag skulle gilla första Mamma Mia lika mycket som jag gjorde. Första tjugo kändes mest som dålig karaoke och jag har inget nära förhållande till ABBA och deras musik så jag var liksom…skeptisk. När filmen sen var slut var jag i det närmaste golvad. Golvad av positiv energi och känslor. Galet va? Spooky nästan. Men filmen lyckades ta mig till en värld som jag fattar inte finns men som jag gillade att vara i. Jag ville vara en Dancing Queen på bryggan, jag ville sjunga Slipping through my fingers till min dotter och framförallt ville jag ha tre pappor som var som Harry (Colin Firth), Sam (Perce Brosnan) och Bill (Stellan Skarsgård). Lyllos Sophie (Amanda Seyfried)!

Hur mycket jag än gillade Mamma Mia när den kom 2008 så har jag inte haft en enda tanke på att det behövs en uppföljare. Peppen på Mamma Mia Here we go again har därför inte varit så stor från mitt håll och inte blev den starkare när jag såg trailern som var och är rent bedrövlig. Hur som helst, det är klart jag tassade iväg och såg filmen. Och det är klart att jag hade läst recensioner. Det gick inte att undgå att höra hejaropen och applåderna, att folk som sett den var som tossiga för att den var SÅ BRA.

Så det är klart jag var inställd på att jag skulle gilla filmen, därför blev jag förvånad när jag satt där och minuterna gick och det kröp i kroppen. Alltså, såååå lökigt! Usla versioner av låtarna, överspel. Återigen kom känslan av att det är dålig karaoke jag sitter och tittar på, att det här verkligen inte är en bra gjord film. MEN, det är som att filmjäkeln återigen har en liten liten glasskopa och med den gröper den sig in i min kropp och sen sitter jag där med tårar på kinden och ler som en tok och känner mig helt jävla ABBA-frälst.

Sophie (Seyfried) har vuxnat på sig, mamma Donna (Meryl Streep) har dött och Sophie har renoverat det grekiska hotellet till hennes ära. Hon har inga andra planer än att stanna på ön men killen hon skulle gifta sig med i förra filmen, Sky (Dominic Cooper), är inte lika säker på att det är det han vill. Dom gör slut, Sophie blir hjärtekrossad men det är en invigning som ska genomföras, en pappa är på plats (Brosnan) och den grekiske ”platschefen” (Andy Garcia) gör sitt bästa för att logistiken ska funka.

Detta är själva upptakten till en film som i många stycken faktiskt ÄR bättre än originalet. Storymässigt tycker jag att dom fått till det riktigt klämkäckt faktiskt, speciellt med återblickarna med Donna (Lily James) och männen som blev ”papporna”.

Amanda Seyfried sjunger fint men annars är hon filmens svagaste kort, ingen av papporna kan sjunga alls men är ändå charmigast, Lily James är som ett sprudlande kärnkraftverk och Andy Garcia är som alltid härlig. Cher ser ut som om hon är gjord av sminkad kexchoklad och Christine Baranski skulle man vilja ha som partypolare. Det är helt enkelt ett mysigt gäng man får hänga med och två timmar gick så HIMLA fort.

Direkt när filmen var slut kände jag att den var uppe på samma betyg som ettan och nosade men då jag ”slapp” fulgråta den här gången tänkte jag att en trea blir ett alldeles lagom betyg. Men, efter någon dag eller två vill jag inget annat än att SE OM FILMEN. Hela tiden! Och då är det ingen trea banne mig! Hej fyran! Den här filmen ÄR lika bra som ettan. Minst!

Jag såg filmen i Salong 1 på Filmstaden Linköping och det kan ha varit den gråaste och tristaste biograf jag någonsin befunnit mig i. I alla fall om man ser till foajen. Salongen i sig var okej, man satt liksom lågt ner i fåtöljerna och det var mysigt. Bra ljud och bild för övrigt. Inget ”biljud” från publiken annat än nynnande till sånger samt snyftande och sånt gillar man ju.

PS. När jag kom hem hade jag såg craving efter att se om filmen att jag köpte första filmen på Itunes och såg om den istället. Hur DET gick får du läsa om imorgon. DS.

Publicerat

PADDINGTON 2

Jag såg den första Paddington-filmen på bio tillsammans med min lille gudson. Det var hans första besök på bio och därmed en stor dag – i alla fall för mig. Vi ville båda se Paddington och det gjorde mig ingenting att den var dubbad på svenska, upplevelsen var liksom häftig ändå. Men nu när det vankas tittning av uppföljaren och jag skulle se den ensam ville jag verkligen se den på originalspråk. Sagt och gjort, jag hyrde den på Itunes och klickade på play.

Vad är det jag hör? Svenska? Jag stannar filmen och försöker ändra inställningarna till engelska men det spelar ingen roll hur mycket jag trycker och har mig, det finns nämligen ingen annan version! Enbart svenska och utan text. Allt som finns. På Itunes. Inget annat språk heller, BARA svenska! VAD FAN LIKSOM!!!

Jag blev så ledsen och besviken, den där informationen går dessutom inte att läsa sig till INNAN man klickar på hyr eller köp, det är bara att hacka i sig skiten och börja titta. Men….ärligt talat…det är inte alls samma sak att sitta ensam hemma i soffan och kolla på kass dubbad film som det är att sitta i en fullsatt biograf med en massa skrattande barn. Luften gick ur mig och vore det inte för att filmen utspelar sig i London med allt vad det innebär med längtan och MYS så hade jag nog stängt av…

I den här filmen letar Paddington efter den perfekta presenten till tant Lucy (Imelda Staunton) som fyller respektingivande 100 år och han har hittat en riktigt raritet, en pop-up-bok som finns i en antikaffär och Paddington kämpar för att jobba ihop pengar att kunna köpa boken. När han märker att någon SNOTT den fina boken blir han självklart förbannad och ger sig ut på Londons gator för att hitta tjuven på egen hand.

Det här är verkligen en familjefilm i ordets bästa betydelse och jag kan inte säga att filmen i sig är det minsta sämre än den första. Herregud, Paddington hamnar till och med i FÄNGELSE (!!) och han är skönt gullig i randiga fängelsekläder. Han skulle platsa som stand-in i Guardians of the Galaxy ifall Rocket Raccoon skulle vilja ta tjänstledigt.

Fina skådespelarinsatser från Brendan Gleeson, Sally Hawkins, Jim Broadbent och Hugh Grant sätter guldkant till filmen men snälla snälla snälla, se den inte dubbad till svenska om du absolut inte behöver. Det. Är. Verkligen. Inte. Bra.

Alls.

Publicerat

EN UNG JANE AUSTEN

Jane Austen (Anne Hathaway) vill inte gifta sig med vem som helst, hon vill vara kär, hon tror helt enkelt på kärleken. Dom unga kavaljererna i grannskapet är inte direkt ett under av utstrålning och även om dom skulle vara bra kap sett till materiell lycka är det nåt som fattas för Jane. ”Det”, kanske.

Tom Lefroy (James McAvoy) är lite av en levnadsglad drönare men han måste skärpa sig för att ha en chans att få ärva sin morbror (?) som jobbar som domare. Pengar är återigen det viktiga. Utan pengar har han ingen chans att ta sig framåt i livet – eller ens kunna fria till nån fager dam framöver. Vem vill gifta sig med en man utan stålars liksom?

Det här är alltså en film som berättar historien om författaren Jane Austens liv som ung, baserat på brev hon själv skrivit. Hon har en skön självdistans och en trivsam humor som hon alltså inte bara klarat av att förmedla i sina böcker utan alltså även om sig själv. Julian Jarrold har fått till en mysig film som inte gör en fluga förnär, 120 minuter bara flög fram och trots att filmen inte enbart går i dur så känns den lättsmält.

Hade jag inte hittat den på Neflix hade jag sannolikt inte fått rumpan ur vagnen och någonsin sett den men nu är det gjort och det gick ju finfint. Anne Hathaway är som klippt och skuren i rollen som Jane men det kan knappast ha förvånat en enda människa på jorden?

Publicerat

PADDINGTON

Att gå och se en riktig film på bio med en liten knatte för allra första gången är en stor grej, i alla fall för mig. Barnet i fråga minns antagligen inte mycket av den speciella dagen eller filmen men det är där vi kommer in, vi vuxna, vi som kan berätta när barnet växt upp en smula.

Jag minns första långfilmen jag såg på bio med min dotter som om det var igår, jag minns tyvärr inte lika tydligt den första jag såg med min son. Skyller på småbarnsgegga i huvudet, jag vet inte vad det annars skulle bero på. Men i söndags var det dags igen, dags för min treåriga gudson att göra entré i en riktig biosalong. Paddington kändes på pappret som en helt perfekt film att börja med. Lite galen, lite spännande, rolig, mysig, en söt björn och riktiga människor i dom andra rollerna.

Det visade sig bli ett alldeles utsökt val av premiärfilm. Han skrattade högt, han satt still, han ratade popcornen (yäääääy!) och han började inte skruva på sig förrän det var endast tio minuter kvar.

För egen del minns jag Paddington från när jag var liten. Tecknade filmer med en trevlig berättarröst och en gullig liten björn med marmeladmacka under mössan. När jag blev större och började spontanåka till London lite nu och då köpte jag ofta med mig en Paddington-bok med mig hem. Otroligt charmiga böcker.

Paddington anno 2014 har kvar en hel del av originalcharmen trots är historien är omgjord så den passar nutida barns krav på CGI-animerade actionscener och en björn som ser helt autentisk ut. Hade gamla Paddington gått på bio hade ungarna sannolikt simultant sovit middag.

Nu såg vi filmen med svenskt tal men det kändes ändå bra att se Hugh Bonneville som pappa Henry Brown, Sally Hawkins som hans fru Mary, Julie Walters som hushållerskan Mrs Bird och Nicole Kidman som den onda Millicent. En bra cast i en bra film. Betygsmässigt landar den på en mycket stark trea. Klart sevärd för både barn och vuxna.

 
Minns du detta?

Publicerat

MODIG

Jag har precis varit på pressvisningen av Disney/Pixars film Modig. Med mig har jag två juniorrecensenter, M 13 år och F 15 år. Vi sitter på ett café vid Stureplan, dricker varm choklad, äter scones och pratar om filmen vi nyss sett, den om den irländska flickan Merida som vägrar förändras och bli någon annan än den hon är och vill vara.

Jag tittar mig omkring, studerar människorna som passerar på Birger Jarlsgatan. Jag har aldrig varit på något ängsligare ställe än här. Inte någonstans i hela Sverige finns en plats där så få utseendemässigt vågar sticka ut. Att pressvisningen var bara hundra meter härifrån känns som en genomtänkt tanke, fast det antagligen inte var så.

Hur ser ni på filmen? Vad handlar den om egentligen?

M13: Den handlar om en rödhårig prinsessa som inte tycker likadant som sin mamma. Dom tycker inte lika om nåt. Mamman tjatar om hur hon ska bete sig, hur hon ska vara och se ut, hur en tjej som är prinsessa ska vara helt enkelt.

F15: Den handlar om en prinsessa som inte vill att traditioner ska bestämma hur hennes liv ska se ut.

Det här att Merida är just en prinsessa, hur ser ni på den saken?

M13: Det är inte speciellt viktigt att hon är en prinsessa men drottningen känns som att hon är som drottningar är i verkligheten. Det är så viktigt att Merida gör som man ska göra för så gör prinsessor.

F15: Det känns inte viktigt alls men det känns typiskt Disney. Det kunde lika gärna handla om precis vem som helst. Det finns massor med folk som har förväntningar på sig som dom inte vill ha. Filmen hade varit mycket trovärdigare om hon inte varit prinsessa. Bättre också tror jag.

Vad tyckte ni om filmen?

M13: Den var ibland lite komisk, ibland lite mer spännande, större delen av filmen var okej men ibland var den tråkig, lite fesljummen. Långa stunder var det ingen direkt fart i den.

F15: Jag tyckte den var bra, den kändes lite ny för att vara Disney och ny för barn som kanske inte sett så mycket film. Jag gillar hennes hår jättemycket! Den var lite förutsägbar för mig men kanske inte för mindre barn.

Tror du att mindre barn kommer tycka att den är läskig?

F15: Ja det tror jag. Vi såg den ju i 3D dessutom, då blir allt lite mer liksom. Det finns en del saker som till och med jag tyckte var läskigt.

Är Merida är bra problemlösare?

M13: Äääää, näpp. Det vet ju alla, man ska aldrig lita på häxor. Det går aldrig bra.

F15: Jag tycker inte heller hon är bra på det. Hon kunde ha förändrat sig själv istället för att försöka ändra sin mamma. Dom där förtrollningarna är jag rätt trött på, dom har man sett många gånger förut, för många gånger.

Slutligen, den kanske viktigaste frågan: Är er mamma som mamman i filmen?

M13: Hahahaha, neeeeej.

F15: Nej.

Jag: Bara nej? Hallå!

F15: Ja. Fast jag tror det finns många mammor som är så.

.

M13:

F15:

För att vara en vanlig film

För att vara Disney

.

Jag:

För att vara Disney

För att vara Pixar

Till förfilmen La Luna som andas Pixar till hundra procent och är alldeles magiskt jättefin